Nedtecknat av Hilma Stockhammar och publicerat i Syd-Österbotten 5.12.1944. Renskrivet av Lasse Backlund i november 2026.
Släkten Læstadius stamfader var bonden Nils Olofsson i Lästa by i Ångermanland. Dennes son Johannes Nikolaj, antog namnet Læstadius efter sin hemort, när han studerade till präst. Johannes Læstadius dog 1679 som kyrkoherde i Arjeplogs lappmarksförsamling. Han blev stamfader till en framstående norrländsk prästsläkt, och farfars farfar till Lars Levi Læstadius, læstadianismens grundare.
Lars Levis fader Carl Læstadius var sålunda son till en lappmarkspräst. Själv blev han bergsfogde vid Nasafjälls silververk, men detta företag bar sig ej, och platsen var så illa avlönad att Carl Læstadius måste bli vanlig nybyggare. Som änkling gifte han om sig med en fattig nybyggardotter Anna Magdalena Johansdotter. Denna fromma, tålmodiga unga kvinna var av blandad svensk och lapsk släkt. Även i Carl Læstadius släkt fanns lappblod, eftersom hans far på mödernet härstammade från lapprästen i Lycksele Olavus Graan, modern likaså på mödernet från lapprästen Sjul Granberg. Båda dessa var kyrkoherdar men hellappar i rashänseende.
Fattigdomen däruppe var oerhörd, även i prästhemmen. Så mycket mer då i det nybyggarhem i Jäckvik där Lars Levi föddes den 10 januari 1800. Det är gripande att läsa om familjens nöd. Även de små barnen, Lars Levi och hans bror Pethrus, som sedan blev Lappmarkens store missionär, led svårt av hemmets fattigdom. Deras mor framstår för eftervärlden som ett sannskyldigt helgon. Fadern var en rättskaffens person men hade ett häftigt lynne och var stundom brutal mot sin hustru. Minnet av moderns fattigdom och lidande följde Lars Levi Læstadius livet igenom och kom kanske också att forma hans säregna personlighet. När modern gick ut för att bärga de fattiga grässtrån som skulle föda djuren som livnärde barnen, måste hon binda fast sina två små pojkar ”den ene vid bordsbenet, den andra vid spisstolpen“. En gång när hon lämnat dem lösa, hade treårige Lars Levi öst het aska på sin yngre bror. När Pethrus fått ett brännsår på halsen och skrek av smärta, förstod Lars Levi att något var tok. Då sprang treåringen ut och gömde sig bakom gärdesgården, där han sedan hittades, bittert snyftande, när modern kom hem från sin höbärgning. Fadern måste för uppehållets skull ofta vara borta på arbete och resor.
Men pojkarna Læstadius hade en äldre halvbror som under tiden studerat till präst och denne tog sedan hand om familjen, som då flyttade till Kvikkjokk prästgård. Fadern Læstadius var redan då en åldrig man, varför det blev pojkarnas halvbror, den unge prästen Carl Erik Læstadius som tog sig an deras uppfostran och omsider sände dem till Härnösands gymnasium.
I den norrländska lärdomsstaden led Lars Levi bittert av sin fattigdom och sina dåliga kläder. Han var duktig i sina studier, men utstött ur kamraternas sällskapsliv för sin fattigdoms skull. Här grundlades troligen det hat mot fina kläder och världslig ytlighet som sedan följde Lars Levi livet ut. Han blev en Diogenes som var stolt i sina trasor och kände en andligt överlägsen själs hela cyniska världsförakt. Redan i gymnasiet började han studera botanik, och som inskriven vid Uppsala universitet framstod han snart som den blivande vetenskapsmannen.
Redan år 1821 erhöll han understöd av Svenska Vetenskapsakademin för att studera fjällvärldens egenartade flora, vars förnämsta kännare han än i vår tid anses vara. Inom den vetenskapliga världen är Læstadius ett känt namn och en sälgart, ”Salix læstadiana” bär namn efter honom. Han företog vidsträckta vandringar över Sverige och in i Norge, under vilka färder han studerade fjällens växtvärld. Även under studietiden i Uppsala led Læstadius smälek för sitt torftiga yttre och sin bittra fattigdom.
Det är underligt hur ofta slumpen fick råda i den unge Læstadius liv. Under Uppsalaåren hade han ingen avsikt att bli präst. Han var ju botanist och enligt egen utsago ämnade han bli nybyggare i Lappmarken, där han trivdes bäst. Men kommerserådet Casström, en känd mecenat, uppmanade honom att bli lappmarkspräst och lovade rekommendera honom för biskopen i Härnösand. Inom ett år hade Læstadius avlagt prästexamen och blev pastor i sin stamfars gamla församling Arjeplog. Biskopen lade emellertid senare på eget bevåg in en ansökan för Læstadius till Karesuando, Sveriges nordligaste församling.
Læstadius fann sig i biskopens självtagna åtgärd och den 18 maj 1825 blev han kyrkoherde i Karesuando där han kom att stanna i 23 år. Tillståndet i denna lappmarksförsamling i ödemarken var förfärligt och särskilt florerade dryckenskap och socialt elände. Troligen var det därför som biskopen sände den kraftfulle Læstadius dit. Karesuando skulle bli ryktbart genom Lars Levi Læstadius.
Sitt vetenskapliga intresse hade han kvar och erhöll två utländska utmärkelsetecken för sina botaniska bragder samt ett svenskt, men ägnade sig också åt språkforskning och lapsk mytologi. Han gifte sig denna tid med Brita Katarina Alstadius, nybyggardotter från Jockmokk. Samtida lärda, som besökt karesuandoprästen, skildrar honom som en lärd eremit, en ödemarksmänniska som föraktade förklemad stadskultur och skarpt fördömde alla livets bekvämligheter. Somliga påstod att det var av snålhet som Læstadius levde så torftigt. Men förklaringen är nog annorlunda. Från början var han på grund av fattigdom tvingad att leva ytterst torftigt. Sedan blev detta levnadssätt hans andra natur. Læstadius sparsamhet var utan egoism ty när det gällde att offra pengar för lappmarksmänniskornas bästa visade han ingen njugghet. Det var bara emot sig själv som han var snål. Hans stora ande behövde ingenting av yttervärldens prål.
Læstadius nykterhetsarbete i Lappmarken är välbekant, men några större framgångar fick nykterhetsverksamheten ej innan den märklige mannen själv upplevat sitt livs religiösa genombrott. Då övergav Læstadius sitt vetenskapliga arbete som han började anse som en äregirighet.
Men dessförinnan hade han genomgått ett par tunga prövningar. Hans mest älskade barn, tvillingsonen Levi dog i mässling och fadern sörjde honom djupt. Den andra tunga prövningen var en svår bröstsjukdom som förde honom ner i dödsskuggans dal och gjorde honom tungsint och grubblande. Læstadius hade annars också anlag för melankoli och grubbel, han såg syner och hade underliga luktförnimmelser vilket en modern psykiatriker utan tvivel skulle känneteckna som ett patologiskt drag. En gång såg han en stor ljuslåga strömma ut från taket i Karesuando kyrka. Själva mörkrets furste uppenbarade sig för Læstadius – liksom för Luther fordomdags – i form av en drake som visade tänder. En annan gång i skepnad av en stor björn som låg under hans bädd och försökte lyfta sängen. Andra gånger kände han sig förföljd av de döda och kände en underlig liklukt.
Men dessa anlag fingo inte överhand hos denna geniala personlighet. Sedan han blivit frisk från bröstsjukdomen, hade han kvar sin förmåga att studera vidare på sin teologiska utbildning och avlade 1843 pastoralexamen inför biskop Franzén i Härnösand. Där uppträdde han i vadmalskostym – men med franska hederslegionens riddarkors på bröstet!
Hans vänner ingrep och skaffade honom en prästdräkt, den första och enda Læstadius ägde i sitt liv. Det är givet att han väckte uppseende bland ämbetsbröderna i lärdomsstaden, genom sin dräkt, sitt originella, grova språk och den latinska avhandling han bifogat sina pastoraltteser. Det var den ryktbara ”Crapula mundi”, alltså ”Världens rus”, i vilken han gisslade sin tids andliga och moraliska förfall. Den lärda avhandlingens oförblommerade språk och skarpa utfall väckte ämbetsbrödernas ovilja. Men den röjde också den blivande väldiga väckelsepredikanten, ”domsbasunen i Tornedalen” som eftervärlden kallat honom. Jag kan inte låta bli att citera en passus ur ett Læstadius brev denna tid. Den liknar en förutsägelse som om vår tid:
”När ingendera känner någon högre njutning än den sinnliga, så måste de slakta varandra som kreatur, för att få dricka sig mätta av människoblod. Ty när människan är utan religion, så är hon värre än en tiger. Minns mina ord! På frihetsyran följer det gruvligaste tyranni och därnäst barbari. Europa kommer ännu en gång att översvämmas av barbareri, ty civilisationen som har demoralisationen i spåren, har längesedan överlevt sig själv. Ty när världens passioner en gång brutit lös, stannar de inte vid en eller ett par eruptioner.”
När man läser Læstadius brev och skrifter, förstår man att han var en god talare på sitt speciella vis, även om han använde grova medel och inte väjde för anstötliga, obscena ord. I sitt sätt att understryka sin mening genom upprepningar på samma tema, har han många eftersägare i vår tid bland politiska talare med suggestiv makt över åhörarmassorna. Hans predikningar brukade kallas ”svavelpredikningar” men han kunde också predika förlåtelsens evangelium på folkets eget språk. Han utgav senare en tidskrift ”En ropandes röst i öknen”, där hans vassa penna kunde tillåta sig saker som detta:
”Hur vill man att fåren skola trivas i ett sådant svinahus som Statskyrkan nu är? Det vore hälsosammare för dem att stå utanför och slippa kvävas av den lukt som förpestar luften i Svinhuset.”
”Uti predikan göres ingen skillnad emellan väckta och sorglösa, ingen skillnad på benådade och nådetjuvar, ingen skillnad mellan krögare och bönpredikanter, ingen skillnad mellan fyllhundar och dem som äro druckna av andligt vin. Alla äro över en bank ”Dyraste Kristne” och ”Jesu älskade vänner”.”
Det var ord och inga visor. Lika våldsam kunde Læstadius angripa sin samtids berömda biskop Wallin, Tegnér, Wingård och t. o. m. Frans Micael Franzén, som dock länge varit hans vän.
Under sin vistelse i Åsele hade Læstadius träffat en enkel lappflicka Maria som ”visade honom vägen till Guds rike”. Maria var i sin tur lärjunge till väckelsepredikanten och statskyrkoprästen Per Brandell. Det var vintern 1844 som Lars Levi Læstadius omvändelse skedde. Hänsynslöst klädde han av sig sin gamla människa och blev den väckelsepredikare kring vars predikstol som skarorna flockades. Hans ord och skrifter gav eko i hela Norden och deras fjärrverkan blev oerhörd. Kanske förstod inte Læstadius själv vilket mäktigt redskap han blev för lappmarkens stora folkväckelse som steg likt en vårflod, och med våldsam kraft sköljde med sig allt i sin väg.
Till Karesuando kyrka samlade sig långväga gäster från tre länder. Den 5 december 1845 inträffade därstädes ett jordskalv som tolkades likt det som enligt bibeln uppstod vid Jesu död och vid Andens utgjutande på första pingstdagen fordomdags. Samtidigt började de förut beskrivna ljusfenomenen, de nyfrälstas extas och jubel, tungotalet, med andra ord ”liikutuksia”, utbryta bland de troende. Den læstadianska väckelsen hade börjat.
Själv av lapp-svensk släkt, samt född och uppfostrad bland Lappmarkens folk var Læstadius givetvis väl lämpad att bli Lappmarkens profet. År 1848 flyttade han till Pajala nybildade pastorat där han blev kyrkoherde. Väckelsen i Tornedalen hade redan då tagit sin början, men motståndet och förföljelsen mot Læstadius var här större än i Karesuandos ödemarker.
Efter års bråk och upprepade angivelser till domkapitlet blev det biskopsvisitation den 31 juli 1853. Det var biskop Israel Bergman som då besökte Pajala och denne var utan tvivel vänligt stämd mot Læstadius som av biskopen ansågs som en genialisk kraftnatur, oförvitlig i sitt leverne och sin övertygelse orubbligt trogen, ehuru cynisk i sina uttryck. Læstadius frikändes vid visitationen. Däremot skrev biskopen först ett enskilt brev och varnade Læstadius för det olämpliga i de grovheter han tillåtit sig i sina tidningsartiklar.
Biskopen insåg väl liksom eftervärlden, att Læstadius fel var små i jämförelse med det storverk han uträttat som Lappmarkens reformator. De flesta klagomålen denna tid gällde ju också „liikutuksia“, ropen och rörelserna vid læstadianmötena. Det kan ju i sammanhanget påpekas att liknande rörelser förekommit även i andra samfund samt bland de norrländska „läsarna“, trots att de fick en ny särprägel bland lappmarkens primitiva människor.
Læstadius led under sina sista år av försvagad hälsa och dålig syn varför han 1858 sökte läkare i Stockholm. Under stockholmsbesöket blev han så sjuk att han själv trodde slutet vara nära. Men han tillfrisknade dock något och även synen blev bättre. Anspråkslös som han var frossade han endast i kaffe och tobak. Men tre år senare tog sjukdomen överhanden. I ett kallt och dragigt pörte utandades prosten Læstadius sin sista suck den 21 februari 1861. Han är begravd på Pajala kyrkogård. Vid hans födelsehem i Jäckvik restes 1929 en minnessten.
Förklaringen till Læstadius många egendomligheter låg kanske i hans svensk-lapska härstamning, i själva blodsarvet. Han var om någon motsatsernas man. Av medlidande med Lappmarkens arma folk, offrade han sin vetenskapliga berömmelse. För att kunna hjälpa andra, framlevde han sitt liv i frivillig fattigdom. Læstadius levde som han lärde.
Men samtidigt måste man förundras över hur en så pass lärd man, kunde använda sig av sådana primitiva talesätt som Læstadius gjorde i såväl tal som skrift.
Själv skrev han emellertid i brev till domkapitlet den 17 juni 1854:
„Mina predikningar äro hållna för lappar och finnar, som ännu stå på en ganska låg bildningsgrad. För sådant folk har jag måst använda ett hårt tal, om det skulle verka på deras övertygelse. Har jag haft att göra med en svensk församling, skulle mitt tal ha fallit sig helt annorlunda.“
Læstadius som fick prosttitel och var statskyrkopräst till sitt livs slut, trots sina utfall mot statskyrkan, hade flera lärjungar och medarbetare. Det var dessa som förde læstadianismen vidare. Efter Læstadius död har många splittringar och lärostrider uppstått inom sekten. Lärofaderns främsta arvtagare i andligt avseende var Johan Raattama.
Som en kuriositet kan nämnas att en sonsonson till Læstadius i vår tid är teaterskribent i Stockholm och har skrivit glada skådespel för nationalteatern. Han bär sin stamfaders namn Lars Levi Læstadius.
Man kan inte låta bli att tycka att namnet i detta fall är en smula malplacerat.