Rektor Eric Juvelius från Gamla Karleby skrev år 1773 en bok som trycktes på Kungliga Finska Boktryckeriet i Stockholm och han skriver där om sina resor i Finland och Österbotten. Vissa delar av berättelsen som inte är av intresse för en österbottning har medvetet utelämnats. Texten renskrivits av Lasse Backlund i augusti 2026.
Finland är ett stort och härligt land, under Sveriges krona. Ifrån ryska gränsen, längs vid sjösidan till Torneå stad, är Finland över 150 mil långt. Mitt genom landet ifrån Bottniska viken är det på somliga ställen 50 eller 40, och i Österbotten över 30 mil brett till ryska gränsen.
Strandvägen från Åbo till Österbotten, sker redan genom Björneborg, förbi Christina, genom Wasa, Ny Karleby, Gamla Karleby och så vidare.
Fem mil från Åbo såg jag tallträden barkade till tjärved och två mil till Björneborgs socken och stad, blev jag varse en tjärdal men inte på flera ställen, den vägen någon tjärtillverkning förrän i Österbotten. Då jag strax kände igen mitt fosterland, dess lynne och deras hushållning. Under vägen, där jag for förbi blev jag varse en stor och vacker samt tjockväxt tallskog men inte till tjärtillverkningen vidrörd.
Jag mötte en gång om sommaren, då jag reste till Gamla Karleby från Åbo, övre vägen över Tavastskogen, 4 mil från Åbo en bonde, som hade en halv tunna tjära på kärran. Denna skulle han föra till Åbo och bonden trodde att han för en tunna kunde få 18 Dal.K:mt. Det blev lön för mödan att bränna tjära och inte föra den längre än 4 mil till Åbo. Våra bönder i Österbotten köra tjäran på 12 mil om vintern ned till Staden och får högst 15 Dal för tunnan.
Emellan Björneborg och Christina Stad, ungefär 12 mil, är ingen landsväg, utan skall en resande om sommaren komma fram med båt eller ridande. Bägge sätten brukade jag om hösten 1749, då jag reste från Åbo till Gamla Karleby, som är min ämbetsort längs med Strandvägen.
Den tid Finland var under ryska överväldet försökte kungen flera gånger att göra brukbar landsväg mellan Christinestad och Björneborg men han måste avbryta försöket. En liten gångväg är allenast, som kallas landsväg och postväg och där sker resan fot om fot. Det gör den ända till Lappfjärds socken i Österbotten, där bron går över Storå älven.
På norra sidan om bron, börjar nu den ordinära landsvägen. Uti samma Lappfjärds socknen och den del som ligger nedanför sockenkyrkan, på västra sidan om älven ligger en vacker och stor äng. Här och där finns stora alar, som ekar på kungliga Djurgården, gräset växte på den här ängen rätt ymnigt och blomstren luktade starkt.
Här och där finns stora jölar, som ruddammar och näckblad och näckpumpor var i samma så kallade lampar, efter Österbottniska svenskan. Jag tänkte att månne inte rudor skulle finnas där. Jag tog därför noten av min goda vän, kapellanen vid församlingen. Han hade också en stor del av ängen under kapellansbolet och försökte dra not efter rudor. Det gick också väl an.
Vi använde ingen båt, utan vi gick längs stranden och längs backen och drog noten till en vik där vi sammanfogade henne. Då måste vi gå ned i vattnet, som trots sommarhettan var mycket kallt i jölan. Det fanns en risk att vi skulle dra på oss frossan mitt i juli månad. Vi fick rätt vackra och stora rudor, och sådana ruddammar fanns det många av på den vackra och hörika ängen. I Lappfjärd lärde jag mig ett nytt sätt att sätta ut kassor efter nejonögon i strömmen. Det där har jag redan skrivit om i den tryckta ”Beskrivning om Nejonögons fisket i Österbotten”.
Närpes socken tog emot Lappfjärds socken. Vid vägen såg jag accurat sådana stenhögar av knappursten, som liknade de kummel eller vägvisare på sjön för de sjöfarande. Sådana brukade uppresas i skärgårdar med en stake mitt uti, som skall visa segelleden och som kan ses i Svenska och Åbo skären.
Jag började tänka att här måste havet ha gott fordomsdags och att dessa stenrösen har varit vägvisare.
Närpes socken är den andra i Österbotten, söder ifrån räknat. Den är både stor och folkrik och med ett ganska gott åker- och ängsland som naturen har gett. Det är den bästa i hela Österbotten, både till läge som fruktbarhet.
Folket i Närpes klagade över en slags mask, som på sommaren förtärde gräset. Jag såg själv många vita ställen på ängen, som liknade avbränd mark, som har förorsakats av en slags mask som har förtärt gräset. Det vore värt att utröna vad slags mask det är och hur en sådan skadegörande ohyra kunde utdödas.
Den tredje socknen (alltså Mustasaari eller Korsholm, Lasses anm) tog nu emot, norrut vid sjösidan, där jag har varit nästan ett halvt år och den ligger längs en älv. Där så jag något som jag inte har sett någon annanstans i Österbotten. Det var så att folk överallt, utom prästgårdsfolket, så vände all stubbåker på hösten med spadar.
Jag frågade då att varför gör de så och de svarade att de hade gjort så i alla tider. Jordmånen var för det mesta sandig och här och där blandad med lera. För övrigt mådde folket bra och de hade fin bärgning, trots att de inte hade så fina åkrar, som i Närpes socken. Närpes ligger söder om och Wasa socken norr om.
Musta Sari, kallas Wasa socken, mycket stor men består mest av holmar och skär. Här får bonden sitt bröd ifrån de spannmålsrika socknarna, alltså båda Kyro, Ilmola och Laihela, som alla har goda åkrar. Wasabonden byter emot bort sin fisk mot spannmål i de övre socknarna.
När jag år 1770 om sommaren reste övre vägen till Åbo, fick jag se Storkyro åker, med uttrycket ”Stor-Kyro åker, Limingo äng, har knappt sin like i bredd eller längd”. Där fanns också ett stort åkerfält på båda sidor om Kyro älv På dess östra sida såg jag knappt någon skog alls utan endast åkrar. Jag märkte dock att råghalmen och axen var mindre än i Gamla Karleby, Ny Karleby och Pedersöre socknar. Orsaken till det är att i dessa kommuner finns det mera ängar men mindre åkrar. I de båda Kyrosocknarna och i Ilmola däremot finns det mera åkrar än ängar, vilket betyder att gödseln inte räcker till alla åkrar.
Åkern brukades väl här, i synnerhet trädesåkern. Rågen stod ganska tät, som en rörvass men med mycket smal halm och små ax emot rågväxten, mot de norra socknarna. Jag måste tillstå att här var ett ganska stort åkerfält på bägge sidor om älven, upp emot skogen.
Att dessa socknar bättre brukar sina och ofta kjöra dem än i de norra socknarna, som i synnerhet Gamla Karleby, Pedersöre och Kronoby, är att bönderna i dessa nu sistnämnda socknar, in på sommaren sysselsatt sig med skeppsbygge och tjärbränneri. Kyroborna däremot har inget annat att göre före hötiden infaller, än att sköta sin åker. Om bönderna i norr hade haft lika goda åkerland som Kyrobonden, så skulle de genast ha lämnat tjärbruket.
I Kyrolandet och i Ilmola såg jag inga stengärdsgårdar, eftersom där inte finns några stenar. Men i de norra socknarna däremot finns det breda murar, speciellt i Gamla Karleby där de är stora som kring slott. I Gamla Karleby känner jag en bonde som har stengärdsgårdar runt alla sina åkrar och har två fähus av sten, som vardera kan rymma 60 klavbundra nötdjur. Bonden själv bor i ett hus av den grövsta furu, så väl byggt med panelade tak i främmande stugan, så att det är rätt hyggligt att se.
Under vägen genom Stor Kyro fick jag tillfälle att se det ställe, där ett blodigt fältslag ägde rum 19 februari 1714 mellan Sverige och Ryssland. Rysarna vann slaget på grund av att vårt kavalleri gav vika och det ledde till att fotfolket blev kringränt. Till en början hade våra trupper en viss framgång att de fick fiendens stycken och hade kunnat hålla platsen om vårt kavalleri hade stått.
Slaget skedde på båda sidor om älven, som då var frusen. Fortfarande syns det märken där slaget hade skett.
Nu tar Ilmola socken emot och där finns också stora åkrar men också stora skogar. I den här socknen bränns det mycket tjära. Två älvar löper genom socknen. Både i Ilmola och i Stor Kyro såg jag rätt vackra bondgårdar med dubbla våningar på flera ställen och de var rödmålade. Där fanns det mindre byar, tätt bebyggda som små städer och det var snyggt och rent i husen.
I den sista gästgivaregården i Ilmola moderkyrkby, där jag låg om natten fanns det tapeter i flera rum och gården låg vackert på åkanten.
Nu lämnade jag Österbotten och begav mig om morgonen på den långa vägen genom Tavastskogen. Den är 12 mil lång, och där längs vägen bor det endast fyra bönder, det är alltså tre mil mellan varje gård.
Den första gården som jag kom till låg ännu i Ilmola sockens översta kapell. Gården låg vid ett träsk, det var låglänt med ganska liten åker på sandmark. Däremot fanns det en stor tjärdal. Träsket var fiskrikt och på dess andra sida låg det en bondgård, vars åker var av samma beskaffenhet.
Nu tog jag vägen till den så kallade skansen, vid vägen stod en stolpe med en tavla på som visade att där fanns gränsen, skillnaden mellan Österbotten och Åbo län. Upp på ett ställe såg jag väster ut mot Bottniska viken höga backar och berg, som nu syntes blåa under himlen. Jag föreställde mig att det var Bötoms bergen, ovanför Christina Stad i Lappfjärds socken. Där lär det ha legat ett fartygsvrak.
Nu var det torr sandhed jag åkte över men vägen var hård. Min häst var van att löpa ett jämnt lopp och härda ut. Lyckligtvis blåste det lite, för annars hade brömsarna alldeles ätit upp mig och hästen.
Jag hade då ingen skjutsgosse, utan jag skulle släppa lös hästen när jag kom fram till gästgivaregården. Hästen kunde då ensam gå hem, efter att han hade ätit färdigt. En stor och grov tallskog stod på båda sidorna av vägen och skogselden hade grasserat här och där. Nedanför backarna syntes stora mossar, där hjortronen nu började mogna och marken lyste av de röda bären och tuvorna var så täta, som om de vore planterade.
Jag kom middagstiden fram till Skansen, efter att ha åkt sex mil från morgonstunden. Ett litet stycke från gården började mindre alar och björkar visa sig, som kunde betyda att jag närmade mig en gård. Skansen eller Bondegården som så kallas, ligger på en hög backe vid en liten älv. Jag såg här mullvallar, efter en skans som skulle ha funnits där. Jag vilade middag där hos bonden, som bodde rätt bra och hade ett vackert hus trots att han bodde i ett annat län, där det endast fanns pörten.
Jag frågade av bonden varför det hade funnits en skans där. Bonden som pratade finska, sade att det varit ”Hätä aika” i Sverige, något som på svenska kunde kallas Bråtid. Ryssen fruktade för Sverige och svensken var rädd för ryssen. Fästningen skall ha varit av mullvallar, på vilka stycken har legat och två portar gjorda av järn. I Skansen skulle det funnits en besättning på några hundra man.
Vid den här gården fanns det god åkerjord på båda sidor om älven och en vacker äng upp emot skogen.
Härifrån kom jag till en gård, som låg allena vid ett träsk, där fanns vackra åkrar och ängar, samt ett gott mulbete. Av en händelse kom jag här att gå in i gummans mjölkbod och fick se ett kar som var fullt med surmjölk. Jag frågade henne vad hon skulle använda så mycket mjölk till och hon sade då att den skall sparas till vintern. Då när den hade frusit till, så gick det att hugga ur något stycke och blanda med vatten till dricka. Vilken hushållning var ej så elak.
Sedan åkte jag vidare till den bekanta källan, som väller upp vatten från en landbacke och ger så mycket vatten ifrån sig att en kvarn, som ligger strax nedanför kan gå. Vid en grön plan stod en tavla och tavla på, att Hans Högstsaliga Kungliga Majestät Adolf Fredrik där ätit middag år 1752 om sommaren och att han hade druckit ur källan.
Nu hade jag ungefär ¾ dels mil kvar till gästgivaregården. När jag närmade mig gården gick en väg lite norrut, som var Kyrkovägen till Ikalis moderkyrka och till den gården hade den gård som kallades Skants 8 mil.
När jag kom till den gården, såg jag att jag då var i södra delen av Finland, på grund av deras usla husbyggnad. Här var väl en liten främmande kammare men deras pört och andra uthus var båda låga och illa timrade och ingen ordning vid byggandet. I synnerhet var pörtlidret så trångt och lågt att jag med möda kunde komma igenom med schäsen. Och ännu värre var det i andra gården, som jag kom ifrån och skulle över natten vila mig i en släde, som de drog in i pörtet.
Här finns mycket furuskog, att den kan falla på dem men de bemödar sig inte att hugga åt sig så många furustockar att de kunde bygga sig ett bättre boningsrum. Och det besynnerliga var att när jag nu kom till detta nattkvarter, hade jag först svårt att slippa in genom porten och mitt på gården fanns en gödselstack där några nöt och 3-4 bockar låg.
Här var nu en stor by vid en sjö och deras åkrar låg väl till. Här såg jag också humlegårdar. Vad landets läge beträffar så var här ett långt härligare land än Österbotten. Åkrarna började på backar och sträckte sig ned till sjön och så var det på båda sidor om sjön, vars vatten rinner till havet genom Björneborgs älv.
Nu hade jag sluppit igenom den långa Tavastskogen som var 12 mil lång och den körde jag på en dag. Upp på en hiskelig hög backe gick en väg och jag frågade skjutsgpssen, vart den vägen gick och då svarade han att till kyrkan. Sedan jag då åkt ett stycke, sade gossen åt mig att uppe på den där backen kan man se fem kyrkor.
Jag straffade gossen, som inte hade sagt det tidigare, i så fall hade jag gått och sett om det var sant. De kyrkor som man därifrån skulle ha kunnat se var Ikalis moderkyrka, Tavastkyro, Mouhijärvi, Alavo i Ilmajoki och Kanganpä i Ikalis. Möjligtvis var det sant, eftersom backen var hög men den var ändå bevuxen med tallar.
Men nog är det konstigt att man i Finland ska kunna se 5 kyrkor på en gång, efter de i landet ligger så långt från varandra. På den tolv milen genom Tavastskogen fanns det fyra bondgårdar, så kanske det skulle gå att anlägga några nybyggen där?
När jag kom samma väg tillbaka till Åbo och reste hemåt till Gamla Karleby, kom jag att köra vilse på den här Tavastskogen. Det är möjligt på den här vägen, eftersom det är slät och jämn sandmo. Tallarna står så glesa att jag inte märkte vägvisaren, som visade vägen västerut. Men jag tog vägen norrut och körde ungefär en halv mil.
Men då märkte jag att vägen gick nedför och på slutet fick jag se rökar gå upp. Då såg jag att de brände tjära uti någon tjärdal, som låg i en backe. Då vände jag om och åkte samma väg tillbaka.
Nu syntes ett lägre land norr ut, månne det inte skulle vara möjligt att nybyggare kunde slå sig ned där? På en 12 mil lång väg måste det ju rymmas fler än fyra gårdar.
Det vet vi att där en sluttande backe möter en mosse, så finns där en bättre jordmån där både björkar och alar kunde växa. Där alar växer, är det bördig jordmån.
I Gamla Karleby i Österbotten, är 22 nybyggen anlagda, 6 i ett kapelljäld av 30 ordinära hemman. Uti övre kapellet 12 och i moderkyrklänet de övriga
I Österbotten finns det 29 pastorater och om det skulle anläggas 10 nybyggen i vart och ett skulle det bli 290. Nu finns det i Finland 4 landshövdingelän, om nu i vart och ett vore så många nybyggen som i Österbotten så blev det 1 200 nybyggen. Och månne de inte kunde utökas?
Längs den Bottniska viken och Finska viken är det så tätt bebott att det är svårt för någon nybyggare att slå sig ned. Upp åt landet däremot finns det rum, i synnerhet när många socknar i Österbotten är 24 mil långa. De gränsar upp åt Savolax, Paldamo socken, vid Kajana stad, är i omkrets 100 mil. Månne inte i den socknen några nybyggen kunde anläggas, i synnerhet nu när tre kapellkyrkor där skall byggas.
Jag vill gå tillbaka och berätta om min resa till Åbo år 1770, på övre vägen genom Tavastskogen. Så snart jag nu lämnat denna långa och obebodda skogen, kom jag till stora byar och tätt bebodda gårdar, med åkerfältallt omkring de förr omnämnda stora sjön, som löper till havet förbi Björneborgs stad.
Invid denna sjö såg jag på en backe tre kyrkor, alla moderkyrkor av vilka två var byggda av sten och den tredje av träd men alla tre stod vid sjöstranden.
I Tyrvis var en makalös bro, byggd över den brusande forsen. Den var så bred att två vagnar kunde åka i bredd. Där såg jag någonting, som jag inte hade sett för, nämligen eb som satt i en båt i den brusande strömmen och metade efter makrill. På båda sidor, där bron gick över älven, låg rätt vackra åkrar som sluttade ner mot sjön. Här växte hasselträd och oxel. Nya blomster såg jag också här och hörde och såg andra sångfåglar.
Den bekanta norska Näktergalen, eller Norska Taltrasten, som i Österbotten om vårnatten sitter i de högsta grantopparna och sjunger hela natten. Den liknar lite den ordinära Näktergalen, den som jag både sett och hört i Tavastland.
Från Tavastskogens slut och ända fram till Åbo, är en god belägenhet på åker och äng, då man har farit över den stora sjön, som leder allt ut till havet vid Björneborg. Efter det kommer Loimijoki emot den resande och den älven går genom många socknar och rinner också ut från söder i Björneborg.
Efter att man har kört över denna älv, så kommer Aura älv emot den resande. Den kommer snett från norr och löper förbi Åbo och därför kallas akademin i Åbo ofta ”Academia ad Auram”.
Det som gör Finland både fruktsam och till belåtenhet härlig, är de många insjöar och älvar som landet är fullt av.
År 1740 om vintern reste jag till Hollola socken i Tavastland. De socknar som jag då reste genom var alla av samma belägenhet, som de som ligger längs den övre vägen från Åbo till Österbotten. Där finns stora och vackra åkerfält, de har små sjöar och bäckar och på sidor finns fina åkrar och ängar.
Hollola är en stor socken, och den ligger både öster och väster om den stora sjön Pejene (alltså Päijänne), som sträcker sig ända upp till Österbotten och i söder rinner ut i Finska viken. I norr rinner en del också ut i Bottenviken. Den här stora sjön börjar vid prästgården i Hollola. Jag föll i förundran när jag sommaren därefter, såg prästgårdens åkerfält. Rågen stod stor och frodig med långa ax och grov halm. Trädesåkern var inte alls brukad utan bestod också åkerjorden av en becksvart mylla.
Jag frågade en gång prosten Bengt Krok, som då var kyrkoherde där, vad orsaken var varför prästgårdsåkern hade sådan svart jordmån, speciellt åkern på Herrgårds ägorna, där jag bodde. Den låg tre fjärdedels mil från kyrkan. Han svarade då att det var hans företrädare, kyrkoherde Bergner som var bättre fiskare än åkerman. Prästgårdsåkern i Hollola var i lägervall då Krok kom dit.
Bredvid kyrkan i Hollola fanns en hög backe och där skulle i tiderna har funnits ett krutbruk och jorden på den backen var svart som kol och blandad med slagg eller sinder. Jorden från denna backe lät Krok föra till åkern, som av naturen bestod av grov sand med små knappursten. Sedan förde Krok sinder, kol och slagg från gamla smedjor, till åkern så att jordmånen blev riktigt svart.
Det året då jag var där fick prosten på sin rågåker 28 tunnor skörd av en tunnas utsäde men han sade att han brukar få upp till 30 tunnor. Besynnerligt var det som han berättade för mig att av 5 kappar med vete fick 7 tunnor och 8 kappar grovt vete.
Jag bad då prosten att han skulle visa upp sina åkrar för Kungliga Vetenskapsakademin, som nyligen hade inrättats i Stockholm men prosten ville ännu testa sina försök, före han skulle göra dem allmänt kända.