Lilla ofreden, del 1.

Nedtecknat av läraren A. E. Skogberg, som hann skriva flera långa artiklar om Kristinestads historia. De här artiklarna publicerades av Wasa Tidning på 1880-talet. Språket har ändrats för att bättre passa för dagens läsare.

Tjugu år hade knappt förflutit, sedan stora ofredens härjningar ödelade vårt land, då det år 1738 till väldet komna ”hattpartiet”, som inte hade hämtat visdom av skadan, utan lättsinnigt störtade riket i ett nytt fördärvbringande krig med grannen i öster. Sällan har ett politiskt företag baserats på lösare grunder, börjats med större övermod och blindare tillförsikt, utförts med större planlöshet, slapphet och försagdhet och avslutades med större vanära för små upphovsmän, än Sveriges krig med Ryssland åren 1741—43.

Utgången förutsågs och förutsades visserligen av många med klarare blick begåvad, men de som ägde makten, som hade fräckhet nog att förklara, det den högsta men osannolika risken, i spelet allenast var „”Finlands ruin eller förlust”, aktade inte på några varningar. I vårt land, som ännu inte helt hade repat sig efter stora ofredens olyckor och lidanden 20 år tidigare, delade man ingalunda de styrande ”hattarnas” krigsiver och förhoppningar om seger, ära och landvinning. Men det finska folkets representanter i Sveriges ”regerande ständer” var allt för få för att med framgång kunna värna ens landets närmaste intressen. Man synes också här redan från krigets början varit beredd på det värsta.

Efter det för de svenska trupperna olyckliga slaget vid Villmanstrand och Lewenhaupts misslyckade tåg mot Petersburg, förberedde man sig till och med i Österbotten på möjligheten av ett ryskt anfall. Den 9 december 1741 kallades Kristinestads borgerskap upp på rådstugan,”på det att en del skulle låta enroullera (enrollera = ta värvning) sig för att göra fienden motstånd, om ett infall skedde.” Därefter skulle ingen utan magistratens tillstånd få lämna staden. Påföljande vår, sedan den på vintern ingångna vapenvilan uppsagts av ryssarna och fientligheterna från deras sida börjats, såg man att faran närmade sig. Frivilliga söktes till Österbottens regemente, som genom brist och sjukdomar var decimerade, och i slutet på juni utfärdades en kunglig befallning, ”att fjärdedelen af allt sjöfolk, som i länet finnes och vistas och till tjänst brukas och mest befaret är, skulle i flottan upptagas.”

Från krigsskådeplatsen i södra Finland hördes emellertid hotande rykten, men inga säkra underrättelser anlände till Österbotten. Med anledning av det „”lösa tal, som i staden injagat någon skräck” lät Kristinestads magistrat den 17 juli uppkalla till rådstugan de resande tör att få höra om tillståndet i landet. De uppgifter, som härigenom erhölls, var dock tämligen stridiga och otillförlitliga. Några visste berätta, att ryssarna redan skulle ha framträngt till Pälkäne, ja ända till Tammerfors, en by som de sade ha bränts upp. Däremot sade sig några uppkallade bönder från Honkajoki endast ha hört, att fienden var vid gränsen. Efter denna tid började man att titt och ofta utsända kunskapare från staden till landsbygden och ända upp till Tavastland för att inhämta underrättelser om krigets gång och böndernas sinnesstämning. De upplysningar dessa vid återkomsten medförde gav i allmänhet vid handen, att misströstan och modlöshet bemäktigat sig sinnena. Den senaste ofredstidens fasor hade ännu inte utplånats ur minnet! Bland annat berättade en borgare, som varit utrest på landet, att bönderna sagt sig „”icke veta något annat råd än att gifva sig under ryssen, om något fiendtligt skulle öfvergå detta landet, det dock gud nådeligen afvände.”

Numera var man även i staden betänkt på intet annat än att sätta den publika och privata egendomen i säkerhet. Borgmästaren Aniphas Parment, som i början av augusti reste till riksdagen i Stockholm, erinrade därförinnan magistraten, att stadens arkiv i tid måtte räddas, dokumenten nedläggas i stadens uppbördskista, färdiga att genast avsändas till Sverige ”ifall någon farlighet påkomme.” Ävenså borde man tänka på kyrkoegendomens räddande samt att stadens gevär och ammunition måtte bringas i säkerhet. Något senare beslöts även på en allmän sammankomst av samtliga i borgerskapet, att var och en skulle behålla sitt gevär „”och vid påkommande farlighet förvara det bäst han gitte.” Följden var den, att gevären blev fiendernas byte. Krutförrådet och fanan däremot översändes till Sverige. Innan utgången av augusti hade stadens invånare även överfört det värdefullaste av sin lösegendom, däribland också brännvinspannorna, ävensom arkivet till svenska sidan. Utom borgmästare Parment, som redan tidigare rest till riksdagen, begav sig även åtskilliga andra personer, totalt 11 stycken att söka sig en tillflykt på andra sidan havet. Bland dessa var en rådman Sevalin och postmästaren Berger, som var barnfödda i Sverige, samt två tullskrivare.

Emellertid hade de svenska och finska trupperna kapitulerat vid Helsingfors och överlämnat hela Finland i ryssarnas våld. En rysk armé under general Kindermanns befäl var redan i antågande till Österbotten. Den 2 september erhöll Kristinestads magistrat genom kapellanen i Lappfjärd Alcénius kännedom om det ryska manifestet, vari alla, som ville åtnjuta beskydd, uppmanades att infinna sig hos befälhavaren för att ta emot skyddsbrev. I detta ändamål utsändes nu på stadens vägnar stadskassören Olof Callén till den ryske generalen. Den 18 september återvände den utskickade, medförande den ryska kejsarinnans manifest till Finlands innebyggare. Detta, som innehöll en uppmaning till avfall från Sverige och bildande av en självständig stat under ryskt beskydd, hade utfärdats redan på våren och tanken på dess förverkligande hade allaredan, under ändrade förhållanden, lagt å sidan.

General Kindermann hade lovat skydd åt de hörsamma. Staden hade ålagts att bevara proviant (inalles 900 tunnor mjöl, ärter och gryn) åt armén under dess marsch till Wasa. Däremot hade generalen lovat att sedermera anskaffa spannmål ifrån Ryssland. Två vita fanor, en vid vardera tullporten, borde uppsättas, ”då ingen rysk husar skulle töras röra något i staden, hvarken folk eller gods.” I brist på bättre uppsatte Kristinestadsborne lakan vid tullarna. Med anledning av den äskade provianten beslöt borgerskapet att uppsätta en supplik och däri framställa stadens fattigdom: att den inte ägde någon åker samt att landet omkring i fyra år å rad lidit av missväxt och att då stadens fartyg hela sommaren tagits i anspråk för transport av svenska härens behov, inte heller från Sverige någon säd erhållits. På denna grund anhöll borgarna om befrielse från den fordrade leveransen, men åtog sig i stället att sända salt kött sjöledes till Wasa. Med denna anhållan avreste Callén på nytt till den ryska generalen Kindermann, som då befann sig i Kauhajoki. Borgerskapet synes även ha fått sin begäran beviljad.