Sammanställt och renskrivet av Lasse Backlund i november 2023.
På riktigt hette hon Carolina Wilhelmina Sandell men hon är mest känd som Lina Sandell, född i Småland i Sverige år 1832. Hon var teolog, poet, författare och har skrivit psalmer som ”Blott en dag” och ”Tryggare kan ingen vara”.
Sin utbildning fick hon i unga år i hemmet av sin far, som var prost och hon lärde sig också främmande språk. Men hon var också sjuklig, så hon till och med var delvis förlamad. Med åren blev hon dock starkare och nästan återställd.
År 1867 gifte hon sig med handlanden Oscar Berg (1839-1903), som också var riksdagsman och bokförläggare. Tillsammans gjorde de en bröllopsresa till Österbotten och de stannade en tid i Kristinestad.
Ivar Lindén, som var prost i Lappfjärd skrev en berättelse om parets besök i Kristinestad, som han publicerade i tidningen Syd-Österbotten i augusti 1967, alltså 100 år efter besöket.
Prosten Ivar Lindéns artikel.
En sommarsöndag år 1867 – alltså för hundra år sedan – kom en svensk affärsman ut från Ulrika Eleonorakyrkan i Kristinestad, där han nyss hade bevistat gudstjänsten. Han frågade då en annan kyrkobesökare, om det skulle hållas någon andaktsstund i staden på kvällen. Detta blev början på en säregen kontakt.
Den här mannen var affärsmannen Oscar Berg och han var inte enbart på affärsresa i Finland utan han var också på bröllopsresa. Han hade nyligen gift sig med den kända sångförfattarinnan Lina Sandell. Hon var med honom i Kristinestad men hade insjuknat och låg denna söndag på sitt hotellrum. Vad som sedan hände den här söndagen och dagen därpå har hon utförligt skildrat i sina dagboksanteckningar:
Lina Sandells anteckningar om besöket i Kristinestad.
”Men jämte sjukdomsnöden hade Herren även vederkvickelse i beredskap åt oss. På söndagen gick Oscar tämligen nedslagen från kyrkan. Han frågade då av ett fruntimmer om det möjligen skulle hållas någon andlig sammankomst någonstans i staden på aftonen. Hon svarade glatt att ni är en som tror på Herren Jesus, så var välkommen till telegrafchefen i kväll. Där kommer att samlas några kära vänner.
Oscar kom till hotellrummet och berättade om detta för mig och trots att jag var klen ville jag gärna komma ut. Så vi beslöt att gå dit. Vi visste inte vad denna ”telegrafchef” hette eller var han bodde.
Vi gick ut på gatan där vi råkade på ett fruntimmer och frågade henne var bönestunden skulle hållas. Hon svarade då att följ med henne, för hon var just på väg dit.
Vi kom då till en ganska stor sal, där det var mycket folk. Där talade först en urmakare över psalm 45, gott och enkelt på fullt evangelisk grund. Sedan fortsatte en postiljon i samma ämne och det kändes ljuvligt att få vara tillsammans med trossyskon. Det hela påminde om samlingsstunderna med våra kolportörer hemma i Småland.
Vi började dock snart förstå att vi hade kommit till ett annat ställe, än dit vi var på väg. Vi gladde oss i alla fall att det fanns mer än en samlingslokal för Guds barn i den lilla staden.
Vi gick ut på gatan och stötte då på en man, som sade att han var på väg till hotellet. Han hade av telegrafchefen blivit utskickad för att hämta en svensk resande från hotellet, som ville vara med om en samlingsstund kring Guds ord. Vännerna hos telegrafchefen visste inte vad vi hette, lika lite som vi visste vad de hette.
Givetvis antog vi inbjudan och följde med mannen och blev på det hjärtligaste mottagna av telegrafchefen Stenroth och hans fru. Stenroth själv var förvånande lik vår käre Salander i Ölmestad, som var en av de mest uppburna prästerna i Växjö stift på 1860-talet.
Det var inte så underligt att det kändes lite varmt om hjärtat. Han hade länge trälat under ett lagsok men kunde nu inte nog prisa och upphöja den fria nåden. Luthers skrifter hade varit medlet till hans frigörelse och därför var de kärare och dyrbarare än alla andra människoskrifter.
Han läste högt Luthers predikan för dagen och denna gav sedan anledning till ett livligt samtal. Några enkelt troende Guds barn var samlade i gården och först på kvällen skiljdes vi från dem och vi blev då inbjudna att tillbringa hela följande dag i deras krets.
Vi gjorde så följande dag och hade ljuvliga stunder tillsammans kring bibeln och Luther. På kvällen blev vi sedan inbjudna till folkskollärare Stenberg. Han höll då en bibelförklaring över Jesaja 35.”
Vad vet vi nu om dessa kretsar där Lina Sandell och hennes man Oscar trivdes under sitt besök i Kristinestad.
Urmakaren hette Johan Fredrik Westerholm och han var den centrala gestalt, som de så kallade norrstadskristna samlades kring. Han var ingen stor talare men han var nitisk att samla folk omkring sig.
Postiljonen hette Granholm och hade desto lättare att uttrycka sig. Han hade dock inte tid att hela tiden vara med där han behövdes, och allt fler människor kom och visade sin längtan att få höra Guds ord.
Andaktsstunderna var framför allt tillfällen där man läste ur Luthers eller andra goda lärares skrifter. De som regelbundet samlades vid dessa ”norrstadskristnas” möten skall enligt deras egna uppgifter vid denna tid ha varit närmare ett hundratal.
Den andra gruppen som Lina skrev om var resterna av de så kallade ”söderstadskristna”. Dessa samlades i snickaren Sundblads hem. De hade nära anknytning till den andliga rörelse som hade uppstått kring Maja Lisa Snickars i Närpes. Sundblads hustru var särskilt känd för sin innerliga gudsfruktan. Från detta hem har förresten flera kända kantorer och organister med namnet Sundblad utgått.
När urmakaren Westerholm år 1860 slog sig ner i staden och de norrstadskristna blev en verklig rörelse att tala om, så ville de söderstadskristna gå samman med dem. Det fick de inte eftersom de förutom Luthers skrifter också godkände reformerta författare, som enligt Westerholms mening för mycket talade om Andens verk i den troendes innersta.
Både Sundblad och Westerholm skrev till Fredrik Gabriel Hedberg, som båda hade största förtroende för. Vad Hedberg gav för råd åt dem vet vi inte men spänningen mellan de båda lägren lättade.
År 1866, då metodisterna inledde sin verksamhet i Kristinestad, drogs några av de söderstadskristna till den rörelsen, bland annat snickaren Sundblad. Hans hustru däremot fortsatte att tillsammans med flera andra samlas hos telegrafdirektören Stenroth, som Lina Sandell hade så stort förtroende för.
Urmakaren Westerholm gillade inte Stenroth, därför att denne hade haft kontakt med en Gestrin från Satakunda, som var känd för att driva en evangelisk syndfrihetslära. Stenroth hade genom dem kommit till frigörelse men förnekade bestämt i ett brev till Fredrik Gabriel Hedberg att han skulle hylla deras syndfrihetslära. I brevet till Hedberg klagar han över att urmakaren Westerholm helt missförstått honom och undrar samtidigt om urmakaren har den goda läran blott i huvudet. Tydligen väntade Stenroth att Westerholm borde ha visat mer kristlig kärlek, då de ju hade funnit samma frälsningsgrund, även om deras vägar var något olika.
Två år efter Lina Sandells besök kunde Westerholm i ett brev till Hedberg med glädje omnämna att de båda grupperna nu har blivit ett. Sannolikt är att Lina Sandells stora uppskattning av både ”söderstadskristna” och ”norrstadskristna” i hög grad bidrog till detta enande.
Makarna Lina Sandell och Oscar Berg fortsatte sedan bröllopsresan upp till Vasa och ur hennes dagbok kan man märka att de saknade de givande tillfällen vid ordet och i troende vänners krets, som de hade haft i Kristinestad.
Förklaringar och länkar:
Telegrafchefen Stenroth bodde i gården Strandgatan 13.
Urmakare Westerholm bodde i gården Strandgatan 27, vid Kolargränden.
Snickare Sundblad bodde på Västra Långgatan 38, vid Sundströmsgatan.
Postiljonen Granholm bodde på Västra Långgatan, längst bort i norrstan.
Läs mera om Fredrik Gabriel Hedberg HÄR!
Läs mera om Lina Sandell HÄR!