Striden vid Finby bro, av Jacob Tegengren.

Skrivet av Jacob Tegengren och publicerat i ”Jullyktan” men också i Syd-Österbotten 23.12.1911:

Det är aftonen av den 19 juli anno 1808, en stilla, vindlös afton. Solen är bärgad bakom skogarna i väster, men kvällsglansen skimrar ännu över spiran på Närpes kyrka, vars vita murar kasta en bred skugga över ängarna ända ned mot ån. Långsamt rinner åvattnet fram i sin djupa fåra och speglar några lätta, rosenröda fjädermoln, som stå nästan rakt i zenit. Vid stränderna svävar en knappt märkbar rök ett förebud om den stundande nattdimman.

På åstranden vid Finby bro är bondehären lägrad. Bakom förskansningar och bröstvärn stå, sitta eller ligga gruppvis omkring 3,000 man, de flesta unga och raska karlar från Närpes, Övermark och Korsnäs. Korsnäsbornas röda skjortor och mössor lysa så bjärta bland Närpesbornas blåa vadmalsjackor. Här och var synes en sliten soldatuniform, och en och annan karl förråder genom sin klädedräkt, att han hör hemma i någon nordligare bygd. Bland massan av spjut, yxor och störar, som stå resta mot bröstvärnen eller ligga på marken, framskymta väldiga själbössor och ett och annat soldatgevär.

Gräset i lägret är nedtrampat och marken uppriven, men på åbranterna lysa i aftonskymningen stora flockar av prästkragar, blåklockor och midsommarblommor, och över en manshög rågåker vid sidan av lägret svävar en flock kråkor ljudlöst bort för att söka sig sovplats till natten.

Mitt över vägen, som leder ned till bron, har en vedtrave blivit uppstaplad och bakom en öppning i traven står på en kärra en gammal skeppskanon fastsurrad. Bredvid denna sitter en åldrig, väderbiten man. Det är soldaten Niklas Pihl från Benvik. Hans seniga händer vittna ännu om manlig kraft och de livliga blå ögonen under de buskiga vita brynen tala om mod och beslutsamhet. Bakom vedtraven är ett tiotal bönder lägrade, alla skickliga skyttar. Gubben Pihls vänliga blick överfar mönstrande den lilla skaran. Nu, gossar, är det tid att vila litet och blunda en stund. I morgon behövas stadiga händer och säkra ögon. Jag tänker vi ha ryssarna nere vid ån innan gryningen.

Ja, den som bara kunde sova, säger en ung Kaldnäsbonde med ett sorgset uttryck i sina ljusa drag. Bara jag sluter ögonen, ser jag röda flammor och hör kosackernas ylande rop. De brände min gård och rövade mina kreatur. Du har ändå hustru och barn i behåll där borta i skogen, säger en annan Kaldnäsbonde. Men jag – och med en vild glimt i blicken springer han upp och skakar sin knutna näve mot ryssarnas läger – jag har ingenting kvar. Gammelfar bundo de odjuren – Gud förgöre dem – vid grindstolpen och piskade livet ur honom, för han satte sig till motvärn, då de togo hästen, och hustru min stucko de med pikar och hängde vid håret på en gärdsgårdsstör. Hade jag bara kunnat utgrunda deras gruvliga framfart, skulle jag inte tågat till Pjelaks, utan stannat hemma. Nu ropar mitt hjärta efter blodig hämnd!

Ja, Herren give oss seger över våra fiender, yttrar gubben Pihl sakta och allvarligt. Hör du, Pihl, säger en jättelik Korsnäsbo, som synar låset på sin själbössa, du är ju kunnig i hemliga konster. Det sägs, att du brukar dåra skogsfågeln, så den sätter sig på Bladhens tak och inte rör sig, fast du skjuter. Kan du inte också dåra de f—e kosackerna när de komma, så de inte kan röra sig ur fläcken, utan vi få plocka ned dem från hästen som järpungar från en gran.

Jag har aldrig litat till trolldom och djävulens konster, säger Pihl strängt och allvarligt. Jag förtröstar i alla skiften på min Frälsares hjälp. Allt annat är fåfängt. Men låt oss nu vila, gossar! Du, Matts, har vakten. Jag litar på din goda syn. Nattöcknet över ängarna håller nästan på att skymma utsikten.

Gubben Pihl reser sig upp från kärran och avtager sin slitna mössa. Det vita håret står som en sky kring hans hjässa. Med klar och stark stämma tar han upp en psalm:

»Min Gud, på dig förtröstar jag,
från dig vill jag ej vika.
Min bön du nådelig upptag.
Låt ej mitt hopp mig svika.
Var du mig huld
för Jesu skull
och låt mig bistånd finna.
Du är den borg,
där jag all sorg
och nöd skall övervinna».

 

I den stilla luften föras tonerna vida kring lägret. En och annan grupp stämmer in i sången. Då gubben Pihl slutat, breder han sin soldatkappa på marken och lägger sig till vila. Snart förkunna hans djupa andedrag att han fallit i sömn. Han har varit med om batalj förut och kan sova lugnt i fiendens närhet, hämtande krafter till den strid, han väntar i daggryningen. Det blir tyst i lägret. De flesta av bönderna ha sträckt ut sig på marken. Stödda mot sina gevär stå vaktposterna och speja över ängarna på andra sidan ån, där den fientliga styrkan håller sig dold. Alla kunna dock ej sova lika lugnt som gubben Pihl.

Där äro män från Pjelaks, Stobacka och Kaldnäs. Deras hem ha några dagar tidigare blivit plundrade och brända och många av deras anhöriga ha fallit offer för kosackernas grymhet och mordlust. Där kommer ingen sömn i deras trötta ögon. De ligga och stirra upp mot den nattbleka himlen, alltför ljus ännu för att låta dem möta anblicken av någon vänlig stjärna. Deras tankar kretsa kring hämnd och vedergällning eller ila de bort till hustru och barn, som flyktat upp i skogen och gömt sig i fäbodarna eller rott ut till ensliga fiskarstugor i skärgården. I morgon skola kanske många hustrur vara änkor, många barn faderlösa. De tänka på sin brända gård, där de kände var stock i stugväggen och där hästarna i stallet, nu kosackernas byte, gnäggade dem till möte, när de i tidig morgontimme kommo för att ge dem vatten och foder. De tänka på sina fält, där grödan stått frodig och lovande, men nu är nedtrampad och förhärjad och de grubbla varifrån de skola taga bröd åt de sina, om det förunnas dem lyckan att oskadda återvända.

Långsamt rinna timmarna hän. De, som kunnat somna, kasta sig oroligt av och till och stundtals jagar nattkylan och fukten en rysning genom deras kroppar. Men i öster börjar himlen färgas röd. Det lider mot soluppgången. Det pärlemorfärgade töcknet över ängarna begynner skifta i purpur. Enstaka skott börja falla på motsatta sidan av ån, där fienden långsamt rycker an. Det blir liv och brådska i bondelägret. Händer, som stelnat av nattkyla, knyta sig om bössor eller spjut. De skickligaste skyttarna skynda att taga ställning bakom förskansningarna närmast ån.

Bakom vedtraven står gubben Pihl redo vid sin kanon. Skottväxlingen blir livligare. Röken böljar över den morgonvakna slätten, där daggdropparna glittra i gräs och spindelvävar. I skydd av lador och gärdsgårdar rycka kosackerna och de ryska jägarna an. Kommandoropen föras av den vaknande vinden långt ut över ängarna. Gamla Pihl är i sitt esse. Vid sidan av kanonen har han gjort upp en eld. Var gång han inriktat kanonen, rycker han med sin krutsvärtade näve en brand ur elden och för den till fänghålet. En röd flamma springer ur mynningen och skrotet och druvhaglen sprida död och förskräckelse i ryssarnas hopar. Skyttarna bakom vedtraven sköta också sin sak förträffligt. De plocka med sina själ- och fågelbössor bort den ena kosacken efter den andra, och varje lyckat skott hälsas av Pihl med ett berömmande utrop.

Det ser ut, som skulle ryssarna få nog av leken. De förefalla tveksamma och bönderna vänta redan, att få se dem draga sig tillbaka. Men då skälla plötsligt från söder vilda stridsrop och över brakande gärdsgårdar komma på löddriga hästar kosackhopar framstormande. I skydd av nattdimman hade de vadat över det grunda vattnet vid åmynningen och falla nu bönderna i flanken och ryggen. Förskräckelse och förvirring sprida sig hastigt i den illa beväpnade bondehären, som blivit överrumplad från ett håll, därifrån den minst av allt väntat något anfall. Den man, som fått befälet över bönderna sig anförtrott, visar sig icke värd detta förtroende, icke värdig det namn han bär.

Kapten Riddarhjärta flyr och bönderna, som se sig utan anförare, följa exemplet. Endast gubben Pihl och några andra stanna kvar på sin post. Den gamla soldaten har gripits av harm och raseri. Hans vita lockar fladdra för vinden. Med stentorsstämma kallar han på sina män och med en modig skara gör han ett lysande återtåg och räddar sitt manskap och sin kära kanon till Näsby. Men nere på åbranten, som tjänar dem till bröstvärn, stå två resliga män i röda tröjor med glimmande mässingsbälte om livet.

Det är bönderna Anders Maars och Kristian Blacknäs från Harrström by i Korsnäs. Envishet, stridslust och dödsförakt flamma i deras blick. De veta sig vigda åt undergången, men utan att darra stirra de döden i vitögat. Alltför lätt skola kosackerna inte taga dem. Maars har sin gamla beprövade själbössa. Blacknäs sköter om laddningen. Det blir en blodig lek. Varje gång kosackerna närma sig, dånar knallen av Maars bössa kring stränderna och den dödande kulan träffar sitt mål. Tolv gånger rycka kosackerna an, men tvingas lika många gånger att retirera. Men så tar ammunitionen slut för de hjältemodiga korsungarna. Maars slungar sin bössa i det grunda vattnet vid stranden. (Den återfanns i ett senare skede och lär finnas hos Maars efterkommande i Harrström).

Kosackerna, som märka, att intet skott mera faller, störta under hämndfulla rop mot de båda männen på stranden. Pikar sänkas och sablar blixtra. Inom några ögonblick segna de försvarslösa männen till marken och deras röda tröjor få en ännu högre färg av bloden, som frusar fram ur dödssåren. Nu äro ryssarna herrar på täppan. Rök och flammor utmärka deras framfart i byarna. Hämnd utkräves: gårdar antändas, fredliga inbyggare spetsas på kosackernas pikar och liken uppstaplas i rader längs gärdsgårdarna.

Men mitt i den största nöden kommer dock hjälpen. Norrifrån höres på landsvägen ljudet av käcka trumvirvlar och taktfasta steg. Det är en avdelning av Närpes regemente, till vilken den flyende bondehären sällat sig, som rycker de nödställda till hjälp. Stor är glädjen över denna oförmodade undsättning och under ljudliga hurrarop drivas ryssarna söderut mot Lappfjärd.