Slaget vid Lappfjärd 1808.

Anteckningar sammanställda av signaturen E. K— rs. och publicerade i tidningen Syd-Österbotten 29.8.1908. Renskrivna av Lasse Backlund i mars 2021:

Kung Gustaf Adolf hade befallt general von Vegesack att landstiga med sina 4,000 man vid Björneborg. Under överfarten från Sverige uppstod emellertid en stark storm. von Vegesacks fartyg skingrades, och då landstigningen vid Björneborg för den styrka, han lyckats åter samla, var förenad med svårigheter, fortsatte han i stället seglingen till Kristinestad, dit han framkom med 2,500 man den 28 augusti 1808. Först långt senare på hösten landsteg övriga delar av hans kår, efter att ha väderdrivits ännu längre mot norr.

Vegesack indelade genast efter landstigningen sin styrka i två brigader, som ställdes under överstarna Brändströms och von Platens befäl. Därefter framryckte han till Lappfjärd, dit han kom samma dag om kvällen, och han övertog befälet också över de trupper som där stod under Furuhjelms befäl.

Samma dag hade ryssarna under Uschakoff anfallit mot von Otters ställning vid Nummijärvi i Kauhajoki. En häftig strid hade börjats. Men von Otter hade låtit en stor skara bönder under full fältmusik inmarschera norrifrån i Nummijärvi by. Ryssarna, som trodde, att deras motståndare fått förstärkning, hade upphört med anfallet, då von Otter passade på att själv rycka fram. Österbottningarna tävlade med björneborgarna i tapperhet. Ryssarna drevs undan på hela linjen och anträdde efter en skarp fäktning återtåget söderut.

Detta anfall från ryssarnas sida hade varit ämnat att ske samtidigt med ett annat på kustvägen. Här framryckte nämligen den ryska generalen Bibikoff med omkring 1,600 man norrifrån mot Lappfjärd. Han hade ingen aning om att von Vegesacks hade landstigit med trupper i staden. Den 29 augusti på morgonen anföll Bibikoffs förtrupper de svenska fältvakterna. Von Vegesack satt till bords i prästgården, då rapport kom, att fienden anföll hans förposter. ”Han skall vara välkommen!” utropade von Vagesack genast och reste sig från frukostbordet, ursäktande sig hos värdfolket för sitt plötsliga uppbrott. Därpå steg han till häst och skyndade åt det håll där skottväxlingen hördes.

En halv fjärdings väg söder om Lappfjärds å hade Furuhjelm med sina trupper tagit ställning. På norra sidan av en smal dalgång som genomflyts av en liten å, kallad Lillån, stod Gyllenbögel med sitt lantvärn. På var sin sida om honom stod en bataljon björneborgare, skyddad genom förhuggningar. På Mangs-backen fanns vidare styckevärn, som skyldes genom uppsatta lövruskor.

Då von Vegesack hann fram, såg han, hur ryssarna på tre kolonner, vardera företrädd av långa jägarkedjor, ryckte ned över dalgången. Han gav befallning åt sina svenskar som stod längre bakom vid Lappfjärds gamla kyrka,(bortflyttad 1863, gravplatsen finns kvar), att även marschera upp i slagordningen. En bataljon uppländningar fick förstärka den vänstra och en bataljon helsingar den högra flygeln. Tre andra bataljoner lät han uppställa i reserv bakom mitten. Hans resliga krigargestalt syntes över allt i kulregnet.

Ryssarna hade emellertid öppnat en livlig eld mot förhuggningen. Då denna snart i Vegesacks ögon blev alltför besvärlig, red han fram till artilleribefälhavaren kapten Uggla och befallde honom att besvara densamma.

”Ännu är icke min tid”, svarade denne på sitt trygga sätt.

von Vegesack var just inte van vid att få dylika svar av sina underordnade, och missnöjd sände han sin adjutant att hämta fram det artilleri, han fört med sig från Sverige. Detta kom fram i starkt trav.

”Herr general”, återtog Uggla, ”blottställ ej folk utan ändamål, jag skall nog ansvara för utgången”.

Ugglas egendomliga trygghet gjorde ett visst intryck på von Vegesack, som av naturen hade allt utom denna egenskap. Befallning gavs att kanonerna, som skyndsamt framsläpades, fick vända om. Ryssarna var då endast på druvhagelshåll. Men löjtnant Brakel, som med sitt kompani björneborgare utgjorde kanonbetäckningen, drog undan de lövruskor och lösa trädstammar som dolde Ugglas kanoner, och dessa öppnade under sin chefs säkra ledning en mördande eld.

”Vågor af oordning började också snart visa sig i ryssarnes mörka led”, skriver en av deltagarna. Men von Vegesack var inte den, som länge kunde hålla sig på avstånd. När han märkte, att stockningar och luckor uppkom bland ryssarna befallde han genast uppländingarna på vänstra flygeln, björneborgarna i mitten och helsingarna på högra flygeln att möta dem på halva vägen. Med stormsteg skyndade dessa tappra fram till anfall.

Gyllenbögels lantvärn, som stod i mitten, strax väster om landsvägen, vacklade däremot i början inför det täta kulregnet och vägrade gå fram ur förhuggningarna.

”Konsten att slå fienden”, ropade Yegesack, ”är just att stå där han nu står. Därför framåt gossar och fäll bajonetten”!

Tack vare Vegesacks tappra föredöme började lantvärnet snart ”att stå sig väl”, i synnerhet sedan Brakel, som haft befälet över kanonbetäckningen, satte sina björneborgare såsom förgångsmän åt detsamma. De andra trupperna hade emellertid förföljt ryssarna på vägen åt Ömossa, där de stannade vid mörkrets inbrott.

Ryssarnas förlust uppgavs till 300 man. Förlusten på svenska sidan var däremot ganska obetydlig.

En allmän glädje var rådande i svenska lägret över denna ärofulla seger. I synnerhet gladde sig björneborgarna av hjärtans lust. Nu märktes det efter varje steg de tog att de kom närmare sin hembygd. Officerarna mottog från alla håll bjudningar till välkomstfester. I synnerhet i det närliggande Björneborg gjorde man stora tillrustningar för deras värdiga mottagande.

”Lefve Sverige och Finland, hurra!» skriver dagboksantecknaren, fången i ljusa framtidsdrömmar. — Dock, från glädje till sorg är blott ett kort steg. Knappast hade björneborgarna, genomvåta av det häftiga och ihållande regnet, kommit in i sina nya kvarter och fått nödtorftigt torka sina kläder, då nyheten spred sig, att befallning kommit av fältmarskalken, att två av deras bataljoner skulle vända om mot norr och förstärka huvudhären vid Kuortane.

”Ve oss!” utropar samma antecknare. Förmodligen anade han strax, att det nu skulle börja ”att gå bakåt en gång för alla”.

Med anledning av nämnda order avtågade överste Palmfelt den 31 augusti med de två efterskrivna bataljonerna från Lappfjärd, för att över Kauhajoki uppnå bestämmelseorten. Men kommen till Kauhajoki fann han där en stark rysk avdelning före sig. von Otter, som han förmodat stå kvar vid Nummijärvi, hade nämligen vid underrättelsen om att Palmfelt skulle gå till Kuortane, i förtid lämnat sin ställning och dragit sig norrut ända till Ilmola. Palmfelt sökte visserligen att ändock bana sig väg. Men hans anfall misslyckades, och därför var han tvungen att i stället vända om till Paljakka mosse där han tillsvidare intog ställning med front mot norr. Härigenom kom varken Klingspor eller von Vegesack att på länge få något gagn av hans två bataljoner.