Sammanställt av Lasse Backlund i januari 2026. Uppgifterna är tagna ur Pekka Kuuselas släktutredningar och Wilhelms Janssons anteckningar.
År 1841 flyttade så gott som alla hemman i Kärjenkoski över till byn Storå, endast fyra blev kvar i Lappfjärd. År 1862 avskiljdes Storå från Lappfjärds socken och blev en egen socken.
Hemmanet Forsman skulle i tiderna ha grundats av två bröder som med båt hade kommit från Sverige.
Första säkra bonden på Forsman är Carl Mickelsson Forsman (f.1734) och han var gift med Margaretha Henriksdotter och de fick sonen Johan år 1752.
Johan Carlsson Forsman (1758–1820) blev följande bonde på Forsman hemman och han var gift med Maria Henriksdotter Lamminpää (1761–1837).
Johan och Maria fick tre barn, bland annat döttrarna
-Brita Lena (f.1801).
-Juliana Agatha (1803–1897).
Enligt en säker källa i byn skulle de här döttrarna ha varit ”saamattomia”, alltså lata och slöa, som inte fick något gjort. Fadern Johan lovade då att om någon driftig man skulle gifta sig med någon av döttrarna, så skulle han få hela hemmanet Forsman.
Möjligtvis hörde Samuel Henriksson Piikkilä (1802–1876) från byn Piikkilä detta löfte och han gifte sig i oktober 1822 med den yngre dottern Juliana Agatha. En bättre måg kunde bonden Johan aldrig ha fått, för Samuel visade sig vara en driftig bonde och en duktig byggare.
Samuel som började kallas ”Käringkåsk Samel” var Kärjenkoskis starka man så länge byn hörde till Lappfjärds socken och han hade kommunala uppdrag socknen. Säkerligen fortsatte de kommunala uppdragen efter att byn flyttades över till Storå.
På Somerokallio på norra sidan av vägen till Uttermossa hade Samuel ett kalkbrott. Hans ugn lär finnas kvar ännu och där skulle han ha bränt kalken som behövdes vid bygget av kyrkan i Lappfjärd i början av 1850-talet. Han kalkade också sina åkrar och en gång lär han ha kalkat en åker så rikligt och där inte växte någonting på flera år.
År 1852 skulle Samuel ha byggt den mäktiga Rudon silta i Laihela, en välvd bro med en öppning och bron lär vara den äldsta i Laihela.
År 1855 byggde Samuel en ny stenbro över Lappfjärds å i Dagsmark, som ersatte den förstörda välvda bron som förstördes vid islossningen i slutet av april 1853.
Under åren 1856–1857 byggde Käringkåsk Samel ett lånemagasin på Mangsbackan i Lappfjärds socken bredvid den nya kyrkan. Detta sockenmagasin för spannmål uppförde han för en summa om 2 690 rubel silver och magasinet fungerar i dag som församlingshem.
Omkring år 1860 byggde Samuel en ladugård i två våningar av sten invid landsvägen till Storå på nuvarande Nummela tomt nära andelshandelns filial. Vid bygget råkade gårdens dräng ut för en dödlig olycka då han krossades av en större fallande sten. Ladugården, som byborna kallade ”Kivilinna” var dock inte riktigt praktisk då den var kall om vintrarna och urinen efter hästarna i den övre våningen rann rätt igenom golvet på korna i den undre våningen. Den mäktiga ladugården revs någon gång efter fortsättningskriget.
Samuel var också en ivrig jägare och han hade kommit över ett bra gevär och med detta sköt han flera björnar. På 1860-talet jagades ortens sista björn och den inringades i Hanhimaa. Folk från de omkringliggande byarna deltog också i jakten, också från Dagsmark by. Med dåliga flintlåsgevär fick jägarna inte björnen dödad men då Samuel med sitt bättre gevär sköt så kunde han fälla ortens sista björn.
Samuels släkt
Samuel var son till Heikki Juhonpoika Piikkilä (1769–1847) i Storå, som år 1790 gifte sig med Margareta Johansdotter Överkodes (1770–1858) från Kodesjärvi.
Samuel gifte sig 13.10.1822 med Juliana Agatha Johansdotter Forsman (1803–1897) och kom då som måg till hennes gård.
De fick 13 barn:
1). Wilhelmina (1823–1823)
2). Henrik Reinhold (1824–1846)
3). Maja Greta (f.1827)
4). Juliana Magdalena (f.1829)
5). Ananias (1832–1857)
6). Samuel (1834–1881)
7). Augustinus (1836–1836)
8). Wilhelmina (1837–1838)
9). Aurora (1839–1839)
10). Agatha (1840–1918 i Karvia)
11). Joonas (1842–1899)
12). Catharina (1844–1848)
13). Wilhelmina (1846–1846).