Erik Anders Sundholm.

Den 13 februari 1918 publicerade tidningen Syd-Österbotten följande nekrolog:

I kampen mot fienden och landsförrädarna stupade f.d. bonden Erik Anders Sundholm från Dagsmark i striderna vid Uleåborg den 3 dennes.

Med Erik Anders Sundholm har bortgått en kärnkarl i ordets gamla österbottniska betydelse. Aldrig dagtingade med sin åsikt stod han städse redo att försvara densamma. Rättvis och bestämd, som han var, var man alltid i kamratkretsen säker på att finna en karl bakom orden och därifrån fanns ingen apell. Saknaden bland hans anhöriga och inom kamratkretsen är stor. För fädernelandets lycka och framtid offrade han det bästa han kunde giva, nämligen sitt liv. Hans offer har ej Varit förgäves. Hans minne följes av tacksamhet för vad han uträttat och i hävderna skall hans namn städse stråla som ett manande föredöme, då våld och olag skola bekämpas med mannamod.

Erik Anders Sundholm har visat att: ”Än lever fädrrens ande, ännu har landet män”, att kämpa för rätt och sanning. Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar i kamp för ditt land.

Den 20 februari 1918 publicerade tidningen Syd-Österbotten en artikel från begravningen av 3 stupade frihetskrigare, nämligen Emil Knus från Lappfjärd, Edvard Ojala från Mörtmark och Erik Ander Sundholm från Dagsmark:

Till gravens ro invegs senaste torsdag den 14 dennes de i fosterlandets frihetskamp i striden i Uleåborg fallna hjältarna från Lappfjärds skyddskår Emil Knus, Erik Sundholm och Edvard Ojala.

Jordfästningen som förrättades i Lappfjärds kyrka av prosten Georg Laurén, assisterad av pastor Vilhelm Ingman, övervars av en till ett par tusen personer uppgående allmänhet. I sitt högstämda fosterländska griftetal erinrade prosten Laurén om broderskärleken och framförallt fosterlandskärlekens rätta innebörd, som försakar allt, t.o.m. föräldrar, hustrur, barn och ett lyckligt hem.

Magister Einar Wichmann sjöng till orgelackompagnement flere sångnummer. Ett 30-tal kransar åtföljda av tal nedlades å hjältarnas kistor, allt vittnande om, att de fallnas livsgärning och framförallt deras hjältedåd fullt uppskattats av tacksamma medborgare.

Under kantor Nordlunds ledning sjöng Lappfjärds sångkör både före och efter jordfästningen. Under sorgmarsch utburos kistorna ur kyrkan och nedsänktes under sång i den invid kyrkan inredda graven. Sedan graven av skyddskårister igenmyllats, bildade gravkullen av de nedlagda kransarna en stor ättehög av blommor och band. Så var den största sorgeakt, som det nuvarande släktet i Lappfjärd skådat, till ända och helt visst skola alla, som nalkas Lappfjärd stora vördnadsbjudande tempel gå till hjältarnas grav och påminna sig Runebergs ord: ”Inga slavar trampar kullen, där den tappre bor i mullen”.