Tidningsartiklar från år 1909.

Befolkningsmängderna i Sydösterbotten:

Under år 1908 föddes i Lappfjärd 166 barn, precis hälften av vardera könet. I församlingen hade 138 personer avlidit, av dessa vistades 17 i Amerika. Den äldsta mannen som avled var 82 år och den äldsta kvinnan var 92 år. Inflyttningen och utflyttningen var i balans, 45 äktenskap hade ingåtts och 39 hade upplösts via ena partens dödsfall. Folkmängden hade ökat med 2 personer och uppgick till 6 950 personer.

I staden föddes 56 barn och 53 personer avled. Inflyttningen var betydligt större än utflyttningen, vilket ledde till att befolkningsmängden ökade till 3 075. 8 par hade gift sig under det senaste året. Här kan noteras att stadens befolkning sedan år 1888 har ökat med totalt 423 personer.

I Kristinestads landsförsamling i Tjöck hade det under år 1908 fötts 30 barn medan 25 personer hade avlidit. Befolkningen hade ökat med 8 till 1 483 personer.

I Sideby hade det fötts 62 barn medan 48 personer hade avlidit. 35 personer hade flyttat till församlingen medan 92 hade flyttat bort. Folkmängden minskade med 10 personer till 3 171. 14 par hade ingått äktenskap och för fyra par som gifte sig i Amerika hade det uttagits lysning.

I Närpes hade det fötts 219 barn och hela församlingen bestod av 10 688 personer.

Sjöfarten i Kristinestad…

…hade varit livlig år 1908. Kristinestads hamn hade besökt av totalt 128 fartyg och av dessa var 89 finska och 39 var av utländsk nationalitet. Av dessa 128 fartyg var 41 segelfartyg och resten var ångfartyg. Året innan hade stadens hamn haft besök av 149 fartyg. Några hamnkajer fanns inte denna tid utan alla fartyg lastade och lossade ute i Stadsfjärden. Handelsföreningen i Kristinestad ägde två bryggor dä fartyg kunde lägga till. Det var ångbåtsbryggan nära stadsbron, där ganska stora ångbåtar kunde lägga till och därifrån all persontrafik skedde. Den andra bryggan var tjärhovsbryggan som låg längre ut till havs, ungefär 500 meter från stadsbron. Där kunde också segelfartyg en lägga till och under årens lopp är det verkligt stora mängder tjärtunnor som hade skeppats ut därifrån.

Syd-Österbotten 23.2.1909:

Vad ett storskifte kan kosta.

Regleringen av storskiftet i Dags mark skifteslag, som utgörs av Dagsmark by i Lappfjärd kommun samt hemmanen n:o 15 och 16 i Bötom sockens Nederby, tillhopa utgörande 4 1/12 mantal, vidtog för omkring åtta år sedan och är numera så långt framskriden att delägarna i skifteslaget den 15 augusti 1908 tillträdde sina nya ägoskiften. Ifråga varande skiftesförrättning har handlagts av kommissionslantmätaren Sten Nilsson och hölls slutsammanträde den 10 december 1908. Av handlingarna inhämtas att nämnda storskiftesreglering kräver följande kontanta omkostnader:

-odlingslikvid 30,739 mark
-skogslikvid 41,822 mark
-flyttningskostnader 66,362 mark

Totala kostnader 138,924 mark.

Dessa kostnader stiger ännu för allesamman genom den förlust i avkastningen, som vanskötseln på ägorna under tiden för storskiftet självfallet medför. Från sina gamla boningsplatser kommer att utflytta trettiosex hemmansägare och utflyttningarna skall vara slutförda inom tre år, räknat från den tid ägobytet har skett. Av de utflyttande har en erhållit fyra ägoskiften, alla de övriga utflyttande lägenheter har fått endast ett till tre skiften.

Syd-Österbotten 25.5.1909: 

Från Dagsmark skrivs till oss så här:

Till följd av utflyttningar, förorsakade av storskiftet, har byggnadsverksamheten på orten pågått livligt sedan tidigt på våren. På flera av dessa nya husbyggnadsplatser har nattliga riddare under de senaste veckorna borttagit särskilda timmermansverktyg och annan egendom. Natten mot senaste lördag bortstals från bonden Erik Anders Storkulls byggnadsplats 1 bilyxa, 1 amerikansk huggyxa, 1 sticksåg, 1 timmermansborr samt ett stämjärn. Då tjuvarna, som inte är så alldeles okända skulle de vara förtjänta av tillbörlig näpst, utlovas belöning åt den, som kan lämna sådan upplysning, att den länder till den stulna egendomens återfående och tjuvarnas ertappande.

Syd-Österbotten 26.10.1909: 

Från Dagsmark skrivs till oss så här.

I Dagsmark finns det en sinnessjuk flicka, som i tjugo år varit fastlåst vid väggen i en trång, mörk kammare, vars enda, med galler invändigt försedda fönster aldrig öppnats samt av ålder och andra orsaker genomsläppt en mycket sparsam dager. Ingen annan ventilation har heller ansetts nödvändig, än den som uppkommit genom eldningen.  På grund av föräldrarnas välmenta, men oförständiga ömhet för det olyckliga barnet, har där ständigt rått nära nog bastuvärme. Detta i förening med den vidriga luften har gjort det nära nog varit omöjligt för en människa som är van vid andra förhållanden, att längre än några minuter uthärda inne hos den sjuka.

Under det senaste året har hon delat rum med föräldrarna, som nu är omkring 84 år gamla och under en följd av år åtnjutit fattigunderstöd från kommunen.  För övrigt har de varit lämnade att sköta sig själva. Så har till exempel den mer än 80-åriga gubben vandrat den närmare 10 km långa vägen till Lappfjärd, för att få sin skärv ur fattigkassan. Gumman som nu är mera än halvblind, har redan en lång tid varit oförmögen att sköta sig själv, varför vården om såväl henne som den sinnessjuke fallit helt på gubbens lott. För några veckor sedan så träffades han av ett slaganfall och blev lam utefter ena sidan.

Det har länge varit en känd sak, att eländet och vanvården som dessa väggar trotsat all beskrivning, trots att ingenting har gjorts för dess avhjälpande. Trots att de gamla efter behov fått bränsle och kanske möjligen någon mark extra någon gång, så har emellertid intet av det knappt tilltagna fattigunderstödet, 200 mark i året för hela familjens uppehälle, kunnat avläggas till kläder. Följden av detta visar sig, så snart man stiger in i denna hjälplöshetens boning. De två gamla kan endast med nöd skyla sina av smuts och ohyra söndergnagade lemmar, och den sinnessjuka, som har för sed att riva och plocka sönder kläderna, har över ett års tid legat på tomma sängbottnen, med några svarta trasor under huvudet och något liknande över sig.

När man frågat, varför Maria inte får ha helst ett halmbolster under sig, har man fått till svar att „”hon bara river och kastar det kring golvet, och tre fällar har hon plockat sönder.”  Orsaken till detta kastande och plockande upptäcktes härom dagen, då man trots allt, beslöt att ge henne ett halmbolster. Vid borttagandet av huvudgärdet, befanns den formligen leva av vägglöss och annan ohyra.

Och i själva sängen sedan! Vad där under årens lopp har samlats, det kan aldrig någon göra sig ett begrepp om, som inte sett något liknande. Lägg härtill att råttor åtskilliga gånger ätit stycken från hennes linnekläder, utan att hon ägt förmåga eller förstånd att värja sig. Undra då om den stackars vanskötta har ryckt i sin boja nätterna igenom och i sin förtvivlan kastat sängkläderna kring golvet. Vem kan sova i myrstacken? Sedan det värsta eländet bortskaffats och trasorna ersatts med ren halm, sov den sinnessjuka nästan utan avbrott ett helt dygn.

Om man frågar varför Maria inte får komma till en vårdanstalt, där hon kunde skötas ordentlig och slapp att bära på den tunga järnbojan, svaras det: ”Det blir så dyrt. Nej, om vi får någon fattig familj att ta henne, så ger vi henne dit. Och kanske de börja slå henne. Hon är så oredig ibland. Hon har slagit mig flera gånger, så att jag legat avsvimmad. Ibland är hon sjuk, och då vill hon inte äta, så vi måste bjuda henne många gånger. Kanske hon då skulle få vara hungrig”.  Så har föräldrakärleken tvingats de stackars gamla, att för det olyckliga barnet plåga sig nästan till döds.  Skall deras farhågor besannas?

Skall den tjuguåriga bojan fasthamras ytterligare för cirka tjugu – trettio år framåt? Skall billighetsprincipen döda alla bättre känslor i samhällets samvete och den stackars sinnessjuka utlämnas till den minst fordrande? Är det så vi för de stummas talan och försvarar deras sak, som övergivna är?