Del 11. Järnvägsarbete, på sjukhus och arbetslös i Vancouver.

Jag gick så arbetslös ända till april månad 1927, då jag en dag tillsammans med Ivar Carlson, som kallades Framastu Ivar gick upp till Canadian Pacific Railroads stora kontorsbyggnad. Vi tog hissen upp till åttonde våningen där arbetsförmedlingen fanns. Gick in efter att ha knackat på dörren. Bakom en stor disk satt en äldre gråhårig man, som såg bister ut, så jag tänkte att här blir det inget jobb.

Som den äldre av oss, så frågade jag om det möjligen fanns work. Han frågade så om vi tidigare hade arbetat på raden. När jag svarade jakande och uppgav platsen där jag hade arbetat för bolaget, så tog han en massa papper ur en hylla, som han läste igenom en stund. Så sade han att vi nog kunde få arbete nära Kamloops.

Jag visste ju var staden låg, så vi samtyckte och tackade gubben. Så var det bara att göra oss klara. Resan skulle ske redan följande dag på förmiddagen. Vi gick så och köpte oss passliga arbetskläder och tunga arbetskängor. Jag visste av tidigare arbete ute vid järnvägen vad som behövdes. Några filtar och huvudkudde behövdes, vi måste nämligen själva stå för bädd och mat.

Nu var det igen att bjuda farväl till alla kända i staden, ty vi lovade nog att stå ut till närmare julen om vi trivdes bra. Så steg vi på tåget, som förde oss österut längs Fraser River, som var kända trakter för mig. Efter några timmar var vi framme i Cherry Creek några mil väster om Kamloops. Stationen var liten, endast en haltpunkt och bestod av ett större stationshus, där basen bodde med hustru och svåger.

Basen som hette Joe berättade för oss, då han hörde att vi var skandinaver att han som ung hade traskat runt Europa med positivspel på ryggen. Han var en liten, gladlynt 50-års man och han var snäll och bra att arbeta för. Vidare fanns två mindre hus som bestod av rum och kök. Det ena fick Ivar och jag till vår disposition, där fanns två tomma britsar men inga madrasser.

Basen kom med två gamla sådana åt oss, samt några kokkärl. Kaffepanna och två kastruller och ett vattenämbare. Så sände han efter mat för oss från Kamloops, som kom upp samma dag. I det andra huset bodde två kineser, Bill och Jim. Bill var född i Canada och pratade bra engelska. Jim hade som barn kommit till Canada från Kina, där han var född, så han pratade dålig engelska. Men båda var glada och arbetsvilliga gossar. De kokade varje dag sitt ris, som de åt med två stickor på kinesiskt vis.

Ivar och jag kokade och åt tillsammans. Ett femtiotal meter från stationen var det en några mil bred och flera mil lång sjö ”Lake Kamloops”, som var rätt så rik på fisk. Där fanns en gäddartad fisk, som kunde väga upp till 3 lbs. Ivar var van att fiska hemma med metspö, så vi skaffade oss ett och där satt vi på lediga stunder och metade.

Fisk vi mera än vad vi behövde, så att de andra i huset fick överskottet. På andra sidan sjön gick en annan järnvägslinje, som hette Canadian National Railway. Vi kunde vid mörker se eldarna från tågen, när de brusade fram på andra sidan. Sjön var vacker med sina sjöfåglar men naturen däromkring var ganska dyster.

Allting torkade bort om sommaren, då inget regn föll, Det var snösmältningen som lämnade den enda fuktigheten på våren.

Landskapet låg i ett torrt område, som gick efter västkusten på ett visst avstånd från kusten, ifrån Mexiko i söder till Alaska i norr. Man såg någon enstaka tall, som växte i någon sänka här och där, annars var där bara berg och sand. Något grässtrå kunde ses på någon skuggig plats.

Några mil norr om oss fanns en stor ranch med tusentals får. Farmen sköttes av far och dotter. På sommaren hade de extra fårvaktare, som alla red på häst. Flickan var högmodig och visste att hon var enda unga kvinnan i grannskapet. Någon skönhet var hon inte. Kanske hon någon gång syntes finklädd men hon gick nästan alltid i overall. Hon var en baddare på hästryggen och hon red så att dammet yrde.

Sommaren skred snabbt undan för oss i Cherry Creek. Jag hade i flera års tid besvärats av binikemask och nog försökt ta maskkurer, men utan att få ut allt. Nu när vi alla arbetare hade fri tillgång till läkare och sjukhus, så gick jag en dag med förmannens tillstånd, upp på tåget till Kamloops och så till en doktor, som arbetade för Canadian Pacific Railroad.

Han sade att den säkraste vägen var att lämna in på sjukhuset för några dagar. Det var jag beredd på och gjorde gärna. Jag fick lämna in mina kläder och värdesaker, så fick jag sjukhuskläder och blev anvisad en bädd.

Vi var två i rummet. I den andra sängen låg en äldre man som var svensk men han hade emigrerat för många år sedan från Sverige i början av seklet, sade han när jag frågade.

Så var jag nu igen på sjukhus, fast ordningen här var bättre på alla vis, än då jag förra gången vistades på sjukhuset  i Golden. Det här sjukhuset var stort och modernt och här fanns många flickor som praktiserade sjuksysteryrket och här fanns också många läkare.

Redan första dagen fick jag en stor dos med fiskleverolja. Detta fortsatte följande dag och följande morgon frågade sjuksystern mig bland annat, något som jag inte förstod. Jag hade ju aldrig blivit utfrågad på sjukhus om sådant, så jag funderade en stund så svarade jag ”no”.

Det betydde att jag fick mera och större doser med olja och nog arbetade den alltid, så jag sprang oupphörligt på WC.

Följande dag fick jag igen samma fråga och jag svarade nekande igen. Flickorna hade väl nog sett att jag sprang ofta på WC. Så kom doktorn på rond som vanligt och han frågade mig om inte oljan hade arbetat, då jag måste gå ofta på WC. Nu förstod jag vad flickorna hade frågat och jag berättade åt läkaren att jag inte tidigare hade förstått frågan.

Det var OK, svarade han. Doktorn var ung och trevlig och alltid glad. Jag fick så efter några timmar tre piller som jag svalde med lite vatten och det brände i magen. Så satte en syster ett skrank runt min säng, tog in en kackstol, som skulle användas snart. Efter någon timme fick jag igen tre tabletter.

Efter en halv timme tog det liv i min mage och nu kände jag att jag behövde klosetten.  Och nu kom allt med fart! Sjuksystern satt hela tiden och följde med proceduren. Då det inte kom mera fick jag göra mig ren där bak och hon tog stolen med allt innehåll.

Jag kröp upp i min säng och väntade någon timme. Slutligen kom doktorn och systern som hade ett fat fullt med en tunn vit mask full av ringar. Den bestod bara av vita ringar. Detta var en stor binnikemask, sade doktorn. Han sade att de inte hade kunnat finna något huvud på den, genom att den var så stor. Det skulle nog inom någon månad också komma ut och den visade sig inte mera.

Jag fick så gå och hämta ut mina kläder, efter att jag först hade tagit ett bad. Så gick jag ut på stan och nog kände jag mig svag i benen där jag gick. Tåget västerut skulle inte gå förrän om någon timme. Då jag kände mig tom i magen, gick jag in på en restaurang och åt en redig måltid med ett glas mjölk.

Mitt tåg kom och jag reste ned till Cherry Creek, dit jag kom efter en timmes tågresa. Mina arbetskamrater och basen önskade mig välkommen tillbaka och jag måste berätta om sjukhusvistelsen och vilka vackra flickor jag haft som hade passat upp mig där.

Det var kväll när jag kom och det gällde att koka en grötgryta, och så kaffe och sedan i säng. Den var inte lika bekväm som den jag hade sovit i på sjukhuset. Nu hade jag en filt under på madrassen och en ovanpå. Men bra sov jag ändå.

Följande morgon blev det att börja arbeta på järnvägen igen. Det gällde att hålla den snygg och ren från sten som ibland ramlade ner från de höga bergen, som banan gick igenom. Ett lätt och passligt arbete men betalningen var för liten, endast 30 cent i timmen.

Så kom oktober 1927 och någon av oss skulle bli permitterad över vintern. Stationenh skulle ha endast två man plus basen över vintern. Basen frågade av mig, som hade arbetat i skogscamperna tidigare, om jag inte skulle klara vintern bättre än Ivar. Jag kunde nog kanske få jobb i ett extra gäng, som för tillfället var stationerat i Spencers Bridos, som jag skulle passera på resan ned till Vancouver. De båda kineserna kom med på samma tåg ned till västkusten.

När jag kom till Spencers Bridos tyckte jag att det såg så ödsligt ut och det gick inte ens att sova i arbetarvagnen, så jag gick inte ens och fråga efter arbete. Tåget stannade inte där så lång tid, att jag hann underhandla och basen var inte anträffbar i en hast. Så jag steg på tåget igen och fortsatte resan för jag hade ju fribiljett ända ned till Vancouver dit jag anlände på kvällen.

Det var ovanligt igen att se den vackra elbelysningen i staden när vi kom fram. Det var andra känslor nu i min unga kropp att se alla vackra ljus. Jag hade ju hela sommaren suttit vid en svag oljelampa om kvällarna. Det största ljuset våg vi när passagerartågen susade förbi vår lilla station vid insjöns strand. Nu skulle det firas bara jag fått ett rum och mat!

Jag tog en taxi och den stannade utanför Cordova huset, där jag hade bott tidigare. Jag tog min kappsäck och gick in i köket, därifrån jag hörde en grammofon ljuda och flick- och karlröster som försökte överrösta varandra. Allt på finlandssvensk dialekt och där var församlade en mängd ungdomar, gamla och nya ansikten.

Det var tisdag kväll och flickorna som tjänade i familjer ute i staden hade ledig kväll. Fram kom en söt liten flicka och tog min hand och sade: ”Hälsningar från Lappfjärd. Du känner väl inte mig men dig känner jag nog” sade hon. Nog försökte jag dra mig till minnes, om jag inte hade sett henne men kom inte på vem hon var.

Du känner mig inte, sade hon, jag är Bergholms Irene, Elnas syster som du nog känner. Nu klarnade det och jag mindes att jag nog hade sett detta lilla ansikte någon gång nere i Lappfjärds ungdomslokal. Hon hälsade från många Lappfjärdsbor, bland annat Siri Engelholm. Min bror Hannes hade också anlänt till Vancouver under sommarens lopp, men nu fanns han upp i en camp ute på Vancouver Island. Det var många lappfjärdsbor som hade kommit under sommaren och som nu var ute i arbete.

Vi var nu många byssbor hos Jansons boarding huset, 700 Cordova St. Det var ju höst och många arbeten hade lagts ned för vintern, så vi var många arbetslösa i staden. De var nyfikna att höra var jag har varit under det senaste året. De var förvånade att jag hade arbetat på järnvägen, för de var ju alla loggers (alltså skogsarbetare).

Jag fick ett enskilt rum, så var det att packa upp det lilla som fanns i min kappsäck. Bästa kostymen på och så ut på stan till en restaurang för att få en bastant måltid, som jag inte själv hade kokat. Josef Norråkers gjorde mig sällskap och efter måltiden tyckte vi att ett finnbad skulle vara skönt. Så steg ut på gatan och tog oss med taxi ned till finnbastun som var öppen ända till midnatt. Och nog var det skönt! Ljuvligt att få känna bastuvärmen på kroppen och jag kände mig som en ny människa efter badet.

Det var ju inte så långt upp till Cordova house, så vi beslöt att gå till fots tillbaka. Stark dimma rådde den kvällen, så vi såg inte långt framför oss och belysningen skymdes bort av dimman.

Vi gick och pratade, då plötsligt en medelålders kvinna stod framför oss och började göra oss sällskap. Hon frågade om inte vi unga pojkar tyckte om flickor. Hon hade två unga flickor hemma och om vi ville komma och se dem och ha en good time. Men vi avböjde inviten och sade att vi inte har några pengar att spendera på flickor nu och hon försvann då i dimman.

Vi kom lyckligt hem. Flickor fanns ju hos Jansons, som gärna ville ha pojksällskap. Men de var gamla lands flickor med hederliga seder och bruk.

(Om du direkt vill läsa följande kapitel, så skall du klicka HÄR!)