En äventyrlig sjöfärd med lappfjärdsbarken Lina

Artikel skriven av Einar Snickars, införd i Syd-Österbotten 21.1.1986.

Sjöfarten i Sydösterbotten var livlig för århundraden tillbaka. Bönderna byggde själva sina båtar under ledning av någon erfaren båtbyggare. Virket tog de ur de egna skogarna. Många ortsnamn i landsdelen vittnar om fartygsbyggen och sjöfart, till exempel Varvsbacken, Varvsholmen, Vedgrund, Skutholmen. Trävirke, ved, tjära, potatis, smör och annat ur böndernas egen produktion fördes till Stockholm, Åbo och andra orter inom riket.

Städernas borgare såg med oblida ögon på bondeseglationen och försökte få den stoppad genom beslut från rikets högsta myndigheter. År 1766 blev den emellertid helt fri.

Men de sydösterbottniska fartygen gick också på längre rutter än till hamnar i Sverige, bland annat till England.

På Granöskatan i Lappfjärd byggdes ett barkskepp omkring år 1880. Det fick namnet Lina och blev den sista och största båt, som byggdes av lappfjärdsbönderna. Den var 138 fot lång och lastförmågan var 545 registerton. Tjugo lappfjärdsbönder var ägare, med Johan Ebb som huvudkassör och korrespondensutredare.

I en ”Journal, lämnad av Sjömanshuset i Kristinestad den 8 aug. 1882 till befälhavaren å Bark Skeppet Linas kapten J R Wikander” berättas dag för dag om den sista resan, som Lina gjorde i lappfjärdsböndernas ägo. Den gick från Kristinestad till Hartlepool i England och hemresan blev synnerligen äventyrlig.

Avfärden torde ha skett den 22 augusti, då barkskeppet gick till segels uti Bottenhavet. Något om lasten nämns inte. Vädret verkar ha varit gynnsamt men en daglig anteckning var ”pumpat läns”. Den 30 augusti mötte Lina galeasen Pervoj och de jämförde longituden med varandra. Överensstämmelsen var god, differensen dem emellan var endast 10 minuter, det vill säga 1/6 grad. Fartygen befann sig då 19 grader östlig längd.

I månadsskiftet augusti-september befinner sig Lina ”tillseglas uti Östersjön”. Den 2 september möter det hög motsjö. Den 10 september passerar det Falsterbo och två dagar senare går det in i Kattegatt och efter ytterligare två dagar befinner det sig i Skagerack. Färden över Nordsjön synes ha gått snabbt, för den 19 september nalkades staden Hartlepool och den fick ångbåtsassistans in till East doch, där Lina förtöjdes.

Följande dag förbereddes lossningen av lasten och den tog rätt rundlig tid, för först den 9 oktober var lasten lossad. Söndagar var fridagar och om dem står det antecknat ”Hållit heligt”.

Den 10 oktober gjordes klart för intagning av kollast. Då ”förhalades skeppet under ballastkran och fick in ungefär 500 ton”. Under följande dagar gjordes skeppet sjöklart ”med diverse nödiga arbeten, spolat rent och pumpat läns”.

Den 20 oktober ”förhalades skeppet till docksporten”. Man erhöll ångbåt och lots och tillsatte segel och hemfärden började.

Redan följande dag noteras att sjön var hög. ”Svåra överhalningar. Skeppet slingrar vådligen och stortoppen är i fara. Riggen slocknar, så masterna är i stor fara. Sjön reser sig ovanligt hög. Skeppet kastas vådligen. Svår sjögång.”

Stormen fortsatte i flera dagar. Den 23 oktober antecknades ”att skeppet läcker betydligt mer än då ballasten blev intagen, fruktan att få oklara pumpar.” Följande dag anhåller besättningen om att få söka första närmaste hamn. Sjön är alltjämt hög och skeppet kastas och slingar sig vådligt. Man måste hålla på med pumpningen så gott som hela tiden, för befaras vatten på garneringen”.

Den 26 oktober gick man lots och seglade in till Mandal och Glevens hamn i syd-Norge. Där förtöjde man skeppet med båda ankarna förut och trossar akterut till ringbultar i berget. Och så pumpade man läns.

Den sista oktober avmönstrade besättningen förutom konstapel Storlås och Dahlström. Den första november gick kaptenen tillsammans med styrmannen Johan Boberg i land för sjöförklaring. Under tiden inträffade myteri ombord på Lina.

Ett par herrar, Karl Pari och Kicken Hakala trängde sig ombord och överföll konstapeln Johan Bränn i kabyssen. Pari gav Bränn ett slag mot ansiktet och hotade honom sedan med kniv. Konstapeln ropade efter hjälp från skonaren Sofia, som låg intill Lina. Styrman Robet Wikström anlände genast därifrån och försökte lugna ner de aggressiva men då ingenting hjälpte återvände han till sitt fartyg.

Konstapel Bränn följde efter till Sofia. Myteristen Karl Pari försökte tränga sig ombord på skonaren Sofia men hölls tillbaka av styrmannen och då argumenteringen inte hjälpte gav styrman Wikström Karl Pari et slag med en pumpsko, som låg på däcket.

Detta slag gjorde tydligen slut på kalabaliken, för loggboken berättar inte mera om saken. I november ”afsändes besättningen förutom konstaplarna Storlås och Dahlström”.

Fredan den 17 november 1882 såldes barkskeppet Lina till staden Mandal för ett belopp av 19 000 kronor, ”en alldeles för liten summa för ett så stort skepp”. Skeppets inventarier följde med i köpet.

Artikeln om lappfjärdsbarken Lina kompletterades av Håkan Olin i Syd-Österbotten 28.1.1986, så här:

Om skeppets sorgliga slut berättades i Syd-Österbotten den 21 januari i år. Enligt Finlands Skeppskalender för 1880 var barken byggd 1877, befälhavare A. W. Andersson och korrespondentredare (inte korrespondentutredare) J. Äbb. Samtidigt uppges även barkskeppet Hanna på 210 läster (c.400 registerton) ha samma redare och befälhavare som Lina.

Kalendern upptar ytterligare två fartyg registrerade i Lappfjärd, nämligen skonertbarken Bröder, kapten P. A. Skogman, byggd 1875 på 187 läster (c.350 registerton). Redare var J. Henriksson Teir. Befälhavare på skonerten Ilma byggd 1873 var E. Blomqvist och redare var M. Hannus, förmodligen skeppsbyggaren Matts Hannus själv. Detta fartyg mätte 110 läster eller ca 200 registerton. Petter Adolf Skogman var född 1845 i Gamlakarleby och förde fregatten Syskonen från Kristinestad.