Händelserna i Ömossa under 1808-09 års krig.

Hilma Norrgård, som var född i Ömossa men som sedan bodde långa tider i Stockholm skrev en artikel som tidningen Syd-Österbotten publicerade den 26 januari 1935. Artikeln beskriver ingående hur och vad som hände i Ömossa by under den ryska ockupationen av vårt land. Hilma skrev att uppgifterna i denna artikel är tagna ur Montgomerys och Björlins historiska arbeten och borde därför vara tillförlitliga. Lite har jag ändrat på det gammalmodiga språket, så att det skall vara mera lättläst för dagens läsare.

Det var fältmarskalk Klingspors fega flykt norrut ända till Gamlakarleby, som var orsaken till att de sydösterbottniska byarna kom i ryssarnas våld. Ryssarna ansåg sig redan vara landets herrar och ve de bönder, som vågade vägra att ge dem sin mat, husrum och ibland allt vad de ägde. Därför blev flykten från byarna ut i skogarna eller ut till holmar och skär så allmän denna tid.

Gårdarna skövlades och användes till och med till stall. Allt ätbart och all växande gröda förtärdes eller förstördes av de ryska soldaterna. Sådant var tillståndet både i Kristinestad, Lappfjärd och i Ömossa den ödestunga sommaren 1808.

Den 28 augusti 1808 landsteg den svenska generalmajoren von Vegesack i Kristinestad men redan den 11 augusti hade den svenska kaptenen Gyllenbögel intagit staden och följande dag intogs Lappfjärd. Detta företag lyckades väl, eftersom ryssarna just hade dragit bort sina trupper för att möta von Döbeln i Kauhajoki.

Genast då von Vegesack landstigit i staden ryckte han fram till Lappfjärd, där han kunde förena sig med Gyllenbögels friskara. Ryssarna som inte kände till att von Vegesack hade landstigit tillsammans med svenska soldater, hade beslutat att återta Lappfjärd och de anföll med stor raskhet den 29 augusti. De svenska trupperna mötte anfallet mycket lugnt.

Den 29 augusti 1808 stod de svenska trupperna norr om Lillån och de ryska trupperna på den södra sidan. Efter livliga strider blev ryssarna tvungna att dra sig söderut, där de slog läger i Back by. Kartan från Stockholm, ur Krigsarkivets samling ”Sveriges Krig”.

Helsinge jägare, finska skarpskyttar, Björneborgs beprövade bussar och Gyllenbögels friskaror gick anfallsvis till väga och ryssarna måste gång på gång dra sig tillbaka. Vid Öströms i Back by gjorde ryssarna hårt motstånd men besegrades av svenskarna. Då det blev mörkt, slog svenskarna läger i Back och då passade ryssarna på att fly till Ömossa.

Ryssarna insåg att svenskarna snart skulle återta också Ömossa och därför började de plundra byn. De rev till och med upp åbron och började bränna ner byn. Stackars Ömossa den kvällen och morgonen den 30 augusti. De svenska trupperna som fanns i Back by gjorde på morgonen ett djärvt anfall och de ryska mordbrännarna skingrades och byn kunde räddas.

De här striderna kostade svenskarna i stupade två officerare och 15 man, dessutom sårades en officer och 43 man. Svenskarna lyckades ta 2 ryska officerare, 4 underofficerare och 71 man till fånga. Runt 200 ryska soldater dödades eller sårades.

Historierna om de skelettdelar, som kommit i dagen då man plöjt åkrarna väster om landsvägen i Ömossa och Back, kan således ha fog för sig. Lika säkert som att det spökar på ängen mellan Back och Finnbyn, en väg som folk förr i tiderna ogärna färdades på när det var mörkt. Det är inte första gången det flöt blod i Ömossa, eftersom de senaste årtiondenas mord och slagsmål just i Finnbyn också låtit blod flyta och vapen blänka.

Totalt har det enligt historien skett tre sammanstötningar under 1808-09 års krig i Ömossa.

Den första ”affären” var tidigt om morgonen den 21 augusti 1808, då ryssarna i mörker och dimma anföll Gyllenbögels förposter i Ömossa. Ryssarna tvingade den lilla svenska truppen att retirera till Lappfjärd där huvudstyrkan fanns. Antagligen hade ryssarna redan före denna strid besatt Ömossa, för historien nämner endast att Gyllenbögel hade intagit Lappfjärd. Ömossa hade han inte intagit, som på grund av sitt läge vid den stora landsvägen ansågs spärra av vägen till Björneborg. Vägen spelades alltså en stor roll på detta frontavsnitt.

Några andra fakta om deltagarna hade Hilma Norrgård inte hittat än att ryssarnas befälhavare hette Bibikoff.

Från det redan nämnda slaget den 29 och 30 augusti 1808 vid åbron i Ömossa, finns det flera olika berättelser, som verkar levande ännu i dag. En episod från Lappfjärd är värd att nämnas. På morgonen den 29 augusti satt den svenska generalen von Vegesack vid frukostbordet i prästgården i Lappfjärd och han fick då höra om ryssarna antågande. von Vegesack rusade upp och utropade: ”Han är välkommen!” Brinnande av stridslust red han i sporrsträck till sina trupper. Och det blev ju en stor seger för friherren och generalmajoren von Vegesack i Lappfjärd och i Back by,

Det vackraste minnet lämnar dock striden vid Ömossa bro den 30 augusti, då Wilhelm von Schwerin ”gjorde sin lärospån”. Det är underbart att läsa om denna strid. Två dagar tidigare hade von Schwerin kommit från Sverige tillsammans med von Vegesacks trupper. Han var bara 15 år gammal men trots det befordrad till underlöjtnant och kunde då delta i kriget.

Den unge Wilhelm von Schwerin som artillerist vid slaget vid Ömossa bro i den 6 september år 1808.

Han ställdes nu vid kanonerna till gamle överstelöjtnant Drufvas stora grämelse. Men von Schwerin var en hjälte och han segrade i sin första strid i Ömossa den 30 augusti år 1808. Denna bravad är nog värd en minnessten i Ömossa! Runeberg ansåg ju att denna strid var värd att förhärligas i en av de skönaste dikter, som någonsin skrivits, alltså ”Wilhelm von Schwerin”.

Ömossa är en minnesrik ort, då dess namn är knutet med oupplösliga band av dikt och hävd till den unga hjälten, som aldrig skall glömmas. En insamling borde göras för att på ort och ställe befästa detta minne.

Det är rörande att läsa Wilhelm von Schwerins brev hem till sina föräldrar, då han berättar hur glad han var att efter sjöresan få lägga sig i en ren bädd i Lappfjärd, varifrån han dock snart drevs upp för att möta fienden för första gången, modig och glad. Och hur han frös i regnet på kvällen i Back och hur han måste lugna de otåliga och hungriga soldaterna genom att dela ut småslantar bland dem. Stackars gosse, det var inte så lätt att vara 15 år och befälhavare över äldre män. Men han lyckades över alla förväntningar, där han stod vid kanonerna vid Ömossa bro.

Wilhelm von Schwerin var prästson, född i trakten av Stockholm. Han deltog sedan i ”Oravais blodiga dag”. sårades två gånger och fick stark feber i Gamlakarleby och dog sedan den 27 september 1808, en knapp månad efter striden i Ömossa. Han dog i Kalajoki, där han ligger begravd invid kyrkan.

En kamrat som satt vid hans dödsbädd, beredde honom på döden. Ynglingen for då upp i bädden och ropade: ”Vad, skall jag dö?” Med andra ord så visste han inte att hans sår var dödliga. Men han lugnade sig snart, då kamraten läste psalmen 396 i svenska psalmboken för honom. Så fick han en blodstörtning och dog. Aldrig fick han återse sitt ljusa barndomshem i Sala prästgård. Han gav sitt femtonåriga liv för Finland och lämnade föräldrarna i djup sorg.

Friherre Ernst von Vegesack är begraven på Klara kyrkogård i Stockholm. På stenen står bland annat namn Lappfjärd inristat, samt orden ”Inga slavar trampar kullen, där den tappre bor i mullen”.