Striderna i Kauhajoki den 10 augusti 1808.

Denna text av Walter Sjöblom publicerades både i Åbo Underrättelser och i Syd-Österbotten den 15.8.1908. Texten är moderniserad år 2021 för att bättre passa dagens läsare men inget väsentligt har utelämnats.

Några dagar efter slaget vid Lappo fick Döbeln order att med 2:dra brigaden rycka fram till Kauhajoki. Den 30 juli 1808 finner vi denna brigad samlad i Kurikka, dit också von Otter med sin framskjutna fördelning nu hade anlänt. Under Döbelns befäl stod här de tre Björneborgsbataljonerna, Österbottens bataljon, några små dragonskvadroner och några sexpundiga kanoner. I ”anteckningar om Döbeln” uppges att brigadens styrka var 2,187 man och 200 kavallerister.

Den 1 augusti ryckte brigaden fram till Filppula, ett litet stycke norr om Kauhajoki. De ryska trupperna, som var stationerade i Kauhajoki, drog sig nu tillbaka till Lappfjärd. Den 2 augusti besatte de svenska trupperna Kauhajoki kyrkby. Här stannade Döbeln och beredde sig på vad som komma skall.

Nejden, som man hade tågat genom, var på ett fruktansvärt sätt skövlad och förödd av de ryska trupperna. ”Hela detta kapell är av galgar, mord och brand förstört”, skrev Dödeln. Liken i gravarna är spolierade och folket fört till skogs.

Mitt för kyrkan i Kauhajoki var en bonde upphängd i benen vid en lång stång, slagen över två pålar. Under hans brunstekta kropp låg kol och aska, vittnande om att ett av de grymmaste dödsstraff varit tillämpat. En av Döbelns män beskriver vägen mellan Kurikka och Kauhajoki, sådan den tedde sig den 2 augusti 1808 på följande sätt:

Vägen var ryslig och förskräckande. Jag åkte ensam och ingen människa syntes till inom Kauhajoki. Jag ville ge min häst att äta, men fann inte ett enda hemman. Täta ruiner efter nedbrända byar. På ett enda beteshåll passerade jag sju byar, där intej en sparv fanns kvar. Äntligen en by, men den var utan invånare! De är i skogen, de har ett hem — men har inte heller.

 Jag påträffade nu en gammal gubbe, som hade vågat sig fram efter armén för att se, om också hans eget hemman var i aska. Jag kunde nu ge hästen bete och åkte längre. Allt var bränt, härjat och förött. Åkrarna var slagna, ängarna uppbetade, ägodelarna bortrövade, byarna brända, invånarna var bortjagade, slagna, hängda, mördade.

 Vid kyrkan stod en galge, där två personer hängde och det också mycket annat och alla broarna var brända. En afton visade sig en karl, som på långt håll undersökte, om han skulle våga nalkas sitt hem. ”Kommen, kommen, goda lantbor! Vi är edra vänner! Åtminstone skall vi inte förstöra med avsikt!”

Den väg, på vilken 2:dra brigaden senast hadetågat, gick mellan öppna åkerfält. På vänstra hand flöt Ilmola å omedelbart intill. Till höger syntes vid kanterna av de odlade fälten långsamt stigande skogsbranter. Strax norr om Knuutila gästgiveri tog en väg av åt väster till Östermark och Närpes.

Vid Kauhajoki kyrka vidgade sig dalen och likaså det öppna fältet. Här delade sig vägen i två grenar, av vilka den högra, som var huvudvägen, som ledde till Lappfjärd, allt mer skilde sig från älven och fördjupade sig in över Nummijärvi och Tavastkyro till Tammerfors. Nära invid kyrkan vek Tammerfors vägen ned åt en över älven slagen träbro, som ryssarna nyligen hade förstört.

Döbeln visste, att den i Lappfjärd stående generalen Orlov-Denisov fått befallning att fördriva de svenska soldaterna från Kauhajoki. Nu hade emellertid den ryska generalen insjuknat och befälet hade på denna grund övergått i generalmajor Schepelevs händer, som således ärvde det viktiga uppdraget att till vilket pris som helst kasta en av den svenska arméns allra tappraste brigader över ända.

Såväl genom befolkningen som genom sina dragoner, som oavbrutet patrullerade framåt längs vägarna, höll Döbeln sig noga underrättad om ryssarnas avsikter och åtgärder. Han ansåg sig på grund av de inhämtade upplysningarna ha allt skäl att vänta anfall samtidigt, så väl på stora vägen från Lappfjärd som på den från Tammerfors. I anslutning därtill vidtog han nu sina anordningar.

Tvärs igenom ställningen, från kyrkan och fram emot fronten lät han till flankstöd fälla förhuggningar i skogsbrynet. Dessa följde på en längd av 900 meter vänstra sidan av vägen till Lappfjärd. I deras främre ända tog artillerilöjtnanten Hesselius plats med en sexpundig kanon, vars verkan man tillgodosåg genom att rödja undan en del växande träd och buskar vid vägkanten.

Medan försvaret på detta vis ordnades, fick trupperna under skydd av starka fältvakter vila ut.

Den 8 augusti 1908 anmälde dragonpatrullerna, att ryska trupper var synliga på båda vägarna, såsom Döbeln hade befarat. Mot aftonen erhöll därför de svenska fältvakterna förstärkningar och bataljonerna i huvudställningarna fick stå under gevär hela natten. Ingen fiende hördes dock ännu av. Den 9 augusti rapporterade dragonerna, att fienden närmade sig i avsikt att anfalla. Trupperna fick då befallning att på nytt besätta sina positioner, Björneborgarna och även Österbottningarna hade under flera dagar förargat sig över att så länge måste ligga overksamma. När därför Döbeln i skymningen träffade några officerare av Björneborgs regemente, sade han skämtsamt till dem: ”I morgon anfaller ryssen, men han ska få stryk. Vi har nu ordentligen bäddat åt honom”.

Bataljonerna uppmanade han ”ej till tapperhet, den tillhörde brigadens käcka trupper, därför äro de kända, men till lugn och kallsinnighet under striden, då mänskliga hettan så gärna öfverilar sig.”

Brigaden hade intagit ställning söder om vägkorsningen. Vänstra flygeln, som stod på åns östra strand tvärs över vägen till Nummijärvi utgjordes av tre kompanier Österbottningar, stående i en kedja utefter en mycket lång front med vänstra flanken i skogen, där den hade stöd av ett slutet kompani av Björneborgs regementes andra bataljon. Högra flygeln, som från älven och tvärs över vägen till Lappfjärd sträckte sig ända till skogsbrynet på slättens vänstra sida, utgjordes av Björneborgs regementes rusthållsbataljon och ett Österbottens kompani, som höll förhuggningarna besatta. Strax väster om kyrkan stod tre kompanier av andra Björneborgsbataljonen. I reserv vid kyrkan och vid bron befann sig ett kompani Österbottningar, två skvadroner dragoner och tre kanoner. Ännu längre bakom vid Knuutila gästgiveri stod såsom sista reserv Björneborgs regementes livbataljon.

Man har med rätta anmärkt, att Döbeln i överhövan hög grad utsträckt sin obetydliga styrka och att det för ryssarna hade varit en lätt sak att vinna sitt mål, om de koncentrerat sitt anfall mot en enda punkt av den svenska ställningen. Dessbättre utbredde sig de ryska trupperna i lika hög grad som de våra.

På kvällen utsändes den svenska kaptenen von Konow med det ytterst på vänstra flygeln stående Björneborgarkompaniet söderut på Tammerforsvägen för att ta reda på och om möjligt hindra fienden att få kontakt mellan sina båda avdelningar på de båda vägarna. Knappt hade Konow satt sig i marsch, innan han mötte kosacker och jägare. Han gömde sina soldater i en skogsdunge och han lät dessa passera.

Kl. 1 på natten nalkades en annan kosack- och jägartrupp. Konow anföll från sitt gömställe denna men tvingades dock snart återvända till huvudställningen. Striden hade härmed tagit sin början. Två timmar senare, kl. 3 på morgonen den 10 augusti, uppblossade den längs hela linjen såväl på Tammerfors vägen, som åt Lappfjärdshållet.

Efter någon stunds skottväxling med fienden drog sig de svenska fältvakterna på alla punkter tillbaka och slöt sig till sina vapenbröder vid huvudpositionerna. Döbeln skrev i sin berättelse ”Uti denna ställning togs fienden emot, som med stoj och skrik anföll främsta kedjan och däröver erhöll i början någon fördel. En livlig kanonad, en i 6,000 alnars vidd utsträckt infanteriattack mot ett lika långt försvar, en stilla klar soluppgång framställde ett lysande spektakel».

Klockan 5 på morgonen var bataljen i full gång på båda sidorna om älven. På östra älvstranden fick de svenska trupperna från början övertaget. För Österbottningarnas raska anfall och kapten von Konows skickligt utförda attack mot ryssarnas yttersta högra flygel, tvingades fienden snart på denna del av slagfältet att vika.  Det blev segare strid på vägen till Lappfjärd. Härifrån riktades också huvudanfallet mot Döbelns ställning. Här körde ryssarna fram två kanoner och en tolvpundig haubits. Dessa artilleripjäser uppställdes på landsvägen och sköt en så välriktad eld mot Björneborgarna, att dessa, som samtidigt anfölls häftigt av till antalet överlägset ryskt infanteri, tvingades till långsam reträtt tillbaka mot kyrkbyn.  Också på sin yttersta vänstra flygel hade ryssarna till en början framgång, då försvararna måste rygga tillbaka till förhuggningarna. Då ingrep en del av den svenska reserven i striden. Österbottens kompaniet skyndade under språngmarsch fram till centerns understöd, och kapten Uggla förde fram till högra flygelns hjälp två av sina kanoner.

Det var i synnerhet ryssarnas haubits, som på ett obehagligt sätt hade distraherat Björneborgarna.  Hesselius lyckades dock efter en stund göra denna obrukbar till fortsatt strid och Björneborgarna fick några minuters andrum. Men ryssarna kastade in nya bataljoner i vapenleken. Och åter började de tränga framåt och vinna terräng.  Enskilda ryska trupper sökte genombryta de svenska linjerna på sidorna om förhuggningarna. Hesselius’ kanon var i fara att bli tagen. Då fick major Grönhagen, som med tre kompanier Björneborgare som ett slags reserv stod något till höger, befallning att kasta sig i striden. Med två av sina kompanier utvecklade i kedja och med det tredje i sluten ordning ryckte han framåt ”med det eftertryck, som alltid utmärkt Björneborgsregementet. Ryssarnas vänstra flygel vräktes tillbaka. Under tiden hade Döbeln låtit den i reserv ställda livbataljonen, kommenderad av den tappre major Eck, rycka fram till kyrkan. Därifrån sändes ett kompani till vänster om vägen för att förstärka den på detta ställe kämpande jägarkedjan. Ett annat bröt genom förhuggningarna och anföll från detta håll fienden. Med sina två återstående kompanier tog Eck ställning bakom Ugglas kanoner.

Döbeln skrev att ”detta anfall på vår sidas, sett av fiender och egna, verkställt med ordning, mod och eftertryck, hade den verkan, att fienden tystnade, retirerade och förföljdes med oavbrutna kedjeskott och hurrarop en halv mil.” Döbelns hurtiga brigad stod således segrande på alla punkter av slagfältet. Klockan var då 9 på morgonen den 10 augusti 1808. Med hur stor styrka som ryssarna hade med i striden omtalas ingenstans. Sannolikt var de inte flera utan troligen var de färre än svenskarna. Möjligen var dock deras kavalleri starkare. Men detta kom inte under hela bataljen till användning. Ryssarnas förluster uppskattades till c. 200 man. På svenska sidan sårades en officer. Dessutom antecknades 57 soldater som stupade eller sårade.

Samtidigt med slaget vid Kauhajoki gjorde kapten Gyllenbögel, som med Ålands nyligen uppställda fribataljon och några andra smärre avdelningar stod i Närpes, diversioner såväl mot Kristinestad som Lappfjärd. Han lyckades också fördriva ryssarna från dessa orter. Ryssarna drog sig tillbaka ända till Björneborg. Vid Lappfjärd förenade sig von Döbelns och Gyllenbögels skaror. Söderut på Björneborgsvägen framsändes såsom förpost 2:dra Björneborgsbataljonen till Ömossa, c. 15 km från Lappfjärd. Björneborgarna var nu helt nära den älskade hembygden. De var fullt och fast övertygade om de snart med flygande fanor och klingande spel skulle kunna tåga in i sin egen stad som segare. De skulle ta staden tillbaka av de hatade fienderna och snart skulle de åter i sin famn få sluta på länge inte sedda kära anförvanter och vänner!

I Kauhajoki restes ett minnesmärke över striderna invid landsvägen mot Lappfjärd. Bilden ur Hugo Schulmans bok Striden om Finland.

Men detta skulle dock inte ske. Ömossa skulle bli den sydligaste ort, som våra tappra soldater under detta sorgliga krig skulle för några korta höstsommardagar endast rycka ur fiendens händer. Björneborg skulle de aldrig mer få återse såsom svenskt! När striden vid Kauhajoki var avslutad och segern vunnen, mottog Döbeln förutom många andra lyckönskningar och tacksägelser, av konungen riddartecknet av Svärdsordens stora kors, som hade tilldelats honom för hans bragder under Lapposlaget.

Egendomligt nog hade underrättelsen om denna sällsynta utmärkelse nått honom i Kauhajoki, just i det ögonblick, då det var klart, att han vunnit denna nya seger där. Döbeln skrev så här tillbaka till kungen i Sverige:

”Eders Kongl. Maj:st har behagat gifva mig wedermäle af Dess höga Nåd; tillkjänna gifven den 10 augustij; en dag, då Fienden med förenade krafter från 2:ne särskilte puncter af dess operationslinie, anföll den Brigad jag har äran commendera; — Underdånigaste Tacksamhet för Eders Kongl. Maj:sts Nåd får jag wördnadsfullt frambära; Lycklig att dertill kunna förena berättelsen, genom Excellensen Feltmarskalken, af en wunnen Seger öfver en djerf tilltagsen fiende, vid Kauhajoki ; — inneslutandes mig och Andra Brigaden uti Eders Kongl. Maj:sts nåd, med helig försäkran att hvarje blodsdroppa skall af oss upofras till Eders Kongl. Maij:sts Höga tjenst — Fäderneslandets frälsning — strids Wapnens ära — ty sådant är vårt Ord — Lösen — och feltrop ! ! !

Med underdånigast undergifvenhet, har jag Nåden framhärda aller underdånigste och tro-pliktigste Tjenare

G. C. v. Döbeln Brigad chef. Kauhajoki den 12 aug. 1808.