Denne berättelse är skriven av Hilma Stockhammar och den publicerades i Syd-Österbotten 24.1.1948. Hon kallar berättelsen ”En gammal kristinestadsbo berättar…”
Sigrid Lihra var 14 år när hon kom till det Wendelinska hemmet som tjänsteflicka och hon var över 50 när hon slutade sin gärning som trotjänarinna där vid fröken Emmy Wendelins död den 24 februari 1940. Hon brukar skriva brev till undertecknad och berätta om sitt gamla herrskap samt meddela glimtar från forna tiders Kristinestad.
Hon skriver förtjusande brev. Man avundas verkligen folk förr i världen som hade sådana tjänarinnor. Särskilt i dessa hembiträdesbristens tider. I Stockholm är en god jungfru nästan lika sällsynt som en kamel, ty den unga generationen av hembiträden är mycket prisnosiga varelser.
Fröken Lihra berättar om hela den Wendelinska släkten och familjen. Om farfadern, Simon Anders, den mycket kända skeppsredaren. Han som en gång i tiden hade egna sedlar som folk litade på mycket mer än på Finlands bank nuförtiden! Hon berättar om fadern, kommerserådet Otto Wendelin som även hade affär i Kristinestad, på den tiden då vin fick säljas i butiken och firmans egna fartyg ”Sjöfröken”, ”Syskonen” med flera plöjde Atlanten och gästade sydländska hamnar, från vilka de hemförde många fina produkter.
Det var tider det, den fina, lilla skepparstadens glansperiod, när skeppsbyggeriet blomstrade och nya fartyg sköts ut från varvet i Kristinestad och Byggningsplatsen i Skaftung.
Kommerserådet Otto Wendelins fru var född Rosenlew. De hade en stor barnaskara. Några av barnen kom sedan att inta bemärkta platser i samhället.
Äldsta dottern Agnes var gift med kommerserådet Alfred Carlström. Äldsta sonen, konsul Bruno Wendelin, född 1854 gick i sin faders fotspår som redare. Som gamla kristinestadsbor nog minns, hade han också ”spritfabrik samt brännvins- och vinhandel”. (Meningen om nyttan av de sistnämnda företagen kan ju vara delade förstås!) Sonen Ernst Wendelin blev läkare i Kristinestad. Hans två år yngre bror Knut Wendelin var kontorist och rådman och fyra av de yngre barnen, Rudolf, Otto, Fredrik och Ellen var också kontorister. Dottern Hanna skötte hemmet och nästäldsta dottern Emmy Wendelin var musiklärarinna och levde längst av alla syskonen. Det var hon som donerade böcker till landsbygdens lånebibliotek varom jag en gång förut skrivit i denna tidning, utan att närmare känna till hennes levnadssaga.
Det var när Sigrid Lihra läste artikeln ”Hon hette Emmy Wendelin” i Syd-Österbotten, som hon började skriva brev till undertecknad och berättade om Wendelinarna. Äldre kristinestadsbor känner naturligtvis till dem förut, minst lika bra som undertecknad. Men det kan ju finnas intresse för lokaltraditioner även bland det uppväxande släktet. Vad jag fäst vikt vid, är fröknarna Wendelins starka intresse för folkbildningens höjande och deras välgörenhet.
Sigrid Lihra skriver: ”De voro just sådana människor som ville sprida ljus, glädje och bildning till andra. De foro ofta ut till landsbygden och spelade amatörteater och fingo själva uppleva många säregna episoder som t.ex. en gång i Mörtmark…
Jag minns så väl de små vandringsbiblioteken som de lät cirkulera på landsbygden i byarna kring Kristinestad. Dessa vandringsbiliotek drogs in sedan större, fasta lånebibliotek bildats. En stor del av ungdomsböckerna i det gamla lånebiblioteket i Skaftung härrör sig från Emmy Wendelin.
Mitt herrskap var rysligt snälla människor. Vid vårstädningen samlades korgtals med kläder som delades ut till de mest behövande fattiga i stan. Även vi tjänare fick kläder av vårt herrskap. Man hade ju liten lön den tiden. År 1905, när jag först kom till Wendelins, hade jag 125 mk i året som lön, det var andra tider då. Men för mig var det livets ny, nu är det nedan…
Den tiden brukade stans fruar och fröknar årligen ställa till ett lotteri på adventsöndagen, vars inkomst delades ut åt stans fattiga familjer. Fröknarna Wendelin brukade också berätta för mig om sin barndom och ungdomstid. Inte fick de göra som de själva ville, som nutidens ungdom får göra när de gamla få rätta sig efter barnen …
Då flickorna Wendelin ville gå ut någonstans måste de alltid ha en äldre med, fast de var stora flickor.
Den tiden reste man bara med häst, ty då fanns ingen järnväg till Kristinestad. Rysligt besvärligt var det därför när de skulle till sin skola i Helsingfors. De måste fara med häst ända till Tavastehus, därifrån de följde med tåget till Helsingfors. På vägen mellan Kristinestad och Tavastehus upplevde de bistra äventyr. Det var kalla vintrar förr i världen och gott om vargar . . .
Fröken Emmy Wendelin berättade en gång om en finsk bondgubbe som på själva julafton kom till staden, efter en lång resa från en finsk inlandssocken. Han medförde ett lass tjärtunnor till firman Wendelin och undfägnades med mat och dryck i köket, samt inbjöds sedan i stora salen att bese julgranen. I den granna julgranen fanns bland annat en liten karusell, som gick runt så länge ljusen var tända. Något så vackert och underbart hade finngubben aldrig förr sett. Han blev så hänryckt, att han knäppte händerna och sade sig vara i himmelriket!!
Det var så roligt att läsa i Syd-Österbotten vad ni skrev om julkorsen. När jag läste det, gick tankarna tillbaka till barndomstiden i Kristinestad och allt stod så levande framför mig, att jag nu måste berätta litet också om den tidens julfirande.
Hos Wendelins hade de ett utsökt vackert, stort julkors, vilket numera finns på Jakobstads museum. Jag minns att det skickades dit något år före kriget 1918. Jag ser framför mig i minnet alla vackra julstjärnor som lyste den tiden i Kristinestad. Men ingen hade så vacker julstjärna som fröknarna Wahlfors. Den var röd och hängde som en stor, lysande blomma i kvällsmörkret.
En annan gammal kristinestadssed som jag tycker är skada att den fallit i glömska, var stjärngossarna, som gick ur gård och i och sjöng julsånger. Det var vanligen två fattiga gossar i 10 — 14-års åldern, klädda i långa, vita skjortor och vita mössor. Den ena bar en lång stav med en stor vit stjärna i toppen. Inuti stjärnan brann ett ljus med en vacker bild framför. Då de kom till ett hem, sjöng de ett par julsånger, medan den ene sakta svängde julstjärnan av och an.
Sångerna som sjöngs var vanligen ”Nu så kommer julen”, ”Det är högtid igen”, och ”O, du saliga, o du heliga”. När de fått sin gåva, tackade de med en gammaldags sång som började: ”Nu få vi herrskapet högeligen tacka för den slanten vi ha fått . . .” De brukade också fara ut till landsbygden som stjärngossar och kunde då komma hem med stora ”säckar bröd och annan julmat som de fått, vilket var mycket välkommet i deras fattiga hem.
Hur gärna skulle jag inte berätta mer om den gamla tiden . . .” slutar fröken Lihra sitt sista brev, som kom efter julen 1944, således för mer än ett år sedan. Nu vistas hon i södra Finland och tankarna går tillbaka till hembygden, särskilt då i juletid.
Ja, det är verkligen sant det är skada att de gamla jultraditionerna fallit i glömska. Kristinestad är ju ”Minnenas stad” och borde hålla på sina speciella traditioner. Här i Sverige har varje stad sina nedärvda traditioner som pietetsfullt vidmakthållas och ger även vardagen glans och glädje.
Här i Sverige hänger man julstjärnor i fönstren redan vid advent men stjärngossetraditionen kvarlever väl bara på Skansen och liknande ställen. Men den kunde upplivas och bli en vacker form av välgörenhet till jularna. Huvudsaken vore att dessa gamla julseder upplivades i Kristinestad, exakt i den form de förr ägt just där. I andra städer har de förekommit under andra former, men varje stad eller ort bör vårda sin egenart och särprägel i sådana saker. Få städer äger en så lämplig miljö och bakgrund för ett gammaldags julfirande, som just Kristinestad.