Dagsmark Storsjö träsk i Korsbäck

Sammanställt av Lasse Backlund i juni 2019, med hjälp av Bo-Göran Lindh, tidningen Syd-Österbotten, Helga Englund och olika historieböcker. Wilhelm Jansson har bidragit med uppgifter om den första torrläggningen.

Träsket bildades genom landhöjningen

Ännu för 4 000 år sedan var Storsjön i Korsbäck en del av Bottenhavet, men på grund av landhöjningen så blev den så småningom en sötvattensjö. Denna sjö fick sitt vatten från Lillån i den södra ändan, som i sin tur fick vatten från de stora sjöarna i Vesijärvi. Sjöarna i Vesijärvi var smala och långsträckta, de kunde närmast förliknas vid en bredare å. Sjöarnas längd var runt 7 km utan nämnvärd fallhöjd. Dessa områden i Vesijärvi drog tidigt till sig bosättare, som främst livnärde sig på fiske och jakt.

Rurik Nylunds karta visar var strandlinjen gick för 5000 år sedan. I Dagsmark var det bara en liten del av Byåsen, Bergåsen och Dragåsen som stack upp ur havet. Trianglarna visar var det fanns bosättning denna tid. Bötombergen stack också upp ur havet men någon bosättning har aldrig funnits där. Nutida vägar är utritade med smala streck för att det skall vara lättare att orientera sig.

Efter att Storsjön blivit en sötvattensjö så fick den ett utlopp i den norra ändan till den närbelägna Lillsjön, som då ännu under en lång tid var i direkt förbindelse med havet. Nivåskillnaden mellan dessa båda sjöar var ett par meter men utflödet från Storsjön bromsades upp av den bergskam som fanns vid Sågkvarnbacken nedanför Lindqvist hemman.

Vattnet från sjöarna i Vesijärvi förde med sig stora mängder slam som lade sig på bottnen i Storsjön, något som senare skulle visa sig vara en stor fördel för jordbruket. Vissa områden formligen slammade igen.

Med tiden blev också Lillsjö en sötvattensjö och torrläggningar där visade sig ha stor betydelse för bosättningen i Lillsjö. Därför gjordes flera försök att också sänka vattennivån i Storsjön för att kunna erhålla mera mark. Storsjön var tre och en halv kilometer lång och en kilometer bred och var alltså en av Sydösterbottens största sjöar i tiderna. Sjön var så stor att de finskatalande kallade den för Merijärvi. Det fanns gott om fisk i sjön men ändå inte lika mycket som i den fiskrika Lillsjön lite längre ner.

Den äldsta bosättningen vid Storsjön fanns i dess norra ända på Bergåsen. Utgrävningar har visat att det bodde folk på ”Kal Erikas backan” redan för 5 000 år sedan, alltså under tid då sjön fortfarande var en del av havet. Också runt Lillsjön fanns det tidig bebyggelse. På Lillsjöns östra strand, på Långängen har det gjorts flera betydande fornfynd vars ålder beräknas till närapå 3 500 år. Forskare har kommit fram till att dessa bosättningar inte var fasta, utan det var kringresande jägare och fiskare som under en längre tid vistades runt sjöarna.

Om du vill läsa en intressant artikel av Rurik Nylund, som handlar om de försvunna sjöarna ”Storsjö Träsk och Lillsjön” så skall du klicka HÄR!

Omkring 1810 såg Storsjön och Lillsjön ut så här och vid kanalen mellan sjöarna låg den kvarn som Erik Rosenstedt byggde efter att ha flyttat från Norrmark. Hemmanet Korsbäck låg på östra sidan av Storsjön, nedanför dagens Stenlunds gård. Kartan från Riksarkivet i Sverige.
På kartan från 1846 så beskrivs träsket som uttorkat. På träskets östra strand så visar den röda pricken var hemmanet Korsbäck fanns, det vill säga nedanför nuvarande Stenlunds gård.

Nybyggaren Mickel Korsbäck

Den första nybyggaren på detta område hette Mickel Mickelsson Lång (1699-1775) och han tog sedan namnet Korsbäck. Han slog sig ner på Storsjöns östra strand nedanför Stenlunds och Liljedahls gårdar i mitten av 1700-talet och år 1753 blev det ett skattehemman på inemot ett halvt mantal. Hemmanet fick namnet Korsbäck och blev det sjunde hemmanet i Dagsmark. Bosättningen började hålla sig med djur och bönderna märkte nu att vattenväxterna i sjön var utmärkt föda åt djuren. Denna tid fanns det inga egentliga odlingar utan bönderna skördade det gräs som man hittade på ängar och sluttningar. Men genom att skörda vattenväxterna och spara dessa för den långa vintern, så kunde de hålla sig med flera djur.

Bästa skörden fick de om växterna under en stor del av året stod under vatten. Med dammluckor började de reglera vattendjupet så att om sommaren var sjön så gott som torrlagd men under resten av året var den täckt av vatten. Det här systemet hade testats på andra håll i landet med gott resultat.

Då lappgräset skulle bärgas i Storsjöträsk eller i Lappfjärden användes dylika släpor. Det våta gräset var tungt och ibland skulle det släpas flera hundra meter till stranden, där det skulle torka. Foto ca 1910, Gösta Grotenfelt, Museiverkets samlingar.

Lappgräset

Det här gräset som främst bestod av fräken och starr, kallades vanligtvis för lappgräs eller lapphö. Det var mycket näringsrikt och redan en liten skörd kunde föda flera kor året om. Det här vattengräset var också bra använda i stövlar och skor, som annars kunde bli våta. Genom att packa gräset eller skohöet  i stövlarna hölls fötterna torra och varma hela dagen och skorna kallades därför lappskor (på finska lapatossu).

I Nordisk familjebok från 1911 så kallas de här skorna för kängskor ”som skydda mot väta och köld, äro oumbärliga i öfre Norrland, men måste sorgfälligt istoppas med ”Lapphö”, d.v.s. torkade och gnuggade Carex-växter (Carex acuta, ampullacea, aquatilis, vesicaria m.fl.)

Stockladorna vid Dagsmark storsjö träsk stod sida vid sida, fotot från 1910-talet. Läraren Frans Stengård nämner i en skrift att ”man nu kunde inbärga gott fräken och manshögt starr”.

Torrläggning av träsket började på 1800-talet

Initiativet till att första gången torka ut träsket togs av några bönder från Kärjenkoski, som alla hade en del av sina marker i den södra ändan av träsket. De var Johan, Petter och Samuel Forsman, Gabriel och Matts Kanganpä, Thomas Långfors och Matts Korvenala. Den 24 augusti 1822 förrättades syn på stället och alla sökande var närvarande och byamännen från Dagsmark och Lappfjärd deltog också. Det gjorde också flera torpare, som bodde i det här området som också insåg nytta med en torrläggning, för att få mera höängar. Kronolänsmannen och Kejserliga Majestätens befallningsman var närvarande och det var också Häradsnämndemannen Johan Berg och bonden Jakob Andersson Siroi.

Vid synen konstaterades att träsket ligger mellan byarna Kärjenkoski och Dagsmark, det är en halv mil långt och 1/4 mil brett och att vattendjupet på mitten är lite mer än 5 alnar, alltså 3 meter. För att kunna fälla vattennivån måste en kanal grävas i mycket stenbunden mark, så att vattnet kan ledas ned till Lillsjön och därifrån via Lillån ut till havet. Kanalen skulle vara 600 meter lång, 7 meter bred och ha ett djup på  3,6 meter. Kostnaden för grävandet beräknades till 4 rubel silver per aln, vilket skulle göra en totalkostnad på 4 200 rubel silver.

Längs den befintliga ån vid Sågkvarnbacken låg Erik Rosenstedts enbladiga såg på den västra sidan och en mjölkvarn för husbehov på den östra. Vattenflödet var så litet att sågen kunde hållas i gång endast 4 dagar om våren och möjligtvis 2 dagar om hösten. Vid synen konstaterades att om en uttorkning görs så kommer dessa båda att bli obrukbara. Om du vill läsa mera om denne Erik Rosenstedt och hans sågar i Storfors och i Korsbäck, så skall du klicka HÄR!

Under denna syn meddelade alla byamän från Dagsmark och några från Lappfjärd att de vill delta i torrläggningsprojektet. Flera torpare i Dagsmark förenade sig i projektet och det var endast bönderna Matts Clemets, Matts Båsk, Henric Båsk, Eric Lång och Lars Clemets från Dagsmark som motsatte sig torrläggningen. De ägde marker nedanför Storträsket och trodde att deras ängar skulle ta skada genom översvämning och de godkände projektet om de i så fall kunde få ersättning av träskets delägare. Vid synen konstaterades att delägarna skulle åsamkas stora kostnader och förrättningsmännen skulle försöka få skattelindring som ersättning.

Efter några år fick intressenterna tillstånd av landshövdingen att sänka vattennivån i träsket. Storsjön som började kallas Dagsmark Storsjö träsk delades nu in i fyra områden: Långstranden, Norrviken, Båskviken och Djupviken. De här områdena delades sedan in i 20 lotter, vilket gjorde att hela träsket bestod av 80 lotter. Lotterna kunde vid behov delas i två eller ännu flera delar, vilket gjorde att ett stort antal intressenter kunde vara med och dela på gräset. En mätning på 1850-talet visade att träsket var på 343 hektar, vilket gjorde att en lotts storlek var lite över 4 hektar. Lotterna var av olika storlek, beroende på vilken växtlighet det fanns. Ju mera fräken det fanns, ju mindre blev lotten och på vissa lotter så fanns det liten växtlighet och då blev den följaktligen mycket större.

Några lagfarter till dessa lotter fanns inte, utan de räknades och värderades som lös egendom, vilket betydde att lottägarna inte betalade någon skatt för ägorna. I själva verket så ägde de inte heller marken utan endast rätten att skörda. Lotterna kunde byta ägare med ett handslag och som köpeskilling kunde användas allt mellan ett kalvskinn och en häst.

Varje år skiftades lotterna, så att en ägare som ett år hade sin lott i Norrviken följande år kunde få den i Djupviken. Detta roterande system visade sig vara mycket rättvist. 

Helga Englund, vars far Erik Anders ägde en så kallad lott i Storsjö träsk har berättat om hur det gick till att bärga dessa näringsrika växter i träsket.  Du kan läsa hennes berättelse genom att klicka HÄR!

Bolaget hade egen bokföring och vill du se ett plock ur kassaboken på 1900-talet, så skall du klicka HÄR! Bolaget annonserade flitigt i tidningen Syd-Österbotten och så gott som alla annonser finns på denna samma sida.

Från och med år 1903 hölls protokollförda bolagsstämmor och vill du läsa en del som skrevs i protokollen, så skall du klicka HÄR!

Handlanden Viktor Ulfves ägde också mark och i oktober 1899 bjöd han ut han en tredjedels lott i Dagsmark Storsjöträsk.

Intressenterna i träsket skulle regelbundet utföra dagsverken. Ibland skulle flottningskanalen förbättras och rensas, dammluckorna skulle förnyas eller bara sättas på plats. Intressenterna delades upp i fyra arbetslag: Åbygglaget, Brännlaget, Dagsmarklaget och Korsbäcklaget. Dessa arbetslag kallades i tur och ordning till dagsverken genom annonsering i Syd-Österbotten. De här dagsverken bokfördes, och från och med 1900 till 1930 så skötte bland annat K. H. Björses från Lappfjärd om protokollet och med stor noggrannhet har han skrivit ner varje intressents dagsverken.

Om du vill se vem som var delägare från år 1900 och framåt, så klicka HÄR! Eftersom lotterna räknades som lösegendom, så finns det inga lagfarter men i dagsverkslistan så finns delägarna med och vill du kolla vilka de var efter 1920 fram till 30-talet, så skall du klicka HÄR! Allmänt kan man säga att på 1920-talet så koncentrerades ägandet mera till ortsbor från Korsbäck, då Lappfjärdsborna sålde sina lotter.

Lotterna blev med tiden väldigt eftertraktade och relativt dyra. Stora bönder från Lappfjärds kyrkoby hade köpt in sig i Storsjö träsk eftersom lappgräset som de i långa tider hade skördat i Lappfjärden höll på att ta slut på grund av landhöjningen och av utgrävningar. Mer än hälften av intressenterna var från Lappfjärds by, en tredjedel från Dagsmark och några också från Kärjenkoski i Storå.

Folkskolläraren J. J. Wadström skrev så här i Wasa Tidning i augusti 1887:

Höbärgningen är nu slutförd och skördearbetet har börjat. Höavkastningen är betydligt sämre än i fjol, till följd av brist på regn. Inom kommunen finns dock en väldig äng, som endast i motsatt fall lämnar dålig avkastning, nämligen Dagsmark Storsjö träsk. För åtskilliga tiotal år sedan började man uttorka nämnda träsk och arbetet hade en föga anad framgång, så att hela den fordom stora vattenspegeln nu förvandlats till en utomordentligt god äng. Varje höst tillsättes dammluckan, så att hela ängen om vintern är under vatten. På försommaren öppnas dammluckan, och vattnet strömmar ut. Genom en dylik anordning fordrar ängen varken odling, dikning eller gödsling, utan bibehåller sin fulla bördighet genom vattnet, som tillför växterna rikliga näringsämnen, utom det att ängen aldrig kan skadas av torka eller frost.

Ifråga varande äng, som är omkring fyra verst lång och inemot två verst bred (verst är en rysk längdenhet, motsvarande 1 066 meter), delas uti åttio (80) lotter. Varje lott lämnar årligen i medeltal sextio skrindar hö, d. v. s. hela ängen ger fyratusen åttahundra (4.800) skrindar hö årligen. Härav erhålles föda för 480 kor, om man beräknar tio skrindar hö för varje ko.

I affärsväg betalas för varje lott för närvarande i medeltal med 1 800 mark, därav följer, att hela ängen motsvarar den enorma summan etthundra fyratiofyra tusen (144.000) mark.

Så här skrev Kristinestads tidning om höbärgningen i sitt allra första provnummer, som utkom 11 augusti 1897:

Höbärgningen pågår med synnerlig brådska och borde, med lika gynnsam väderlek som hittills, snarligen kunna slutföras. Till följd af den under juni månad rådande torkan blir afkastningen från vanliga ängar icke så riklig, som den på våren antogs blifva. Höbristen kan dock här i väsentlig mån afhjälpas genom den jämförelsevis rikliga mängd hö, som årligen erhålles från Dagsmark Storsjö-träsk. Från nämnda träsk, som delas i 80 lotter, bärgas årligen minst 4,000 skrindar hö, hvaraf omkring 400 kor kunna vinterfödas. Enligt af landtmätaren J. H. Gröndahl år 1854 värkstäld avfattning och upprättad kartabeskrifning inhämtas: att ifrågavarande träsk, inom de gränser det vid nämnda tid af intressenterna häfdades, bestod af 635 tunnland äng, 29 tunnland ängsmark och 31 tunnland inom träsket varande skogsmark och till äng otjänlig mark, hvadan träskets hela arealvidd sålunda uppgår till 695 tunnland. För närvarande betalas en lott i träsket vanligen med 2,000 mark, hvarföre hela träsket motsvarar ett totalvärde af 160,000 mark.

Skiftesförrättningen 1926

År 1925, den 13 juli ansökte bonden Viktor Sten med flera om att lotterna skulle skiftas mellan intressenterna. Ansökan riktades till landshövdingen i Vasa och denne behandlande ansökan den 15 september samma år. Han skickade då ansökningshandlingarna åt lantmätaren Ihmet Hannelius, som åtog sig ärendet.

Hannelius sammankallade intressenterna till ett sammanträde genom en kungörelse i både Lappfjärds och Storå kommunen. Den skulle hållas den den 5 juli 1926 på Korsbäck folkskola i Dagsmark och på sammanträdet var ett stort antal intressenter med. Vid sammanträdet konstaterades att genom landshövdingens utslag den 7 mars 1831 hade träsket uttorkats genom utdikning. Träsket som dittills varit en naturlig äng hade nu börjat torka och åtminstone markerna på de högre ställena torkat ut så pass att ängsodling inte längre lyckades. Eftersom lotterna regelbundet skiftades mellan intressenterna ville ingen åta sig att bruka upp markerna för annan odling. Därför ansågs det att lotterna borde skiftas för att få bättre möjligheter till uppodling av ängarna.

Enligt Syd-Österbotten den 7 juli 1926 beslöt sammanträdet så här:

Vid sammanträde i måndags i och för skiftning av Dagsmark storsjo träsk, beslöts enhälligt att låta skiftningen bero någon tid, och i stället fortast möjligt förverkliga en av gammalt ifrågasatt åtgärd att torrlägga träsket, varför behöriga papper även tidigare anskaffats. För ansökande av statsbidrag för ändamålet och i övrigt förverkliga beslutet tillsattes en kommitté med direktör Viktor Nylund som ordförande och bönderna Josef Henrik Liljedal, Erland Hammarberg, Erland Lind och Josef Backlund som ledamöter.

År 1931, mellan 21 juli till 6 augusti utförde lantmäteripraktikanten Lars Torén kartläggning av träsktillandningens marker. Som kedjekarlar hade han hjälp av bönderna Hemming Nyholm och Evert Liljedahl. Omkretsråarna märktes ut och förfallna rösen letades fram. 11 – 12 augusti verkställdes ägograderingen och som graderingsmän deltog bönderna Johan Lillkull och Karl Henrik Björklund.

År 1931, den 31 augusti var sakägarna sammankallade till ett sammanträde på ungdomslokalen i Korsbäck och så gott som alla intressenter var närvarande. Där genomgicks förslagen till hur skiftningen skall gå till. Om du vill läsa mera om resultatet på sammanträdet och se hur kartorna såg ut, så skall du klicka dig vidare HÄR!

Torrläggningen på 1930-talet

På fotot som Hans Stenlund lånat ut ser man hur jordmassorna kördes bort med skottkärror längs flera landgångar på 1930-talet.

År 1932 påbörjades en fördjupning av ån mellan Storsjö träsk och Lillsjön. I november 1932 beslöt lantbruksministeriet att bidra med 710 000 mark för torrläggningen av Storsjö och Lillsjö träsk. Direkt stöd utgjorde 396 500 mak och förmånligt lån på 313 500 mark. Villkor för dessa stöd var att arbetarna skulle antas genom arbetslöshetsnämndes förmedling.

Också genom hela träsket grävdes det en å, som hade en längd på 7,5 km. Arbetet utfördes som nödhjälpsarbete där staten stod för en stor del av lönerna. Grävningen gjordes för hand, vilket gjorde att den tog tre år att genomföra. Folk från Lappfjärd, Kristinestad och Storå fick möjlighet till arbete här. Berggrunden vid Sågkvarnbackan gjorde dock att sänkningen inte kunde göras så djup som det var tänkt men ändå kunde ett tjugotal hektar mark fås torrlagd. Nedanför den nuvarande åbron hade det på 1800-talet grävts en flottningskanal ner mot Lillsjön, och genom denna kunde virkeshandlarna flotta virket nedför ån. Kanalen fördjupades och förbättrades hela tiden och den sprängdes ner i berget. Den här kanalen var ca 4 meter bred och på vårarna då dammluckorna öppnades, så var vattenflödet så stort att flottning av props och stockar var möjlig. Varje år skulle kanalen rensas med spadar och krafsor. Bolaget Dagsmark Storsjöträsk uppbar en avgift av virkeshandlarna för att dessa skulle få använda kanalen. I kanalens början fanns det också dammluckor, alltså nedanför ”Antas backan” vid Liljeblads.

Med sådana skottkärror kördes leran, stenarna och jordmassorna upp på land då ån dikades ut på 30-talet. Behållaren var gjord av plåt medan resten, till och med hjulet var gjort av trä. Foto Sven Stenlund.

Vill du läsa mera om torrläggningen på 1930-talet, så kan du läsa vad tidningen Syd-Österbotten skrivit om detta, genom att klicka HÄR!

Om du vill läsa en intressant artikel i tidningen Österbottens Dagblad år 1933, så  skall du klicka HÄR!

Om du vill läsa en intressant och detaljerad artikel införd i Hufvudstadsbladet 1935, så skall du klicka HÄR!

Helga Englund skriver i slutet på sin berättelse att Dagsmark Storsjöträsk nu håller på att dikas ut och torrläggas. På detta foto från 1933 eller 1934, taget av okänd fotograf ser vi arbetarna och en del av deras verktyg. Som synes görs arbetet helt för hand. Fotot lånat av Sven Stenlund.
Så här såg det ut då arbetet var slutfört på 1930-talet. I och med denna torrläggning blev det slut med höbärgningen med ekstock eller med ”andran o släpon”. Fotot lånat av Sven Stenlund.
Brobyggarna i färd med att bygga locket på den nybyggda stenbron över Lillån år 1934. Den här bron revs på 1950-talet då den nuvarande bron byggdes lite nedströms. Fotot ur Linda Lindells samlingar, utlånat av Bo-Göran Lindh.

Varje år flottades propsar och timmer nedför Lillån på våren då vattenståndet var som högst. I träskets södra ända fanns det dammluckor, som skulle dämma upp vattnet mot Kärjenkoski och Vesijärvi. Då dammluckorna öppnades så var det enklare att flotta i det strida vattnet. I bland samlades flottningsvirket upp i Storsjö träsk och för att olika virkeshandlares stockar inte skulle blandas ihop så satte handlarna ut bommar runt virket och dessa bommar hade hål i båda ändarna och bands sedan ihop med tvinnade vidjor. Då dessa bommar skulle sättas ut färdades männen med båtar som de kallade ”pjäxor”.

Stockflottarens arbete var tungt och farligt, men ändå fanns det unga pojkar med som med kexens hjälp skulle se till att stockarna flöt ner för ån till virkesuppköparens såg. Fotot från SLS, Viktor Nylund.

I samband med den första stora årensningen på 30-talet så skiftades markerna mellan delägarna i bolaget. Delägarna fick då lagfart på sin lotter och därmed upphörde lottningen av områdena. Vill du läsa mera om denna lantmäteriförrättning, så skall du klicka HÄR!

Nog var det ett stort arbete att gräva dylika kanaler för hand. Fotot är från 1930-talet och i bakgrunden syns Runar Linds gård mitt i bild.
Den 15 oktober 1934 skrev byggmästare Reino Peura ett arbetsintyg åt Frans Ålgars från Korsbäck.  Frans hade under tiden 1.1.1933 – 15.10.1934 deltagit i både brobygget och utgrävningarna i Korsbäck. Under tiden 1.4.1933 – 15.5.1933 och 1.11.1933 – 30.3.1934 arbetade Frans som stenhuggare, han var med och grävde grunden för stenkistorna, med betong gjutit bottenplattorna för stenkistorna och i övrigt sten- och träarbete på åbron i Korsbäck. Den övriga tiden har han varit sysselsatt med att dika i kanalen, borra i stenar och bygga dammar. Arbetsintyget uppvisats av sonen Lars Ålgars.

Torrläggningen på 1950-talet

I slutet av 1950-talet gjordes en ny upprensning av ån, då berget nedanför Sågkvarnsbackan sprängdes bort och ån rätades ut nedanför Lindqvists hemman. Arbetet kunde nu göras med grävmaskin och resultatet blev att Dagsmark Storsjöträsk blev så gott som torrlagt. Endast på vårarna och vid längre regnperioder kan markerna runt Lillån fortfarande svämma över och leda till stora skador. Korsbäck bro som hade byggts i början av 1930-talet revs och en ny uppfördes ca 100 m nedanför den gamla. Om du vill läsa en lång tidningsartikel i Syd-Österbotten om utgrävningen 1956, skall du klicka HÄR!

Utloppet från träsket kunde sänkas med hela 3 meter och det gav förutsättningar för ett effektivare odlande och nya grödor kom till. Odling av potatis var starkt på kommande men markerna var frostömma och risken för missväxt var stor. År 1965 påbörjades ett projekt med odling av timotejfrö och så gott som alla 77 markägare deltog. Träsket visade sig vara lämpligt för denna gröda och prisnivån var garanterad. Projektet med den här kontraktsodlingen blev framgångsrik. I Korsbäck bodde då omkring 250 personer och tack var jordbruket i träsket så hade till och med några Sverigeemigranter återvänt till hemtrakterna.

År 1965 hölls en vägförrättning om den väg som hade byggts längs med det uttorkade träsket. Vägen var då 3,5 km lång och slutade uppe vid Mäkelä Jåssas och på förrättningen bestämdes antalet vägenheter och där bestämdes också att vägen skall heta Storsjövägen.

Det var en ståtlig stenbro som byggdes över den nygrävda Lillån åren 1933-1934. Bron låg nedanför Lindhs gård, alltså lite uppströms från den nuvarande bron. Bron revs i samband med grävningarna på 1950-talet. Foto Selim Björses.
Här är bygget av den nya bron i Korsbäck på gång i mitten av 1950-talet. Det lokala likvagnshuset syns till vänster. Den röda gården är Einar Linds. Till vänster står folkskolläraren Nils Bergman med sonen Tom Bergman och till höger står Ida Korsbäck. Fotot taget av Celia Bergman.

Träsket i dag

Sedan både Storsjö träsk och Lillsjön torrlagts, liksom de större sjöarna i Vesijärvi, så finns det inte längre några större sjöar vid Lillån. Lillån som är betydligt längre än huvudfåran från Lauhanvuori, bidrar med en fjärdedel av Lappfjärds ås vatten.

Översvämningar har fortfarande inträffat regelbundet, främst på våren men också sommartid vid längre regnperioder. År 1986 i april var 200 – 250 hektar åkermark under vatten och enligt en artikel i Syd-Österbotten 29 april var bonden Runar Lind både förvånad och bekymrad. Bebyggelsen är inte hotad men han menade att åkermarken utarmas och ”drar kalken med sig ner till Lappfjärds fjärden nånstans”. Han hade tagit kontakt med vattendistriktet redan 1978 men någon hjälp fås inte därifrån. Det enda som skulle hjälpa nu är att fördjupa forsen och rensa ån, ”annars får vi packa ryggsäcken och ge oss av allesammans”.

I följande nummer av Syd-Österbotten kan vi dock läsa att Ossi Kartano, Alf Bergkvist, Sven Stenlund och Bengt Lind har satt de första tidiga potatisarna i Korsbäck i slutet av april, så det redde upp sig relativt snabbt.

Efter utdikningen på 1950-talet byggde bolaget flera mindre broar över ån. Flera av dessa förstördes dock under svårare islossningar och de byggdes inte upp igen. Den största bron på vägen från Långmarksvägen över till Långstrands vid Norrvikvägen har så gott som hela tiden varit i skick. Den hade en viktbegränsning på endast 1 000 kg vilket gjorde att större traktorer inte kunde använda den. Det borde inte heller den virkesbil från Härkmeri ha gjort när den år 1986 körde sönder bron som förbinder de båda sidorna i träsket. Bilen klarade sig medan bron blev ofarbar. Bilens försäkringsbolag ersatte en del av kostnaderna för en ny bro. Tekniska nämnden i Kristinestad ansåg dock att nya bron skulle vara tillfällig, eftersom en ny som klarar 20 ton behövs. Några pengar till en dylik bro fanns inte, så staden lät då byggare Hanses reparera och bygga bron så att den klarar 3 tons last.

I början av 1990-talet ansökte jordbrukaren Bo-Göran Lindh om en ägoreglering av skiftena i Storsjö träsk, men de andra delägarna var inte färdiga för en sådan. Men i början av 2000-talet togs frågan upp på nytt, då åtminstone Leif Hammarberg, Kim Stenlund, Allan Kaskela och Bo-Göran Lindh på nytt ansökte om ägoreglering av träsket. Denna kunde nu genomföras och flera delägare passade på att sälja markerna åt staten. Före ägoregleringen fanns det hela 264 lägenheter i träsket men antalet kunde minskas till 64. En av delägarna som före regleringen hade 17 olika skiften, fick nu allt samlat på två ställen.

Ägoregleringen som utfördes i träsket på 2000-talet var nödvändig, eftersom lantbrukarnas stora maskiner nuförtiden kräver stora ytor. Annat var det före ägoregleringen då ett halvt dussin traktorer kunde rymmas på samma foto. Bo-Göran Lindhs foto är från maj 1998.

Regleringen gjorde att ägorna blev betydligt större och lättare att sköta. Träsket som tidigare har varit självdränerande kunde nu täckdikas till stora delar. På vårarna och vid långvariga regnperioder kan träsket fortfarande svämmas över. Nedanför Nyströms gård i Dagsmark så finns ”Pelas-Erkas storstäinin” mitt i ån och då den är helt täckt av vatten, så vet man att åkrarna i Korsbäck också är täckta, åtminstone delvis.

I dag finns inte mycket kvar som påminner om det gamla träsket, men fortfarande kallar folk Korsbäck för ”Tresk”. Vägen till Korsbäck kallas i Dagsmark ”Tresk veejin”, medan den i Korsbäck kallas ”Bymåss tå”. Korsbäckborna är nöjda med dagens situation i det torrlagda träsket och de är stolta över sitt förflutna och vill ofta framhäva att ”Tresk je bäst”!

De finska talande pratar om ”Merijärvi” och på hösten 2012 gjorde ortsnamnet rätt för sig.
Flera hundra hektar mark låg under vatten i flera dagar.
Häftiga skyfall under flera dagar förorsakade svåra översvämningar i Korsbäck hösten 2012. Så gott som alla åkrar i träsket låg under vatten i flera dagar och jordbrukarna led svåra förluster.