Torrläggningen på 1930-talet.

Artikel i tidningen Syd-Österbotten 7.7.1926:

DAGSMARK STORSJÖ  SKALL TORRLÄGGAS.

Vid sammanträde i måndags i och för skiftning av Dagsmark Storsjö träsk, beslöts enhälligt att låta skiftningen bero någon tid, och i stället fortast möjligt förverkliga en av gammalt ifrågasatt åtgärd att torrlägga träsket, varför behöriga papper även tidigare anskaffats. För ansökande av statsbidrag för ändamålet och i övrigt förverkliga beslutet tillsattes en kommitté med direktör Viktor Nylund som ordförande och bönderna Josef Henrik Liljedal, Erland Hammarberg, Erland Lind och Josef Backlund som ledamöter.

Artikel i tidningen Syd-Österbotten 18.9.1935:

411 ha mark erövrade för plogen i Dagsmark.

Torrläggningsföretaget, som kostat 712,000 mk granskades och överlämnades till markägarna senaste lördag.

Flerstädes i vårt land har under de senaste åren ny odlingsbar jord vunnits genom sjöfällningar och fördjupningar av åar och bäckar, och redogörelser över dylika nyförvärv på jordbruksfronten intressera säkert vår ”jordbundna” befolkning. I det följande skall en kort redogörelse över de olika skedena i ett sådant företag skildras.

Nyförvärvet i fråga är beläget i Lappfjärds östligaste by, Dagsmark, nära Storå kommuns gräns. Här liksom annorstädes i Österbotten bor en idog jordbrukarbefolkning, som helt går upp i sitt jordbruk. På grund av den ständigt växande befolkningssiffran och de upprepade hemmansklyvningarna har man blivit tvungen att tänka på nya möjligheter att vinna odlingsmark. Tanken på en torrläggning av tvenne träsk i byn mognade mera och mera. Men redan i början av 1700-talet anhöll bygdens bönder om tillstånd att få fälla vattnet, först från Lillsjön och senare från Storsjö träsk, vilken anhållan även bifölls. Arbetet i forsarna vidtog med dåtida enkla redskap. Stenarna drogs upp i av vidjor gjorda kassar och gyttjan och mullen i för ändamålet förfärdigade träskopor. Efter många årtiondens mödosamma arbete har vattennivån sjunkit så mycket, att i stället för att där tidigare växte säv och vass, man nu kunde glädja sig åt att få inbärga ”gott fräken och manshögt starr” såsom en åldring uttryckte sig. Men att helt torrlägga dessa träsk stod ej i gubbarnas makt. Finlands gamla urberg i forsens botten trotsade dessa ansträngningar, och sakkunnig ledning och medel saknades. Mycket hade dock redan vunnits och man nöjde sig med att varje sommar reparera vinterns skador i kanalen och i mån av möjlighet även fördjupa den. Dammar byggdes, medels vilka vattenståndet i träsken reglerades vår och höst för att få god gräsväxt och för att skydda gräsroten för tjälens förstörelse.

Höbärgningen, särskilt under regniga somrar, var mödosam. Höet måste släpas i ekstockar eller på annat sätt till stränderna för att torkas där. Ja, ibland blev stora delar av träsken obärgade. Så småningom började tanken att fortsätta förfädrens påbörjade arbete vinna allt flera anhängare. Man önskade byta fräken och starr till säd och ädlare gräs. Så skreds från ord till handling.

År 1919 uppgjorde lantbruksingenjör A. Jaskari efter verkställd undersökning kostnadsförslag för torrläggning av sagda träsktillandningar, vilka steg till 235,000 mk. År 1927 verkställde ingenjör Hj. Sourander syneförrättning för erhållande av grävningstillstånd och uppgjorde ett nytt kostnadsförslag med slutsumman 1,150,000 mk. År 1931 uppgjorde lantbruksingenjör Väinö T. Heimonen ännu ett tredje kostnadsförslag, vilket bättre motsvarade nutida ändrade förhållanden och som slutade på 710.000 mk.

Enligt detta kostnadsförslag vidtog sedan arbetet. Av denna upptog Litt A. 83,000 mk (undersökningskostnader, arbetsledning och arbetsredskapen) och Litt B. 627,000 mk (de egentliga arbetskostnaderna).

I sin resolution av den 9 april 1929 gav landshövdingen tillstånd till arbetets påbörjande och enligt lantbruksministeriets beslut av den 1 november beviljade staten för ändamålet 735,000 mk av medel för extraordinarie arbeten, varav som direkt stöd 421,500 mk (d.v.s. undersökningskostnaderna, arbetsledningen och arbetsredskapen jämte hälften av arbetskostnaderna) och som statslån 313,500 mk med 7 % annuitet på villkor, att arbetet påbörjas som reservarbete, vilket även godtogs. Rätt att placera sina arbetslösa i företagets arbeten hade Lappfjärd och Kristinestad, senare även Storå. Arbetet vidtog den 10 december 1932 och slutfördes i början av september 1935. Som arbetsledare har fungerat byggmästare R. Peura.

Den slutliga granskningen och företagets överlåtelse åt markägarna skedde senaste lördag (14.9.1935). Som lantbruksstyrelsens representant närvar byråingenjör P. V. Nuutila och från Vasa lantbruksdistrikt distriktsingenjör N. Hermonen. Av distriktsingenjörens redogörelse framgick, att den torrlagda arealen utgör 411,15 ha, varav på Storsjö andel 337,76 ha och Lillsjö 27,20 samt resten 46,19 ha på övriga närbelägna marker. Arbetets totalkostnader uppgår till c:a 712,000 mk, varav direkt statsunderstöd c:a 410,000 mk och som statslån 302,000 mk, vilken summa återbetalas med 7 % annuitet, varav 4 % utgör ränta och 3 % amortering. Återbetalningen börjar 3 år efter det företaget överlåtits åt markägarna eller år 1939 och uppbäres av kronofogden i samband med statsskatten under 21 års tid. Efter denna redogörelse överlämnade ingenjör P. V. Nuutila den färdigblivna kanalen i markägarnas vård.

Av det tal, som huvudsysslomannen Viktor Nylund höll till ingenjörer och byggmästare, fram att markägarna med tacksamhet mottaga den färdiga kanalen. Särskilt riktade han sig till byggmästare R. Peura, som fört arbetet till ett för alla parter gott slut.

Så ha Storsjö- och Lillsjö träsk blivit odlingsbar mark med ett pH-värde 4-6, där inom loppet av några år vårsäd och hövallar vaja i sommarvinden. Den sedan länge drömda drömmen är vorden verklighet.