Lilla ofreden, del 2.

Nedtecknat av läraren A. E. Skogberg, som hann skriva flera långa artiklar om Kristinestads historia. De här artiklarna publicerades av Wasa Tidning på 1880-talet. Språket har ändrats för att bättre passa för dagens läsare.

Sålunda började de så kallade husaråren eller ”lilla ofreden”. Kort därpå avlades trohetsed åt ryska kejsarinnan. Ryssarna betraktade nu landet som sitt och iakttog för den skull ett skonsamt förfaringssätt. I synnerhet ådagalade den ryska generalen Kindermann en stor omsorg om det åt honom anförtrodda landskapets väl. Bästa beviset därpå är den lantdag, som han genast vid sin ankomst till Österbotten i brev av den 16 september sammankallade till Wasa för att överlägga om medel till lindrande av inkvarteringstungan och avhjälpande av andra allmänna besvär. Lantdagen öppnades den 28 september. Kristinestads representanter vid den samma var: vice borgmästaren Lars Schepper, rådmannen Johan Arosell och handlanden Hans Berg. De av stadens borgerskap uppsatta »propositionerna” var till antalet tre:

1)Anhölls om fri seglation på Riga och Reval och andra städer i Livland samt på Stockholm med tjära, bjälkar och ved; vidare om frihet att, om man framdeles fick något större fartyg, segla vart man behagade.

2) Petitionerades, såsom i det föregående redan är nämnt, om bondeseglationens förbjudande.

3) Borgerskapet begärde lov att under hösten med magistratens resepass få färdas omkring i städerna i storfurstendömet för att uppköpa spannmål.

Angående „”landtdagens” överläggningar och beslut har de i Kristinestads arkiv befintliga handlingarna intet att förmäla. På borgerskapets „”propositioner” anlände dock i sinom tid tydliga svar och förklaringar från vederbörande myndigheter. Beträffande handelsrättigheten bestämde Kejserliga Dirigerande Senaten i S:t Petersburg, att de finska städerna fick utskeppa sina varor till S:t Petersburg, Reval, Narva och Riga. Trafikanterna förpliktades därjämte att vid avresan ställa borgen för sig, att de inte skulle fara annorstädes. Tjära och till skeppsbyggeriet hörande artiklar fick utföras endast till Petersburg och Reval och skulle hembjudas till Amiralitetet, innan de försåldes till någon annan. Ingen tull behövde det året erläggas. Denna bestämning delgavs städerna genom generalguvernören B. v. Campenhausens skrivelse av 26 april 1 743.

— I avseende å bondehandeln på Sverige fick stadsborna ävenledes sin önskan uppfylld, enär genast efter erövringen all samfärdsel till lands eller sjös och till och med all korrespondens med Sverige förbjöds. Detta förbud upprepades på våren med hotelse av livstraff för den som det bröt. Endast de, som hade hustru och barn på svenska sidan, tilläts att skriva till dessa med det villkor att breven först insändes till Kindermann för att genomses.

På sin tredje anhållan erhöll Kristinestads borgare det besked, att ingen utan hans exellens Kindermanns eget resepass fick bege sig någonstädes i landet. Friheten att röra sig blev senare något utvidgad så till vida, att man ägde rätt att resa inom landskapets gränser, men inte utom det samma utan guvernörens pass. För att hindra möjlig kommunikation med Sverige förbjöds dessutom på våren 1743 stadens och kustsocknarnas invånare att utan erhållet tillstånd av militärbefälet resa ut till sina fiskerier. Härvid övervakades de av husarer och fick ändock ej utsträcka sina fiskefärder längre än till de närmaste skären. Vid återkomsten skulle fiskarna anmäla sig hos löjtnanten och inberätta, vad som möjligen förefallit. På sommaren konfiskerades ytterligare alla båtar, men de mindre blev gavs snart tillbaka åt ägarna mot attester av prästerskapet och magistraten, att personerna i fråga „”sig troligen förhålla”.

Dessa och dylika inskränkningar och övervakningar av den enskildes förehavanden erinrade på ett ganska kännbart sätt landets invånare därom, att de var i fiendehand. Även„”alla diskurser och skriftliga utlåtelser om krigskonjunkturerna” varvid strängt straff förbjudna.

En levande påminnelse om det samma hade de dessutom i de här inkvarterade ryske husarerna och dragonerna. Redan i slutet på september 1742 förlades i Kristinestad 80 husarer med sina hästar. De synas ofta ha ombytts och stod under befäl av stundom en kapitän, stundom en löjtnant. Utom åt dessa måste i staden rum beredas även åt de sjuke av svenska kavalleriet, som samtidigt embarkerade i Kristinestad för att översegla till hemlandet. Man bör därvid komma i håg, att i staden vid den tiden fanns endast vid pass 120 privata hus och att de flesta av dessa utgjordes av små kojor. Utrymmet torde därför ofta ha varit nog trångt. Mycket bråk och besvär hade borgarene även annars av de objudne gästerna. En stor svårighet beredde först och främst anskaffandet av livsmedel åt ryttarna och deras hästar, helst då det också annars var brist i detta avseende.

Främlingarna tog för sig utan krus, vad de kom över. Genast efter sin ankomst tog de på Kindermanns befallning, av några borgare, som från Sverige hämtat 80 tunnor råg och 18 tunnor korn, hälften av rågen och allt kornet, utan att något avseende fästes vid ägarnas anspråk på ersättning antingen in natura eller i pengar. Visserligen uppmanades vid fredens annalkande en och var, som lidit någon oförrätt av ryssarna, att anmäla därom hos Campenhausen ; men huruvida verkligen någon ersättning utbetalades, är osäkert. Åtminstone ser det inte så ut att döma av de uppgifter på lidna förluster, som sedermera till svenska regeringen inlämnades och längre fram skulle anföras. Totalt beräknades kostnaden för proviant- och fourageleveransen i Kristinestad för den tid inkvarteringen varade, till 1,027 daler 53 öre s. m.

Också i andra hänseenden synes uppfyllandet av militärens anspråk ha känts betungande. Emot Kristinestads invånare klagades det nämligen, att de inte hade fullgjorde sin plikt härutinnan, och blev de för den skull ålagda „att betjäna husarerna med tvättning och eldgöring samt sälja åt dem mjölk och fisk vid påföljd, som stadgas för olydnad mot H. Kejserliga Majestät.”