Tidningsartiklar från år 1890.

Folkwännen 3.1.1890:

Om vi inte skulle skriva om väderleksförhållandena, så skulle vi inte ha så mycket att skriva om från Kristinestad. Juldagarna har förflutit lugnt och stilla, och man har här som vanligt firat helgen. Ingen åkning ej heller något slädparti har för det dåliga förets skull under dessa dagar här förekommit.

Balen i Rådhusets stora salong för 8 dagar sedan var högst litet besökt. Dansen i skolans gymnastiksal sist förliden afton var litet mera besökt; dock var där föga mer än 15 fruntimmer och herrarnas antal var snart sagt nästan hälften mindre. Vi omnämnde att slädföret är dåligt. Dåligt har det också verkligen varit redan mera än en i veckas tid. Om inte klimatet och väderleken förändrar sig och blir kallare, är det snart slut, med vårt slädföre, och man får åter börja skramla med kärran. Mild har väderleken varit hela hösten och vintern. Den 11 december föll här så mycket snö, att man kunde med släde köra vart man ville. På vissa ställen lade sig även mindre snödrivor. Natten mot den 15 december hade vi åter ett snöfall. Nu föll så mycket snö, att den i skogen var 1 fot djup. Men denna snö fick inte ligga länge, förrän en stor blida kom och tog bort honom. Denna blida tog sin början den 17 december med regn och sunnanväder, varigenom den lösa snön snart försvann och lämnade kvar blott en tunn isgata på allmänna vägar, gator och gärdar. Blidan fortfor till den 23 december då väderleken blev litet kallare med några graders köld. Under själva juldagarna blåste här en stark storm men i går lugnade det med blida och takdropp och kvicksilvret i termometern steg upp till fryspunkten. För tre veckor sedan, då kölden här var som starkast lade sig hamnen, och hela Kristinestadsfjärden täcktes av ett blankt istäcke. Dock måste denne is vara ännu ganska svag, för den 21 december drunknade en man vid ångbåtsbryggan. Denne man var hemma från Bötom och hade rest till staden för att här göra sitt uppköp till julen. Under dagen hade den unge mannen behagat att ta sig ett rus. Om aftonen vandrar han ut från staden. Så snart han kommer över långa stenbron tar han av från vägen åt höger och går förbi några magasin och kommer ut på ångbåtsbryggan. Härifrån faller han ner på isen, som brister under honom, så att han sjunker till bottnen. Den 23 december när vi körde förbi stället, höll man på att såga sönder den svaga isen invid nämnda magasin för att kunna dragga efter honom. Vid sågningen användes vanliga stocksågar. Dagen därefter hittade man den omkomna ynglingens lik ett stycke därifrån han nedsjunkit.

Vid höstmarknaden i början av oktober blev en ung man kastad i sjön från stenbron. Även hans lik har blivit funnet. men illgärningsmännen och hans mördare har man ännu inte lyckats komma på spåren. Han var hemma från Skrattnäs. Den tredje i denna månad drunknade i stadens hamn nära skeppsvarvet kapten Hjulmans gosse, då han åkte skridsko. Natten förut lade sig hamnen och isen var ännu ganska svag. Dock skulle likväl åtskilliga gossar både med kälke och skridsko ut på den. Bland dessa fanns också Bertil Hjulman. Modern varnade gossen och sade: ”gå int för långt ut på isen, att du kan drunkna, ty den är svag ännu”. Bertil, som ännu inte var fullt 9 år gammal, hann ej heller långt ut på isen, förrän den brister, och den lille gossen hamnar i vattnet och sjunker till bottnen. Folk som från stranden såg olyckshändelsen skyndade genast med båt till stället och församlingens kyrkväktare lyckades få upp den drunknade gossen. Man påstod att det syntes litet tecken till liv hos gossen, när man fick upp honom ur vattnet. Han fördes nu till smeden Nordströms stuga, där man började arbeta med honom för att få honom till livs. Men intet liv kom. Han var död. Den tillkallade läkaren förklarade, att gossen dött av hjärtslag, när han kom i vattnet.

För 15 år sedan drunknade här en bonde från Norrgårds i Härkmeri by. Den 29 september 1883 föll en sjöman från Wasa i sjön vid ångbåtsbryggan och upptogs död. Denne sjöman skulle jämte en annan sjöman resa från Wasa till Åbo, för att därifrån utgå som timmerman på ett segelfartyg. När ångbåten, som de reste med, kom hit, stannade den här över natten, och de båda sjömännen gick upp till staden. I skymningen återvände de till ångbåten och kom lyckligt ombord. Några minuter därefter går den ena av dem i land,. men återvände om ett par minuter. När han kom på landgången föll han i sjön. Man lyckades genast få upp honom redan förrän han hann sjunka, men han var redan död. Han dog förmodligen av slag, när han föll i vattnet. Så mycket rörde han dock sig först när han kom i vattnet, att han inte sjönk, utan man hann fälla ned landgången och lyckades få tag i honom; men då var också livet med detsamma försvunnet. Död upptogs han på land.

Eldsvåda. För litet mera än en månad tillbaka nedbrann Mittholms mjölkvarn i Lappfjärds kyrkobyn. Denna vattenkvarn var byggd i Lappfjärds ån. Klockan 8 om aftonen den 26 november hade mjölnaren släckt elden och stängt dörrarna, samt stannat kvarnen, så att blott stampen var i gång och han hade gått till sin stuga. Omkring halv 11 när mjölnaren redan hunnit lägga sig, sade hans hustru, som såg ut genom fönstret : ”kva muånin lyser stot tå an gar upp!” ”Tu fjollar tjälg, itt je he muånin hisin tidin”, tyckte gubben. ”Kom skuåd så fuår et si” sade gumman åt mjölnaren som nu steg upp ur sängen för att själv se vad det var för sken som hans hustru såg. När mjölnaren tittade ut genom fönstret, såg han att kvarntaket stod i ljusan låga. Han skyndade nu ner till kvarnen för att se, hur det verkligen förhöll sig med den. När han kom dit, var taket redan till större delen uppbrunnet. Förrän folk i mörkret hann samlas, var kvarnen för det mesta lågornas rov. En liten brandspruta lyckades man skaffa fram till stället. Elden hade då redan så stor överhand, att man med en brandspruta inte mera i den starka stormen gick att släcka. Kvarnen med allt dess innehåll brann ner helt och hållet. Till och med större delen av vattenhjulet blev ett rov för den starka elden. Med kvarnen förstördes även 36 tunnor mjöl och spannmål, varav en stor del tillhörde fattiga familjer och gummor. De drabbade hade genom byteshandel här och där i gårdarna lyckats samla ihop åt sig några kappar till julsäd. Kvarnen som ägdes av ett mindre bolag i Lappfjärd var helt oförsäkrad. Eldens löskomst är okänd. Många tror att eldsvådan skall ha förvållats av en katt. Denna hade uppehållit sig i 8 år i samma kvarn och levt av de råttor och möss, som han lyckades fånga där. Samma katt brukar vanligen ligga på spisen i kvarnkammaren. Där hade den också lagt sig så nära eldhögen, att han i sömnen hade bränt sig och då rusat bort med sådan fart att eldkolen fallit ner på golvet.

Andra åter tror att den starka stormen samma afton trängde in genom de dåliga och glesa väggarna i kvarnkammaren och blåste kol ner av spisen på golvet bland spånor och sopor, som därav fattade eld. Man ämnar uppföra en större och fullständigare kvarn så fort som möjligt i den förras ställe.

Wasa Tidning 10.1.1890, notiser skrivna av signaturen Jo, Ja, som torde vara folkskolläraren Johan Jakob Wadström:

Fastställt kommunalstämmobeslut. På kommunalstämman härstädes den 19 sistlidne augusti beslöts att bestämma ett vite från tio till trettio mark, för skjutande vid högtider, lysningskalas och andra dylika tillfällen. Genomen resolution av den 5 sistlidne december meddelar guvernörsämbetet att eftersom ifrågavarande beslut är ägnat att befrämja god ordning inom kommunen, så prövar guvernörsämbetet att fastställa beslutet.

Influenzan gästar för närvarande orten och många har trott att den är en följd av brännvinet, som hade inmundigats under julhelgen Det vore inte illa om alla baccidyrkare hade en sådan övertygelse.

Anslag åt folkskolorna. Vid nyligen hållen kommunalstämma beslöts att kommunen tilldelade andel av 1888 års brännvinsskatt skall, såsom hittills, jämt fördelas mellan kommunens 4 folkskoledistrikt. I sammanhang härmed beslöts även att årligen uppbära två kappar spannmål från varje hemmansrök, vilken spannmål skulle användas för folkskolorna behov, efter att dock först därav bestridits den bro- och skallfogden tillkommande avlöning, enligt lag.

Gott föredöme. Direktionerna för så väl Dagsmark som Lappfjärd folkskolor ha beslutit att härefter årligen för folkskolorna prenumerera på någon folkskoltidning, så att i synnerhet skolornas lärare skulle bli i tillfälle att ständigt följa alla de mångskiftande företeelserna på uppfostrans och folkundervisningens gebit. Exemplet manar till efterföljd för övriga folkskoldirektioner och är så mycket mera beaktansvärt, som folkskollärarna äro knappt avlönade och därför ofta få draga i betänkande huruvida de kunna ha råd att prenumerera på en tidning eller icke.

Folkwännen 10.1.1890:

Från Amerikaemigranterna får deras anhöriga här hemma dels glada dels sorgliga underrättelser. Några lyckas förtjäna något där, andra icke. Många, som inte tål det främmande klimatet, blir sjuka och måste så fort som möjligt komma därifrån. Några råkar även ut för yttre olyckor och blir lemlästade under arbetet, som där utföres med en ovanlig snabbhet och brådska. Somliga av våra utvandrade bönder har begett sig ända till Washington vid Stilla havets kust, där de är sysselsatta med skogshygge. Skogarnas väldiga trästammar — ofta 9 fot i genom skärningen — fälls och släpas av stora dragoxar till sågarna, där de förvandlas till plankor och bräder. I Washington finns också trakter vid havet, där ingen skog kan växa på slättmarken, emedan den stora och väldiga floden tillintetgör den. På sådana ställen kan för flodens skull jorden varken odlas eller bebos. Åtskilliga personer från Närpes uppehåller sig i Colorado, där även några av dem arbetar i silver- och andra metallgruvor. Detta är ett inkomstbringande, men ett livsfarligt och för hälsan skadligt arbete.

För övrigt är våra emigranter kringspridda här och där över hela Nord Amerika. I Qwinsö nära Boston har några stenhuggare från Lappfjärd vistats några år. Dessa har under de senare tiderna inte haft någon god förtjänst. De hugger ett slags gatstenar, som sedan forslas till Boston, där de säljs åt dem, som stenlägger sina gator och gårdsplaner. För tre år tillbaka betalade man i Boston för 1 000 sådana stenar 10 – 12 dollar. Någon gång kunde till och med priset stiga upp ända till 15 – 18 dollar för 1 000 färdigt huggna gatstenar. Nu har priset sjunkit ner ända till 8 dollar för samma antal. Det är många omständigheter, som vållar prisets stigande eller fallande. Mest torde det dock bero på den större eller mindre mängd byggnader, som uppförs för året i staden.

Wasa Tidning 10.1.1890:

Vagn med mekanism. En fattig skomakare i Påskmark by av Lappfjärds församling säges ha gjort en mindre vagn som genom tyngd kan sättas i rörelse och sedan av sig själv glider fram. Han berättas ha hört av någon, att det stått i engelska tidningar att den som kunde förfärdiga en vagn, som skulle gå framåt av sig själv, skulle få en stor summa penningar. Skomakaren gjorde försök att kunna åstadkomma en sådan vagn. Han gjorde flera modeller, som han själv ogillade, tills han verkligen lyckades göra en vagn, som med en viss tyngd försättes i rörelse och rullar framåt. Vagnen är gjord blott av trä, så väl dess linjaler som fjädrar. Den har två bakhjul och ett framhjul. När en man sätter sig på vagnen rullar den fram med en sakta fart. Men gör två män det, och tyngdkraften blir större går den fortare framåt. Blir denna mekaniska konst mera utvecklad, så kan man ännu sommartid på en jämn landsväg med en sådan vagn åka utan häst.

Folkwännen 11.2.1890:

Vi befinner oss nu i Skaftung by, som ligger 5 fjärdingsväg (en fjärding är 2 672 meter) norr om Sideby, till vilken kommun Skaftung hör. Enligt folksägnen är Skaftung den äldsta byn inom hela Lappfjärds socken. Byn sägs först blivit byggd av skandinaviska vikingar och fått sitt namn efter en stridshäst, som hette Skaft och ägdes av en dansk kung. Skaft hade försvunnit, utan att man visste, vart han tagit vägen. Kungen lät sina män söka efter hästen, tills han får höra, att några vikingar hade fört honom till Finland.

De första, som här nedslog sina bopålar, levde för det mesta av fiske. När kolonisterna fick veta, att man kunde fånga lax i Lappfjärds å, flyttade några av dem till det ställe, där nu Dagsmark by är belägen. Man kallade detta ställe först för laxens skull till Laxmark, vilket namn sedan utbyttes till Dagsmark. Den första kyrkan i Lappfjärds socken har funnits i Skaftung. Ännu år 1600 fanns här en liten kyrka, då Lappfjärds första kyrka byggdes, sedan Lappfjärd 1594 skildes från Närpes och blev ett eget pastorat.

Skaftungby ligger vid havet och har en god hamn, som kallas Boberget, en fjärdingsväg från byn. Härifrån utskeppas åtskilliga fartygslaster trävirke årligen, mest till England, men litet också till Frankrike. Skaftung, liksom Sideby, Härkmeri och Henriksdals byar har nämligen sedan långt tillbaka haft goda skogar. Men under de senare åren här den dock till största delen blivit nedhuggen.

Henriksdal är en skogsby mellan Härkmeri och Skaftungbyar och bebos av 11 bönder. Ursprungligen har denna by varit ett nybygge, som en student Ehrnfors ägt i tiden. Hans gamla dotter säges ännu leva i Kristinestad. I Skaftung har inom några tiotal år flera självmord inträffat. För nära 40 år seban sköt en bonde sig i sin mjölkvarn, några år därefter dränkte sig hans son och kort därpå hängde sig hans dotter. Under de sista tio åren har en man och två kvinnor förkortat sina liv. Den sista kvinnan gjorde det siftlidne september och hon hade under sommaren varit intagen på länelasarettet i Wasa.

Wasa Tidning 28.2.1890:

Stockaffärer. För omkring 45,000 mk hafva bönderna inom Sideby kommun under loppet af litet mer än ett år fällt skog.

I Dagsmarks och en del af Storå skogar hafva omkring 15,000 stockar i vinter blifvit fällda. Dessa släpas till en del med häst till Storfors såg i Dagsmarksby, där de sågas till plankor och bräder. En annan del kommer att vid sommarens ankomst nedflottas längs bäckar och ån till nämnda såg.

I Sideby har en finne från Hongjärvi inrättat en ångsåg. Samme man har för skogsafwärkning inköpt flere hemman och skogslotter i Sideby och äfwen på andra orter. Tvänne af hans ångsågar förvandla stockarne till plankor som under sommaren utskeppats till England. En tredje ångsåg äger en bonde i Risby i Kasaböle, så att från dessa trakter komma mycket trävaror att utskeppas till England.

Vasabladet 5.4.1890:

Slöjdanslag. Högre folkskolan i Dagsmark skoldistrikt i Lappfjärd har av Senaten erhållit ett stasbidrag om 50 mark för inköp av slöjdverktyg, kollektivt för 6 elever.

Vasa Tidning 29.4.1890:

Avslagen anhållan. Senaten har avslagit ansökningen om Riihiluoma hemmans överförande från Lappfjärd till Bötom.

Folkwännen skrev 2.6.1890 att stormen sista måndags lösryckte metallkorset från Lappfjärds kyrka och kastat det mot en telegrafstolpe med en sådan fart att stolpen gick tvärt av.

Folkwännen skrev 21.6.1890 att om nätterna mellan den 2 och 3 juni har frosten i Lappfjärd och Sideby socknar skadat rågen på kyttländerna och frostömmare ställen. Ängsmask har även på åtskilliga ställen i dessa sockar yppat sig.

Wasa Tidning 22.7.1890:

Höbärgningen pågår med föga gynnsam väderlek. Avkastningen blir under medelmåttan till följd av ängsmaskens härjningar.

På Storfors såg, som ägs av handlande Axel Dahl i Kristinestad, skall under sommaren sågas inemot trettiotusen stockar. Sågen, som varje dygn sysselsätter omkring 20 arbetare, bereder dessutom allmänheten ofta en välbehövlig förtjänst såväl vid stockarnas forslande till sågen som också vid det sågade virkets transportering till närmaste hamnplats i Kristinestad. Vid sågen finns även stävsåg, som förädlar de mest oformliga vrakbräder till vackert virke. Genom ifrågavarande såginrättning, där man lyckats tillgodogöra sig de mest lämpliga anordningar på sågindustrins område och en rättvis fördelning av arbetet, utdelas tiotals tusen mark årligen bland ortens allmoge. Och länder det sågägaren till all heder, att han aldrig till ytterlighet och njugghet sökt nedpruta avlöningen för arbetarna, utan alltid gett en rättvis och skälig dagspenning.

På Ragnarsvik sågplats, i närheten av Storfors, ämnar Ragnarsvik sågbolag uppföra en enramig såg och möjligen även mjölkvarn. Arbetet har delvis påbörjats.

Finlands Allmänna Tidning 23.8.1890:

År 1890 förvärvade Josef Rosenback (1853-1938) och hans hustru Anna Sofia (f.1864) ett hemman på 1/32 mantal av Rosenback i Kvarnå i Dagsmark. Josef var son till Karl Fredrik Lillträsk (1818-1880) som tog namnet Rosenback då han år 1846 gifte sig med Anna Greta Rosenback från Dagsmark. I stället för att söka upp den tidigare ägaren så kungjorde han i Finlands Allmänna Tidning, att om det fanns någon som ansåg sig ha större rätt till hemmanet, så skulle han höra av sig till häradsrätten.

Så här löd kungörelsen 23.8.1890:

Som undertecknad vid ansökt lagfart för mig och min hustru Anna Sofia Anna Gretasdotter å 1/32 dels mantal Rosenback skattehemman n:o 3 i Dagsmark by af Lappfjärd socken, ej gittat vederbörligen styrka företrädarens lagliga åtkomst, alltså varda den eller de, som med stöd af bättre rätt vilja lagfarten hindra, härmed förelagde att sin talan vid bemälde Lappfjärds och Sideby socknars Häradsrätt utföra och stämning dertill uttaga inom natt och år efter deb denna kungörelse blivit tre gånger införd i landets allmänna, såväl svenska som finska tidningar, vid äventyr att den ansökta lagfarten beviljas. Lappfjärd den 15 Augusti 1890.

Josef Karl Fredriksson Rosenback

Wasa Tidning 5.9.1890:

Hemmansklyvning. Guvernören i länet har bifallit till gjord anhållan om att från Båsk hemman nr 2 i Dagsmark by i Lappfjärd socken få utbryta Ragnarsvik benämnda område till en skild lägenhet.

Wasa Tidning 20.11.1890, insändare skriven av signaturen ”Jo, Ja” som torde vara läraren J. J. Wadström i Dagsmark:

Några ord med anledning av den projekterade Kristinestads banan.

Nyligen har i Kristinestad varit sammankallat ett möte för diskuterandet av frågan angående den lämpligaste sträckningen av den föreslagna bibanan till Kristinestad. Till mötet hade delegater infunnit sig från IImola, Kurikka, Kauhajoki och Östermark. På mötet enade man sig enhälligt därom att bibanan borde utgå från Munakka bro i llmola via Kurikka, Kauhajoki, Bötom och Tjöckby till Kristinestad.

Man kan inte nog förvåna sig över att Lappfjärd kommun, som självfallet borde beröras av den föreslagna banan, helt och hållet blivit förbisedd, så att kommunen inte ens haft äran att få sända någon delegat till mötet.

Delegaterna har såsom sin åsikt uttalat att banan från Bötom direkt borde gå till Tjöck by.

Denna sträcka, som utgör omkring en och en halv mil, är en fullkomligt obebodd trakt. Att av sparsamhetsskäl föreslå järnvägens byggande i denna riktning är oklokt gjort. Även om Lappfjärd inte är belägen vid den snörräta linjen mellan Bötom och Kristinestad, så kan dock Lappfjärd bys utkant genom en lindrig böjning på banan beröras av densamma. En järnväg bör ju inte endast avse förbindelse emellan dess ändpunkter, utan också förmedla kommunikation mellan bebodda och odlade trakter, som befinner sig på möjligt avstånd till järnvägslinjen. Man har visserligen tänkt sig, att järnvägens dragande genom obebodda och ouppodlade trakter skulle ge anledning till dessa trakters bebyggande och odlande, men erfarenheten har visat att detta i flesta fall varit illusioner utan motsvarande verklighet. Många skäl talar för att Lappfjärd by, som utgör tjugofyra mantal, bör ställas i omedelbar förbindelse med den föreslagna järnvägen. Här finns en fruktbar jordmån, som man finner endast på enstaka ställen i vårt land. Jordbruket på orten har visserligen de tre senaste årtiondena blivit i hög grad hämmat genom ett långvarigt och med oerhörda kostnader förenat storskifte. Men den flit och energi, som jordägarna utvecklat de senaste åren, sedan storskiftet slutfördes, måste onekligen alstra oberoende och välstånd. Skulle kommunen få järnvägsförbindelse med Kristinestad, varigenom jordegarna inte blott i Lappfjärd by, utan även i socknens övriga byar, lätt och bekvämt kunde avyttra sina produkter, så skulle detta i väsentlig mån bidra till kommunens utveckling i ekonomiskt hänseende, utom det att Kristimstad skulle ha stor fördel av den ökade införseln.

Vi tar oss därför friheten att framhålla, att bibanan till Kristinestad bör dras från Bötom via Lappfjärd kyrkoby med station direkt till Kristinestad. Jo, Ja!

Wasa Tidning 31.10.1890:

Från Lappfjärd skrives att i vår tid är läskunnigheten redan ganska allmän. Folkskolbarnen kan redan handskas med stora tal och utsäga deras betydelse. Förr var det annorlunda. I kyrkan satt en gång två gummor. Den ena, som var närsynt, bad den andra se efter, vilken psalm som klockaren hade satt upp på svarta tavlan. Hennes granne efterkom begäran, men att utsäga talet 107 det översteg hennes förmåga. Hon grep därför till liknelser och yttrade fundersamt: Först står en ”staka”, sen följer ”ringen” och sist ”kapyxan”.

Wasa Tidning 25.11.1890:

I Lappfjärd pastorat, dit Lappfjärd moderkyrka- samt Kristinestads stads- och landsförsamling hör, företog under senaste år stora reparationer på församlingarnas gemensamma kyrkoherdebol i Lappfjärd. Arbetet leddes av en byggnadskommitté, som av kyrkostämman erhållit full ansvarsfrihet, naturligtvis inom laglighetens gränser. Denna kommitté berättigades också på dess egen begäran att för arbetets utförande använda socknedagsverk, utan att kyrkostämman har blivit tillfrågad om eller uttalade sig över av vilka dessa socknedagsverk skulle göras. Byggnadskommittén fordrade emellertid att de skulle presteras lika av bönder, sytningshjon, torpare och inhysingar samt fäste inget avseende vid de påpekanden om det lagstridiga häri, som gjordes av enskilda personer. Undertecknad trodde i början att kommittén skulle rätta sitt misstag, så snart den kommit till insikt därom, och ansåg på god grund att den allaredan kommit till denna insikt, men nu förklarade kommitténs ordförande vid kyrkostämman den 28 september i år att inget misstag förelåg, att det var alldeles rätt och billigt att sytningshjon, torpare och inhysingar ”med sina kroppar” arbetat på kyrkoherdebolets iståndsättande. Det är också märkligt att hemmansinnehavarna enhälligt godkände denna förklaring, samt på förslag av samma ordförande tillbakavisade de anspråk på ersättning i godo, som några torpare gjort för av dessa på kallelse av byggnadskommittén utförda dagsverk. Det är med anledning av detta som vi frågar: har lag brutits, olaga tunga pålagt?

Så vitt vi kan förstå, finns svaret härpå i kap. 26 § 2 i Byggningabalken. Då man emellertid fäster så lite avseende vid lagens stadgande, då en hel menighet gör sig skyldig därtill, så anser vi att sådant inte får ske opåtalat. Sytningshjonen, torparna och inhysingarna torde knappast väga på laga väg söka rättelse av fruktan för bönderna, som de är beroende av. Visserligen har de mindre rädda bland de obesuttna inte efterkommit byggnadskommitténs arbetskallelse, men man känner ännu icke huru kraftig verkan den uppmaning till dagsverksresternas betalning kan ha på dem,  som av ordföranden i byggnadskommittén den 5 oktober genom kungörelse gjordes.

Vasabladet 13.12.1890:

”Södra Österbottens Nykterhetsföreningars distriktstyrelse” skickade sommaren 1890 ut läraren V. Fors för att hålla föredrag om alkoholmissbruket och dess följder. Han höll 25 föredrag på lika många orter och de nästsista höll han i Lappfjärd och det sista i Tjöck. Så här skrev han i Vasabladet 13.12.1890 om de två sista orterna:

Så kom jag då till Lappfjärd. Denna socken söker sin like i hela Österbotten i avseende å superiet. Till och med de, som i allt borde vara en föresyn för folket, föregick inte med gott exempel. Mina två föredrag, det ena i Dagsmark, det andra i Mörtmark, åhördes likväl av ungefär 230 personer.

Mitt sista föredrag, det 25:te höll jag i Tjöckfors bränneri, inte i själva fabriken, för den har lyckligtvis blivit lågornas rov, utan i upplags- och kontorsbyggnaden. Alkoholångorna strömmade emot mig, då jag inträdde in i den av folk fyllda salen. Om det kännetecknar en god talare, att många tårar fälls under hans tal, så torde jag denna gång ha talat bra. Var det kanske alkoholångorna, som stämde mig eller var det bönens ord som jag till först höjde i detta rum, fordom förbannelsens?

Land och stad 31.12.1890:

Gjutaren Erik Carlsson i Lappfjärd har nyligen för Nurmis församling gjutit två nya kyrkklockor, av vilka den ena väger omkring 80 och den andra 50 lispund (ett lispund är ungefär 8,5 kg). Klockorna, som ringas med hammarverk, skall vid inträffande slädföre avföras till bestämmelseorten. Carlsson, som nästan på egen hand arbetat sig upp till denna färdighet, emottager numera årligen beställningar på kyrkklockor, även från de mest avlägsna delar av vårt land.

Kommunens svenska folkskolor har under nu avslutade läseterminen varit besökt av ett stort antal elever. Dagsmarks och Lappfjärds folkskolor har vardera varit besökta av sextiosju elever. Elevantalet vid finska folkskolan i Mörtmark är mig obekant. Under denna höst har i Mörtmark organiserats en svensk barnskola, som varit besökt av 22 elever. Vid Dagsmarks och Lappfjärds folkskolor borde biträdande lärarinnor anställas, ty vid vardera av dessa skolor finns oaktat det höga elevantalet endast en lärare. Vederbörande vill ogärna ikläda sig de därmed förenade kostnaderna för en lärarinna.

En läseförening har existerat i Dagsmark by sedan början av oktober. Inemot 20 ungdomar, som antingen genomgått eller delvis besökt folkskolan, har regelbundet sammankommit i folkskolans gymnastiksal varje söndagseftermiddag och torsdagsafton. Ett exemplar av följande tidningar har därvid funnits att tillgå: Nya Pressen, Land och Stad, Wasa Tidning, Sjömansvännen, Nykterhetsvännen samt nykterhetsskrifter och annan till hands varande litteratur. Härförutom har skolans lärare jämlikt stadgandet i § 125 av folkskoleförordningen lämnat handledning i räkning, förklarandet av läsning samt uppsättande av enklare i det alldagliga livet förekommande skrifter och handlingar. Läsesalen har utgjort en märkbar dragning, så att endast i undantagsfall någon försummat att på de bestämda tiderna infinna sig. Den äldre befolkningen däremot känner inte något särskilt behov av tidningar. De tror sig oftast ha varken råd eller tid att läsa tidningar. En för den svenska folkbildningen varmt intresserad person, agronomen Starcke, rekvirerade i början av året 11 exemplar av Land och Stad, som han gratis erbjudit åt ortens allmogemän, men inte på långt när alla har gjort sig mödan att avhämta tidningen. Låt oss hoppas att det blir bättre nästa år!