Sammanställt av Lasse Backlund 2014, med hjälp av Ruth Mitts. Uppdaterats i november 2016.
Gårdens historia
Viktor och Matilda förvärvade hemmanet i mars 1904. En del av den här huvudbyggnaden flyttades troligtvis hit från Åbackvägen 32 och byggdes sedan i med några rum.
Viktor Nyroos var son till ”Krook-Josip” Josef Henrik Rosenback (f. Storkull 1846-1915) och Anna Sofia (f. Rosenback 1851-1910) och de bodde på Åbackvägen 32.
Viktor var bror bland annat till:
-Josef Rosenback (1870-1905) som gifte sig med Adelina Lillkull, tog namnet Lillkull och flyttade till A-sidon. Josef dog ung efter att blivit skadad av en sparkande häst.
-Erland Rosenback (1888-1946) , bytte senare namn till Fagerros och som sedan tog namnet Krook.
-Erik Anders Rosenback (1880-1957) som gifte sig med Selma Vilhelmina Rosenlund från Lillsund. De bodde hela livet i Amerika och har många ättlingar där.
Matilda Nyroos eller Tilda som hon kallades, var dotter till Josef Henrik Klemets (1845-död i skogsolycka i Duluth, Minnesota 1893) och Maja Lena Båsk (1842-1927) och de bodde på det ställe där Majbo står i dag. Namnet Majbo kommer ju av denna Maja Lena som i tiderna sålde gården och tomten åt den nybildade ungdomsföreningen.
Mathilda var syster bland annat till:
-Josef Henrik Klemets (född 1866, till Amerika -död i Walker 1940) som gifte sig med Anna Kajsa Lillkull (f. Finne 1866-död 1939 i Walker). Hade en dotter Ida (1887-1968) som var gift med Louis Nordtume från Norge.
-Johan Viktor Klemets (1871-1914) senare Viklund som gifte sig med Edla Karolina Lång (1866-1900) och efter hennes död gifte om sig med Vilhelmina Klemets (1870-1938).
-Erik Anders Klemets (1873-1963) senare Rosengren som gifte sig med ”Kaalas” Vilhelmina Lång (1869-1945).
-Adelina Klemets (1875-1962) som gifte sig med Alfred Nordberg (1875-1941) hemma från Kvevlax.
På hösten 1898 deltog de finska dragonerna från Villmanstrand i sin första manöver utomlands, då de tillsammans med 50 000 andra soldater från både Ryssland och Finland var på manöver i Krasnoje Selo utanför St. Peterburg. Den 24 augusti 1898 uttryckte kommendören för dragonerna sin belåtenhet med manövern där till och med den unge kejsaren Nikolaj var med. ”Jag ser edert regemente, ni marscherar i yppersta ordning och passerar alla hinder utmärkt”, lär kejsaren ha sagt.
Viktor och Matilda fick 3 barn men endast dottern Julanda (1904-1993) nådde vuxen ålder. År 1921 gick Julanda Nyroos i folkhögskolan i Lappfjärd och bondesonen Artur Mitts gick också där, så det var möjligtvis där som ungdomarna träffades.
I juli 1927 gifte sig Julanda Nyroos med bondesonen Artur som då bodde i en stor gård nära Flottbron i Lappfjärd. Julanda och Artur flyttade då in i huvudbyggnaden på Åbackvägen och Viktor och Matilda flyttade in i lillstugan som stod nära landsvägen.
Artur Mitts (1902-1940) var son till ”Viiras-Karl-Hindrik” Karl Henrik Mitts (1879-1965) och Amanda (f. Äbb 1878-1903). Då Artur redan vid 1 års ålder blev moderlös började han bo med sin farfar Henrik (1849-1928) och Lena Sofia (1848-1925) i hemgården.
Arturs syster Amanda Emilia (1900-1927) började bo hos sin mormor Karolina Äbb (1851-1952) som bodde på Stenbacksvägen i Lappfjärd.
I unga år var Artur Mitts en duktig idrottare, som ofta deltog bland annat i skyddskårens tävlingar. År 1923 deltog Artur i en terränglöpningstävling, som han vann och då fick han ta hand om ett vackert vandringspris. Vill du läsa mera om detta pris, så klicka HÄR!
Via giftermålet med Julanda kom så Artur Mitts till Dagsmark och han blev bonde på Nyroos-hemmanet på Åbackvägen.
Vinterkriget som bröt ut 30 november 1939 med att Sovjetunionen anföll Finland ledde till att Artur uttogs i krigstjänst för att försvara vårt land. Vid de hårda striderna i Vilajoki i Säkkijärvi på Karelska näset stupade Artur den 6 mars 1940, endast några dagar före kriget tog slut den 13 mars. Han blev kvarlämnad på slagfältet som efter krigsslutet blev sovjetiskt område.
När fortsättningskriget bröt ut sommaren 1941 återtog Finland snabbt de förlorade områdena och i början på december 1942 hittades kvarlevorna av Artur i en massgrav. Han kunde identifieras endast med hjälp av dödsbrickan som varje soldat skulle bära på. Brickan tillverkad av aluminium är perforerad på mitten med en nummerserie på båda sidorna. Det skulle alltså vara möjligt att för hand bryta den i sär och lämna den ena delen kvar hos offret medan den andra togs tillvara. Artur var hem på en kort permission under kriget och Julanda skrev då upp numret som fanns på hans dödsbricka.
Begravningen skedde den 8 december 1942 i kyrkan i Lappfjärd och vill du läsa det tal som folkskolläraren Selim Björses höll vid minnesstunden, så klicka HÄR!
Alf Mitts testamenterade pengar till minnesfond i Lappfjärd.
Om du klickar här, så kan du läsa mera om den minnesfond som Arturs son Alf Mitts beslöt att instifta, för att hedra minnet av de som stupade i krigen.
Efter Arturs död var det Julanda och barnen som axlade ansvaret för hemmanets skötsel och sommaren 1944 hade de hjälp av en rysk krigsfånge som hette Nikolaj Andrej, som står till höger på bilden. Han hade blivit tillfångatagen av de tyska trupperna uppe i Lappland och hade efter det vistats på flera orter före han kom till Åbackan. Han bodde i lillstugan och levde förhållandevis fritt, trots att det nog fanns bestämmelser hur fångarna skulle behandlas. En dag när det kördes in hö på en åker bredvid Hällbacks råkade Nikolaj Andrej få syn på en annan ryssfånge som var stationerad hos Frivelas på udden. De här två råkade känna varandra eftersom de var från samma stad men att de utan att veta av varandra hade på något vis blivit stationerade i samma by. Efter detta umgicks de ofta och tillsammans med andra fångar brukade de spela och dansa ryska danser.
Nikolaj Andrej var hemma från Leningrad och efter krigsslutet i september 1944 blev han skickad tillbaka till Sovjetunionen tillsammans med de andra fångarna och deras vidare öden är okända.
I slutet på 1960-talet revs den gamla bondgården och mellan åren 1967-69 byggdes den nya gården som fortfarande står kvar.
Mannerheim-förbundets krigsfaddrar.
I april 1940 så bildades Mannerheim-förbundets krigsfadderutskott, som hade till uppgift att insamla medel för att kunna dela ut understöd till barn som förlorat någon förälder i vinterkriget. Mitts Arturs och Julandas barn började få understöd via detta krigsfadderutskott från och med sommaren 1941 fram till slutet på 1940-talet.
Viiras-Karl-Hindrikas gård i Kias-kroken.
Karl Henrik Mitts (1879-1965) som var far till Artur flyttade till Amerika i början av 1900-talet då hans hustru dog och de 2 barnen lämnades kvar hos far-och morföräldrar. Han återvände dock på 1920-talet och flyttade till den gamla gården i Kias-kroken, som stod ungefär där Vilho Toivonen byggde sitt hus år 1970. Karl-Henrik som kallades för Viiras-Karl-Hindrik gifte då sig för andra gången midsommaren 1926, nu med änkan Matilda Rosenberg. Matilda som kallades ”Lilltmoss-Tilda” var syster till Vilhelmina, som kallades ”Lilltmoss-Mina” och var mor till Emil Klemets, som bodde i skogsbrynet vid Byåsen.
Matilda Rosenberg (1875-1962) var dotter till Erik Johansson Klemets (1827-1902) och Greta (f. Storkull (1834-1904). Hon var född i Dagsmark och år 1904 gifte hon sig med Viktor Rosenberg (1876-1921). Viktor var son till Karolina och Josef Rosenback men som senare tog namnet Rosenberg och de bodde i en bondgård på Sebbasbackan som stod ungefär där Klåvus P. bor idag. Josef flyttade tidigt till Amerika och kom inte tillbaka utan lämnade hustrun Karolina och sonen Viktor i Dagsmark.
Efter storskiftet flyttade Viktor Rosenberg sin bondgård från Sebbasbackan till Åbackvägen bakom nuvarande Myllyniemis snickeri. Den gården blev färdig år 1910 och då flyttade Viktor och Matilda dit medan modern Karolina levde kvar nere i byin i en gård mittemot Kias-Erlandas, där Toivonen sedan byggde sin gård. Karolina dog 1928 medan det är oklart när hennes man i Amerika dog.
Matilda och Viktor bodde dock inte på Åbackan längre än till 1915 då de sålde gården åt Erland och Fina Norén. Dessa i sin tur sålde gården vidare åt Ida och Viktor Lillsjö och de i sin tur sålde den åt Akseli och Rufiina Pihlaja i början på december år 1916. I slutet av månaden sålde makarna Pihlaja gården åt Oskar och Vilhelmina Myllyniemi från Ohriluoma. Gården är nu riven, kvar finns endast uthuset med fähus och området är fortfarande i släkten Myllyniemis ägo.
Viktor Rosenberg dog år 1921 och år 1926 gifte alltså änkan Matilda om sig med Viiras-Karl-Hindrik och de bodde i Kias-kroken fram till sin död på 60-talet.
Hästarna i våra krig bör uppmärksammas!
Eftersom det nu är mer än 70 år sedan det sista kriget definitivt tog slut i och med att de tyska trupperna fördrevs ur landet, så skall vi nu blicka tillbaka på tiderna under våra senaste krig. En stor mängd män och kvinnor togs ut i krigstjänst men också ett stort antal hästar. Dessa behövdes vid fronten för att transportera material, mat och för att förflytta trupper. Hästen var oumbärlig för trupperna då den lätt kunde röra sig i terrängen och därför behövdes ett stort antal. Försvarsmakten hade i sin tjänst många hästar men de räckte inte till, utan många hästar måste uttas med tvång hos bönderna i landet. Hästarnas roll i våra krig har inte betonats tillräckligt, så därför kanske det finns skäl att här återge hur det kunde gå till. Ruth Mitts från Åbackan som själv miste sin far i vinterkriget berättar här om hur det gick med deras hästar som togs ut i krigstjänst:
”Åtminstone de bönder som hade mer än en häst blev ålagda att låna ut en eller kanske två åt försvarsmakten. Just detta hände Artur och Julanda Mitts på Åbackan för de hade två hästar och då vinterkriget bröt ut 1939 så blev både bonden Artur och hästen Pålle inkallade. I dag är det svårt att föreställa sig hur det kändes på gården då både husbonden och den ena hästen togs ut i krigstjänst. Pålle var född på Mitts hemman i Lappfjärd nära Flottbron och Artur hade den med sig då han kom som måg till familjen Nyroos i Dagsmark.
Pålle fördes till en uppsamlingsplats i Lappfjärd och därifrån till tågstationen i Kristinestad. Sedan blev det en lång och tung färd ner till karelska näset där den deltog i striderna mot de ryska styrkorna som försökte invadera vårt land. I motsats till husbonden Artur som stupade i krigets slutskede så klarade Pålle sig med mindre skavanker. Till på köpet hade han tur för pigan som de hade hos Mitts, som var hemma från Alakylä var Lotta under kriget och var stationerad på samma ställe som Pålle. Hon kände hästen och efter bästa förmåga skötte hon om den så att den fick mat och vatten.
Artur återvände inte levande från kriget men det gjorde Pålle. Alla uttagna hästar var registrerade och märkta med ett nummer och de skulle förstås ges tillbaka till sina rätta ägare. Dessvärre var den rätta ägaren död och i villervallan efter krigsslutet så samlades alla herrelösa hästar på järnvägsstationen i Perälä. Det fanns ingen annan utväg för myndigheterna än att auktionera ut de hästar som var utan ägare och dit hörde också Pålle.
Arturs far ”Viiras-Karl Hindrik” som då bodde i en gård nära Kias-kroken fick höra om den här auktionen och han beslöt sig för att åka dit och se om Pålle fanns där eftersom den inte blivit skickad till stationen i Kristinestad. Med cykel for han ensam iväg till Perälä och när han kom fram så pågick auktionen för fullt och till råga på allt så märkte han att Pålle var där men att den redan hade blivit såld åt zigenska hästhandlare. På någon vis så fick han myndigheterna övertygade om att det var han som var den rättmätiga ägaren, vilket betydde att affären gick tillbaka och att Karl Henrik fick ta hand om Arturs Pålle.
Det är enkelt att föreställa sig hur nöjd Karl Henrik var då han med cykeln tog riktning mot Åbackan med hästen med sig. Det var sent på kvällen då de begav sig i väg och det var båda mörkt och halt. Av någon anledning så släppte Karl Henrik lös hästen någonstans på skogen mellan Mörtmark och Bötom, så att den kunde gå fritt. Men det skulle han inte ha gjort, för Pålle satte av i full fart utefter vägen och Karl Henrik hade ingen möjlighet att följa efter i mörkret. Det här måste ju ha känts fruktansvärt för Karl Henrik, först hade han lyckats få hästen ur zigenarnas händer och kort efter så miste han den i mörkret på vägen mot Bötom.
Han kunde inte göra annat än att cykla tillbaka till Dagsmark och till Åbackan för att berätta om vad som hade hänt med Pålle. Men när Karl Henrik vänder in på gården där Mitts så står Pålle utanför stallsdörren och vill bli insläppt. Hur det var möjligt att Pålle ensam hade hittat hem vet ingen ännu i dag. Han hade aldrig varit på andra sidan Bötom, så det är fortfarande ett mysterium hur detta riktigt gick till.
Glädjen var förstås stor att Pålle kommit tillbaka med livet i behåll. Den hade många små sår och skavanker som den fått på karelska näset och under tågtransporten men kunde fortsätta som arbetshäst i många år. Men precis som alla andra krigshästar så var han mycket skotträdd och reagerade nervöst på allt buller och råkade ett flygplan komma så blev han nära på hysterisk och sprang oroligt fram och tillbaka i hagen om han var där ute.
Under fortsättningskriget blev inga hästar uttagna hos familjen Mitts men i januari 1944 kom ett förhandsmeddelande att Julandas häst Olle kommer att tas ut i krigstjänst.
På juni 1944 kom sedan det slutgiltiga meddelandet till krigsänkan Julanda att deras unga häst Olle skulle föras till kommunalgården i Lappfjärd för att sedan skickas vidare till Lappland. De tyska trupper som var stationerade i Finland sedan början på fortsättningskriget skulle enligt fredsfördraget med Sovjetunionen fördrivas ur landet. Tyskarna drog sig tillbaka norrut mot Lappland med den finska armén efter sig. Och igen behövdes det hästar som kunde transportera material och trupper.
Olle var en relativt ung häst, den var född 1939 och modern Laura hade funnits hos Mitts redan en längre tid.
Olle var lugn och sävlig, han var bortskämd och var både ”sedåt å löömåt”, kanske mest beroende på att det var unga sonen Alf och grannpojken Nils Klemets som hade skött om den och skämt bort den. Men höjden var att då Olle togs ut i krigstjänst så blev Julanda tvungen att köpa en häst till, för plogen och andra redskap var gjorda för två hästar.
Hur länge Olle var borta är okänt men han återvände till Åbackan så gott som oskadd och blev en bra arbetshäst ända in på 60-talet och trots strapatserna i Lappland fick han ett gott liv så länge han levde.”
Selim Björses foton från uttagningen av hästar i Lappfjärd.
