Ungdomar och bröllop.

Nedtecknat av Helga Englund år 1936:

Så länge man minns har skriftskolungdomen ”gått fram” i kyrkan på midsommardagen. Därefter var de ”storpojkar och storfleckor”. Pojkarna invigdes till storpojkar om Mickelsmäss. De bestod då de äldre storpojkarna på brännvin. De lärde sig då ”beisarvisor” som de skulle läsa upp för flickorna för att bli insläppta om lördagsnatten.

Så här lydde en visa:

 Släpp in, släpp in,
kast fäldin i föterändan,
stopp sömnin i väggspringor,
är du vaken så lägg åv haken,
är du sömnig, så säg!”

 

Om flickan inte tyckte om pojken, gav hon honom ”skinne”. Och om flickan tyckte om pojken, kunde hon ”laga om” så att det skulle bli riktigt bra. Hon gav honom en sup brännvin, där hon hade lagt ett hårstrå, en lus eller något annat.

Vid förlovning fick bruden ring och örhängen.

När man for till prästen och tog ut lysning, stod ungdomarna bakom alla riknutar vid vägen och sköt. För smällarna fick envar brännvin av brudgummen. När det lyste första gången kunde man ställa till fest. Det var ”kransen”.

Bröllopet.

Brudfolket hörde först efter brudkläderskan, som hade brudkronan och utstyrsel. Man skaffade mat och bryggde och bakade och lånade matkärl och möbler. Man hörde efter kockar, dricksutbärare, spelmän, pellhaldare, talman och talmansmor.

De förnämsta spelmännen på fiol under senare delen av 1800-talet var Mickas-Josef, Stål-Josef, Blind-Kalle, Koll-Karl, Karl Lillkull och Klemets-Kalle.

Brudfolket gick från gård till gård och bjöd till bröllopet. I varje gård bjöds sedan på en sup. Man kunde bjuda 200-400 personer. Bröllopen hölls i dagarna tre, fredag, lördag och söndag.

Bruden kläddes i en granngård bitti om fredagsmorgonen. Ungdomarna hade klätt framstugan till brudstuga. Det var fransalakan och speglar på väggarna och sidendukar och skaldermässing i taket. När prästen och klockaren kom, gick brudraden. Spelmännen gick främst och spelade marschen, sedan kom brudfolket, talmannen och pellhaldaren, släktingar och bröllopsfolket. Man sköt med bössor hela vägen.

Efter vigseln åt man. Vid brudbordet hade varje person sin bestämda plats, som var utmärkt med skaldermässing på väggen bakom. Till maten hörde soppa, lutfisk, gröt, ost och pannkaka. Efter maten började pellhaldardansen, det var menuett. Sedan började den allmänna dansen.

Andra bröllopsdagen skulle det vara spektakel. Då skulle pojkarna på ”bråton”. Så gick man i ringen och fick supar, sedan så dansade man långraden ut omkring över stockar och stenar. Man söp mycket den dagen.

Tredje dagen slutade bröllopet. Brudparet sattes på ett bord och hurrades. Bruden hade inte på sig kronan bara första dagen, sedan klädde hon om sig. Dessa bröllop som kallades silverbröllop är inte just vanliga nu mera. Sista silverbröllopet var hos Klemets sommaren 1930. Mera vanliga nu är ”slöjabrulopen”.

Det här var skrivet av Helga Englund år 1936 och hon skrev att det sista silverbröllopet skulle ha varit hos Klemets då Fanny år 1930 gifte sig med Anselm Nygård från Korsbäck.

Efter att detta skrevs var det nog flera silverbröllop i Dagsmark. År 1941 var det silverbröllop hos Norrgårds då dottern Svea gifte sig med grannen Gunnar Guss.  Och så sent som 1947 var det ett stort silverbröllop i Norrviken då Elvi Öist gifte sig med ”Kvän” Eskil Guss från Klemetsändan.

Om du vill se fina, gamla bröllopsfoton, så skall du klicka HÄR!