Sammanställt av Lasse Backlund 2015, med hjälp av flera Båsks släktingar som är bosatta i södra Finland. Lena Mannila har bidragit med flera fotografier.
Länkar:
Vill du läsa berättelsen om Gröndahlsläktens stammoder Anna, så klicka HÄR!
Om du vill läsa om hur det gick med stammodern Annas häst, som försvann år 1808, så skall du klicka HÄR! Om du vill läsa om hur det gick med stammodern Annas dotter Kajsas försvunna häst, så skall du klicka HÄR!
Om du vill läsa en annan berättelse om släkten Båsk, klicka HÄR!
Gröndahlas Josipas eller sonen Båsk Emelas gårdshistoria
Hemmansägaren och ”kyrkbyggaren” Johan Henrik Båsk
Johan Henrik (1816-1886) kom som måg från Lång hemman på Brobackan då han år 1840 gifte sig med Brita Maria Båsk (1822-1888). De innehade ett hemman på 1/8 dels mantal och de bodde i en gård nära Kiaskroken. Johan Henrik är mest känd som den som organiserade bygget av Lappfjärds kyrka i början av 1850-talet. Bönderna skulle göra dagsverken men ingen hade ordning på vem som gjort vad. Johan Henrik var också med och tog sedan på egen hand om räkenskaperna och dagsverksbokföringen. Han var knappt läskunnig men hade bra ordning på sina anteckningar, trots att de i andras ögon var mycket oklara. Enligt Lappfjärds historia var Johan Henriks insats så viktig att utan den skulle byggandet av Lappfjärds mäktiga kyrka knappast ha blivit färdigt.
Johan Henrik och Brita Maria Båsk fick många barn och vill du se vilka de var, skall du klicka HÄR!
Just före sin död år 1886 överlät Johan Henrik Båsk hemmanet åt sina två söner, som alltså fick 1/16 dels mtl var. Josef Henrik Båsk (1859-1950) och hans bror Johan Viktor Gröndahl (1861-1936) fick lagfart på sina hemmansdelar år 1887 och de bodde i varsin gård invid Gröndahlas tå nära Kiaskroken.
Då Johan Henrik Båsk avled år 1886, så publicerade Wasa Tidning en nekrolog, som du kan läsa här!
Storskiftet 1900-1912
Vid storskiftet blev båda Båskhemmanen flyttade från Kiaskroken upp till Åbackan. Josef Henrik Båsk fick sitt hemman flyttat till Åbackvägen 203 och Johan Viktor sitt hemman till Åbackvägen 229, alltså på varsin sida av ”Gröndahlas gropen”.
Området på Åbackan som ligger ungefär 2 km österut från byns centrum dit gårdarna flyttades var före storskiftet ödemark helt utan bosättning. Området var vattensjukt och frostömt trots att det ligger nära Lappfjärds å. Det användes som betesmark för korna och någon egentlig väg till Åbackan fanns inte. Den nuvarande Åbackvägen byggdes först år 1937, så Josef och Viktor fick ta sig fram till de nya boplatserna längs leriga åkervägar. Längs med ån gick Gålängstået, det var ingen riktig väg utan liknades närmast vid en gyttjig kostig. Uppe i skogen gick en annan väg från Dagsmark till Myron och vidare till Storliden.
Josef Båsk, kallad Gröndahlas Josip tar över halva hemmanet
Josef Båsk, alltså Gröndahlas Josip (1859-1950) gifte sig år 1883 med Anna Kajsa Klemets (1859-1916). Anna Kajsa var dotter till mjölnaren på Klemets kvarn Johan Erik Klemets (1827-1868) och Anna Kajsa Storkull (f. 1827). Just före faderns död år 1886 fick Josef överta halva Båsk skattehemman och blev då bonde.
Josef och Anna Kajsa fick 2 söner:
-Henrik Emil Båsk (1884-1976)
-Erik Anders Båsk (1886-1954)
Emil och Ida Båsk.
Efter folkskolan hade Emil gått i folkhögskola i Yttermark i Närpes och möjligtvis handelsutbildning i Vasa, precis som sin bror Anders. Under åren 1902-1909 var Emil Båsk aktiv inom Dagsmark Ungdomsförening och verkade under de åren antingen som ordförande eller som sekreterare. År 1905 höll Emil ett anförande på ett sommarmöte om nyttan med att gå i folkhögskola. På samma sommarmöte ordnades också idrottstävlingar och Emil Båsk deltog åtminstone i längdhopp, där han kom trea med resultatet 3,57. På 100 meters löpningen kom Emil tvåa med tiden 14 sekunder.
Efter avklarade studier så gifte sig Emil år 1909 med Ida Josefina Klemets (1885-1980). Ida var född och uppväxt på Klemets hemman nära folkskolan men hennes föräldrar blev i storskiftet flyttade ner till Storfors nära Ragnarsvik. Ida var dotter till ”Klemes Kalle å Fina”, alltså Karl Erik Klemets, eller Charly som han kallades efter åren i Amerika (1857-1939) och Josefina (f. Berg i Uttermossa 1856-1947). Efter flytten bytte Klemes Kalle å Fina släktnamn till Ragnas, möjligtvis på grund av närheten till Ragnarsvik.
(Vill du läsa mera om Klemes Kalle och Fina, så klicka här och vill du läsa mera om Idas släkt, så klicka här och gå sedan till tabell 228).
Emil Båsk tar över hemmanet
Efter att Båsks gård flyttades upp till Åbackan, så var det äldre sonen Emil som också kallades för ”Båsk Emel” som blev bonde på hemmanet. År 1911, den 8 mars övertog Emil halva hemmanet och år 1912 den 18 juni övertog han den andra halvan. Hela hemmanet hade ett värde på 2 000 mark men det betalades med sytning åt föräldrarna. Emil fick lagfart på hemmanet år 1914. Fadern Josef tog åt sig en parcell på 2,4 ha i rån mot hemmanet Hummelgård och det gick ned till Lappfjärds å och för denna parcell skulle han årligen betala sju mark åt sonen Emil.
Emil Båsk bodde till en början inte på Åbackan utan på sitt andra hemman Landgärds i Klemetsändan, som han övertagit år 1910 av sina svärföräldrar Klemes Kalle och Fina.
Efter några år i Klemetsändan så bjöd Emil ut Klemes Kalles hemman i tidningen Syd-Österbotten. Han lovade att sälja förmånligt men i köpet ingick ju också sytningen åt de förra ägarna Kalle och Fina.
Efter sitt bröllop 1909 fick båda makarna Emil och Ida var sin hemmansdel. År 1910 fick de lagfart på 1/18 dels mtl av Klemets hemman och år 1914 fick de lagfart på 1/16 dels mtl av Båsk hemman på Åbackan. Båda övertaganden var betungande eftersom de i samband med övertagandet skulle ge sytning i form av varor och tjänster åt respektive föräldrar. Emil trivdes inte som bonde på Klemets hemman, så han till och med hotade att resa till Amerika. År 1913 lyckades han sälja Klemets hemmanet men han flyttade inte till Amerika utan flyttade med sin Ida till Åbackan till Båsks hemman.
Emil och Ida var nu bönder på Åbackan med stort hemman på 1/16 mantal med flera kor men samtidigt gjorde Emil affärer med bland annat smör och andra produkter.
Emil engagerade sig också i kommunala uppdrag, precis som sin farbror Gröndahlas Viktor och farfar Johan Henrik Båsk, bland annat var han kommunalsekreterare och ordförande för skogsnämnden. Han var också intresserad av affärer och tillsammans med ett par andra bönder köpte han och sålde skog och tomter. Han gjorde affärer bland annat med den hårda affärsmannen Axel Lillträsk från Lappfjärd. Emil kom bra överens med Lillträsk men många ortsbor kände sig lurade, vilket ledde till att Lillträsk i början på 1930-talet mördades i sitt hem av okänd mördare.
Ida Båsk hade fullt upp med alla barnen, hon var intresserad av trädgårdsskötsel och skötte väl om grönsakslanden. Hon var frisinnad lagd och brukade hjälpa till att sprida den förbjudna tidsskriften ”Fria ord” som trycktes i Sverige. Hon hade på sig en extra underkjol med isydda lönnfickor för tidningen, som hon sedan gav åt pålitliga personer. I yngre då Ida gick i skolan räknades hon som begåvad och lärarinnan ville att hon skulle fortsätta studera. Det här kom inte på fråga eftersom hennes far Karl Erik Klemets år 1888 reste till Amerika och lämnade henne som 3-åring tillsammans med sin mor Josefina.
Efter 15 år i Amerika återvände han men då var Ida redan vuxen. Ida var också intresserad av teater och spelade ofta tillsammans med Torsten Wadström, Erik Anders Båsk och flera andra ungdomar på ungdomsföreningens festtillställningar.
Emil Båsks enda bror Erik Anders som år 1913 byggde ett affärshus i centrala Perus var också involverad i Storfors Såg. Erik Anders gifte sig år 1916 med Selma Eklund från Brobackan och troligen var han inte alls delägare i bolaget men var ändå i borgen för betydande summor. Den här trassliga affären med Storfors Såg som gjorde konkurs år 1923 gjorde att Erik Anders fick så stora problem med borgensförbindelsen att han gjorde personlig konkurs och tvingades sälja affären i Perus.
Johannes Gröndahl tar över halva hemmanet av sin kusin
Möjligtvis drogs brodern Emil in i de här konkurserna, vilket gjorde att Emil och Ida tvingades sälja sin gård och hemman på Åbackan. I april 1923 sålde de halva hemmanet, alltså 1/32 mtl åt kusinen Johannes Gröndahl. Hemmanet bestod då av 7,5 ha åkermark, 3 ha odlingsmark och 4,5 ha skog. I maj 1924 sålde de andra halvan av hemmanet i 3 lika stora delar. De olika köparna var Frans Agnäs, Erik Anders Bränn el Klemets och Emil Agnäs och de köpte alltså 1/96 dels mtl var. Det här var ett svårt bakslag för den stora familjen, som hade flyttat till Kristinestad år 1922, det var då de för 15 000 mark köpte gården på Östra långgatan 34 av änkan Justina Nortamo.
Köparen, kusinen Johannes Gröndahl (1894-1985) var son till Viktor Gröndahl (1861-1936) och Amanda (1864-1946). Johannes hade vistats i Amerika i två repriser och år 1931 gifte han sig med Elna Maria Nyholm (1907-1936) och de fick sonen Rainer (1933-2023).
År 1936 avled hustrun Elna Amanda och vid arvskiftet 1937 delades Båsk skattehemman på 1/32 dels mtl mellan änklingen Johannes som fick hälften i giftorätt och sonen Rainer som fick andra halvan i arv.
År 1938 gifte Johannes om sig med Elsa Adelina Stendahl (f.1902) men det äktenskapet slutade med skilsmässa.
År 1943 gifte sig Johannes en tredje gång, nu med Hilda Österberg (1903-2004) från Ömossa. Johannes fick inga fler barn förutom Rainer.
År 1958, i september gifte sig Rainer med Eivor Lillsjö (1938-2015) från Stormyron. Eivor var dotter till bonden Ingvar Lillsjö (1916-2010) och Inga (f.Liljeblad 1916-1990).
Rainer Gröndahl tar över
År 1959, den 9 mars sålde Johannes sin halva av hemmanet åt sonen Rainer, som från tidigare ägde den andra halvan. Hemmanet bestod då av Båsk 2:29 och Nyåker 5:119 i Dagsmark, och halva Norrskiftet 10:22 i Lappfjärd. Norrskiftet blev sedan ombildat till Bergskatan 10:144. Köpeskillingen utgjorde 700 000 gamla mark och betalades med två skuldsedlar.
År 1966 kunde Rainer och Eivor köpa tillskottsmark av staten på förmånliga villkor. Området på närmare 5 ha, som fick namnet Oxen hade tidigare tillhört bonden och bilhandlaren Åke Klemets. Området var just det område som den tidigare ägaren Emil Båsk år 1924 hade sålt åt Klemets Åkes far Erik Anders Bränn.
År 1974 byggde Rainer och Eivor den bostadsbyggnad som fortfarande finns kvar på tomten och i samma veva revs den gamla gården.
År 1989, den 14 mars sålde Rainer och Eivor sitt hemman och gården åt sin yngsta son, född 1962 och hemmanet är fortfarande i släktens ägo.
Emil och Ida Båsks fortsatta historia i Kristinestad och Helsingfors
Åtminstone Ida Båsk var väldigt mån om att barnen skulle få bra utbildning och Emil och Idas äldsta söner Einar och Hjalmar hade några år innan börjat i samskolan i Kristinestad och de bodde också där under studietiden. Emil och Ida ville att pojkarna skulle få gå i skolan i Kristinestad och därför köpte de först gården på Östra långgatan 34 och redan följande år en vacker stadsgård på Varvsgatan 5 i söderstan.
Då Emil och Ida Båsk flyttade till Kristinestad så flyttade fadern, änklingen ”Gröndahlas Josip” till Byåsen, till den gård som hade tillhört Borg Oskar och levde där tills han dog år 1950. Borg Oskars gård låg bakom Eliel Holmbergs gård och det syns fortfarande i terrängen var stugan hade stått. Om du vill läsa mera om Borg Oskar, så klicka här!
Vid flyttningen till Kristinestad togs också djuren med, nämligen en häst, tre kor och en hund. Men trots att det är närmare 20 kilometer till Dagsmark, så en dag vandrade boskapen tillbaka till Åbackan, därifrån de hade flyttats. Under tiden i Kristinestad åtog sig Emil Båsk olika förtroendeuppdrag, såsom kyrkvaktmästare, föräldraråd och mycket annat.
I Kristinestad etablerade sig Emil Båsk som handelsman och han hade en egen affär nära torget på Strandgatan i Fremdelings gröna stadsgård. Affären flyttade sedan till Frans Henriksons affärshus på övre torget. Den 20.6.1926 sålde Emil Båsk sin butik åt affärsmannen S. Saber som sedan blev en stor och känd klädhandlare i staden. Saber var född tatar i Turkiet och hörde till den muslimska församlingen. Saber bodde i Björneborg, där han hade en annan affär men han vistades mycket på villan i Antila.
I norrstan, i det nedlagda Norra bryggeriet hade Emil Båsk dessutom ett mälteri, där det varma kornet skyfflades om då och då för att jäsa. Emil gjorde också långa affärsresor och han sålde bland annat hudar till Friitalan Nahka. I slutet på 1920-talet slog världsdepressionen till och Emil förlorade stora pengar på affärerna och flera borgensåtagande, så verksamheten slutade i konkurs. Så efter 7 år flyttade hela familjen år 1929 till Helsingfors där de stannade livet ut. Han drogs med mycket stora skulder och förlorade i stort sett allt han ägde. Gården på Varvsgatan 5 såldes år 1929 åt bokhandlaren Anders Skeppar.
Sönerna Einar och Hjalmar stannade kvar i Kristinestad för att avlägga sina studentexamina och de flyttade sedan till Helsingfors.
Under tiden i Dagsmark fick Emil och Ida Båsk 7 barn och i Kristinestad föddes yngsta sonen Filip:
–Einar (1909-2000) ekon.mag. gift med Lisa Margaretha f Hagström (1916-1982) kontorist, från Helsingfors, 3 barn. Lisas far Oskar Hagström var född i Porkala/Ingå och Lisas mor Anna var född Fijalkowski i Helsingfors.
–Hjalmar (1911-1971), student från Kristinestads gymnasium 1931, fil.kand vid Helsingfors universitet 1936. Gift med Irene Wilhelmina Illmen (1908-1996) kontorist, 3 barn. Arbetade under en lång tid vid Helsingfors Telefonförening och han var aktiv i tjänstemannarörelsen och han var bland annat ordförande i Handels- och industritjänstemannaförbundet. Under åren 1949 – 1971 var han ordförande i Kristinestadsnejdens Hembygdsförening i Helsingfors, en förening som hade grundats år 1945 av Kristinestadsbor som flyttat till huvudstaden.
–Irma Helena(1913-1913).
–Birger (1914-2003) tekniker, gift med Signe Sofia Sjögren-Ekman (1906-1977) frisörska, en dotter.
–Thure (f. 1917, stupade i vinterkriget år 1940)
–Wilhelm (1918-2004) dipl.ing. gift med Maj-Lis Irene Kandolin (1919-2003) banktj.man, 2 barn.
–Ethel Viola (f.1922) kontorist, gift med Sven Erik Ottenberg från Sverige. 2 barn bosatta i Sverige. Vill du läsa en uppsats som Ethel skrev om Kristinestads sevärdheter år 1943, så klicka HÄR!
–Filip (f. 1924-drunknade i Kristinestad 1928).
Första bostaden i Helsingfors var en trävilla, som ägdes av affärsmannen Axel Lillträsk. Sedan flyttade Emil och Ida till en 1-rummare med gasspis i ett 9-våningshus i Sörnäs och sedan till en 2-rummare i Berghäll. Livet var hårt eftersom skulderna efter konkursen i Kristinestad följde med till Helsingfors och det blev att arbeta hårt för Emil. Han fick arbete som glasmästare på Tallbergs och där jobbade han ännu som 70-åring i olika befattningar. Egentligen var han överkvalificerad för de här jobben men nöden har ingen lag och Emil fick ta det jobb som erbjöds.
I 50-årsåldern fick han så dålig syn att han inte klarade av glasmästarjobbet och då började han som gårdskarl på Tallberg och fick genom det fri bostad på ett rum och kök på femte våningen i ett höghus utan hiss. I lägenheten fanns också en alkov som Emil började hyra ut åt behövande från de gamla hemtrakterna, det här efter att de äldsta sönerna flyttat hemifrån. Den tiden då de bodde på Brunnsgatan nära järnvägsstation så var det ofta resande från Dagsmark som bodde hos dem och de kunde få hjälp av Emil och Ida med läkarbesök och dylikt. Under en tid var det till och med två studerande från Lappfjärd som bodde hos dem.
På sina semestrar arbetade han som hamnsjåare eller så hjälpte han till på någon bondgård. 20 år efter flytten till Helsingfors hade Emil och Ida betalat bort alla sina gamla skulder, samtidigt som de hade gett alla barnen goda möjligheter till utbildning.
Emils söner Einar, Birger och Thure var väl drillade skyddskårister och då vinterkriget bröt ut blev de genast inkallade. Einar fick benet avskjutet och Birger sårades flera gånger men överlevde. Thure däremot stupade i krigets slutskede. Han hade före det arbetat som filmassistent på Adamsfilmi. Wilhelm var med i hela fortsättningskriget, Hjalmar blev skrivare vid artilleriet och Ethel arbetade på krigssjukhus. Detta betydde att alla Emils levande barn ett tag samtidigt var ute i kriget. En del familjemedlemmar vistades i Dagsmark under kriget.
Efter kriget byggde Emil med sönernas hjälp ett så kallat frontmannahus i Domarby och flyttade dit men på gamla dagar köpte de en 2-rumslägenhet på Drumsö. ”Den bästa bostad jag haft i mitt liv” sade Ida. Emil och Ida levde till hög ålder och båda är begravda på Furumo i Dickursby.
Einar Båsks minnesfond.
Efter Einars Båsks bortgång år 2000 bildades i Dagsmark Ungdomsförening en minnesfond med medel som inkommit vid begravningen. De här medlen ligger nu som grund för en allmän Dagsmarkfond, som varje år delar ut stipendier åt en eller flera unga Dagsmarkbor som på ett eller annat sätt har utmärkt sig.
Erik Anders och Selma Båsk.
”Gröndahlas Josipas” yngre son Erik Anders Båsk (1886-1954) gick i handelsskola i Vasa, gifte sig år 1916 med Selma Eklund (1897-1978) som var dotter till ”Kårk Viktor” Viktor Eklund (1866-1953) och Maria f. Båsk (1869-1949) som bodde på Brobackan nära Storbron.
År 1913, alltså något år före han gifte sig, byggde Erik Anders Båsk ett kombinerat affärshus och bostadshus i centrala Perus.
T.v. Viktor Eklund med hustrun Maria. Följande är Selma Holmudd med döttrarna Gerda och Elvi och bakom Selma står hennes man Frans med sonen Egil i famnen.
Bredvid Selma står Hulda Eklund och bakom henne hennes man Emil Kronman som har dottern Gunborg i famnen. Bredvid Emil Kronman står Erik Anders Båsk med dottern Gullborg i famnen och framför dem står hustrun Selma med sonen Arne.
Längst till höger står Emil Eklund med sin dotter Ragni i famnen, hustrun Hulda och sonen Ture. Den välklädda pojken mitt i bild är Selim Eklund. Viktors äldsta son Frans befann sig i Amerika då fotot togs.
Den 25.6.1914 inregistrerade Erik Anders Båsk en filialrörelse i Dagsmark medan ”centralförvaltningen skulle förläggas till Lappfjärds by i Lappfjärds socken”. Om han verkligen startade någon filial i Dagsmark är fortfarande oklart.
Erik Anders var affärsman med egen butik i Perus men så blev han också på något vis indragen i aktiebolaget Storfors Såg och Kvarn. Det var ju ett mycket gammalt företag som funnits i Storfors i Dagsmark sedan 1600-talet. Men i början på 1920 ombildades bolaget och fick flera nya ägare som satsade stort på företaget. Tanken var nog att bolaget skulle bli mycket vinstbringande och ge de många delägarna stora utdelningar och dividender. För att finansiera verksamheten och utbyggnaderna togs stora lån, bland annat i Unionbanken i Lappfjärd, Teuvan Säästöpankki och i Lappfjärds Sparbank. Delägarna tecknade proprieborgen för de här lånen men också utomstående gjorde det. Erik Anders Båsk hade tecknat borgen för 2 lån på totalt över 40 000 mark, som den tiden var en stor summa.
Storfors Såg och Kvarn fick efter en tid stora ekonomiska problem och år 1923 så var konkursen ett faktum. Delägarna insåg snart att deras insatser hade gått förlorade. Av okänd anledning så brann sågen ner år 1924 och myndigheterna ansåg att branden hade varit anlagd. Släckningsarbetet hade gått trögt och det framgick att det till och med bromsades med den påföljd att hela sågen totalförstördes.
(Vill du läsa mera om Storfors Såg, klicka här!)
Precis som för många andra så var det här en personlig katastrof för Erik Anders och Selma Båsk. Affärshuset som Erik Anders några år innan hade byggt upp måste säljas åt utomstående och de miste allt vad de ägde. Allt detta gjorde att hela familjen i mitten på 1920-talet flyttade till Helsingfors, där Erik Anders fick bra arbete på FÅA.
Erik Anders och Selma Båsk fick 6 barn men 2 av dem dog mycket unga och 3 dog i yngre år:
–Eskil Erik (1917-1917)
–Arne Anders (f. 1918, fänrik, stupade i Ohta på Karelska näset i maj 1942)
–Gullborg Alice (1919-1981) gift med Jörn Erik Torsell (1921-1982) och har 2 barn.
–Birger Sigvald (1921-1921)
–Nils Erik (f. 1922, fänrik, stupade på Ladogafronten vid Vuoksenranta, Niittysuo by i augusti 1941)
–Margit Elisabeth (f.1926, d.1945), efter studentskrivningarna vistades hon en tid i Nagu hos Birger Storfors men blev starkt förkyld under en roddfärd på sjön och drabbades av hjärnhinneinflammation. Nu råkade det sig inte bättre än att det var båtstrejk just då och hon stannade hos familjen Storfors en vecka utan att slippa därifrån. Efter en svår resa från Nagu kom så Margit till Epidemisjukhuset där hon dog 3 juli 1945. Möjligtvis drabbades Margit av den så kallade Kumlingesjukan, som smittas via fästingar.
På kort tid hade Erik Anders och Selma Båsk mist 3 av sina barn och det är förståeligt att saknaden och sorgen var stor. Av deras 6 barn hade de nu endast Gullborg kvar i livet. Efter kriget skrev Erik Anders ner minnesord över sina stupade söner och de här minnesorden hittades nästan i misstag i en bibel för några år sedan av Gullborgs dotter Camilla. Så här hade Anders skrivit:
Då Finlands regering i oktober 1939 ej kunde avträda stora landområden till Ryssland överfölls Finland av bolsjevikerna den 30 november 1939 med alla vapenslag vid gränsen och flygmaskiner över Helsingfors och andra städer.
Sonen Arne Anders inträdde på kallelse i Militären att avtjäna värnplikten den 19 januari 1940 och var med om striderna på Karelska näset från 20 februari till 13 mars då den förödmjukande freden slöts. Sonen Nils Erik följde sitt hjärtas maning och ansökte samt erhöll tillstånd att avtjäna sin värnplikt som frivillig den 15 februari 1940.
Då bolsjevikerna den 25 juni 1941 för andra gången anföllo oss voro både Arne och Nils (i Militären) Fosterlands försvarare. Finland armé under ledning av fältmarshalk Mannerheim, gick till angrepp för att fördriva fienden från det land (Karelen) som var vårt. I denna kamp offrade Nils Erik sitt unga liv för tro, hem och Fosterland den 17 augusti 1941. I en het genombrottsstrid vid Vuoksenranta, Niittysuo by gick (störtade) han djärvt fram i spetsen för sin pluton mot fienden utan att bry sig om kulregnet och på en öppen plats kastades han till marken fiendens eld, träffades av en granat och ljöt hjältedöden.
Hans stoft sändes hem och vilar nu sedan den 24 augusti kl. 16 i Hjältegraven på Sandudd. Vile han i frid!
Fortsättning:
Sedan Nils Eriks död har Arne Anders varit vårt allt; vi ha trott på livet liksom han själv men Gud bestämde annorlunda. Arne var med om heta strider vid Sordavalas och Kexholms befrielse samt flera andra strider på Karelska näset. Enligt hans brev var han ej i någon fara. Han var 2 gånger på permission i december 1941 och Mars 1942 efter Nils död och han hoppades få komma till Midsommar och se vårt nya hem på Backasgatan 93 a men Herren tog honom till ett bättre Hem den 16 maj 1942 f.m. Han föll för en olyckshändelse vid sprängning av en sten i deras nya ställningar i Ohta samtidigt som Undersergeant Setälä. Deras kroppar blevo illa massakrerade då den ryska laddningen, varmed stenen skulle bortsprängas ur löpgraven, exploderade för tidigt. Vid sin död var han ej fyllda 24 år; då kistan med hans kropp kom till Helsingfors den 22 maj 1942 skulle han ha fyllt 24 år. Den 24 maj kl. 14 nedbäddades hans stoft i Hjältegraven på Sandudd. Hans begravning blev en ”minnesdag” för oss föräldrar och systrar ty han hedrades av Militären med musik och sorgmarscher i Kapellet och vid graven. Salut sköts när kistan sänktes i graven. Hans anhöriga, släkt och vänner nedlade kransar och blommor på hans grav och många inbetalningar till Invalidförbunden ha gjorts. Där vile han i frid!
I början av juli månad flyttade vi Nils Eriks stoft i samma grav som Arne Anders vilar och hoppas få möta dem båda på Uppståndelsens dag.
Erik Anders Båsk dog oväntat och överraskande. Han begav sig till deras kolonistuga för att plocka äppel och när han inte återvände så cyklade Gullborg dit och hittade honom död under ett äppelträd.
Foton och tidningsurklipp
Precis som många andra unga män så reste Johannes till Amerika och han gjorde det år 1916 tillsammans med flera andra Dagsmarkbor. Resan började dramatiskt och så här berättas historien av Eva Grönlund:
”År 1916 reste 5 unga män från Dagsmark tillsammans till Amerika. De var Viktor Viktorsson Rosenback f. 1893, Konrad Viktorsson Rosenlund f. 1893, Leonard Viktorsson Lillkull f. 1895, Johannes Viktorsson Gröndahl f. 1894 och Frans Viktorsson Eklund f. 1890 som reste iväg och anlände till Ellis Island i Amerika den 27 november 1916.
Deras dramatiska resa med en liten båt från från Rörgrund i Pjelax över Bottniska viken till Sverige har av många äldre berättats vidare till yngre generationer i Dagsmark. Under båtfärden över havet från Kristinestad mot Sverige blåste det upp till hård storm. Båten började ta in vatten, och det uppstod problem med båtmotorn. De unga männen förde en hård kamp mot stormen och de kämpade med att ro och ösa vatten ur båten. Alla utom en höll på att ge upp. En av de unga männen ville gå ur båten mitt på havet. De hade gett upp hoppet när de till slut nådde en liten holme och där hittades de av svenska kustbevakningen som hjälpte dem. Flera av dem som var i båten fick sviter av strapatserna för resten av sina liv. Leonard var en av dem. Viktor Rosenback ansågs av de andra vara den som räddade dem så att de klarade livhanken.”
