Klemes-Kalle och Fina på Dagsmarkvägen 79.

Sammanställt av Lasse Backlund 2014, med hjälp av Eva Grönlund, Inga-Lill Sandström och Erkki Mäkitalo. Foton utlånade av Kerstin Persson, barnbarnsbarn till Klemes-Kalle och mycket information har tagits ur barnbarnet Wilhelm Båsks anteckningar, som Gustav Båsk från Esbo lånat ut.

Så här såg Klemes-Kalles och Finas gård ut enligt konstnären Rosblom.
Så här såg Klemes-Kalles och Finas gård ut enligt konstnären Rosblom.

Det här huset stod före storskiftet på Klemets eller Bränninas hemman, som det också kallades, riktigt på gränsen till skoltomten med gaveln mot landsvägen. Det var Josef Klemets´ son Karl Erik Ragnas (1857-1939) eller Klemets som de hette tidigare, och hans hustru Josefina (f. Berg i Uttermossa 1856-1947) som i samband med storskiftet ungefär år 1903 byggde upp gården på det nya stället i Storfors, nära Ragnarsvik. Josefina var syster till Viktor Nylunds mor Anna Kajsa Berg (1844-1891).

Karl Erik var son till ”Klemes-Josip” Josef Klemets (1833-1919) och Fredrika (1831-1919) som bodde i centrala Dagsmark bredvid folkskolan. Josef och Fredrika fick flera barn förutom Karl Erik, bland annat Josef Viktor (1852-1936, far till Erik Anders Klemets 1887-1968), Johan Henrik (1854-1916 som tog namnet Långfors och i samband med storskiftet flyttade till Klemetsändan) och flera andra barn som emigrerade till Amerika. Karl Erik bytte i något skede namn till Ragnas efter flytten till Storfors, säkerligen på grund av närheten till Ragnarsvik.

I samband med storskiftet i början på 1900-talet fick Karl Erik eller Charly sitt hemman Landgärds på 1/18 mtl i ett område i Storfors nära Ragnarsvik. Han hann dock inte vara bonde mera än 7 år förrän han sålde hemmanet åt sin dotter Ida.

Klemes-Kalles hemman 1:11 hade ett ypperligt läge mellan Storfors och Ragnarsvik, på norra sidan av Lappfjärds å. Storskifteskartan från Riksarkivet i Helsingfors.
Klemes-Kalles hemman 1:11 hade ett ypperligt läge mellan Storfors och Ragnarsvik, på norra sidan av Lappfjärds å. Storskifteskartan från Riksarkivet i Helsingfors.

Fadern ”Klemes-Josip” Josef Klemets var en av de första att resa till Amerika, då han åkte iväg 1872 och for en gång till till Amerika 1879. Han arbetade på en farm i Iowa, tills sönerna samlade pengar för hans hemresa år 1887.

(Om du vill läsa mera om Klemes-Kalles släkt, så klicka här, gå sedan till tabell 228)

Josef Klemets hade 6 söner och 2 av dessa vistades en tid i Amerika och 2 st flyttade dit för gott. Det var endast de 2 äldsta bröderna som hela tiden stannade hemma. År 1888 reste så Karl Erik Klemets eller Klemes-Kalle som han kallades till Amerika tillsammans med ”Rebeck-Viktor” alltså Viktor Lång som då var bonde och ägare till Backlunds hemman på A-sidon.

(Vill du läsa mera om Viktor Lång på Backlunds hemman, så klicka här!)

Här på bilden från 1888 sitter Klemes-Kalle nere till vänster och bredvid honom ”Rebeck-Viktor” som dog i Chicago år 1900. Klemes-Kalle återvände till Dagsmark år 1903. Mannen i bakgrunden är Henrik Kaas från Tjöck. Fotot utlånat av Kerstin Persson.
Här på bilden från 1888 sitter Klemes-Kalle nere till vänster och bredvid honom ”Rebeck-Viktor” som dog i Chicago år 1900. Klemes-Kalle återvände till Dagsmark år 1903. Mannen i bakgrunden är Henrik Kaas från Tjöck. Fotot utlånat av Kerstin Persson.

”Klemets-Kalle och Fina” fick flera barn men bara Ida nådde vuxen ålder:

Ida Josefina (1885-1980) som gifte sig med Emil Båsk (född 1884 nära Kias-kroken men blev utflyttad till Gröndahlas på Åbackan, död 1976 i Helsingfors).

Under Karl Eriks vistelse i Amerika fick Josefina en dotter tillsammans med drängen Viktor Klemets (f. 1860):

Hulda Maria (1898-1968) som år 1920 flyttade till Amerika och där gifte sig med John Alfred Wilson (f. i Övermark 1898).

På detta foto Klemes-Kalles hustru Josefina med dottern Ida. Fotot togs medan Kalle vistades i Amerika under åren 1888-1903. Fotot utlånat av Kerstin Persson.
På detta foto Klemes-Kalles hustru Josefina med dottern Ida. Fotot togs medan Kalle vistades i Amerika under åren 1888-1903. Fotot utlånat av Kerstin Persson.

Klemes-Kalle eller Charly som han nu kallades efter Amerikavistelsen återvände från Amerika år 1903 och blev morsk när han märkte att Ida hade fått en Hilda-dotter till. Drängen Viktor Klemets som var dotterns far hade nog velat gifta sig med med Josefina eftersom Charly inte hade hört av sig på 3 år.

Charly hotade med att slänga ut både Josefina och Hilda men då ingrep Ida och hon sade att i så fall går hon också. Charly beklagade sig också för sina bröder och berättade att han tänker skicka iväg den otrogna Josefina och hennes dotter. Men han lugnade ned sig, då en av bröderna frågade: -”Jaha, och vad har du hållit på med i Amerika under de senaste 15 åren?” Efter det togs saken aldrig mera upp.

På bilden Klemes-Kalles typiska Amerika-kista, som bland annat innehöll en speciellt fin fiol när han återvände till Dagsmark efter sina 15 år i Amerika.
På bilden Klemes-Kalles typiska Amerika-kista, som bland annat innehöll en speciellt fin fiol när han återvände till Dagsmark efter sina 15 år i Amerika.

Någon tid efter att Charly återvänt så ville dottern Ida åka till sina drömmars stad New York tillsammans med lärarinnan Selma Gröndahl och Charly frågade om hon verkligen tänkte åka och hon sade då ja. Men då svarade Charly: -”Ja, det skall jag sätta stopp för, skulle jag låta min enda dotter fara till Sodom och Gomorra?” Men sedan då styvdottern Hilda år 1920 ville åka till Amerika, så var det inga hinder.

Karl Erik, alltså Klemes-Kalle som hade vistats i Amerika mellan åren 1888 och 1903 kunde både läsa och skriva engelska, sålde både gården och hemmanet år 1910 åt dottern Ida och hennes man Emil Båsk. Klemes-Kalle och hans Fina flyttade då ut i lillstugan som de hade byggt på samma gårdsplan.

(Vill du läsa mera om Emil Båsk och hennes Ida, klicka här!)

Lillstugan där Klemes-Kalle och Fina bodde stod på samma ställe där den nyare står. Lillstugan på bilden byggde Erkki och Lauri Mäkitalo med hjälp av grannen Emil Lillsjö. Ungkarlen Lauri Mäkitalo bodde sedan här hela livet.
Lillstugan där Klemes-Kalle och Fina bodde stod på samma ställe där den nyare står. Lillstugan på bilden byggde Erkki och Lauri Mäkitalo med hjälp av grannen Emil Lillsjö. Ungkarlen Lauri Mäkitalo bodde sedan här hela livet.

Ida och Emil Båsk flyttade då in i huvudbyggnaden men Emil trivdes inte alls på hustruns hemman i Klemetsändan utan ville flytta till sitta andra hemman på Åbackan. På grund av trassliga affärer bland annat med Axel Lillträsk så hamnade Emil och Ida Båsk på obestånd och redan år 1912 försökte de sälja hela hemmanet i Klemetsändan.

Annonsen till vänster var införd i Syd-Österbotten redan 1912 men tydligen så hittade han ingen köpare då, eftersom han år 1913 annonserade ut hemmanet igen.
Annonsen till vänster var införd i Syd-Österbotten redan 1912 men tydligen så hittade han ingen köpare då, eftersom han år 1913 annonserade ut hemmanet igen.

År 1913 verkade det som om Emil och Ida skulle ha sålt halva hemmanet åt läraren Henrik Rosenback och hans hustru Selma. Selma var nära släkt med Idas mor Josefina.

Följande år såldes resten av hemmanet åt en Erik Pihlaja.

År 1917 blev en Erik A. Leikas ägare till hela hemmanet men han bodde inte där själv, utan där bodde en Justus Joensuu.

År 1919 ser det ut som att en Juho Suominen skulle ha köpt hemmanet och möjligtvis bodde han där också ända fram till år 1929 då Vilhelm Mäkitalo (1890-1967) köpte gården och hemmanet.

Klemes-Kalle och Fina fick ju hela tiden sytning av hemmansägarna. Sytningen var vanligtvis intecknad i hemmanet som garanti för att den faktiskt gavs. Säkerligen var det möjligt att förhandla om den men de hade alltid rätt till allt vad som stod i sytningskontraktet, till och med sådana år då hemmansägaren råkade ut för missväxt.

Vilhelm Mäkitalo var född i Merikarvia men hade i slutet på 1920-talet flyttat till Lillsundvägen i Lappfjärd. Han arbetade med att köra spannmål från Närpestrakten till Björneborg med häst. Så träffade han Signe från Sideby (1914-1968) och de gifte sig ett par år senare och Signe flyttade också till Storfors. Både Vilhelm och Signe var finskatalande och det var nog inte lätt att den tiden bosätta på en helsvensk ort, där det fanns mycket få finskspråkiga.

Läget i dag.

Ett av Vilhelm Mäkitalos barn byggde detta hus år 1969 och i början på 70-talet revs Klemes-Kalles och Finas hus, som stod öster om det nya huset. De nuvarande ägarna är barnbarnsbarn till Vilhelm Mäkitalo.
Ett av Vilhelm Mäkitalos barn byggde detta hus år 1969 och i början på 70-talet revs Klemes-Kalles och Finas hus, som stod öster om det nya huset. De nuvarande ägarna är barnbarnsbarn till Vilhelm Mäkitalo.
Den här över 100 år gamla ladan i skogsbrynet är det enda synliga som Klemes-Kalle har lämnat efter sig. Alltså förutom hans musik som ännu spelas av det lokala spelmanslaget på olika tillställningar.
Den här över 100 år gamla ladan i skogsbrynet är det enda synliga som Klemes-Kalle har lämnat efter sig. Alltså förutom hans musik som ännu spelas av det lokala spelmanslaget på olika tillställningar.

Klemes-Kalle som person.

Av Amerika-fararna var Kalle den mest språkkunniga i byn, han kunde till och med skriva på engelska. Han berättade inte mycket om sin tid i Amerika, fadern Josef däremot hade inga hämningar utan berättade vitt och brett om livet där. Charly var också duktig på att skriva brev och han höll hela tiden kontakt med sina släktingar. Han verkade mycket beläst och var religiöst lagd och kunskaperna i bibliska historien var goda.

Mest känd blev ”Klemes-Kalle”  dock som byspelman, redan som barn tog de äldre honom med för att spela på bröllop. Då Kalle återvände från Amerika så hade en mycket bra fiol med sig, som läraren Henrik Rosenback lyckades få köpa. Emil Båsk köpte sedan en ny fiol åt Kalle, som absolut inte skulle få säljas.

Så här skrev Ann-Mari Häggman om spelmannen Klemes-Kalle när hon år 2006 skrev om Folkmusiken i Kristinestadsnejden:

Karl Erik Josefsson Klemets, ”Klemets Kalle”, (1857-1939; fr.1913 Ragnas) var född och uppvuxen på Klemets hemman men flyttade till Ragnarsvik och tog där efternamnet Ragnas. Klemets Kalle kan sägas vara ett musikaliskt underbarn. Det berättas att han redan som barn skulle ha varit en fullgod fiolspelman. Ungdomarna var så angelägna om att få honom som spelman till danserna att de bar Kalle till danstillställningarna. Han spelade också på ett bröllop långt innan han gick i skriftskolan, vilket var ovanligt. Han sändes till klockarskola, där han inte trivdes, men där han av allt att döma byggde upp sin stora psalmrepertoar. Under åren 1888-1903 vistades han i Amerika, där han lärde sig skriva och tala engelska. Efter hemkomsten var hans hem samlingsplats for Amerikafarare och i det huset berättades många historier från landet i väster. Från Amerika hade Klemets Kalle med sig en fiol, som ansågs förmer än de flesta. År 1908 deltog han i spelmanstävlingen i Kristinestad och fick ett IV pris, d. v.s 10 mark. För denna penningbelöning lär han ha blivit mycket generad (Båsk 1984). På äldre dagar förbjöd hans religiösa övertygelse honom att spela på bröllop och ungdomsdanser. Fiolen hängde mest på väggen. Men om någon med hjälp av en sup lyckades få honom övertalad att ta i fiolen, då ville det inte bli någon ända på spelandet. Hans barnbarn, Wilhelm Båsk, har berättat, att musiken för jämnan ljöd i Klemets Kalles inre öra. ”Han kunde någon gång fråga sin hustru Josefina om hon hörde den, vilket hon naturligtvis inte kunde” (Båsk 1984).

Klemets Kalles repertoar finns rätt väl dokumenterad; 1930 tecknade Alfhild Forslin upp 12 melodier efter honom (SLS 523). Två polkor efter Klemets Kalle lever fortfarande kvar i traditionen, Klemets Kalles ”Ettan” och ”Tvåan.

Och så här skrev Bertel Forslin från Dagsmark men bosatt i Åbo i en hembygdsbok år 1943:

… På dansen gick det livat till. Redan efter första valsen var nervositeten borta. Någon brist på spelmän var det aldrig på den tiden. Fiolen sköttes av vana händer och i de flesta fall hade den gått i arv från far till son. Det var både takt och rytm när tre ”karlar” nämligen Blind-Kalle, Stål-Kalle och Klemets-Kalle klämde i.

Om du vill läsa mera om Klemets Kalle och andra spelmän i Kristinestadsnejden så skall du klicka på länken här under, så kommer du till Ann-Mari Häggmans sida på Svenska Litteratursällskapet.

URL: www.sls.fi/folkdiktning/spelmannen.php?id=44s