Kapten Georg Johan Hult.

Ett tragiskt exempel på fattigdom finner vi i kapten Georg Johan Hult, född 1811 i Tammerfors. Författaren Christer Norrvik skriver om ”Hedersman Hult” i sin bok ”Stad under segel” så här i något förkortad form:

Han hade seglat som befälhavare på många skepp från Kristinestad, från det han år 1836 tog styrmans- och kaptensexamen. Han gjorde långa resor med flera olika fartyg bland annat till Indien. Kapten Hult var emellertid sjuk och lämnade själva sjölivet redan 1860, även om han gjorde något kortare undantag som till exempel för ett styrmansjobb år 1863. Ännu 1867 bodde han i egen gård på Östra långgatan och kunde kosta på sig att ställa upp med pengar för styrman Johan Söderström, då denne inte kunde sköta om sitt lån från fattigkassan.

Samma år hade han uppdrag som ”tillsynsman för försvarslösa personer” för just fattigkassan. Ännu i juli 1868 åtnjöt han stort förtroende då han fick låna 400 mark av fattigkassan och detta återbetalades samma år av ”kaptenskan Hult”.

Men 1872-1873 finner man honom som hyresgäst hos skepparänkan Sofia Maria Lundblad och samma år begär han bidrag (40 mk) till hushyra och för uppehälle av fattigkassan. Han hade ju själv i sina krafts dagar lämnat frivilliga bidrag just till denna kassa. År 1874 finner man kapten Hult i dåligt skick, i behov av hjälp med det dagliga. Men ingen i staden vill åta sig att sköta honom mot betalning, och i mars 1875 besluter man sig slutligen för att utackordera honom på landet hos bonden Gustaf Lång i Dagsmark. För detta måste kassan betala 160 mk per månad. Som den gamle gentleman Hult är, får han som den ende av fattigkassans utackorderade fattighjon själv uppbära 2 mark i månaden under resten av sin livstid.

Två år senare omplaceras Hult, denna gång hos bonden Karl Gustafsson Lillkull i Dagsmark. År 1879 placeras Hult hos Isak Sahakoski i Bötom men behandlades så dåligt att han samma år placerades hos Matts Mattsson Korsbäck, där han sedan avled år 1880.

Välutbildad och van att bestämma, var kapten Hult säkerligen inte alltför lätt att hantera, vilket man får beakta då man läser hans brev till rådman Erik Nils Sundman. Det är skrivet med säker handstil den 29 november 1879 i Dagsmark:

”Det skrivs ofta i tidningarna huru en och annan blivit fälld till böter för djurplågeri, men ingen frågar om människoplågeri, och kanske mången ej vet eller ens kan tro att i våra upplysta tider, någon människa kan bliva plågad ostraffad; nej ingalunda om det skulle ske som med piskan på hästar, men det tillgår på ett helt oskyldigt vis.

Man inropar på auktion för billigaste pris att föda och kläda en fattig; flera spekulanter därpå och sålunda går den ena lägre än den andra till dess det slutligen gått så lågt som möjligt, och sedan den som stannat för lägsta budet börjar eftertänka att han åtagit sig för mycket lågt pris, men kan ej mera hjälpa det, då börjar han tänka hur han skall få sin skada igen. Jo tänker han, vad behöver jag giva honom annat än det allra nödvändigaste, så att han ej dör av svält, ty då skulle jag gå förlustig om vidare betalning, och vad kläder beträffar, behöver han som ej vill arbeta som en dräng något särdeles, nog kan han sitta i stugan blott han har skjorta på kroppen, så är det nog. På fötterna behöver han ju icke heller något, för övrigt håller jag honom så mycket som möjligt hemma att han ej kan gå och berätta huru det förhåller sig. Skulle han även göra det, vem fäster sig vid hans tal, varken bättre eller sämre, han är ju redan förskjuten ur samhället och därför kan han behandlas godtyckligt, så sade gubben på förra stället åt denna sin son, det är ock verkliga förhållandet.

Sedan den fattige slitit ut de gamla kläder han haft med sig måste för blygselns skull laga så gott han kan sina trasor och sitter under tiden i Adams dräkt, händer att plågoanden kommer in och med ett djävulskt löje åskådar tilldragelsen. Det blir ju ganska bra, det blir riktigt förträffligt, ni lappar som en skräddare, och med ett hånlöje vänder han sig om och går sin väg. Vid ett annat tillfälle då foten inte längre hålls i skon, måste man ta en bit träd och tillskära den så gott man kan efter behovet, men hur få fast den. Det finns ej annat råd än att köpa några spik, om man har någon penni kvar i kassan och spikar den fast, så slarvar man åter någon dag…”