Renfors gård i Träskändan på Norrviksidan.

Sammanställt av Lasse Backlund i februari 2022. Wilhelm Janssons anteckningar har varit till stor hjälp, och Johnny Renfors och Agnes Granfors har också bidragit med foton och information. Fjalar Hammarberg skall ha ett stort tack, han också.

Om du vill förstora texten i din skärm, så skall du hålla ned tangenten CTRL i det vänstra hörnet och samtidigt skall du klicka några gånger på +tecknet längst till höger. När du vill tillbaka till normalläge, skall du göra samma sak men tryck då på -tangenten i stället.
Nöjd Aina föddes på nya torptomten i Träskändan på Norrviksidan.

Aina Nöjd (1897-1935) föddes uppe i Träskändan på Norrviksidan, som oäkta dotter till Elina ”Nöjd Elin” Nöjd (1871-1962). Modern Elin var dotter till Johan ”Nöjd Jåss” Johansson Nöjd (1841-1925) och Anna Kajsa (f.1844 i Storå, död i Träskändan 1920). Nöjd Elin föddes i torpet på den gamla boplatsen, som låg på andra sidan träsket, längs med Langmarksvägen. Det här stället kallades ”Nöjd gamäl tonkten” och låg ungefär en kilometer mot Timohållet, räknat från den väg som går tvärs över träsket. Den gamla tomten låg i skogsbrynet, alltså på Langmarksvägens östra sida.

För övrigt kan nämnas att det här torpet i tiderna på 1830-talet bröts upp av ”Nöjd Jåssas” far, skomakaren Johan Nöjd (1814-1867), som var son till soldat Mickel Nöjd (1787-1860) i Lappfjärd.

Nöjds gamla tomt syns i den högra kanten och den nya tomten syns i vänstra kanten. Avståndet mellan de båda boplatserna är ungefär 1 200 meter. År 1883 flyttade Johan, som kallades ”Nöjd Jåss” över träsket medan hans två bröder Adolf och Henrik blev kvar på gamla tomten.
Nöjd Jåssas flyttar över träsket.

Runt 1883 flyttade ”Nöjd Jåssas” familj från den gamla boplatsen över träsket till Träskändan på Norrviksidan och kvar på gamla stället blev Jåssas två bröder ”Nöjd Adolt” och ”Nöjd Hindrik”. Pappan ”Nöjd Jåss” byggde ett torp på nya stället på Lappfjärds församlings mark och med hustru och fyra barn flyttade han då dit. De hade totalt fått 8 barn men 4 hade avlidit i unga år.

Dottern Elina ”Nöjd Elin” (1871-1962) var äldst, sedan följde andra dottern Ida (1876-1950) som kallades ”Mauritsas Ida” eftersom hon var gift med Mauritz Frigård (1880-1931). Tredje äldst var sonen Johannes ”Nöjd blindin” Nöjd (1878-1920) som hade varit i Amerika och förstört synen där. Det ledde till att han tvingades återvända till Träskändan och år 1910 gifte han sig med Tekla ”Nöjd Tekla” Forsberg (född i Storå 1890, död i Storå 1971). Det fjärde barnet var dottern Tilda Maria (1880-1962), som var sjuklig, ogift och barnlös.

”Nöjd Ainas” mor gifte sig med Johan Viktor Blomstedt, som for till Amerika.

Ainas mor Elin gifte sig år 1902 med Johan Viktor Blomstedt, då Aina var 5 år gammal. Aina växte alltså upp hos modern och styvfadern Johan Viktor Blomstedt. Johan Viktor var född i Lappfjärd år 1876 och kallades ”Måsspåttin”. Han reste till Amerika år 1903 och återvände aldrig. Samma år föddes hans och Elins son Johan Viktor Blomstedt (1903-1948), som kallades ”Nöjd Johannes”.

Efter att Johan Viktor Blomstedt hade rest till Amerika, så blev amerikaänkan Elin ensam med 6-åriga dottern Aina och nyfödda Johannes. Livet som ensamstående mor med 2 barn kan inte ha varit lätt.

”Nöjd Aina” gifter sig med Frans Renfors.

Dottern Aina var mörk, från början svenska talande, kraftig och stark som en karl. Hon gifte sig med dispens mycket ung, i 17-års åldern med Frans Renfors, som var helt finskspråkig och som inte heller lärde sig svenska. Han var född i Påmark år 1893 men familjen flyttade tidigt till Siikais, där Frans växte upp med flera syskon. Frans var son till Aleksander Renfors (f.1868 i Påmark, död i Rapaneva i Storå 1933) och Ida (f. Helin i Påmark 1867, död i Storå). Släkten Renfors skulle i slutet av 1700-talet ha kommit från Västerbotten, via Sideby till Påmark.

Frans hade i tiderna rest runt med en boskapshandlare från Sastmola och då kommit till Träskändan. Han hade fattat tycke för Elins dotter Aina och de gifte sig i februari 1914.

Frans var en lång och ståtlig man, runt 180 cm lång och han var inte riktigt mörk men inte heller ljushårig. Han var gladlynt och lekfull och så hade han en bra sångröst. Han kunde spela både fiol och munspel. Han var duktig att arbeta med händerna och kunde snickra bra, så bra att han till och med blev slöjdlärare i den finska skolan. Han var snäll och vänlig till och med mot barn, något som var ovanligt den tiden.

”Nöjd Aina” med sin man Frans Renfors i unga år.
Frans och Aina bygger gård vid vägen till Kärjenkoski.

Efter att Aina och Frans Renfors hade gift sig byggde de en liten gård åt sig långt bort från Jåssas gård. Den byggdes ca 1915, och låg på östra sidan av den väg som går genom träsket mot Kärjenkoski. Den tiden fanns det flera gårdar i det här avlägsna området och Frans och Ainas gård låg längst bort, mot de finska trakterna. Trots att gården sedan länge är riven, så kallas stället fortfarande ”Reenfåssas”. För övrigt kan sägas att Frans Renfors´ föräldrar år 1919 flyttade från Siikainen till Rapaneva i Storå.

Den gård som Frans Renfors byggde år 1915 skulle ha legat nära den väg, som gick ner mot ån. Gården finns inte kvar men området har sedan dess hetat ”Reenfåssas”.

I den nya gården vid vägen till ”Kärringkåsk” föddes barnen Frans Viljam (1915-1926), Arvo Vilhelm (1917-1939), Aune Sylvia (1919-1919) och kanske Sulo Armas (1920-1921).

Frans och Aina flyttar till Träskändan på Norrviksidan via Härkmeri.

Runt 1920 flyttade Aina och Frans Renfors till Solax i Härkmeri och där föddes Aune Alina (f.1922), som kallades Agnes.

År 1925 flyttade Aina och Frans Renfors från Solax till Träskändan i Norrviken, där de fick överta en del av Nöjds ägor. Det gamla torpet hade genom den så kallade torparlagen ombildats till ett hemman med ägaren Elina ”Nöjd Elin” Nöjd.

På kartan över Träskändan på Norrviksidan heter området ”Lahti” och på svenska heter det ”Viken” eller Djupvik.

Aina och Frans byggde då en ny stuga nära ”Nöjd Elins” gård men längre bort mot vintervägen till Uttermossa. Stugan hade bara 2 rum och de var inte alls stora och så fanns det en farstukvist. På 1930-talet byggde han i gården med 2 rum till. Där föddes sedan Armas Akseli (1927-1927), Matti Ilmari (1928-1935), Eine Karin (f.1931) och Aulis Asseri (1933-1980). Några år senare gifte sig Ainas halvbror ”Nöjd Johannes” Blomstedt med Hulda Eskelin (1906-1991) och de byggde också en gård åt sig och då fanns det 3 gårdar på ett och samma område.

Bonden Frans Renfors och hans byggnader.

Frans Renfors, som kallades ”Nöjd Frans” blev nu bonde på det lilla hemmanet på mellan 3 och 4 hektar. Markerna låg nära till, på det område som ligger mellan träsket och gården och som kallades Bastuholmin. Frans fick också ett område i Kärppimåsan och senare köpte han en halvlott i Dagsmark Storsjöträsk.

På gården fanns också en uthuslänga med fähus, stall, sveplada och ett vedlider i den norra ändan. Fähuset var byggt av ditmurade vedträn, som var ett ganska vanligt byggnadssätt den tiden. Med tiden blev gården helt självförsörjande och de kunde till och med leverera mjölk till mejeriet.

Frans byggde också en bastu på gården men den hann inte ens tas i bruk, för lärarinnan i den finska skola i Norrviken skulle ha den som bostad. Den här bastun låg norr om gården och den byggdes sedan i med ett lider. När skolan sedan flyttade ner till Dagsmark, så flyttade Frans´ mor Ida dit från Rapaneva i Storå, eftersom hon hade blivit änka år 1933. Efter en tid flyttade hon dock tillbaka till Rapaneva, där ett annat av hennes barn bodde.

Eftersom det inte blev någon bastu av den första byggnaden, så byggde Frans en bastu till på den södra sidan av gården vid vintervägen som leder till Uttermossa. Söder om stugan invid prästskogen fanns också en ria, så det fanns gott om byggnader hos Renfors.

Under förbudstiden var tillverkning, försäljning och förtärande av alkoholhaltiga drycker förbjudna. Det här förbudet var det många som bröt mot och i folks ögon var denna hantering godkänd. Det var alltså ingen skam att bryta mot förbudslagen. Frans både kokade, sålde och förtärde brännvin men det var så man gjorde nästan i varje gård den här tiden.

Allmänt kan sägas att Frans var en omtyckt person under den han bodde i Träskändan i Norrviken.

Äldsta sonen Viljam drunknar i träsket år 1926.

En dag i november 1926 kom en grupp zigenare hem till Nöjds i Träskändan medan föräldrarna var borta. De ville då att Renforsas äldsta son Viljam, som då var 11 år gammal skulle åka och köpa lite kaffe och andra varor åt dem. Frans Ålgars, som bodde på andra sidan träsket hade en liten stughandel i sin gård, där det fanns ett litet varulager med det allra nödvändigaste för ett hushåll.

Viljam åtog sig att göra detta och med skridskorna på fötterna åkte han över det nyligen tillfrusna träsket. Men han återvände inte och då tog morbrodern ”Nöjd Johannes” Blomstedt cykeln och for ut för att söka efter pojken. Han åkte med cykeln efter de skridskospår som var synliga i isen men i novembermörkret hann han inte väja för den vak, där Viljam hade fallit i och drunknat.

Johannes hamnade i det iskalla vattnet och hans nödrop hördes till andra sidan träsket tack vare den passliga vinden. Grannarna rusade ner till träsket för att rädda Johannes, som kämpade i vaken. Folk som rusade till hade lyktor med sig och någon hade en stege att krypa på, för att inte själva hamna i vattnet.

Järvelä Selma hade rusat ner till träsket och hon hade med sig en lång halsduk och hon kastade ena ändan åt Johannes. Denne tog dock inte tag i den eftersom han var rädd att dra ned också henne i vaken. Till sist fick någon ett rep kastat åt Johannes men denna var då så stelfrusen om händerna att han inte kunde greppa repet. På ett helt otroligt sätt fick Johannes tag i repet med tänderna och på något vis kunde han dras upp ur vaken.

Johannes kunde alltså räddas ur vaken och han fördes till en gård där man i stugvärmen trakterade honom med brännvin för att tina upp. Han blev därför lite berusad och detta fick honom att jaga i väg zigenarna, som fick skulden för allt detta och Johannes till och med sköt efter dem, så att de skulle få mera fart på benen.

Viljams kropp hittades först följande dag. Med flottningskex eller -hake draggades det och haken råkade då fastna i Viljams skridsko och man fick upp honom på isen. Han lades att ligga på bräder i Nöjd Johannes stuga, fullt påklädd med skridskorna på fötterna och alla var dit för att beskåda den döda pojken.

På grund av att man om höstarna byggde dammar i utloppet från träsket så kunde man till vintern höja vattenståndet betydligt och det gjorde gott åt de vattenväxter som växte i träsket. Till sommaren togs dammluckorna bort och vattennivån sjönk och det gick då att bärga gräset med ekstockar eller släpor. Den här drunkningsolyckan hände på Mäkelä Alexinas träsklott och i vaken fällde man ned en stor sten, så att man på sommaren skulle kunna se var olyckan hade skett. Mäkelä Alexin tog dock bort den här stenen på sommaren då träsket tömdes på vatten och det här harmade alla hos Renfors.

Artikel i Syd-Österbotten 4.12.1926.
Sonen Matti hittas död i juli 1935.

Frans och Ainas son Matti var född i Träskändan 1928. Han talade både svenska och finska lika bra. Enligt grannpojken Wilhelm Jansson, som var född 1923 så var Matti en orolig och rastlös pojke. Han var också tystlåten men kunde tidigt på morgonen komma över till Janssons medan de ännu låg och sov. Han vandrade för sig själv runt i byn om dagarna.

I slutet på juli 1935 hittas Matti döende nere på träskstranden. Det var grannen Erland Mäkelä, som hittade honom om natten då han återvände från att ha varit och kräftat. Han hade hört ljud och kunde hitta Matti, som hade oförklarliga krossår i huvudet. Erland bar hem honom till Renfors gård och han fördes sedan till sjukhus i Kristinestad. Han kunde prata lite och han lär ha sagt att han hade snavat på en harv som låg i diket på en åker, som kallades ”trekanten”.

Evert Lindqvist, som den tiden bodde på ”Sneckarbackan” anmälde olyckan till polisen, som genast började undersöka fallet. De kunde dock konstatera att det inte stämde, eftersom det inte syntes några fotspår i åkern där harven fanns och så var den nyligen dikad och omgärdad med taggtråd.

Hemma hos Nöjd hade man inte ens sökt efter pojken om natten eftersom man där trodde att Matti hade gått med sin mamma till ”Storås Tilda i Hinderståget” för att slå gräs dagen efter.

Matti avled på sjukhuset av sina skador och nu blev det ordentliga undersökningar. Vid obduktionen konstaterades att Matti hade svåra krosskador i huvudet, som senare hade lett till hans död.

Poliskommissarie Frostell från Vasa kom till Korsbäck och han bodde några dagar hos Anselm Nygård, medan förhören pågick. Alla personer i området förhördes, skrev Wihelm Jansson i sina minnesbilder. Wilhelm själv blev förhörd av Björses Otto och Sjöberg i ett häbbre hos Mäkeläs och av Frostell hos ”Nöjd Johannesas”. Wilhelm hade inte mycket att komma med eftersom han hela kvällen hade varit tillsammans med Oskar Leppinen, som kallades ”Knackunas Oskar”. Denne bodde hos Janssons på Järvelä medan han var på arbetsförtjänst i Träskändan.

Poliserna hittade en gammal sönderslagen yxa i Järveläs vedlider och den tog de med, eftersom den kunde ha passat som tillhygge.

Poliserna hittade flera misstänkta och den som var starkast misstänkt för dådet var Erland Mäkelä, han som hade hittat Matti. Han blev till och med anhållen en tid och han beskyllde efteråt Evert på Sneckarbackan för att det var han som hade angett honom för poliserna. Folk i byn misstänkte att Ragnar ”Fili” Lillsjö hade något med saken att göra, eftersom han vid den tiden var i något drängliknande arbete hos Mäkeläs. Alvar och Viljam Långstrand hamnade på förhör i Lappfjärd och de var också misstänkta.

Dödsfallet förblev ouppklarat men det lämnade ändå djupa spår med avoghet och misstänksamhet i byn.

Artikel i Syd-Österbotten 7.8.1935.
”Nöjd Aina” avlider julen 1935.

Lungsoten hade under långa tider varit en svår och obotlig sjukdom, som för det mesta drabbade unga vuxna människor. Så gick det också hos Renfors då mamma Aina avled i juldagarna år 1935. Hon hann inte fylla 40 och nu stod Frans ensam med flera barn. Sonen Matti hade ju oförklarligt dött några månader innan, så sorgen var en ständigt ovälkommen gäst hos Renfors.

Nästäldsta sonen Arvo avlider 1939.

Arvo var född år 1917 och enligt Wilhelm Janssons minnesbilder var Arvo hans stora idol eftersom han själv saknade syskon. Så här berättar han:

”Det var honom jag framhöll som starkast för andra ungar. Han talade svenska med en svag brytning och våra samtal gick bara på det språket. Han var född år 1917, alltså sex år äldre än jag och vi hade väldigt många äventyr ihop.

Jag, som var mindre följde med då Arvo förde kommandot. Vi gick upp till Stenberget där Arvo visste att det fanns en lår med bergskrut, som tillhörde stenhuggarna. Locket var låst med hänglås men det gick att öppna en smula och jag som hade mindre händer kunde krafsa åt mig av krutet. Sedan stal Arvo stubintrådar av sin pappa och sedan borrade vi hål i träd i skogen och dessa fyllde vi med krut och satte stubintråd i.

Sedan pluggade Arvo igen hålet och tände på och det var många träd som vi förstörde på detta vis. Träden föll inte ihop men de torkade säkert ut och dog. I vedlidret hos Renfors kunde vi borra hål i vedklabbar och sprängde dem med liv och lust. Träpluggarna åkte upp genom halmtaket så att halmen yrde.

Arvo tillverkade också ”tossare” av cykelekrar, som vi fyllde med tändstickssvavel och värme vid våra uppgjorda eldar i kådiga trän. Han hade också en lodbössa, som vi fick skjuta med ibland. Det var alltid spännande att vara med Arvo.

Visst fick jag mig någon blåtira ibland, som den gången då vi lekte björn och jägare. Arvo, som var björn, sprättade med väldiga vrål stenar på mig som var jägare och jag fick då en stenbumling rakt ovanför ögat så att blodet skvätte.

En annan gång hade jag ett brunnslock som sköld och Arvo kastade isbitar på mig. Leken gick ut på att jag skulle försöka titta ovanför kanten och se om jag hann ta skydd innan isbiten kom flygande. En gång hann jag inte och hade jag blodig panna igen. Jag förlät alltid Arvo för vad han gjorde av fullaste hjärta.

Liksom sin far Frans var Arvo lekfull, skojfrisk och glad och han kunde spela munspel och så kunde han sjunga bra. En tid arbetade han som dräng åt morbrodern ”Nöjd Johannes” men för det mesta arbetade han som dagsverkare i skogen.

Det var vid militäruppbådet, som läkare kunde konstatera att Arvo led av lungsot precis som sin mor några år tidigare. Efter Ainas död 1935 började det gå utför för Frans och det var lungsjuke Arvo som i långa tider måste försörja sina mindre syskon. Det kunde han göra endast genom att koka brännvin och folk som tyckte synd om familjen kom ofta med mat åt barnen.

Den 27 november 1939, alltså 3 dagar före vinterkriget bröt ut avled Arvo.”

Barnen tas om hand.

Då Arvo dog och det visade sig att pappa Frans också hade problem med den ena lungan, så sattes barnen Eine 8 år och Aulis 6 år i det nyinrättade barnhemmet i Lappfjärd. Barnhemmet var inrymt i marthaföreningens gamla gård, där det verkade på hyra till sommaren 1945. Äldsta dottern Agnes, som var 17 år fick arbete som piga hos Julanda Mitts i Dagsmark och där stannade hon i ungefär 5 år. Läs mera om gården Mitts HÄR!

Nu var Frans ensam i gården i Träskändan.

I sina minnesbilder skrev Wilhelm Jansson också om de andra barnen, som levde till vuxen ålder.

Aune Renfors var född år 1922 i Solax i Härkmeri var nästan jämngammal med Wilhelm och han lekte mycket med henne. Hon kallades Agnes och väldigt ofta urartade sig lekarna till slagsmål, och skam till sägandes så var det oftast Wilhelm som förlorade. Agnes var stor och stark och hade ett sjusärdeles temperament. En gång då det gick hett till, så kom hennes bror Arvo till hjälp och han jagade iväg Wilhelm. Till avsked kastade han ett brännvinsrör efter Wilhelm och det råkade ta i tummen, minns han. Men de blev alltid vänner på nytt och lekte tillsammans som om ingenting hade hänt.

En gång klättrade Agnes och Järveläs Wilhelm uppför brunnstången upp på smedjans tak och de råkade då sparka undan stången, så att de inte slapp ned. Där satt de sedan båda två på kroppåsen och ropade på hjälp. Wilhelms pappa ”Rikaas Viktor”, som levde då ännu, kom den gången till undsättning och fick ned dem från taket. Agnes pratade nästan lika bra svenska som finska och hon gifte sig sedan med Håkan Granfors i Pjelax. Hon lever fortfarande och är på sitt hundrade år.

Aune, som kallades Agnes (f.1922) gifte sig med Håkan Granfors och som änka bor hon fortfarande i hans hemgård på Bäcklidenvägen i Pjelax.

Eine Karin Renfors (f.1931) i Träskändan hamnade som 8-åring på ett barnhem i Lappfjärd, då hennes storebror Arvo avled 1939. Hon flyttade sedan till Sverige, har varit gift 3 gånger och har många barn där och lever fortfarande.

Eine Renfors hamnade på barnhemmet i Lappfjärd då hennes mor avled. Sedan arbetade hon som piga hos Jeppsons i Pjelax och hon flyttade sedan till Sverige, där hon kallades både Karin och Kitty. Hon har varit gift ett par gånger och har flera barn där.

Aulis Asseri (f.1933 i Träskändan) var bara 2 år gammal då hans mor Aina dog. Man kan anta att det var storasyster Agnes och mormor Nöjd Elin, som till en del fick överta rollen som mor åt honom. Då hans storebror Arvo dog i december 1939, så placerade Aulis på ett barnhem i Lappfjärd tillsammans med storasystern Karin. Då han blev i tonåren flyttade han till sin far Frans, som bodde och arbetade vid Kronviks såg i Sundom. Sedan for han till Sverige, där han skulle ha arbetat på ett hönseri i Boden, på en handelsträdgård i Sigtuna och hos en bonde i Rimbo.

Sedan for Aulis till sjöss men han steg i land då han var 20 och det då han träffade sin blivande hustru Margaretha Rosenback, som var från Närpes. Aulis led av epilepsi, något som begränsade hans liv och han bodde sitt vuxna liv i Sverige, där han fick 2 barn.  Aulis som i Sverige kallades Assar Renfors blev företagare i byggbranschen och hans företag blev med tiderna Sveriges största på tillverkning av småhus. Han umgicks med kändisar som Gunnar Viklund, Lill-Babs och många till och han byggde bland annat en inspelningsstudio åt gruppen ABBA.

Aulis Renfors (1933-1980), som tidigt blev moderlös och hamnade på barnhemmet i Lappfjärd, flyttade i unga år till Sverige. Han började kalla sig Assar Renfors och blev företagare i byggbranschen och med tiden blev han Sveriges största tillverkare av småhus. Han rörde sig i kändiskretsar och var bekant med flera kända artister.
Frans Renfors flyttar till Huriloikon.

Där Frans blev ensam i Träskändan så sålde han år 1936 sin gård och markerna åt Ainas halvbror Johan ”Johannes” Viktor Blomstedt. Han fick nog bo kvar med de 4 barnen men då Arvo år 1939 dog och de andra barnen placerades ut, flyttade Frans bort.

Annons i Syd-Österbotten 22.4.1936.

”Nöjd Johannes” som hade köpt hemmanet av Frans, sålde snart huset åt en Vappula i Kärjenkoski. Vappula hade förlorat sin gård i en eldsvåda och Renfors gård byggdes därför upp igen i Kärjenkoski, där den fortfarande står. Lillstugan, som lärarinnan hade bott i, såldes åt Tekla Nöjd, som rev ner den och använde den som brännved. Rian såldes åt ”Mäkelä Jåss”, som flyttade den till sitt nya ställe vid ”Laibergas” i södra ändan av träsket.

Frans arbetade en tid på Kronviks såg i Sundom nära Vasa och det var där som han träffade krigsänkan Anni Oijennus från Bötom.

Frans Renfors år 1966.

Efter en tid flyttade Frans och Anni till Salomäenloukko i Bötom, det ställe som också kallas ”Horilåikon” eller kanske det skall skrivas som Hurriloikun. Stället finns bakom kyrkan i Bötom och man kan köra dit från både Teuvavägen och från Kyrkvägen, som går mellan Mörtmark och Bötom. Frans och Anni blev helnykterister och Frans gick med i den religiösa rörelsen Filadelfia. Han rörde sig med moped och han kunde också hålla kortare predikningar vid vissa tillfällen.

Frans dog i maj 1966 och han är begravd på begravningsplatsen i Bötom och därmed var ett händelserikt liv till ända.

På äldre dar, då Frans gifte sig med Anni Oijennus så bodde de i den här gården i Salomäenloukko, som också kallas ”Horilåikon”.
Frans Renfors syster Hilma.

Frans hade flera syskon som var födda i Påmark, bland annat hade han en syster Hilma Josefina (1890-1961), som gifte sig med Albert Koivunen. Deras son Väinö Koivunen gifte sig år 1935 med Helmi Alina Hemberg, som var dotter till ”Ruffa Isak” Hemberg och Hilma, född på Klockars hemman i Träskändan. Läs mera om Isak Hemberg HÄR!

Hilma Renfors (1890-1961) var född i Påmark och hon gifte sig med Albert Koivunen. Deras son Väinö Koivunen gifte sig med Isak Hembergs dotter Helmi.