Julkorset och andra julminnen.

Den här berättelsen skrev prästsonen Carl Gustaf Estlander i början på 1800-talet och efter hans död publicerades den i en bok, som heter ”Ungdomsminnen”, som utkom år 1918.

Carl Gutaf Estlander foto ur boken

Vid julens ankomst blev det liv och rörelse i den folkrika prostgården. Från staden hämtade Gammel-Jakob en fora med specerier och andra förnödenheter. Det bakades, stöptes ljus, lutades och skurades. Under allt detta växte en känsla av högtid hos stora och små, herrskap som tjänare. Man fick under bråket och stöket en allt starkare förnimmelse av att årets största fridsfest skulle komma.

När julaftonen var inne och torparfamiljerna börjat anlända högtidsklädda, var allt ordnat och lugnt. Efter att ha hälsat på doktorn och doktorinnan där uppe, tog de plats med tjänstefolket kring de långa borden i stugan. Här tändes ljusen liksom där uppe och på alla sätt tycktes bekymren ha flytt, i alla sinnen hade friden lägrat sig. Det var i denna stämning man dagen därpå gick för att höra på det stora och glada budskapet.

Bland förberedelserna till julaftonen var en, som jag minns med särskilt välbehag. Det återkom alla år och innebar någonting hemlighetsfullt och glänsande. Gammel-Jakob, som hade hämtat från staden alla de goda sakerna för kryddskåpet, företog en ny färd och denna gång till skogen. På denna färd fick gossarna vara med, när de kommit så långt att de bytt ut kolten mot byxor och tröja. Man skulle nu köra hem julgranen och julkorsets stång från Storliden på Bötomberget. Vid banksläden med skackelrede – med fimmerstänger kunde man ju ej röra sig i skogen – bands två stöttingar för så lång var julkorsets stång. Gossarna tog plats på var sin stötting och hade sin fröjd åt slingrandet, medan de försökte att stå fritt balanserande på stöttingens tvärslå.

Vanligen fanns vid jultiden ingen snö på Lappfjärdsslätten, som har havsklimat, men isgata saknades sällan. Jag minns ingen klar och solig färd av detta slag, för himlen hängde grå och tung över slätten liksom över Bötomberget, dit färden gick. I gott väglag som i dåligt, körde Jakob i sakta lunk och under hela färden sade han inte ett ord.

Den gamla trotjänaren Gammel-Jakob var nog så barnkär men ingen vän av tal. Han var en reslig, tystlåten finne till vars bälte med kopparknäppe, stort som ett tefat, jag den tiden med nöd och näppe nådde med handen. Han hade hela tiden varit husbondsdräng och var nu betrodd med de viktigaste förtroendeuppdrag, såsom stadsfärder, sådden, slakten och dylikt. Ingen var så säker mot stadslivets frestelser, ingen kunde ta så jämna steg vid sådden eller strö kornen med så säker hand som Gammel-Jakob. Men under den långa tid han hade levt i en svensk trakt, var det alltid lika klent beställt med hans svenska språk.

När vi nått skogen och spåret tog slut, förstod han att manövrera så skickligt att de tre fordonen körde upp jämsides med en långa spira, som låg färdigt fällt och kvistad i snön. Utan svårighet lyftes den med storändan på släden, där också julgranen fick plats och sedan bands spirans stam och skatände på stöttingarna. Det måste ha krävts mera skicklighet än jag då kunde begripa för att få ut den oändligt långa stången ur skogen, den var ju betydligt längre än en vanlig flaggstång. Vid hemfärden satt vi gossar grensle på stången eller övade oss att vandra längs densamma, vilket inte erbjöd någon stor risk då tåget gick fot för fot, men måste ha tett sig som ett sällsamt skådespel för de mötande. Gammel-Jakob gick bredvid hästen och tid efter annan hördes hans uppmuntrande uluh, uluh!

Vid hemkomsten samlades sig tjänarskaran på gården för se på julkorsets stång och begrunda dess egenskaper, om den var tillräckligt rak och om den var längre eller kortare än fjolårets. Tjänstefolkets tvivelsmål föreföll närgångna för Gammel-Jabob tror jag nog, fast han ingenting sade. Men då någon visste berätta att Björmans fått hem en otroligt lång spira som säkert var längre än vår, öppnad Gammel-Jakob munnen och sade strängt: ”Ole vaiti!”

I sinom tid avbarkade han spiran, jämnade kvisthålen och glättade stången med skavjärnet. Det var Gammel-Jakob som visste hur det alltid brukats och jag tror att det var han som uppehöll den gamla seden i hela byn. På julaftonsmorgonen fäste han vid spetsen ett tre kvarter långt kors, över vars ändar gick en av halm virad krans, ungefär som lager- och eklövskransar på hederslegionskorset. Gubben hade gjort kransen i all tysthet och ur någon gömma hade han letat fram en gammal järnögla, som slogs in i korsningspunkten. Från min fars kontor hämtade han ett från jul till jul sparat nystan, som utgjorde en flagglina som träddes genom järnöglan.

Så var korset färdigt att sättas upp. Drängarna som hade ledigt hela dagen hjälpte till och barnaskaran, som också hade god tid stod och såg på. Det var ett spännande och högtidligt ögonblick, när korset steg mot skyn. Med träkrämpor fästes stången vid vedlidrets knut och det skulle vara dugligt gjort, ty den kom säkert att utstå ett och annat oväder, som vanligen runt trettondagen drog över slätten.

Innan julgranen tändes gick det bland barnen ett budskap om att julkorset lyser och när de nu skyndade ut, tindrade högt i skyn ett ljus till åminnelse av stjärnan som sken i Betlehem. Korset, spiran och lyktan såg man inte i mörkret och att stjärnan nu och då måste firas ned för att snoppas hörde till dessa verklighetens brister, som den tiden inte hindrade en från att finna det underbart vackert. Och då man på juldagsmorgonen i djupaste mörker reste till ottan, tindrade det fullt av likadana julstjärnor på den vida slätten. Om stjärnhimlen var gnistrande klar och i synnerhet om den stora morgonstjärnan stod där i sin blåbleka, milda glans, då såg nog lyktorna skrala ut men detta hände sällan. Himlen var för det mesta mulen och mot denna stod lyktorna som en hälsning med frid och fröjd från gård till gård, en lysande inskrift om den gemensamma jultanken i boningarna nedanför.

På Lappfjärdsslätten låg säkert ett fyrtital större bondgårdar och vid de flesta hade man upprest ett kors och tänt ett ljus. Vid ljusan dag gav de många skyhöga spirorna ett förändrat och underligt utseende åt byn. De flesta höll ljuset tänt alla helgdagskvällar, inberäknat 3:dje och 4:de dag jul, ända till tjugondagen, då stången togs ned och höggs till ved, för att lämna rum för nästa jul.

Hur vitt seden sträckte sig vet jag inte men den är mycket gammal bland svenskarna, liksom majstången allt från hedenhös, då man vid vintersolståndet plägade uppresa en stång med en granrisruska på spetsen. Denna har de kristna ersatt med ett kors, varmed jag tänker att man ville beteckna den nyfödda frälsarens offerdöd på korset. Om ljuset i lyktan föreställde stjärnan, som lyste vid hans födelse och korset betecknade hans ändalykt, så ville man med dessa enkla, för den nordiska midvintern avpassade medel påminna om världskonungens hela levnad från vaggan till graven.