Sammanställt av Lasse Backlund 2014, kompletterat 2015 med hjälp av Margaretha Lindholm från Malax, barnbarn till Bagar-Anna.
Länkar.
Vill du läsa mera om Lillsjöbagarinas släkt, så klicka här!
Gårdens historia
Lillsjö Bagarin
”Lillsjö Bagarin”, alltså Josef Henrik Lillsjö (1866-1932) var son till Malakias, f. Ingves, senare Klemets (1836-1868) och Anna Greta Båsk (1840-1920). Malakias kom som 4-åring till Dagsmark då hans far Josef Johansson Korsbäck blev torpare på Klemets hemman år 1840. Efter Malakias död gifte denna Anna Greta om sig med Johan Prunnila (1843-1923) från Honkajoki och fick med honom bland annat barnen:
-Anders Prunnila (1879-1941), som gifte sig med ”Utteras-Lida” ,alltså Ellida Lillkull.
-Vilhelmina Prunnila (1886-1965), som kallades ”Kionas Mina” och som gifte sig med Ivar Söderholm.
-Henrik Lillsjö, f. 1878, som tog namnet Henry, då han emigrerade till Seattle i Amerika. Det var ju till honom som ”Pelas Viktor” for då han emigrerade till Amerika år 1910.
Bagare Lillsjö köpte den här bagartomten på 0,35 ha i centrala Dagsmark av bönderna Erik Anders Rosengren och Johan Viktor Viklund den 24 juli 1910 och tomten blev utbruten år 1914 från säljarnas hemman Grönlund. Före det hade Josef och Sofia Lillsjö bott på flera olika ställen i Dagsmark. De ville också köpa en tomt av skifteslaget i den så kallade Likvagnsjäälon, men skifteslaget godkände inte det. Efter 1914 byggde ”LillsjöBagarin” Josef Henrik Lillsjö så ett bageri och karamellfabrik, kombinerat med en bostad nära landsvägen.
Under åren 1918 till 1919 så ägde Lillsjö Bagarin det ställe som i dag kallas Ahlbergas. I mars 1920 köpte Josef och Sofia Lillsjö hemmanet Åbro i Palon av ”Broback” Frans Andersson. Redan följande år i september sålde Josef Lillsjö hemmanet vidare åt Sameli Yliheikkilä från Kauhajoki och dennes hustru Matilda Mannila från Storå.
I taxeringskalendern för år 1918 så ser man att det gick bra för bagare Lillsjö. Han var bland dagsmarkborna den högst taxerade och låg före de följande handlande J.H. Storkull, handlande Norén, handlanden Erik Anders Båsk, sågägare Viktor Nylund, J.J. Wadström och bonden Erik Englund.
Den 29 januari 1931 förstördes Josef Lillsjös bagargård i en brand och kvar av den finns endast stenfoten, det som i dag kallas för bagarlandet. Ett vackert blomland som sköts av Dagsmark UF:s aktivister.
Snett bakom den nedbrunna gården fanns ett uthus, som de sedan byggde om med en bostad i södra ändan och här bodde sedan familjen Lillsjö.
Men redan följande år, den 2 januari 1932 dog Josef Henrik Lillsjö i en halkolycka då han med häst tillsammans med lemonadtillverkaren Vilhelm Norrback körde av vägen och förolyckades.
Sofia eller ”Bagar Sofi” som hon kallades blev nu änka med de tre barnen Harald Lillsjö (1898-1966), Thyra (1900-1980) gift Kivelä i Mörtmark och Anna (1901-1980).
Sonen Harald Lillsjö.
Sonen Harald Lillsjö for till Amerika 1917 och där gifte han sig med Lempi Randelin (f. 1895 i Raumo). De återvände efter närmare 10 år och i september 1927 köpte de Källvik parcell nr 2:27 i Kiaskroken av bonden Frans och Matilda Andersson. Harald och hustrun Lempi uppförde efter detta ett hus i Kias kroken där de idkade karamelltillverkning i början på 1930-talet. Det var säkerligen pappa Josefs maskiner och tillbehör som Harald använde, eftersom kronolänsmannen Dahlström hade dem till salu i början av år 1927.
Den verksamheten blev dock inte långvarig för någon gång före kriget sålde Harald och Lempi allting på auktion och de flyttade efter en tid till Vancouver i Canada. En vackert designad reklam för sina karamellburkar och en påse med päron-karameller är det enda synliga som finns kvar av denna verksamhet.
Dottern Thyra Lillsjö.
Josefs ena dotter Thyra gifte sig år 1920 med Svante Arvid Kivilä från Vanhakylä och flyttade sedan till Mörtmark
Dottern Anna Lillsjö.
Den andra dottern Anna, som kallades ”Bagar Anna” gifte sig till Kristinestad med chauffören Karl Arne Weckström i augusti 1924.
Carl Alfreds mor, Margareta Mikander, f. 1839, d. 1906 (gift med Carl Johan Weckström 1837- 1879), var barnbarnsbarn till kommissionslantmätaren i Lappfjärd, Johan Bergentin från Lövånger.
Karl Arne deltog år 1919 som frivillig i inbördeskriget i Estland och det var troligen där som han smittades av lungsot. Efter hemkomsten verkade han en tid som polis i Kristinestad men dog dock redan den 29 oktober 1925 och i början på följande år födde Anna deras son som fick samma namn som fadern, nämligen Karl Arne Weckström (1926-1993). Anna och Karl Arne bodde i Kristinestad under den korta tid de var gifta och Anna arbetade som uppassare på någon restaurang.
Karl Arne den yngre växte upp tillsammans med modern Anna och mormor Sofia i det ombyggda uthuset på bagartomten. Bagar-Sofi dog i januari 1959 och de tre barnen ärvde varsin tredjedel av den. En kort tid efter arvsskiftet gav Harald i Canada och Thyra i Mörtmark sina delar av gården som gåva åt systern Anna.
Arne Weckström gifte sig år 1953 med Damaris Gottleben, f. 1928, han blev sedan lärare i folkskolan i Svarvar.
År 1965 uppförde Anna Weckström ett nytt hus åt sig nordväst om det gamla uthuset. Enligt en inskription i muren skulle muraren ha varit Alvar Hällback och dräng varit Arne Weckström.
Anna arbetade som sömmerska och sydde kläder åt folk i deras hem. Hon var erkänt duktig och det var många damer och herrar hon klätt upp under sin aktiva tid. Anna vistades på sjukhus en tid före hon dog år 1980.
Flera Dagsmarkbor bodde härefter på hyra i detta hus, närmast som tillfälliga bostäder.
Arne Weckström skilde sig från Damaris och när han blev pensionär från lärararbetet, flyttade han till mamma Annas hus i Dagsmark och bodde här till sin död 1993.
Efter Arnes död har gården varit obebodd och år 1996 förvärvade Dagsmark Ungdomsförening hela lägenheten Annilund.
År 2014 rev ungdomsföreningen ner gården och i dag kan man bara gissa var gården stått.
Tidningsartikel i Syd-Österbotten efter branden hos Josef Lillsjö 29 januari 1931:
Stor eldsvåda i Dagsmark.
”I torsdags omkring kl. 15 utbröt eld i bagaren Josef Lillsjös boningshus i Dagsmark. I ena ändan av huset befann sig en mindre karamellfabrik, som dock för tillfället inte var i gång, enär bagar Lillsjö själv befann sig på affärsresa.
Hustru Lillsjö hade dock gjort upp eld i karamellfabriken för att värma upp den, och sedan begivit sig till granngården. Då hon återvände, slogo lågorna ut genom fönstren. Folk samlade sig snart på platsen, men hade man till att börja med inga släckningsredskap. Då två byalagssprutor omsider kommo till platsen, var hela huset övertänt och stod inte mera att rädda, utan ned brann inom en timme. En närbelägen uthusbyggnad lyckades man dock med tillhjälp av de små sprutorna rädda.
Kommunens nya motorspruta begärdes genast vid brandens början från kyrkbyn.
Frånsett den långa vägen och det dåliga föret blev denna ytterligare fördröjd därigenom, att en bil, vars motor strejkade, blockerade vägen och endast med stort besvär kunde undanskuffas. Då motorsprutan anlände till brandplatsen, hade huset redan rasat samman. Eftersläckningen utfördes dock med motorsprutan som visade sig fungera utmärkt.
Den brunna byggnaden torde varit försäkrad i Wellamo. Försäkringssumman är dock tillsvidare okänd. Beträffande eldens löskomst vet man ingenting mera, än att den med all sannolikhet fått sin början från den i fabrikslokalen uppgjorda brasan.”
Arkitekturen på Lillsjö-Bagarinas gård var speciell för dåtida förhållanden och det ser ut att ha blivit tillbyggt flera gånger. Men huset råkade ut för samma öde som flera andra vackra byggnader i Dagsmark då det brann ner år 1931. Damen som står bakom planket är Bagar-Annas mor Sofia, som var gift med Lillsjö-Bagarin.
Tidningsartikel i Syd-Österbotten efter dödsolyckan där ”Lillsjö-Bagarin” omkom:
Kullkörning med dödsoffer.
”Nyårsafton klockan 18 befann sig bagaren Josef Henrik Lillsjö från Dagsmark på väg från staden till sitt hem. Skjutskarl var lemonadfabrikanten Oskar Vilhelm Norrback från samma by. På lasset hade Lillsjö tre säckar med socker och själv satt han ovanpå säckarna, medan Norrback satt frampå och körde. I närheten av Idbäcken i Lappfjärd slirade släden på isgatan och stjälpte, då den stötte mot snövallen vid vägkanten. Lillsjö kastades ner i diket och fick de tunga sockersäckarna över sig. Norrback hann i tid hoppa av lasset och undkom oskadd.
Den svårt skadade Lillsjö fördes genast till sjukhuset i Kristinestad, där man konstaterade att en av nackkotorna brutits. Han avled den 2 januari 1932.
Bagar Lillsjö som var 65 år, var en välkänd person i våra trakter. Vid sidan av sin bagarrörelse tillverkade han även karameller, och med dessa reste han själv omkring till kunderna på landsbygden. Den avlidne efterlämnar maka, barn och barnbarn.”
Torsten minns…
Torsten Rosenback på Brobackan, som hade ett särskilt gott minne, minns speciellt bagarinas två hundar.
Den ena bodde hos ”Bagar-Sofi” och kallades för Boy. Fast den var stor var den snäll och Torsten minns att flera gånger då han skulle gå till skolan, så stod Boy och väntade på honom vid bagargrinden. Då Torsten närmade sig Boy, bet hunden tag i vanten och ledde Torsten över vägen via lillgrinden till skolan.
Den andra hunden var allt annat än snäll. Haralds hund var en bulldog, modell större och den kallades för ”Haraldas blodhondin”. Hunden var argsint och anföll folk, bland annat skadade den svårt en mansperson som råkade komma emot på stadsbron i Kristinestad. Också Torsten var rädd för hunden och den dagen då det var auktion hos Harald och Lempi hamnade Torsten att stå och klia blodhunden bakom öronen hela dagen. Genast då Torsten slutade med kliandet så grinade blodhunden, så det blev bara att fortsätta.
Duvslaget.
Det var ”Lillsjö Bagarin” Josef Lillsjö, som på 1920 byggde detta speciella lilla hus åt duvorna. Han hade fått idén från Sverige och tyckte det skulle passa med ett sådant också mitt i Dagsmark. Det här duvslaget var byggt helt i trä och taket var av plåt från de karamellburkar som ”Lillsjöbagarin” sålde.
Ännu på 70-talet bodde det duvor i just detta duvslag men då det började förfalla så försvann duvorna och i dag finns det inga duvor kvar i Dagsmark.
I mitten på 80-talet var duvslaget i så dåligt skick att det helt enkelt blåste omkull och det var då som grannen Mildrid Klåvus kontaktade Boris Långfors som då var ordförande för skifteslaget att det borde rustas upp eller göras ett nytt.
Det gamla var i så dåligt skick att det beslöts att det skulle göras ett nytt och en grupp med Lennart Grans, John Backlund och Arvid Dahlroos tillsattes för att förverkliga det nya duvslaget. 8 kvällar tog det så för 4-5 personer att bygga detta.
1986 stod det nya duvslaget färdigt och sedan dess har det prytt skifteslagets tomt mitt emot den nedlagda folkskolan. Eftersom det lär vara det enda duvslaget i sitt slag i Finland, så är det ingenting att undra på att många förbipasserande bromsar in för att titta lite närmare på det lilla huset.