Jag fick slutligen ett riggjobb ut till camp där många landsmän arbetade. En dag kom en kamrat ut till campen från staden och han sade, att mitt namn stått länge på en anslagstavla för järnvägsbolaget, som kallade mig. Men jag beslöt att inte sluta mitt nuvarande arbete, som jag trivdes bra med. Här var också bättre betalt än på järnvägen, så jag fortsatte i skogen till in i juni månad då torkan började göra sig gällande i de avverkade skogsområdena och eldfaran blev stor. Så därför closar campen ned då det blir första juli.
Dagarna före for vi alla med till stan, endast ett par man skulle stanna som eldvaktare tillsvidare.
Första juli i Canada var nationaldagen, då det skulle firas med festligheter, den var den största helgdagen på hela året. Vi ungdomar på Cordova House köpte liksom alla andra starkt från likör storen. Följden blev att det blev slagsmål i ett av rummen mellan två Lappfjärdsbor. Det var väl något gammalt groll mellan dem.
Jag skulle försöka medla mellan dem men följden med att också jag fick någon släng av deras långa armar. Så när bataljen var över så hade jag också ett blått öga och min klocka hade gått sönder. Sigfrid Ingves förlorade sina glasögon, som trampades sönder. Han var på besök från U.S.A. där han vistades. Så kan alkohol göra kamrater emellan till stridande galningar.
På andra sidan gatan fanns en japansk syhall, där många japanskor arbetade. De tittade intresserat på oss slagskämpar. Detta hände dagen efter första juli 1927.
Ingves hade också rum på hotellet, så vi var många Lappfjärdsbor där då. Fred, som han kallade sig i U.S.A. ville ha en kamrat med sig över till U.S.A. för han var ju nykomling i landet. Jag var ju intresserad av en tripp dit över, jag hade ju släktingar som hade skrivit och bett mig komma och hälsa på när jag nu en gång var i Amerika.
Men det var ju ett svårt och långt problem att få pass över till U.S.A. för en icke canadensare, så vi diskuterade saken länge och väl ett par dagar. Så kom lösningen hur jag skulle komma över gränsen. En Tjöckpojke hade köpt en ny bil ”Star” och han hade en gammal skuld på 30 dollar till mig. Och nu skulle han fara över till Seattle och hälsa på bekanta där.
Nu tyckte han att jag kunde göra dem sällskap med dit, om jag efterskänkte skulden till honom. Men nu var han skadad i vänstra handen, som han hade i bindel, efter en sönderslagen vindruta i sin bil. Men han trodde nog att han skulle klara sig, eftersom den högra var OK.
Vi samrådde och planerade resan, som var påtänkt. På natten mellan den andra och tredje juli beslöt jag att våga äventyret. Banken öppnades vid åttatiden och dit jag gick och tog ut mitt innestående kapital på 300 – 400 dollar, som jag växlade till U.S.A. dollar. Det var just ingen skillnad på kurserna men Canadadollarn var lite lägre i kurs. Så packade jag kappsäcken och lämnade alla mina arbetskläder åt mina kamrater.
På eftermiddagen den 3 juli 1927 var vi klara alla tre att åka. Bilen var ny och i gott skick och vädret var soligt och varmt. Efter en stadig måltid i en svensk restaurang vid Main Street steg vi in i bilen och kosan som ställdes österut genom New Westminster och vidare till Aldergrove. Därifrån tog vi söderut efter en mindre väg, som bar rakt ned till gränsen. Vi passerade en del mindre farmer som uppstått inne i skogen längs med vägen. Vi passerade bland annat Frank Eriks farmhus där mängder av hans höns syntes i hans hönsburar i solskenet.
Vi kom lite tidigt så vi fick ta en längre paus, ty vi ville passera gränsen då det skymde lite. Det hade varit en mycket varm dag med vindstilla, så vi trodde att dimman skulle lägga sig över nejden, som den också gjorde innan vi skulle köra över. Efter en längre väntan i skogen tyckte vi att det blivit passlig skymning, så vi styrde ut bilen på vägen och fortsatte söderut. Så kom vi till kröken där vägen tog av rakt österut och följde ett taggtrådshinder, som var uppsatt för kreaturen, som betade på U.S.A sidan.
Jag hoppade ut några hundra meter från tullhuset, vilket vi visste skulle finnas i närheten. Dimman skymde så jag såg inget, lyfte så upp understa taggtråden och hade min högra fot på U.S.A.:s mark och så gick jag rakt söderut i dimman. En stor kohop tittade på mig när jag gick förbi dem men de var för lata och bekväma att reagera för främlingar som gick förbi.
Så kom jag till en bilväg, som gick i sydvästlig riktning. Jag lade mig ned i diket och väntade på kamraternas bil, som snart skulle komma. Under det jag låg där kunde jag hela tiden hör hur de talade vid tullhuset. Så hörde jag en billucka slå igen och en bil som började surra. Ljudet kom närmare och så såg jag billyktorna genom dimman. Bilen kom närmare i sakta fart, så steg jag upp när jag såg deras bil komma körande.
De höjde farten och öppnade dörren och jag hoppade in i bilen, fast med dörren och så iväg SW ned mot Bellingham. Vi hade turen vid själva övergången att inga andra bilar skulle samma väg som vi. Tullarna hade frågat av kamraterna om de hade haft en good time i Vancouver över första juli. Det kunde de ju se eftersom Fred hade ett blått öga och Joe hade ju handen i bandage.
Färden fortsattes och trafiken blev livligare, särskilt när vi kom ut på dem stora high way som gick från Seattle till Vancouver. Joe tyckte att han skulle stanna i Bellingman över natten för att vila upp sig, för han var inte van vid sådan stor trafik som rådde på denna väg. Särskilt mycket folk var nu på resa från att ha firat Canadas första juli över till U.S.A. för att fira deras nationaldag den fjärde juli.
Då vi kom in till staden, som tycktes vara ganska stor med gammal bebyggelse, så såg vi ett stort hotell, där vi parkerade bilen på deras parkeringsplats. Så steg vi in i lobbyn och frågade vid disken om det fanns ett rum för tre personer. Det fanns det, vilket var tur för oss, så vi sov över på natten i godan ro. Chauffören tyckte att hans hand kändes så sjuk att han helst skulle vilja vända upp emot Vancouver och gå till doktorn där och visa upp den.
Han tyckte att vi nu skulle kunna ta tåg eller buss till Seattle dit vi nu skulle ta oss. Vi gick så alla in på en restaurang och åt oss mätta. Efter det körde han oss till järnvägsstationen. Där tog vi våra kappsäckar, skakade hand med Joe och bad honom hälsa Vancouver, gick fram till biljettluckan och köpte två tickets till Seattle, dit vi kom efter en timmes körning.
Seattle var en stor stad med höghus och omkring två hundra tusen invånare. (Hit skulle jag komma flera gånger ännu). Vi gick så runt och tittade på staden efter att ha lämnat våra kappsäckar till förvaring på stationen. Hungern tog oss in till en restaurang där vi beställde in biffstek med coffee, som kostade 50 cent styck. Då kom Fred med förslaget att vi skulle resa ut till hans gamla arbetsplats utanför Everett.
Vi gick så in på stationen och hämtade våra kappsäckar och stegade iväg ned till en av stadens hamnar, därifrån båt gick ut till Everett. Klockan började då gå mot 12-tiden på dan då vi köpte biljett. Och så en vacker båtfärd på en timme, sedan lade båten till vid en brygga nedanför en liten stad. Mot oss lyste namnet på ett hotell. Staden bestod av små trähus för privata familjer, som alla arbetade i skogen eller i sågverk. Everett låg ju i ett rikt skogsdistrikt på Olympic halvön med de höga Olympic Mountains.
Här gick vi upp till ett vackert nybyggt hus som beboddes av en före detta Lappfjärdsfamilj, F. H. Ingves bror till Alfred Ingves i Vancouver. Här hade Fred bott då han arbetat vid ett sågverk, som nu låg under reparation under sommarmånaderna. Något arbete var inte att tänka på för någon av oss där nu. Frun bjöd oss på kaffe. Det blev alltså tid att ta båten till Seattle igen, dit vi anlände efter en timmes båtresa. Båten var en liten skärgårdsbåt och den ägdes av norrmän. Tog så in på ett billigt hotell på andra avenyn, där vi sov tryggt hela natten. Vi hade ju varit på resande fot hela dagen och sett så mycket nytt.
Vi kom så överens om att fortsätta resan söderut till en liten ort som hette Silver Rock. Några mil därifrån bodde en släkting till Fred vid namn Fina Jansson, gift med en Lappfjärdsbo, dit han var bjuden att hälsa på när han nu var i Amerika.
Till Silver Rock kom vi på tåg från Seattle efter någon timme och vi steg av vid en liten station. Vi frågade om det gick någon buss upp till Janssons farm men den skulle gå först efter någon timme. Någon telefonnummer till Janssons hade vi inte, så det blev att vänta på centralen tills bussen avgick åt det hållet mot kvällen.
Bussen stannade inne i skogen vid några villor och vi frågade efter Johnsons farm (tydligen kallades de Johnson i Amerika), som var ett av husen på platsen. Vi gick så fram och ringde på och en äldre kvinna i medelåldern kom och öppnade. Hon tittade på oss och så sade hon ”att inte är det väl Sigfrid Ingves”? Hon hade nog väntat besök av Fred och han presenterade mig för henne och hon bjöd oss välkomna.
Hon var mycket frågvis och ville höra allt ifrån Finland och framför allt om Lappfjärd. Vi berättade ju bland annat om att vi kom från Vancouver. Hennes man var för tillfället ute på åkern och ”mylda” potatisen med häst. De levde numera på jordbruk på äldre dar. De hade två söner och den ena arbetade i Portland och den yngre hade drabbats av polio i unga år, så han var invalid i benen. Han hade svårt att gå men klarade sig ensam i ett nytt hus bredvid som han ägde. Fadern och brodern hade byggt det åt honom.
Familjen Johnson var mycket vänliga mot oss. Där fick vi mat och rum i hans rymliga tvåvånings farmhus. Följande dag efter en stärkande breakfast ville nu Johnson visa oss hur de bygger i U.S.A. Han tog ut sin stora bil ur garaget och så for vi söderut. Efter någon timmes åkning förbi farmbyar och skog kom vi till en ny stad vid namn ”Longview” som byggts av miljonärer, inte långt från Columbia River, som rann upp i Rocky Mountains i Canadas B.C.
Här fanns skyhöga hotell med swimmingpooler, golfbanor och vackra parker runt omkring. Men där fanns inga industrier, så staden hade endast några tusen invånare. På sommaren var det rikt folk från hela U.S.A. och där var ett härligt klimat genom närheten till havet och den stora floden som tog bort hettan på sommaren. Nu fanns det endast någon dam, som man kunde se då hon vallade sin hund. Något enstaka dollargrin mötte oss på gatan och man såg nog att där bodde miljonärer.
Vi for så vidare en några mil. Mr. Johnson sade att vi skulle gå och hälsa på en före detta Dagsmarkbo, som skulle bo i Kalama, en liten farmstad, dit vi kom. Han hette för Henry Lillsjo och var någon sorts fastighetsmäklare och advokat.
Vi fann slutligen hans kontor och hans namn fanns på fönstret, som brukligt var i Amerika.
Om du vill läsa följande kapitel av Arthurs reseminnen i Amerika, så klicka HÄR!