Inkommen i kontoret satt en äldre, gråsprängd man med fötterna på bordet och lästa en tidning. Han kände Johnson från gammalt men oss två blev han intresserad av, då vi var från hans hemtrakt i Finland. Och särskilt mig som var en avlägsen släkting påstod han genom Kionas i Ståas kärret i Lillsjö.
Det blev mycket utfrågning om Dagsmark, om den och den levde ännu. Henry var en talför man, som ännu kunde god svenska. Trots att inte mera blev att tala annat än engelska, som han sade. Hemmaspråket var engelska, fast hans fru var från norra Österbotten. Han skröt med att han aldrig utfört tungt arbete sedan han kom till Amerika. Han kom redan vid sekelskiftet till landet. Han började då som agent av olika slag bland emigranterna, han kunde faktiskt perfekt finska, sade han. Så när någon av de nyss anlända finska farmarna hade något problem, vände de sig till Henry. Vidare skrev han notiser i bland annat Finska Amerikanaren, en finsksvensk tidning som då utkom i Amerika.
Han bjöd oss till sitt hem på kaffe, så ni får se hur vi bor i Amerika, som han sade. Vi gick så en ganska lång bit till fors till utkanten av staden, uppe på en backe där var några småhus. I ett gick vi in i gaveln av huset. Vi kom så in i ett rum som var kök och sovrum, avskilt med en ridå, allt var snyggt och enkelt.
Frun var glad att höra från Finland. De sade att de inte mera hade någon beröring med släkten i gamla landet. De hade två barn, en pojke och en flicka. Pojken läste till byggnadsingenjör och han hade fina ritningar som han visade. Flickan gick i ”hay skol” och var i tonåren. Kaffe fick vi och tiden gick fort, så det blev att tacka för oss och bila tillbaka till Silver Rock och hem till Johnsons farm.
Under tiden vi hade varit borta hade Mrs. Johnsson ringt sina bekanta, bland annat sin syster Tilda i Portland. Hon hade ringt en Viktor Karlson, en annan Lappfjärdsbo, som kallades Sundas Viktor där. Viktor Karlson var stor kontraktor i byggbranschen. Han hade byggt hus i egen regi tills han en gång blev narrad av smarta affärsmän att bygga en isstadion, som inte bar sig och han gick i konkurs på grund av bygget.
Nu hade han tjänst som chef för ett stort bygge åt American Steel. På detta var vi, Fred och jag lovade arbete. Bygget låg i utkanten av staden. Viktor ägde ett nytt hus inne i staden och hustrun var Bergkulla Ida från Brännor. De hade två barn, en flicka som var sjuksyster och hade tjänst i San Fransisco. Pojken som hette Harry gick i skola men hade nu arbete vid faderns bygge under sommarmånaderna.
Vi reste ned ifrån Johnsons och Silver Rock med tåg till Portland och tog taxi ut till Mrs. Tilda Petterson, som var syster till Mrs. Johnson. De båda systrarna var nog så snälla mot oss, så ock Mr. Petterson som var född i Wisconsin av svenska föräldrar och han pratade också svenska. De hade en dotter som var gift med lärare i high school och han var född av tyska föräldrar. Han pratade lite tyska med Fred, som hade läst tyska under skoltiden. De hade tjänst i San Fransisco men hade inga barn. Hon sade att hon har bara ”ett njuran”, så inga barn för dem.
Hos Pettersons bodde vi i två månader och mådde fint där. En dag hyrde han en lastbil och tog Fred och mig med och for ut på landet där han hade en farm, där de hade bott före de flyttade till Portland. Han hämtade brännved därifrån, som vi hjälpte till att kasta på bilflaket.
Vi tyckte att vi hade lång resa med spårvagnen morgon och kväll. Så när en kamrat på bygget sade att han kunde fråga en svensk familj som bodde nära bygget, om möjlighet att få rum där. Och det fick vi till passligt pris!
Frun i gården var änka och där bodde också andra ungkarlar från Sverige. Så där gick det livligt till vissa lördagsnätter. Hon hade en 17-årig flicka Signe, som nog fick vara med i svängen. Flickan gick i high school men arbetade sommartid på Hudson Bay Store.
Bland andra bodde där en bror till gårdens ägare, en före detta armélöjtnant. Han hörde inte mera till armén. Han hade bil och tog oss ut på kvällarna och visade Portland för oss. Fyrtio procent av stadens folk äger sina hem, som har vackra trädgårdar med vackra blommor och parker – det var blommor överallt och den kallades därför Blommornas stad.
I staden fanns det över 800 industrier, som hade mer än 40 000 arbetare. 16 sågverk och många möbelfabriker, där många skandinaver arbetade. Det bodde rikt folk i Portland, det såg vi när vi reste genom staden.
En händelse att minnas från vår tid på bygget var när Lindberg (soloflygaren över Atlanten 1927) flög över staden med sin lilla flygmaskin ”Spirit of St. Louis”. Han flög på låg höjd över oss och staden. Charles Lindberg var född i Minnesota av svenska föräldrar, som hade emigrerat från Sverige. Flygfärden företogs den 20 – 21 maj 1927
En lördagskväll hade värdinnan oväntat sitt 50 års kalas med stor bjudning för släktingar och bekanta från Portland. Fred och jag som hyresgäster fick också vara med på kalaset. Det blev mycket alkohol och drickande på kvällen och natten. Slutligen fördes mattorna i storrummet åt sidan och grammofonen ljöd och dansen tråddes.
Så frågade någon om inte jag kunde spela upp några gammallands valser och polskor. Fred hade nämligen skvallrat om att jag kunde spela fiol. En fiol trollades fram och jag gjorde det bästa jag kunde för att byta ut grammofonen. Gästerna blev så högljudda ut på natten att grannfamiljen ringde polisen, som stannade utanför på gatan.
Värdinnans bror, som var före detta löjtnant från kriget gick ut och pratade med dem och bad om ursäkt, samt framhöll att värdinnan fyllde år. Efter det fortsatte firandet, kanske lite stillsammare och med mindre ljud. Där bland gästerna fanns en ung nykomling från Sverige, som var mycket skön, en riktig filmhjältetyp. Kvinnorna formligen ville ta ned honom. En ung och nygift fru blev mycket djärv och började kyssa honom under dansen.
Slutligen kom hennes man och tog bort henne och gav henne två slag med handen i ansiktet, som hon nog behövde för att lugna ned sina känslor. Pojken var det inget fel på, han var bara för tilldragande för de unga damerna. Det blev morgon och trötta sig en och var till sitt och huset blev tomt. Unga pojken kröp under filten tillsammans med husets dotter Signe.
På morgonen när Fred och jag kom ned till köket så stod värdinnan frisk och kry och gräddade hotcakes åt oss. Huset var tomt och öde.
En söndag ordnade en förening en stor meeting för sina medlemmar i U.S.A. och Canada. Festen hölls i The Auditorium, som var stor och rymlig nog att ta emot tusentals medlemmar och stadsbor. Där träffade vi många kända Lappfjärdsbor, bland annat Josef Gustafson (Hansas Josef) från Lålby och så Otto Sjöblom från Lillsjö i Dagsmark. Josef arbetade i ett bageri, sade han.
Otto var fiskare uppe i Alaska på sommaren när det var säsong. Nu var han ned därifrån, då det inte längre var fisksäsong. Vidare kom en fram till oss och presenterade sig som Erikson. Han sade att han hade en bror som var kantor i Lappfjärd och som var född i Härkmeri. Han sade att han nu gav lektioner i Esperanto, som han hade läst i Brahestads handelsskola, i ett universitet i Portland. Han var en mycket god talare och som ledare för Orden i Portland, hälsade han de närvarande välkommen i ett mycket kraftigt tal.
Stadens borgmästare höll tal och önskade alla före detta emigranter glädje och god fortsättning med orden som var mycket bra för samhörigheten bland finländarna. Erikson svarade och tackade honom för att närvara vid mötet. Dans blev det efter programmet. Festen var talrikt besökt och varade i två dagar. De olika körerna uppträdde slutligen gemensamt i ett storslaget program av svenska och engelska. Programmet bestod dessutom av hälsningar från de olika avdelningarna i U.S.A. och Canada, från Vancouver i norr till San Fransisco i söder. Det var många som fick lovord i den stora tidningen Portland Sun.
Otto Sjöblom hade bil och han tog oss ut på stan, bland annat var vi och hälsade på Mrs. Petterson, där vi bott länge. Vi blev bjudna av Otto att komma och hälsa på honom och hans två bröder ned till Astoria, där de bodde.
En vacker ledig lördag i augusti beslöt Fred och jag att vi skall resa västerut till Astoria och hälsa på bröderna Sjöblom. Tidigt på morgonen tog vi spårvagnen över till busstationen, där vi köpte biljett till Astoria. Bussen som var stor och rymlig avgick inom kort med mycket folk i. Vägen gick längs södra sidan av Columbia River. Vi passerade vackra fruktfarmer längs high way. Efter någon timme kom vi in i berglandskap, där vägen slingrade sig i s-kurvor uppe i bergen.
Vi kunde ibland se den stora floden från bussfönstret där stora lastbåtar gick. Floden var segelbar långt in i State of Washington. Mot kvällen anlände vi till Astoria, som låg vid flodens utlopp i Stilla havet. Staden var på cirka 30 000 invånare, som till stor del levde på fiske. En del for på hösten upp till Alaska på sillfångst då säsongen var inne. Några vidare industrier fanns inte men många arbetade i skogscamperna och hade sina hem i staden.
Vi fann slutligen huset där Otto Sjöblom bodde med sina bröder Erland och Emil. Huset var ett vanligt tvåvånings trähus, som ägdes av en familj som hade flyttat bort från orten. Bröderna kokade själva sin mat i köket. En restaurang fanns inte långt ifrån där de brukade äta ibland, sade de. Vi blev väl emottagna av alla tre bröderna. Erland var äldst, så Emil och Otto var yngst.
Otto och Erland arbetade under sommarmånaderna i en mjölkvarn. Emil var skogsman och arbetade i en loggingcamp. Otto berättade att Emil hade problem med spriten och han fick senare ett tragiskt slut några år senare. Skogsarbetarna kördes med tåg ut till sina arbetsplatser och Emil följde med en gång efter att ha varit ute i staden och supit. Han steg av tåget och gick ut i skogen, där han skar av pulsådern på armen och förblödde. Kamraterna fann honom på kvällen och han begravdes i Aberdeen år 1929.
I staden Astoria bodde många finnar, som till stor del fiskade vid Columbia Rivers utlopp och en del arbetade ute i de stora skogarna. I en del butiker kunde de tala finska. Otto tog oss med runt staden och dess omgivning i sin bil. Vi var bland annat och hälsade på en Lappfjärdsbo som hette Stenman. Hans hustru var finskspråkig och de bodde i ett nytt och vackert hus.
En annan Lappfjärdsbo bodde utanför staden nära en simstrand och fina hotell. Han ägde en vacker fruktfarm med fina hus men levde som ungkarl med sina hundar och kattor.
På kvällen föreslog Otto att vi skulle gå ut och ha roligt, så vi styrde stegen till en krog, där han bjöd oss på spritdrycker. Sådana fanns trots att U.S.A. hade förbudslagar den tiden och brännvin fanns av olika märken. Otto var gammal kund där och duktig att bjuda, så vi kom att festa hela natten.
Där råkade vi på en före detta Sidebybo som kommit ned från Alaska med flera tusen dollar på fickan. Han bodde hela tiden på krogen och efter behov fick han pengar av krogmamman som var en 40-års kvinna. Han sade att han inte längre tänker på Finland.
Natten gick fort för oss och mot småtimmarna gick vi till vårt hotell och sov några timmar. Följande morgon skulle vi med bussen upp till Portland till vårt arbete, som började på måndag morgon klockan sju. Vi hade en strong bas, en före detta tysk officer, som hade emigrerat efter kriget. Han fick arbetet att gå undan med sin tyska noggrannhet och disciplin. Han hade blivit sårad under kriget, så att han haltade då han gick. Alla kände honom på långt håll då han kom.
Tiden gick i arbetets tecken hela sommaren i den heta sommarvärmen, som är rådande i Portland Oregon.
(Om du klickar HÄR så kan du med hjälp av Googles Street View ta dig över Columbia River från delstaten Washington till den fina staden Astoria i delstaten Oregon. Det är bara att klicka på pilarna så förflyttar du dig framåt. Mycket nöje!)
Om du nu genast vill fortsätta att läsa kapitel 15, så skall du klicka HÄR!