Närpesbygdens stoltaste historiska minne.

Denna artikel om striderna i Finby år 1808 var införd i Syd-Österbotten i 3 olika nummer hösten 1925. Artikeln var skriven av ”Gånge Rolf”, som på riktigt hette Emil Wichmann. Han var född 1856 i Lumijoki nära Uleåborg och dog i Helsingfors 1938. Han har skrivit flera historieböcker och var direktor vid Nykarleby seminarium 1912-1916. Artikel är renskriven av Lasse Backlund i oktober 2022, språket är moderniserat men inget väsentligt har bortlämnats eller förvrängts.

I varje människas liv finns det händelser, som utgör hennes glädje och kanske även stolthet även som andra, vid vilkas hågkomst hon känner sorg och vemod, kanske även ånger och blygsel. Såsom det förhåller sig med den enskilde, så är det också med större grupper, familjer, större och mindre samhällen, hela nationer, ja i stort sett med hela mänskligheten.

Även Närpesbygden har ett stolt historiskt minne, som ännu den dag som är kan elda och hänföra dess ännu icke vansläktade döttrar och söner. Ty även sådana ”vanbördingar” har funnits och finnas tyvärr ännu överallt och alla tider, för vilka intet annat är av betydelse än det ekonomiska förvärvet och nöjet, ofta av lägsta slag, fåfänga, liderlighet, dryckenskap.

Österbottens och främst Vasa läns stolta, tappra befolkning har alltid genom sitt språk, härstamning, världsåskådning och även affärsförbindelser stått och Gud ske lov, står ännu i förbindelse med moderlandet Sverige och särskilt dess norrländska befolkning, från vilken den själv utgått. När därför vår arvfiende ryssen år 1808, trolöst överföll Sverige och Finland och deras dåvarande gemensamma konung Gustaf IV Adolf, deltog inte endast militären utan även allmogen, både den svenska och finska med fosterländsk offervillighet, mod och tapperhet i striden mot den trolösa grannen och inkräktaren.

Konungen, som tyvärr saknade militärisk insikt och begåvning, men dock envist vidhöll sina egna åsikter om krigföring och Finlands försvar, sände endast mindre, alltför små hjälpsändningar till den finländska hären. Överste Bergenstråle hade midsommardagen landstigit med något mera än 1,000 man vid Vasa, och fåfängt försökt inta staden.

Men av den stora ryska övermakten blev han slagen och tillfångatagen, varefter Vasaborna underkastades en grym plundring och misshandel, enligt ryssarnas uråldriga vana. Vid sin landstigning sände Bergenstråle kapten Ridderhjärta och löjtnant Jakobsson med endast 50 soldater av Jämtlands regemente på det lilla krigsfartyget Kronprinsen till Korsnäs. Där skulle de uppmana allmogen i Vasa län till resning mot fienden, ett vågsamt och olyckligt företag, mot en överlägsen och militäriskt övad och utrustad fiende. Men våra tappra svenska österbottningar tvekade inte en minut att följa uppmaningen, trots att få bland dem ägde egentligen andra vapen än sina ”sälbössor” och saknade både befäl och militärisk övning.

När de fåtaliga rikssvenskarna landat vid Korsnäs, samlades dit strax Vallgrunds och Replots allmoge, medförande såsom fängslad sin fega, ryssvänliga kapellan, pastor K. Venman. Denne hade avlagt ”trohetsed” åt den ryska kejsaren. Venman var far åt Fredrika Juvelius, prästdotter från Kronoby, som var Johan Ludvig Runebergs ”Liljenkonvalj” och ungdomsbrud.

”Kronprinsen” styrde härpå till Bergö. Rikssvenskarna landsteg därpå midsommardagen i Sundom, där trasgranna ryska ”livkosacker” höll på att dansa som bäst med Sundom flickorna. Tyvärr har ”Ryssbrudar” aldrig saknats då eller senare. Hela sällskapet med ryssar togs nu tillfånga av de svartsjuka Sundom pojkarna och fördes till Jakobsson i Munsmo ombord på ”Kronprinsen”.

Nu reste sig den svenska allmogen överallt och slöt sig till rikssvenskarna, varpå man slog läger och förskansade sig i största hast vid Toby bro under löjtnant Jakobssons överbefäl medan Ridderhjärta, som bönderna föraktade och delvis med skäl kallade ”Riddar Harhjärta”, stannade med sin halva besättning på sitt fartyg. Även Jakobsson blev för sin skrytsamhet, feghet och opålitlighet småningom snart ännu mer föraktad av våra tappra och karaktärsfasta svenska österbottningar, såsom en ”vattudask av sämsta slag”.

Överallt grep man dock till vapen mot de övermodiga och hatade ”ryssdjävlarne”, som plågat allmogen med stränga trupptransporter, skjutsar, stölder och övervåld särskilt mot de vackra, friska och ljuslagda svenska flickorna. Bönderna från Pörtom och Malax försökte söndagen den 26 juli i Övermark överrumpla en rysk penningfora, men misslyckades. Många av dem togs till fånga och pinades till döds av kosackerna.

Nu reste sig det stora Närpes. Dess tappra söner tillfångatog följande dag flera ryska livkosacker av kejserliga livgardet med ståtliga hästar och granna, silverbroderade purpurröda uniformer. Kosackernas anförare, överste Bivukoff lyckades däremot fly från Närpes prostgård till Lappfjärd. Vid denna strid i Övermark by utmärkte sig den sjuttioårige Närpes gästgivaren Abraham Bränn, som med skalmarna till en släde dammade till ryssar, som dignade ner i stora hopar. En av ryssarna skulle sticka honom med sin bajonett, men i tolfte stunden nedsköts denna av Bränns egen son, som sprungit hem för att rädda farsgubbens liv.

Bondehären marscherade nu, förstärkt med Närpesborna från Toby till Långbron vid Finby, där två vägar möttes framför den då ännu tämligen djupa och breda Närpes å. Bron revs och ett slags skans kastades upp och där bakom fick de våra nu avvakta fiendens anfall till den 6 juli.

Ryssarna, som var skrämda av ryktet att ”niotusen rikssvenskar landstigit” retirerade från Lappfjärd och Kristinestad allt ned till Ikalis i Satakunta. Hade nu vår armés fega och odugliga överbefälhavare, den rikssvenske greven Klingspor, understött Vasabygdens tappra bönder, så skulle hela rysshären kastats ned till södra Finland hals över huvud. Men inte en enda soldat fick våra tappra Vasa bönder till undsättning, inte heller gevär, kulor och krut, som de allra bäst behövt.

Men den svenska österbottningen är inte som Kokkolabon säger, ”kurro av sei”. Folket till och med skämtade vid gott humör trots det väntade angreppet av den mångdubbla fientliga övermakten. Bysmeden Hjärp, som gärna tog sig ”en tår på tanden” emellanåt, hade lyckats skaffa sig ett ordentligt rus, där han stod placerad vid den ena av de två små nickhakarna (nickhake är en liten kanon, som brukade finnas på mindre fartyg), som bönderna fått låna från fartyget. I förbigående vill jag omnämna, att det ena av dessa ”minnesmärken” torde ännu förvaras hos en bonde i Tölby. Ju förr ju bättre borde ju denna föras till vår utmärkta museiman, professor Tusse Hedman i Vasa, för att förvaras i Vasa museum.

Gubben Hjärp fick tag i kanonluntan och började under tokroliga åtbörder svänga den omkring sig och ropade åt den häröver förbittrade Jakobsson: ”Må int he nu sku rei va tid ti skjut på ryssin, som tycks hald på ti nalkas broen?” Nickhaken var hårt laddad och skottet brann av med en dunderskräll, i strid mot befälets order. Jakobsson svor ”hundratusen djävlar, bomber och granater” och bastonerade grundligt Hjärpen, men skottet räddade den gången hela bondehären, för ryssarna vände genast förskräckta ryggen till. De trodde att skottet var landstigningssignalen åt ”den stora svenska flottan med niotusen soldater ombord”. Ryssarna utrymde både Vasa och Närpes och drog sig tillbaka ända till Lappo.

Närpesgossarna förde nu 180 ryska gardeskosacker gladeligen ridande på kosackernas hästar, medan dessa djupt sorgsna och skamsna med bundna händer var tjudrade vid böndernas sadlar. De fördes till Klingspors läger där alla med gemen fägnad mottog bevis på österbottningarnas tapperhet och fosterlandskärlek. Detta berättade en samtida åskådare.  Äntligen sände nu ”Klingspåra”, som våra bönder kallade honom, general Aminoff och överste Åkerstein till Närpes den 11 juli ”för att ordna allmogens krigsföretag”. Vid denna dags sammankomst uppsattes nu ett ”ordentligt lantvärn” av de svenska österbottningarna, som dock trots deras önskningar inte fick föras utom det dåvarande Korsholms härads gränser.

Sedan arméherrarna återvänt till Klingspor, övertogs befälet över bondehären vid Finby bro av sergeanterna Vikström och Thölberg, som strängeligen varnades av både Aminoff och Jakobsson, att inte lämna sin goda ställning bakom Närpes å.  Men tyvärr lät Vikström sig övertalas av de uppskrämda ”byskvinnorna” att lämna sin starka ställning. Han forslade sin största kanon, den egentligt dugliga över mossen österom Finby och placerade sina små nickhakar i en skogsförläggning söder om Näsby, Härtsböle, Granskog, Kallnäs, Stobacka och Pjelaks byar.

Ryssarna, som numera lugnat ner sig från sin överdrivna ”svenskskräck” återvände nu snabbt, stannade vid förhuggningen med dess ofarliga nickhakar, varpå bönderna raskt retirerade till sina gamla ställningar. Vår arvfiende hämnades rysligt på kejsarens nya finska undersåtar för deras gudlösa uppror. Byar och gårdar förstördes i bränder, kvinnor skändades, barn mördades alldeles efter vanligt ryssrecept. Trots allt strömmade nya bondeskaror under byskolmästare Hellgrens befäl till bondehären vid Finby bro som nu växte till 3 000 man med befäl av något tidigare avskedade underofficerare från Österbottens regemente samt Ridderhjärta som sist och slutligen tagit mod till sig och återtog överbefälet.

Några präster, länsmän och några andra ”förrädare” som svurit ryssen trohetsed, fördes nu fängslade ombord på ”Kronprinsen” men frigavs snart av Ridderhjärta till allmogens harm. Bland dessa förrädare som, tyvärr, inte rätteligen arkebuserades, omnämner ortstraditionen följande personer: nämndeman Joppas, orgelnisten i Närpes Ramstedt, en bonde från Finby och den värste av alla klockare Hellman, en farfar till de bekanta nykterhetsivrerskorna i Vasa, systrarna Hellman och avlidna kollegan Viktor Hellman, far till herrarna ”Holma”, som de numera behaga kalla sig. Hellman, denne usla förrädare underrättade ryssarna om böndernas verkliga antal och läge medan ryssarna hela liden trott sig ha emot sig rikssvenska soldater och som därför genast efter förrädarens underrättelse beslöt att anfalla bönderna.

Några andra, för resten oskyldige personer, blev nu även av den uppretade allmogen fängslad och delvis misshandlad, såsom förre svenske kaptenen Edman på Åminneborg, prosten i Närpes Hägg samt den rike och fint bildade superkargören Johan Petter Bladh, som var Kaskö stads grundläggare. Prosten i Lappfjärd, Estlander, fader till professorn, statsrådet Carl Gustav Estlander och farfar till dennes brorson, vår mest framstående österbottniska riksdagsman, professor Ernst Estlander, antastades även av bönderna, emedan även han ”nödtvungen” avlagt rysk trohetsed.  En närpesbonde satte ”sälabyssan” mot Estlanders bröst med de hotande orden: ”Har du också svurit präst?” Den fintlige Estlander räddade sig med orden: ”Sällan svär jag.”

Bönderna höll noga vakt vid Finby bro med alla förbipasserade och hade i Närpes klockstapel inrättat åt sig ett formligt observatorium. Varje morgon och kväll hölls gudstjänst, varvid en av bönderna i tur och ordning upptog psalmen och läste en kort bön, ibland biträdd av någon fosterländskt, svenskt sinnad präst i omnejden. Såsom egen underbefälhavare hade bönderna åt sig utsett Anders Maars från Harrström. Kristian Herrbåt från Töjby, Erik Snickars från Norrnäs, Karl Röös från Nämpnäs, Gabriel och Pål Rusk från Kalaks. Så gick natten mellan den 19 och 20 juli 1808 härlig, varm och ljuv, en äkta högnordisk sommarnatt.

”Sommarnattens ljuvhet låg över norden.
Stillhet breddes kring land och hav.
Bortom skogen dolde sin strålflod solen.”

 

Tystnad rådde i bondelägret och i hela nejden. Det var för mången österbottnisk hjälte hans sista natt i livet. Överbefälhavaren Ridderhjärta hade låtit avmeja åstranden och med sitt folk besatt alla vadställen, tyvärr med undantag av den grunda åmynningen. Tvärs över bron hade uppstaplats en hög vedtrave med en öppning för den från fartyget medhavda kanonen. Vedtraven flankerades av två mindre dylika, för att tjäna de säkraste sälskyttarna till skydd. Befälet över kanonen fördes av veteranen Niklas Pihl ”en gammal aldrig oppställd” närpessoldat. En gång hade prosten Hägg förhört gubben på ”läsförhöret”, hur många huvudstycken det finns i katekesen. Pihl svarade då att ”Får jag innan jag svarar i min tur ställa prosten också en fråga?” Var så god, sa prosten. ”Nå, kan prosten säga mig, hur många skruvar det finns i ett gevärslås?” När prosten i sin tur stod svarslös, gick Pihl skrattade ur kyrkan.

Kanonen var, i brist på lavett, fastbunden på underredet av en vanlig bondkärra. Pihl stod bredvid kanonen med luntan i hand. Varje gång då ryssarna närmade sig, svängde han luntan till fänghålet och ryssarna tog till fötters, när druvhaglen väsande och pipande bröt fram ur vedtraven. Bredvid honom stod Anders Maars och Kristian Herrbåt och några andra sälskyttar, plockande bort ”den ena ryssdjäveln” efter den andra med sina säkra sälabyssor, till rättvis hämnd för dessas illdåd mot de värnlösa Närpes kvinnorna, gubbarna och barnen. Då hördes plötsligt ett häftigt skjutande från åmynningen och fram sprängde kosacker hoptals på sina små, lurviga hästar, svängande sina lansar och vilt skrikande ”i—i—i”. En usel förräderska, en ryssbrud, en bondkäring, vars namn jag inte längre minns, hade visat var vadstället finns för ryssarna. En panisk förskräckelse grep nu bondehären och även Ridderhjärta.

Han uppmanade folket att skyndsamt retirera till Övermark, där han väntade hjälp av Klingspors soldater.  Men nu tog gamle Pihl i stället över befälet Han svor dyrt och heligt, att han skulle visa ”Riddar Harhjärta” och de andra hararna, hur svenskarna förr i tiderna slogs under kung Gustav den tredjes befäl. Han vände om sin kanon mot de flyende och skrek med dundrande röst: ”halt gossar! annars skjuter jag ned envar som fegt flyr!” De närmaststående måste då vända om och hjälpa till att dra kanonen. Varje gång ryssarna gjorde försök till attack, svängde Pihi luntan och kosackerna red undan i ilande fart.

Så räddade veteranen sig själv och sin kanon, utan att behöva avlossa ett enda skott. Men två hjältar ville inte fly och det var Anders Maars och Kristian Herrbåt. Endast tolv skott hade Ridderhjärta kunnat utdela per man. Elva hade Anders Maars redan hunnit avskjuta och för varje skott hade en ryss stupat på näsan. Nu ropade de flyende kamraterna åt hjältarna att skynda undan övermakten.  ”Vänta lite” ropade Anders Maars tillbaka. ”Ännu fattas en fisk i kokon”. Han höjde sin säkra sälbössa och stendöd damp en kosackofficer ned från hästen. Men nu var hjältarna försvarslösa i brist på ammunition. Med ett sista snabbt hurra svängde de sina dödsbringande vapen över sina huvuden och kastade dem därpå i Närpes å, medan de i samma stund dignade döda ned under hundra pikstygn, sabelhugg och bösskolvar. Tio Närpesbönder fångade ryssarna levande och torterade dem till döds. En av dem ”flåddes till döds med träknivar”. Kropparna sönderpiskades till trasor.

Enligt en tradition från Korsnäs skulle likväl Kristian Herrbåt hunnit kasta sig i diket och räddat sig undan i mörkret. Anders Maars hade inte skjutit endast en ryss per gång, utan när han fick fyra eller fem på kornet i skocken. Anders Maars bössa fiskades efteråt upp ur ån och bevaras ännu i Harrström. Den bör ovillkorligen få samma transport, ju förr dess hellre, som nickhaken från Toby och Finby till Vasa museum. Ett stoltare hjälteminne finns då inte i hela museet!

Enligt traditionen hade Erik Juth och Kristian Herrbåt hela tiden laddat åt Maars, medan han avsköt det ena dödsskottet efter det andra. Nu gick jämmern över alla bräddar! Ryssarna tog den gräsligaste hämnd för sina förluster i det nu åter erövrade Närpes. Men när nöden är som störst, är hjälpen närmast! Men mitt under jämmerskriken från de levande eller till döds plågade ortsborna, hördes raska trumslag norrifrån. Med stormsteg och blixtrande bajonetter rykte Närpes kompani av kungliga Österbottens regemente under sin chef, kapten Theslöf till sina landsmäns hjälp, på order av regementschefen, baron von Oller.

Med skällande jubelrop tog ortsborna emot sina egna kära Närpes gossar.   Ryssarna rök i väg och vände i rasande fart till Lappfjärd. Soldaterna hjälpte nu bönderna med höslåttern och två dagar efteråt anlände Ridderhjärta med sina rikssvenskar och överste Gyllenbögel med sin tappra åländska frikår av åländska bondgossar. ”Jag ska f—n ta mej”, skrev Gyllenbögel till Döbeln, ”lära ryssarna se opp”. Nu blev det åter glädje och frid i Närpes bygden, trots alla hemska minnen av brända gårdar och hundratals oskyldigt mördade, värnlösa människor.

Sedan Närpes bygdens stoltaste minne, striden vid Finby bro den 20 juli 1808 har många år förflutit. Men minnet av sådana hjältar som Abraham Bränn, Niklas Pihl, Erik Juth och skolmästare Hellgren samt först och sist Anders Maars och Kristian Herrbåt har inte ännu och får aldrig förblekna. Endast en enkel minnessten står vid Finby bro. Men det ståtligaste monumentet har hjältarna själva rest åt sig i sin strid och hjältedöd för fosterlandet. ”Fallne för furste och fosterland, kämparna vila från blodig strid, men bragdernas minne lever, älskat, välsignat till senaste tid.” Så författade jag en gång orden som nu står på minnesstenen på Oravais slagfält.

Må de orden även stå inristade för alla släktled i våra österbottniska hjärtan.