Del 12. Skadad av en fallande stock, besök hos broder Hannes.

Jag bjöd lilla Irene på bio några kvällar och så en ledig dag på teater, som var något storartat att se för henne och för oss båda, trots att jag nog många gånger har varit på teater. Det fanns ju två stora teatrar i stan ”Pantages” och ”Orpheum”, med två timmar levande bilder eller film först och sedan två timmar teater.

Så en dag när jag frågade för ett arbete på arbetsförmedlingen och efter att ha tittat i kortsystemet efter mitt namn, så sade han att han hade ett choker jobb upp till Nimkish, om jag är intresserad. Jag skulle få fara samma dag med båten som skulle fara iväg vid middagstiden. Jag tackade ja till jobbet och så var det att göra sig klar att fara ut till samma camp, där jag trodde min bror Hannes var. Hannes var i Camp I och jag skulle till Camp II, det såg jag på remissen.

Sjön Nimkish ligger på Vancouver Island, som ligger nordväst om själva Vancouver.

Jag kom så efter en ganska lång sjöresa upp till Nimkish hamn. Där fanns en stor såginrättning, där många österbottningar arbetade fick jag höra nu. Körde sedan med loggtåget upp genom avverkad skog någon timme till vi kom till en camp där det fanns en maskin som tillverkade pärtor för taktäckning. Men jag som skulle till Camp II måste stiga på en motorbåt, som tog oss passagerare och matvaror upp till sista ändan utav Lake Nimkish, där nybyggda Camp II fanns.

Regntiden var inne och det regnade ett sakta regn hela tiden under resan och då jag kom upp till campen. Den var ny och fin med nya bunkhus (alltså barackliknande byggnader), allt var nytt och rent. Så och våra sängar med vita lakan under och ovan.

Sjön som hette Nimkish Lake, var belägen på nordspetsen av Vancouver Island i ett rikt skogsområde, där jättefurorna och cedrarna växte orörda. Här hade indianerna sprungit och jagat. De syntes inte till under min tid i campen, trots att de nog bodde i grannskapet, i så kallade reservat. De levde som de flesta av sina bröder av jakt och fiske. Men nu kom den vita mannen och förstörde deras urgamla jaktmarker. De drog sig undan maskinernas dån, ut till de stora skogarna, som ännu fanns uppe i bergen.

Jag hade brevledes fått reda på var min bror Hannes fanns i campen. På en ledig söndag när vädret var vackert beslöt jag att överraska honom och steg på en motorbåt som trafikerade mellan camperna. Jag frågade för mig för var en Jon Gröndahl skulle finnas och blev visad in i ett av bunkhusen. Så steg jag in och där satt eller låg gubbarna i sina sängar, som de brukade göra en vilodag, som söndagen var.

Jo, där under ett fönster satt han livslevande på en stol och läste i ett magazin (alltså en tidning). Han såg mig när jag kom in genom dörren, reste sig upp och kom emot mig och frågade: ”Varifrån kommer du” och tog min hand.

Jag berättade då att jag jobbade i Camp II och redan bott där någon vecka. Hannes hade anlänt till Canada under sommaren och detta var hans första arbete i Canada. Han hade ju tidigare vistats i U.S.A., där han i State of Washington hade arbetat i logging campar, så han kunde yrket.

Hannes trodde att jag fortfarande arbetade på järnvägen men nu var vi båda glada åt att träffas. Han hade mycket nyheter att berätta om. Jag hade ju varit borta i två år från Finland, så vi hade mycket att tala om. Nu var vi båda glada att ha varandra så pass nära.

Jag fick höra hur det var i hemmet, där det hade hänt en hel del. Mamma (Amanda Gröndahl) var frisk, sade han, men pappa (Viktor Gröndahl) hade ju drabbats av ett slaganfall, som jag visste om och att man måste ligga till sängs hela tiden. Mamma och min syster Selma som också var hemma, hjälpte till att sköta om honom.

Så en nyhet som jag inte visste om tidigare, att min bror Evert hade gift sig året innan med Amanda Kankaanpää från Korsbäck och att de nu hade övertagit skötseln av jordbruket efter att nu Hannes åkt iväg. Min bror Gunnar gick fortfarande i samskolan i K:stad och hjälpte nog till där hemma under sommarlovet.

Många andra nyheter hade han om giftermål mellan gamla ungdomskamrater, bland annat Julanda Nyroos hade nyligen gift sig med Arthur Mitts.

Tiden skred fram, så båten skulle avgå upp till campen inom kort. Det var så att skaka hand och säga ”Lycka till i fortsättningen och skriv snart”. Jag kom så in i arbetet igen på måndag morgon och arbetade veckan ut.

Chokerarbetet var tungt och farligt, då de stora stockarna skulle fästas i vajrar och stora saxar. Till höger sparrträdet där vajern gick genom stora block, för att på det sättet kunna transportera stockarna ned till tåget eller till sjön.

Men så följande vecka blev min vistelse snabbt slut. En dag då vi loggade som vanligt och drog en stock till sparrpålen, hängde en töm upp sig på en stor stubbe. Rigslingaren alltså vår förman, hade som uppgift att klara av dess upphängningar men det gick så sakta och vi som stod en bit ifrån tyckte att han behövde hjälp. En ung canadensare och jag sprang fram och hjälpte honom att få lös tömen.

Vi båda sprang så tillbaka utefter att avsågat träd till vår arbetsplats. Så kom jag av en ingivelse att kast blicken uppåt och såg ett träd falla rakt mot oss! Han ropade: ”Lokaut”, alltså se upp och så kastade vi oss ned längs sidan av trädet som vi sprang på. Ett sus hördes i luften – en smäll och så kände jag ett hårt slag över ryggen.

Min kamrat gick helt fri och förmannen som kom sist efter oss längs stocken. Maskinföraren såg från sin upphöjda plats på donken (alltså ångmaskinen) vad som hade inträffat och stannade maskinen. Han blåste tre långa visslingar som ett tecken på att en man hade skadats i arbetet.

Alla övriga kom fram och hjälpte mig att resa mig upp. Luften hade gått ur mig, så jag fick sätta mig på stocken som jag hade sprungit på. Campbasen kom fram till mig och då jag skulle resa mig så kastade jag upp en mun full med blod. Han frågade om jag trodde att jag kunde gå och det kunde jag nog bara jag fick luften tillbaka.

Efter en stund tog mina förmän mig under armarna och ledde mig sakta till campen, som inte var så långt ifrån arbetsplatsen. ”First aid” mannen, alltså sanitären som måste finnas i alla skogsläger undersökte mig och tyckte att jag nog skulle klara mig till följande dag, då tåget skulle ta mig ned till bascampen och så vidare med båt till Lund, där doktor och sjukhus fanns. Lund var en liten plats med några hus och en stor handelsbod, samt ett litet sjukhus med en doktor.

Dit till sjukhuset gick jag nu och blev slutligen undersökt. Doktorn menade att inga ben var brutna och att jag nog skulle bli bra efter några dagars vila. För tillfället var sjukhuset var sjukhuset fullt, så han ville att jag skulle fara tillbaka till campen och så komma igen efter några dagar för undersökning. Han smorde in ryggen med en salva, som jag fick med mig för att smörja varje dag.

Motorbåten gick samma dag tillbaka till Nimkish och jag anlände på kvällen ut till campen. Där låg jag nu i bunkhuset och tittade ut genom fönstret på när mina arbetskamrater gick och kom från arbetet ute i skogen. Någon vidare utsikt hade jag inte från fönstret, en mörk skog var det enda jag såg. Någon gång såg jag basens fru gå förbi fönstret. Hon var för övrigt enda kvinnan i lägret.

Det började kännas långtråkigt och enformigt att ligga där och inte ha någon egentlig värk, bara jag låg stilla. Jag läste nog allt som jag kom över, tidningar och noveller.

Tiden närmade sig julen. Att ligga ensam i bunkhuset blev långtråkigt, då jag egentligen inte var så sjuk att det gjorde ont och blott jag låg stilla. Campen skulle klosa ned (alltså stängas) till julen hörde jag sägas och att komma in till Vancouver utan att ha förtjänat något, tyckte jag det borde bli bäst att resa nu då jag hade sjukledigt. Så en dag gick jag in till officinen och frågade av bokhållaren om jag inte kunde få remiss till någon läkare i Vancouver och han skrev då ut en sådan. Med denna kunde jag gå till vilken läkare som helst i staden.

Följande dag gjorde jag mig klar, tog ut det lilla jag hade att få för mitt arbete. Jag fick till och med mera än jag förtjänat, hyggligt gjort. Steg så på arbetsspeedaren som gick ned till ångbåtsbryggan och köpte biljett till Vancouver. Sjöresan ned till Vancouver blev den stormigaste som jag har varit med om. Det var ju vintertid med regn och stormar.

Båten var inte liten, utan en av de större passagerarbåtar som passerade västkusten. Men nu var den nog för liten och den krängde svårt i de svåra sjöarna. Alla passagerare var sjösjuka, till och med en gamla beprövade sjöman som en äldre canadensare. Han sade att han hade vistats 15 år som sjöman men aldrig varit med om liknande. Vattnen mellan fastlandet och Vancouver Island kunde ibland vara svåra med strömdrag, sade han.

Jag var i mycket dåligt kondition när jag anlände fram till staden. Tog en taxi upp till Cordova house, som låg nära båtbryggan. Där hos Jansons bodde nu många bekanta, som kommit in till staden för julen men jag var för trött och slut efter sjösjukan, så jag begärde ett enskilt rum som jag också fick. Så lade jag mig på sängen och sedan gick jag till stadens café och fick mig starkt kaffe. Så hem igen och i säng.

Jag sov till följande dag, då jag mådde bättre och kände att magen var tom som ett skal. Det var att gå till restaurangen och få riktig mat från stående bord, som alltid fanns på finnrestaurangen på dagarna.

Julen var ju i antågande och vädret var som vanligt, regnigt och ruskigt. Följande dag gick jag till en doktor, som bodde nära Cordova House ute på Hasting Street. Han var tysk jude, en vänlig och glad medelålders man. Han tittade och klämde lite på ryggen och skrev in mig i sina papper enligt remissen, som jag hade från campen. Jag skulle komma följande dag på nytt besök. Jag var till hans mottagning flera gånger i veckan. Någon värk hade jag inte mera i ryggen och jag gick så sjukskriven någon vecka och tänkte att jag skulle få sjukersättning för tiden som jag gick hos doktorn. Men någon sådan fick jag inte.

Det var ju någon god vän som hade rekommenderat doktorn för mig men doktorn var inte godkänd av myndigheterna. Han skulle hålla mig sjukskriven länge, sade de. Jag hade ju pengar på banken, så jag ville inte bråka med advokat och dylikt. Nog skulle jag klara mig ändå. Visst fick jag gå arbetslös en längre tid. Det var ju vinter och de flesta skogsarbetarna var sysslolösa i staden.

En dag for jag med två andra ut till ett stort dammbygge uppe i bergen några mil nordväst från Vancouver, där B. C. Electric byggde en vattendamm, där hundratal man arbetade. De dämde upp vatten mellan bergen för sitt stora elbehov och det byggdes ett stort kraftverk.

Vi fick lov om arbete följande dag. Glada i hågen for vi in till Vancouver för att följande dag börja arbeta där. Vi diskuterade vilka arbetskläder vi skulle behöva vid ett dammbygge, vilka skor framför allt.

Men på natten började ett kraftigt oväder med snöslask och storm, så på morgonen då vi tidigt skulle iväg så beslöt vi att stanna i staden. Dagen efter var det bättre väder, så vi for alla ut till byggplatsen men då ville de inte ha oss mera eftersom andra hade tagit våra platser.

Så blev det igen att springa mellan arbetsförmedlingskontoren och höra efter jobb.

Om du genast vill läsa fortsättningen, så skall du klicka HÄR!