Storstrejken i november 1917.

Den 14 november 1917 utbröt en storstrejk i Helsingfors, som sedan spred sig i hela landet. I princip hade de röda gardena med stöd av de ryska trupperna makten i landet under de 6 dagar som strejken pågick. Allting stod så gott som stilla i Finland och i tidningen Syd-Österbotten den 17.11.1917 handlade ledaren om det dystra läget i landet. Också utan strejk höll landet på att råka i hungersnöd och så här skrev tidningen i sin ledare ”Den röda terrorn” den 24 november, alltså 4 dagar efter att strejken tog slut:

Sedan förra onsdagen har landet stått stilla. I sex dagar har Finlands socialdemokrater lekt ”revolution” med ett samhälle, som står vid branten av sin undergång, ett försvarslöst, svältande samhälle, som står inför hungersnöd och anarki. I sex dagar har detta parti provocerat okunniga och förvildade ryska knekthopar mot oförvitliga medborgares liv, frihet och egendom. I sex dagar har det socialistiska skräckväldet satt åsido de enklaste medborgerliga rättigheter, personlig oantastlighet, yttrande-, press-, församlings- och föreningsfrihet, ”häktat” och misshandlat medborgare, ”avsatt” tjänstemän, begått hemfridsbrott. I sex dagar har socialisterna avbrutit järnvägstrafiken, telefonen, telegrafen och posten, och kommit åstad ett avbräck på alla områden, främst med avseende på varuanskaffningen och fördelningen av livsförnödenheter, som icke kan botas.

På sjunde dagen kunde de se på sitt verk: ett samhälle som ropar på bröd, frihet, ordning, skydd, lag. Och vad kunna dessa ge? En lag om att ingen får arbeta mer än åtta timmar i fabrikerna – det är svaret på brödnöden. Ett rött garde, som självt är en fara för liv och egendom, – det är svaret på folkets fordran på ordning, frid och skydd. En månghövdad partihydra och en skräckregering på Broholmen – det är svaret på folkets fordran på laglighet och ordnat samhällsskick. Men det är också allt. Och från socialistsynpunkt är det väl nu ganska gott i Finland.

Det skall vara finländska socialdemokrater för att komma på tanken att prisge sitt värnlösa, hungrande lands medborgare åt främmande soldater. Segern var billig och triumfen lätt vunnen. Det betyder naturligtvis mindre för dem att de är i minoritet i land och lantdag. Huvudsaken är att det finländska arbetarråd, som nu alldeles onödigt pryds med namnet ”Senat” i broderlig förening med det ryska matrosrådet i Helsingfors beklädes med skräckväldets maktfullkomlighet.

Detta synes ha varit revolutionens förnämsta vinst. Herr Stahovitsch hade erbjudit socialdemokraterna makten, herr Nekrasov hade gjort detta. Varför då detta revolutionära spektakel? Det socialistiska kasernrådet må regera bäst det kan i gula borgen; de borgerliga skall ej resa hinder på dess väg till makten. I längden lär det nog bli ganska svårt att sitta på ryska bajonetter och styra ett svältande folk.

I samma tidning, alltså lördagen den 24.11.1917 kan vi läsa om strejken i Kristinestad:

Natten mot onsdag den 14 november utbröt i huvudstaden storstrejk, proklamerad av socialisternas ”revolutionära centralråd” i Helsingfors. Underrättelser om strejk skickades hit omedelbart efter utbrottet, men allt gick i gamla fåror ända till fredagen. De socialistiska ledarna här saknade närmare meddelanden om händelserna på andra orter och hade inte fått förhållningsorder.

Under fredagen företogs ingenting. Endast en tydlig nervositet kunde kännas. Inte ens under aftonens lopp ingick några underrättelser, varför några strejker inte vidtogs. Några rödgardister vände sig i alla fall till militären och intalade den ett och varje, så att en del blev övertalad. Med soldatesken som stöd dristade sig socialisterna då förklara strejk från kl.12 natten mot lördagen.

Omedelbart tillsattes vakter i patruller om tre rödgardister och tre soldater. Till utomstående meddelades ingenting om strejken eller dess ändamål. Inte ens alla socialister, som deltog och vandrade kring gatorna hade fullt reda på vad som saken egentligen gällde, utan visade titt och tätt sin fåkunnighet. En och annan sen nattvandrare antastades av patrullerna och utfrågades samt hotades med hämtning till ”Torpet”. Ännu fredag kväll arbetade tryckerierna och följande dagstidningar färdigtrycktes.

På lördag morgon började emellertid den föregående kväll utsedda socialistiska strejkkommittén att arbeta på allvar. Dess utskickade män infann sig på officinerna och förbjöd arbetet, företeende någon slags apokryfisk order. Lördagsupplagan fick kvarligga outdelad. Patruller strövade omkring med stängningspåbud för affärerna och hindrade arbetet på arbetsplatserna. Till en början lydde ingen, trots upprepade tillsägelser av de röda. Så utsattes respiten till kl. 12. För att ge eftertryck åt hotet drog rödgardet ut på härnad genom staden och tvingade butikerna att stänga.

Redan på morgonen dekreterade folkviljan att polisen skulle demokratiseras. De strejkande infann sig på poliskammaren och fordrade att överta den. Polismakten vägrade inte ens, utan lämnade alltsammans, de överlät revolvrar och sablar och gick. Den nya ordningsmakten tog genast lokalen i besittning. Till dess chef utsågs skräddaren Frans Aarnio. En skara rödgardister fick han till sin hjälp. En röd flagga hissades också på polishuset, som syntes ha apterats till socialisternas andra högkvarter.

Vapenletningar.

Fram på dagen fästes de strejkandes uppmärksamhet vid möjligen förefintliga vapenförråd. De borgerliga måste naturligtvis berövas alla anfalls- och försvarsmedel för att folkviljan skulle kunna härska tryggt. Inemot kl. 2 syntes en beväpnad militärpatrull, ledsagad av socialisterna, styra sina steg mot rådhuset. Truppen gjorde halt utanför och fordrade nycklarna till källaren, som sedan granskades. Endast ett parti potäter som tillhörde livsmedelsnämnden visade sig för undersökarnas blickar. Sedan gällde det huvudbyggnaden. Alla rum granskades, också butkor och vedlårar, ända upp till vinden. Naturligtvis hittades ingenting i vapenväg. Därefter gällde det den gamla kyrkan, där man klev omkring och undersökte till och med läktare och predikstol. Som man kan tänka sig hittades inga vapen. Dagen förflöt sedan lugnt.

En soaré med förhinder.

Strejken fortsatte under söndagen. Postkontoret stängdes och en av postiljonerna upphämtades till strejkkansliet men frigavs senare. På aftonen skulle en teaterföreställning försiggå i Arbetets Vänners lokal och på goda grunder kunde man anta att den nya ordningsmakten hade för avsikt att trakassera, såvida tillstånd inte begärdes. Arbetets Vänners styrelse beslöt för att undvika obehag för publiken, att inhibera soarén. De som skulle medverka i teaterstycket beslöt dock att på eget bevåg försöka spela och gjorde sina förberedelser. Publiken började infinna sig – samt socialister som förbjöd tillställningen. Man vägrade dock att foga sig och det såg ut som om soarén skulle kunna bli av. Rungande hurrarop skallade i lokalen men så kallade rödgardisterna på förstärkning och vände sig till ryska soldater. Sedan uppförandet redan börjat kom underrättelsen att soldatrådet utfärdat förbud. Föreställningen avbröts och publiken avlägsnade sig lugnt.

Oro.

Ännu på måndagen hade inga underrättelser om strejken givits. Från Helsingfors hördes att orsakerna till arbetsinställelsen var avlägsnade och att de omtvistade lagförslagen hade godkänts av lantdagen. Affärerna öppnade därför igen som vanligt. De strejkande stängde dock butikerna omedelbart och den som vägrade blev trakasserad. Handlanden Koskinen ansåg sig inte behöva efterkomma de rödas fordran, eftersom de inte hade rätt därtill. Herr Koskinen häktades då och fördes bort från sitt hem men han frigavs dock mot kvällen. På kvällen kom meddelanden om strejkens avslutande på olika orter. Socialisterna i Kristinestad ansåg dock att deras vinningar varit för små och därför beslöt de att fortsätta strejken ännu.

Häktningar.

På tisdagen riktades rödgardisternas uppmärksamhet på kommunala skyddskåren, som hittills inte det minsta ingripit utan förhållit sig avvaktande. Förfrågningar om kåren gjordes från socialisthåll och man fordrade medlemsförteckningar men sådana fick de inte. Kårmännen ingenjör Jarl Olin och kontoristen Hugo Juthas anhölls och spärrades in i polishäktet. De kvarhölls där ända till onsdag kväll. Tidtals infann sig socialister i deras cell och de dukade upp historier om häktningar av skyddskårister och om att arkebuseringar verkställts, i syfte att skrämma. De två anhålla frigavs genom medling vid 7-tiden onsdag kväll.

Husundersökningar.

Under tisdagens lopp företogs husundersökningar hos ett flertal privata personer. Man letade nu efter gevär och revolvrar hos enskilda och sökte samtidigt efter livsmedel. Nu och då såg man att socialisterna förde beslagtagna vapen till poliskammaren. Man kom över åtskilliga hagelgevär och revolvrar, samt också något salongsgevär. Till och med en kulspruta skulle de ha hittat men den skulle ha varit ett gammalt muskedunder, som närmast värdesattes som museiföremål.

Bland annat verkställdes undersökning hos borgmästare Elis Granfelt trots att han inte var hemma. Trots det bröt de sig in men de hittade ingenting av det som de sökte.

Strejken avblåses.

Redan på tisdags förmiddag antogs det att de strejkande hade önskat att strejken tog slut. Till klarhet kom man ej emedan man ansåg att man hade vunnit för litet och ville ha ytterligare fordringar genomdrivna på orten. Nu och då ringdes till S-Ö:s kontor om att strejken snarligen kommer att upphöra men det blev först senare. I gathörnen uppspikades sedan proklamationer om att strejken var avblåst kl. 6 på kvällen, då socialisterna också genomförde en demonstration. Tal hölls på torget och på kvällen var allt lugnt. Milismän började sedan visa sig på gatorna och de försågs med röda armbindlar med bokstäverna R. M. Arbetarna fortsatte att besätta polisinrättningen också efter strejken.

Slutsats.

Man måste uttala sin djupa förvåning över att medlemmar av ett parti som har frihet, jämlikhet och broderskap på sitt program och säger sig sträva till allmänt mänskliga rättigheter, kan låta sig till att göra revolt mot samhället i en tung och svår tid. Nu om någonsin skulle det ha gällt att bevara sinnet kallt och inte predika ve och förgörelse över oförvitliga medborgare. Arbetarhatet drevs upp så, att man inte väjde sig för att ta stöd av främmande bajonetter – mot eget lands folk. Samhällets minst sansade element, där sådana fanns med som inte levt alldeles oförvitligt, fordrade nu att få ta hand om ledningen. Man måste förvånas över att verkliga socialdemokrater ännu vill höra till ett parti, som tar på sig ansvaret för den nu avslutade våldsstrejken. Storstrejken av november 1917 är förvisso en skamfläck i den finländska socialdemokratins historia. Den är ett nedslående bevis på den odisciplin som råder och som innebär den största fara för landet.

I samma tidning, lördagen den 24.11.1917 fanns en artikel om skyddskåren i Lappfjärd:

I tisdags på kvällen samlades ett stort antal Lappfjärdsbor i ungdomshemmet och ett 80-tal medlemmar inträdde då i skyddskåren. Dit anlände då bud att socialisterna och soldaterna förbrödrat sig och att telefoncentralen hade stängts. Socialister och soldater tågade upp till ungdomshemmet och drog sedan till länsman Nordlunds bostad. Denne som redan hade hunnit gå till sängs trakasserades och tvingades att följa med. De tog även nycklar, papper, vapen m.m. Sedan gick tåget till polis Ådjers som häktades och liksom herr Nordlund hämtades till socialisternas lokal.

Följande dag samlades skyddskåren för att dryfta läget och ett hundratal var närvarande. Man valde en 5-mannadeputation, som fordrade att de häktade skulle friges, vilket också skedde. En socialistledare infann sig hos skyddskåren och krävde gisslan. Vid 3-tiden anställdes husundersökning hos skräddaren Hellman, som anhölls men vägrade att följa med. Även handlanden Stenman trakasserades. På kvällen anlände från Kristinestad två soldater, för att försöka sig på en förlikning. De föreslog en kompromissnämnd med 3 personer ur vardera lägret, vilket också godkändes. Skyddskårens representanter blev herr Laurell, handlanden Erland Klockars och jordbrukaren E. J. Björses. Socialisterna valde Kivimäki, Öström och Junnila. Resultatet av överläggningen blev att kronolänsmannen skulle kvarstå och återfå sina tillhörigheter. En milis bestående av 2 borgerliga och 2 socialister bildades. De förra konstaplarna Ådjers och Nykvist fick kvarstå men från socialisthåll tillsattes Öström och Kivimäki. Milisen skulle vara obeväpnad.

Därmed var trasslet slut. Telefoncentralen öppnades åter kl. 9 i onsdags på kvällen. Om händelserna i Lappfjärd har kannstöpts mycket, men de mest rafflande historierna är som synes osanna.

I samma tidnings också en liten artikel, där det står att två ynglingar från Lappfjärd som tillsammans med fadern var på arbete i Starrängen blev svårt skadades vid skottlossning. De fördes båda till Kristinestad för att få vård. Möjligtvis hade denna händelse ingenting med socialisterna att göra utan att det gjordes av avogt sinnade och dikterad av hämndkänsla.

I Syd-Österbotten 5.1.1918 ingick en artikel från fullmäktigemötet i Lappfjärd. Arbetarföreningen i bolag med rödgardisterna hade hållit vakt under storstrejken i november 1917 och för detta arbete ville de nu ha ersättning av kommunen. Svaret från fullmäktigemötet var klart och tydligt:

Då ortens arbetareförening under storstrejken i november och sedan dess gjort anspråk därpå, att särskilda av nämnda förening utsedda medlemmar i egenskap av milismän skola av kommunen avlönas för ordningens upprätthållande, beslöt fullmäktige enhälligt att gentemot förberörda yrkande uttala sin bestämda protest och indignation.

Fullmäktige anse, att det för kommunen vore en oerhörd skamfläck att för ordningens upprätthållande anlita personer, vilka utblottade på all moralisk halt och under hänsynslöst överträdande och förakt för rättsordningen, begagnat sig av fredliga medborgares försvarslösa ställning samt med grovt och nesligt våldsdåd under nattens timmar stört människors hemfrid och fängslat den lagliga ordningens upprätthållare, varför till nämnda förening hörande medlemmar och andra med dem tänkande, vilka deltagit i förberörda huligandåd, enligt fullmäktiges enhälliga beslut icke få anlitas för något uppdrag som avser den allmänna ordningens upprätthållande i Lappfjärds kommun.

Tillbaka till huvudartikel om skyddskåren.