Oy E. Lindell Ab och LINDA-kök.

Sammanställt av Lasse Backlund i februari 2021, med hjälp av Elof Lindell och flera tidigare anställda.

Det är en imponerande fabriksanläggning, som Elof Lindell byggde upp under en relativt kort tid.

Elof Lindells fabrik i Dagsmark räknas till den absoluta toppen av de framgångsrika företag som finns eller har funnits i Kristinestad. Han började ensam i liten skala och vartefter verksamheten växte utökades också antalet anställda till mer än 200 då han år 1984 sålde företaget. Företaget förfogade då över 13 000 kvm fabriksyta och hade den modernaste maskinparken i sin bransch i Finland.

Historia.

Elof föddes mellankrigsåret 1941 och är son till bonden Artur och Hulda Lindell i Klemetsändan. Med sina tre systrar växte han upp och gick i folkskolan i Dagsmark, som låg en kilometer från hemmet. Elofs far Artur var sjuklig och då Elof var 10 år gammal dog fadern plötsligt hemma på gårdsplanen. Det blev nu för änkan Hulda och barnen att sköta om gården och hemmanet.

Elof Lindell någon gång efter kriget, stående på en stol som kanske pappa Artur hade tillverkat. Knappast kunde någon ana att han en vacker dag skulle driva ett stort företag just på det ställe där stolen stod.
Skolgången inleddes i småskolan i Dagsmark med lärarinnan Elvi Rosenback i slutet av 1940-talet. I mitten längst fram sitter Elof Lindell.
Skolgången fortsatte sedan i storskolan i Dagsmark och efter det var hemma ett par år och hjälpte sin mor med det lilla hemmanet. På mamma Huldas inrådan började Elof år 1960 på snickarlinjen vid yrkesskolan i Vasa, där detta skolfoto togs. Elof Lindell i översta raden andra från höger. Flera av klasskamraterna fortsatte sedan efter de två skolåren i Tekniska skolan och Elof har ångrat att han inte också började där, men han hade bråttom hem för att börja arbeta.

Fadern Artur var en duktig snickare, som tillverkade möbler och allt annat möjligt på beställning i ena ändan av uthuset på gården. Möjligtvis var det detta som inspirerade sonen Elof att börjar på snickarlinjen vid yrkesskolan i Vasa år 1960. Efter yrkesskolan blev det militären i Dragsvik och ett halvt års arbete i Sverige. År 1963 byggde han om det gamla fähuset i norra ändan av uthuset och där började han tillverka fönster, dörrar och dylikt som beställningsarbete. Några riktiga maskiner hade han inte, så det blev att tillverka sådana också, till exempel en skivsåg och en bandslipmaskin.

Smeden Otto Dahlroos i Lillsjö var också med och bland annat tillverkade han metalldelar till en limpress för mellandörrar.

Det var här som Elof Lindell föddes och växte upp med sina tre systrar. Barndomshemmet revs i mitten av 1970-talet, då företaget expanderade och behövde hela området mot landsvägen.

Kb Elof Lindell bildas.

Han bildade då bolaget Kb Elof Lindell och i maj 1967 kunde han anställa Henry Söderlund från Tjöck. Svågern Helmer Holmqvist, som bodde i närheten var också med nästan från början och efter en tid anställdes Lasse Hermans från Lappfjärd.

Den okända fotografen har här lyckats fånga någonting historiskt, då E. Sten från Korsbäck med traktor hämtar den absolut första produkten, ett fönster från Elof Lindells snickeri runt 1963. Av förståeliga skäl var Elof mycket spänd vid detta tillfälle och var osäker på hur produkten skulle tas emot.

Det mesta som tillverkades gjordes på beställning men vid lugnare perioder vintertid kunde de också tillverka skåp eller bokhyllor, som såldes åt behövande. Verksamheten ökade hela tiden men ändå inte tillräckligt och lönsamheten var dålig hela tiden. Produktionen borde ökas rejält men hur det skulle gå till var oklart. Hos sin syster i Sverige märkte Elof genast att Finland var 20 år efter Sverige vad gäller köksinredningar år 1960.

Det var de två stora köksinredningsföretagen Marbodal och Ballingslöv, som blev Elofs favoriter. Han hade hela tiden kontakt med dem och fick köpa beslag och andra delar, som inte fanns i Finland den tiden.

Det här med köksskåp och garderober var ju ett alternativ och ett annat var att effektivera tillverkningen av fönster och dörrar. För att få reda på marknadsläget i nejden så gjorde Elof, Henry och Helmer en studieresa till de finska trakterna. Han gjorde alltså precis som hans lärare i yrkesskolan hade sagt, att man först skall ta lärdom av andra i branschen före man startar eget.

Först besökte de Kurikan Puunjaloste, som tillverkade köksskåp och garderober av märket Kabyssi. Fabriken verkade i en gammal tegelbyggnad i två våningar och de arbetade med gamla och omoderna metoder. Fabriken var stor och de hade 150 anställda.

Det andra stället de besökte var Alavuden Puunjaloste, som tillverkade fönster och dörrar. De verkade i en stor och fin fabriksbyggnad. De blev visade runt i fabriken och där fanns bland annat tre jättestora och fina hyvelmaskiner bredvid varandra. De blev nästan förskräckta av vad de såg i den fina fabriken och de såg direkt att i den branschen hade de ingen chans att slå sig fram.

Tillverkningen av skåp och garderober inleds.

Man kan gott säga att efter denna utfärd föddes tanken på ett snickeri, som enbart skulle tillverka garderober och köksskåp. Elof inledde då produktion av dessa produkter och tack vare den goda kvaliteten fick de snabbt mer och mer kunder.

I slutet av 1960-talet blev det gamla fähuset för litet och då byggdes snickeriet ut ordentligt och nu kunde flera personer anställas. Förutom Elof själv, Henry och Helmer så arbetade också Lasse Hermans, Hans Lindell, Bengt Södergård och Helge Hägglund där. Elof hittade hela tiden fler kunder och till och med större byggföretag började använda hans köksskåp i sina nybyggen.

Tidningen Syd-Österbotten publicerade den 13 december 1969 en bild av Lindells nybyggda snickeri. I början av år 1969 var det nära att den här byggnaden skulle ha förstörts i en brand. Spånor från snickeriets maskiner blåstes upp på vinden och av någon anledning började det brinna på mellanbottnen. Till all lycka lyckades brandkåren släcka elden, så att endast en del av taket förstördes.

Den första tiden tillverkades dörrarna och skåpsidorna av en träram med pålimmade hårdinsulitskivor. Skåpen levererades omålade och i närområdet skötte de anställda också om monterandet i hemmen. Det var sedan målarens uppgift att måla skåpen både utan och innan. Efter en tid började skåpen levereras grundmålade. Ganska snart övergick snickeriet till att använda spånskivor i skåpsidorna och som dörrar. Efter en tid inköptes en automatisk målningslinje, där stomdelarna målades med vit färg. Samtidigt började också köksluckorna målas med olika klara, trendiga färger som rött, blått, gult och grönt. De sprutmålades för hand till en början av Karl Hammarberg, som Elof anställde.

I början av 1970-talet byggde Elof ut snickeriet flera gånger, då produktionen av kök ökade. Mitt i bild syns det långa snickeriet. I nedre kanten syns bröderna Kangas såg och en del av deras virkeslager.

Företaget ombildas till Oy E. Lindell Ab.

I början av 1970-talet ombildades bolaget till aktiebolag, som fick namnet Oy E. Lindell Ab. De gamla utrymmena blev snabbt för trånga och nu började en utbyggnad av sällan skådat slag. Åtminstone med Dagsmark mått mätt, så var det en helt sagolik utveckling av verksamheten.

Antalet anställda ökade varje år med ett tiotal personer och nya utrymmen byggdes i en sådan takt att varken ritningar gjordes eller byggnadstillstånd hann skaffas. Elof hade hela tiden den taktiken att när han fick en idé så skulle den förverkligas direkt. Någon långsiktig planering fanns inte och produktionen anpassades hela tiden enligt den ökade försäljningen. Byggnaderna uppfördes ofta med egen arbetskraft från närområdet och snabbt skulle det gå.

”LINDA- kök” skapas.

År 1973 skapades varumärket ”LINDA- kök” som av flera kunder utsågs till det bästa köket i Finland. Produktutvecklingen gick snabbt framåt och företaget blev en föregångare med många nya modeller. Till exempel den modell som kallades Dekor blev en formidabel försäljningssuccé och trots att den prissattes högt, så hade den en strykande åtgång. Modellen av ytfanérad spånskiva var enkel men den tilltalade köparna och fick bara goda betyg.

Konkurrensen var hård och det gällde att hävda sig mot kök som Ensolux, Kabyssi, Serla, Marcello och Puustelli. Tack vare de nya produkterna, som tilltalade kunderna så kunde ”LINDA-kök” klara sig bra i konkurrensen och blev med tiden en förebild, som de andra företagen gärna kopierade.

Försäljare anställs.

Det var år 1974 som byggmästaren Stefan Björklund anställdes som försäljningschef. Hans första uppgift blev att göra upp en prislista och han fick i brådskan tag på en konkurrents prislista. Den var i högre laget och tur var det, att det var åt det hållet. Man kan gott säga att nu blev det rätt pris för den kvalitet på kök som LINDA-kök tillverkade. Elof hade hela tiden gått i den tron att han höll för höga priser men nu kunde de höjas med flera procent.

Försäljningen gjorde hela tiden sitt bästa, så att de erhållna beställningarna var större än vad produktionen skulle hinna med och det blev nästan en tävling mellan försäljningen och produktionen. Den tävlingen slutade nog oavgjord.

Lönsamheten var god och utbyggnaderna kunde till stor del finansieras med egna pengar. Egna kontor och köksutställningar grundades på flera ställen, först i Dagsmark sedan Närpes, Vasa, Tammerfors, Jakobstad och i Helsingfors. Dessutom hade företaget ett 20-tal egna återförsäljare runt om i landet.

På bostadsmässan i Vasa år 1975 hade Lindell ställt ut ett modellkök och detta rönte ett stort intresse och beundran. Det här året hade Lindell 35 personer anställda och Elof tyckte att det fanns en viss brist på snickare, åtminstone på utbildade sådana. Försäljningen detta år var lite över 2 miljoner mark och den hade ökat med 76 % från året innan.

Tomtfrågan löstes med kusinen.

Den ständiga utbyggnaden ledde också till att företaget måste skaffa mera tomtmark. Det här blev aldrig något stort problem, eftersom Elofs kusin Hans ägde mark i närheten och med passliga bytesaffärer kunde tomtfrågan ordnas.

Stor bostadsbrist i Dagsmark.

Att hitta bostäder till alla anställda var inte det lättaste, eftersom de flesta den tiden ville bo nära arbetsplatsen. Inflyttningen till Dagsmark var stor och det fanns inga lediga bostäder i byn. Elof Lindell tog då initiativ till att kommunen skulle bygga radhus i Dagsmark. I Kristinestad var man medvetna om bostadsbristen, så de köpte ett område på Byåsen av en privatperson. Där uppfördes radhus med 8 lägenheter, som kunde tas i bruk 1980 och Lindell var en av delägarna med en andel på 37 %.

På grund av Lindells snabba expansion kom det till och med önskemål att kommunen skulle starta upp en finsk lågstadieskola i Dagsmark, eftersom det helt klart fanns ett behov. Skoldirektören konstaterade dock att eleverna skulle räcka till endast för en enlärarskola och någon sådan kom inte på fråga.

Utvecklingen god i slutet av 1970-talet.

Under senare delen av 70-talet så var försäljningsökningen stor. År 1975 var försäljningen 2 miljoner och redan följande var den 4,6 miljoner, en ökning med hela 122 %. År 1977 såldes det för 6, 7 miljoner och följande år för mer än 10 miljoner. 1979 var ett bra år då försäljningen ökade med 59 % till 16 miljoner för att sedan hoppa till 28 miljoner år 1980. Det fanns inte många företag i Österbotten som kunde uppvisa en motsvarande ökning.

Elof Lindell anställde på våren 1967 Henry Söderlund från Tjöck. Denne fortsatte sedan i företagets tjänst ända till hösten 1984. Foto Reino Riihiluoma.

Moderna maskiner.

Presslinjen, som var installerad i tillbyggnaden invid den stora industrihallen.
Presslinjen.

Utanför bild en inmatningsmaskin, sedan kommer en borstmaskin och följande är limpåläggningsmaskinen. Följande i linjen är en maskin som sätter på folie och sedan följer limpressen. I slutändan finns skivsågen, som kapar till passliga bitar med ett 4 mm övermått och den sista maskinen staplar sedan delarna, så att den kan föras till följande linje. Spånskivorna som tillverkade av företaget Sasmo i Kuopio och förädlades på Lindell med en melaminfolie och fick då namnet ”Sasmolinskivan”.

Komponentlinjen var inrymd i en större hall på fabriksområdet.
Komponentlinjen…

…var en otroligt effektiv och helautomatisk linje. Den börjar med inmatningsmaskinen och efter det sågas och kantlistas långsidorna på skivorna. Sedan svängs skivorna och maskinen sågar och kantlistar båda ändarna. Sedan kommer skivorna till maskinen som kan borra ända upp till 100 hål i varje skiva och sedan kommer maskinen i slår i tapparna. I slutändan staplades skivorna på nytt och rullades iväg på rullbanorna till monteringsavdelningen.

Åren 1980 till 1982 när dessa två maskinlinjer anskaffades, så kostade de tillsammans 6,5 miljoner mark och var då de modernaste i Finland. Kapaciteten för normala delar var 15 stycken per minut och hela linjen behövde övervakas av endast ett par man. Under en timmes tid hade linjen producerat upp emot 700 delar, utan att någon mänsklig hand hade vidrört delarna. ”Det var ett stort nöje att stå och titta på när denna fantastiska linje kördes”, sade Elof efteråt.

Arbetsplatsbespisning.

I december 1978 började Elof med arbetsplatsbespisning och det var en välkommen satsning. Före det skulle var och en sköta om lunchen själva med egen matsäck. Tuula Lundell anställdes som kokerska och till sin hjälp kunde hon ha någon ur produktionspersonalen. Nästan redan från början så hjälpte Gullan Rosenback till några timmar om dagen. Antalet matgäster kunde uppgå till närmare 200 varje dag.

Byggandet av industrihallen.

Snickeriet som hela tiden hade verkat i trånga utrymmen behövde i slutet av 70-talet nya och rejält tilltagna utrymmen. I mars 1979 planerades därför ett större nybygge, och Lindell förhandlade med staden om byggandet av en industrihall. Det planerades i början för en industrihall på ungefär 2 500 kvm som skulle kosta 2,5 miljoner mark. Redan följande månad hade hallen växt till 2 900 kvm och priset till 2,8 miljoner. Byggstarten skulle ske i juni 1979 och den borde vara färdig i början av 1980. Huvudentreprenör för industrihallen blev Byggtjänst Kurt Westerlund från Kristinestad. Lappfjärds Värme skall sköta om VVS och Seppäsen Sähkö om elektriciteten och Per Lindeman från Lappfjärd sköter om allt målningsarbete. De kommunaltekniska arbetena skall utföras av Perusyhtymä Oy för nästan 200 000 mark.

Den 18 januari 1980 var det taklagsfest på nya hallen. Elof berättar att företaget nu har 150 anställda och det borde bli 180 då nyhallen blir färdig. Den skall vara klar i slutet av februari och sedan startar vi i mars. I själva hallen är våningsytan 2 400 kvm, plus kalla utrymmen 185 kvm, pannrum 145 kvm och sociala utrymmen 236 kvm, totalt runt 2 950 kvm och enligt kontrollanten Unto Fieandt är volymen hela 17 200 kubikmeter. På våren 1980 skall en försäljningsfilial öppnas i Sverige och de behövs eftersom 10 procent av produktionen redan exporteras dit, berättade Elof på taklagsfesten.

Slutsumman för stadens investering blev 3,8 miljoner. I den här nya hallen tillverkades dörrar av trä med moderna metoder. Redan följande år byggde Elof i egen regi ut hallen på sidan mot öster med 1 630 kvm och där tillverkades Sasmolinskivorna. Den här avdelningen gick tidvis i 2-skift, eftersom hälften av produktionen såldes tillbaka till Sasmo i Kuopio.

I den nya hallen monterades sedan in moderna maskiner, så att maskinparken var den modernaste bland alla tillverkare i Finland. Elof var mycket nöjd med den här maskinparken som nu var i klass med den, som de blev så förskräckta över vid fabriksbesöket på Alavuden Puujaloste 10-12 år tidigare. Lindell, som redan tidigare hade räknats som en föregångare i branschen blev nu en av landets största tillverkare av kök.

Tack vare investeringen i den nya hallen kunde försäljningen år 1980 öka med hela 78 %. I den nya hallen producerades det dörrar och bord i helträ för export till Sverige och Väst-Tyskland. Där tillverkades också köksluckor för de egna Linda köken. Av företagets 210 anställda arbetade 85 i den nya hallen, som bland de anställda kallades ”Nyhallin”.

Alf Knuts foto av den nya industrihallen som staden byggde åt företaget och som kunde tas i bruk år 1980.

Gott betyg.

Kökstillverkaren Serla gjorde marknadsundersökningar och i dessa fick Lindell de högsta betygen och detta sporrade till vidare utveckling av verksamheten. Serla undersökte också hur många offerter som ledde till beställning. För dem själva var det bara 2 stycken av 10 som ledde till order medan siffran för Lindell var 8 av 10. Detta visade tydligt vilken potential och brand som LINDA-kök hade.

Trots de dåliga konjunkturerna i Finland och i Sverige år 1981 så kunde företaget visa upp fina siffror, då försäljningen steg till 35 miljoner mark. Av försäljningen gick mer är 3 miljoner på export till Sverige och Tyskland. Resultatet skulle varit betydligt bättre om inte företaget detta år skulle ha råkat ut för sin största kreditförlust på närmare en halv miljon mark. Det investerades friskt då 2,6 miljoner satsades i byggnader och 2,3 miljoner i maskiner. År 1981 hade företaget fortsättningsvis 210 personer på lönelistorna.

Etablering i Pörtom.

Eftersom byggandet av industrihallen i Dagsmark blev lite försenat, så blev det i brådskan en etablering också i Pörtom, där kommunen ägde passliga utrymmen. Orsaken till denna brådska var beställningarna till Ikea, som köpte stora mängder av det kompakta furubordet, som de kallade ”Gille”. Det var i november 1979 som Lindell hyrde den runda plåthallen av Närpes kommun och inledde produktionen med arbetare främst från Dagsmark. Hyresavtalet gällde till en början bara till sommaren 1980. I Pörtom tillverkades kompakta furubord och mellandörrar och där var 7 man i arbete i januari 1980.

Den tillfälliga hyrda hallen i Pörtom fick fortsättning och i april 1985 så köpte Elof de två plåthallar av Närpes kommun, som han hade hyrt sedan 1979.

Metallverkstad i Kristinestad.

I början av år 1981 startade Elof Lindell en metallverkstad på Östra sidan i Kristinestad i Pullolas hall och verksamheten drevs inom ramen för Pörtombolaget Ky E. Lindell Kb. I den här verkstaden reparerades maskiner från snickeriet och helt nya maskiner konstruerades också. Allting som tillverkades i den här verkstaden gjordes bara för eget bruk.

Etablering i Övermark.

År 1982 hyrde Elof Lindell en industrihall på 2 500 kvm i Övermark av Ralf-Erik Palin, som före det hade tillverkat fönster och dörrar där under namnet Furwood. I januari 1983 köpte Elof Lindell företaget Furwood med den stora industrihallen, som dessvärre förstördes i en brand i oktober 1984. Skadorna uppskattades till 5 miljoner mark och fabriken byggdes inte upp igen. Verksamheten och all tillverkning flyttades till andra orter, det mesta till Pörtom.

Fortsättningsvis goda siffror.

Också under år 1982 kunde företaget visa upp fina siffror då försäljningen steg till 40 miljoner. Helträprodukterna gav en försäljning på 13,2 miljoner och köksinredningsprodukterna inbringade 27,3 miljoner och 9 % av försäljningen kom från exporten. På grund av  den stora omställningen från målade stommar till melaminstommar så blev driftsbidraget sämre än väntat det året.

I början av år 1982 kunde den nya melaminhallen tas i fullt bruk, alltså den som byggdes ihop med stadens industrihall. Mot slutet av året kördes det i två skift i melaminhallen, då det gjordes avtal om tillverkning av den så kallade Sasmolinskivan med Sasmo. Också stommarna till köksskåpen tillverkades med den nya melaminytan.

I Sverige gjorde man en devalvering av kronan, vilket medförde lägre försäljningspris på exportprodukterna.

För år 1983 visade företaget upp mycket fina siffror, då försäljningen steg till 46 miljoner, detta trots att exporten minskade till endast 3 %. Driftsbidraget var över 15 %, en tillfredsställande siffra med tanke på den hårdnande konkurrensen och en överproduktion i landet. I bokslutet ser man tydligt att de stora maskininvesteringar redan börjar ge bra resultat.

Utbyggnaden fortsatte också detta år, nu med 400 kvm. Hälften av produktion i melaminhallen kunde säljas vidare till Sasmo, som i sin tur sålde produkterna vidare, till exempel till Puukeskus. Produktionen av helträ fortsatte som tidigare men med sämre lönsamhet än tidigare år. En stor mängd nya återförsäljare hade tillkommit under det här året. För första gången i företagets historia minskade antalet anställda, så att det vid årets slut var jämt 200 personer i arbete.

Försäljningen av företaget.

Eftersom exporten till Sverige ökade så bestämde Elof i början av 1980-talet att det skall göras en satsning i Stockholm med en större försäljningsutställning. Planeringen var långt hunnen då företaget Marbodal i Sverige år 1983 tog kontakt och ville köpa Elofs företag i Dagsmark. Ekonomer från Sverige undersökte Lindells företag under ett par veckors tid. Men så råkade det sig så att Marbodal just då förvärvade HTH-kök i Danmark och de konstaterade då att de inte hade resurser för ett köp också i Finland.

Strax efter detta tog företaget GA Serlachius Ab från Mänttä kontakt med Elof och ville köpa företaget och han var inte främmande för tanken. Utbyggnaden hade varit snabb och Elof ansåg då att han hade varken ork eller resurser att ytterligare utveckla verksamheten. Han hade heller aldrig gillat rollen som direktör utan var mera på den praktiska sidan. Direktörssysslan blev mer och mer krävande med många representationsuppdrag, som började ta för mycket tid. Företaget hade då 200 anställda, en omsättning på 46 miljoner mark och god lönsamhet.

Efter förhandlingar med Serlachius i slutet av år 1983, så blev det i januari 1984 klart att Elof säljer sin andel av företaget. Efter en tid sålde också de mindre delägarna produktionschef Henry Söderlund, inköpschef Nils Nelson och ytbehandlingschef Karl Hammarberg sina andelar till Serlachius. De nya ägarna hade från tidigare en köksfabrik i Kolho, där de tillverkade kök av märket Serla och de räknade med att i fortsättningen ha en marknadsandel på 20 % i Finland.

Elof berättade efter försäljningen att han var helt slutkörd, efter att ha gett allt åt företaget under 17 års tid. Energireserverna var helt tömda och batterierna behövde laddas upp. Elof som då var 42 år gammal avslutade så sin andel i ett av de mest framgångsrika företagen i Sydösterbotten.

Fortsättningen.

Elof Lindell slutade emellertid inte som företagare, eftersom företagen i Pörtom, Övermark och i Kristinestad inte ingick i försäljningen till Serlachius. Tvärtom började nu en ny epok i livet, då han startade flera nya företag och utvecklade de som han ägde från tidigare. På en kort tid blev han både verkstadsägare, bilhandlare och snickare och allt detta belönades i slutet av år 1984 då Elof i en folkomröstning med stor majoritet utsågs till ”Årets Kristinestadsbo”.

Elof i Florida på 1980-talet efter att han hade sålt företaget i Dagsmark.

Under en resa till Florida i USA år 1981 fick Elof smak för det fina klimatet och det goda livet där. En tid efter att han sålde företaget så köpte han en egen lägenhet i Florida och han bodde där i långa perioder. Från tidigare hade Elof ett stort intresse för tennisspel och i Florida fick han smak för golf, som numera är hans stora passion. Internationell fotboll och så gott som all annan idrott följer han med stort intresse. ”Allt som har med tävlande att göra inspirerar mig!”

Slutord.

År 2021, då det har gått 37 år sedan försäljningen av Oy E. Lindell Ab i Dagsmark, så går Elofs tankar så här om tiden med Linda-Kök:

Ett stort tack!

”Jag har arbetat i flera egna företag men Oy E. Lindell och dess LINDA-kök är nog företaget i mitt hjärta och jag tror att en stor del av alla ni som jobbade där tycker likadant. Ni var närmare 220 personer som år 1982 arbetade med mig och ni kände alla stor samhörighet med företaget.

För det var vi alla som gjorde LINDA-kök till ett av landets ledande köksinredningsföretag på bara 10 år. De flesta av er var unga, kanske bara 16 – 17 år fyllda pojkar och flickor, när ni började och år 1982 var medelåldern i företaget under 30 år.

Nu på äldre dar känns det bra för mig då jag minns vilken energi, vilja och kunnande som fanns i företaget den tiden.

Man kan fråga sig varför det gick så bra för företaget och Linda-Kök men främst var det nog den hängivna personalen och då alla drog åt samma håll. LINDA-kök var också en av de första tillverkarna som började med egna, permanenta kontor och utställningar. Till en början i Dagsmark och sedan i Närpes, Vasa, Tammerfors, Helsingfors, Jakobstad, Stockholm och så vidare.

På tal om lojalitet och ansvarskänsla måste jag ta ett exempel med min granne Holger. Han hade ansvar för att det tekniska fungerade i fabriken och där ingick också skötseln av spånpannan. För att kunna kontrollera att pannan fungerade installerade han en varningslampa i toppen av skorstenen, så att han hemifrån kunde se att värmepannan fungerade som den skulle.

I början av 1970-talet så var så gott som alla dörrar målade, men så kom Linda-Kök ut med nya fanerade Dekor dörrar i valnöt, eknatur och betsade. Sedan kom dörrar tillverkade i helträ av furu, ek eller bok och dessa blev storsäljare under hela 1970- och 1980-talet.

En annan bidragande orsak till framgången var Lindas hypermoderna maskinpark med helautomatiska produktionslinjer. Vi använde endast de bästa råmaterialen som skivor, beslag, färger, lacker och de olika fanérmaterialen av furu, björk och ädelträ.

Resultatet av allt detta blev att Oy E. Lindell Ab med dess LINDA-kök år 1982 hade en omsättning på över 40 miljoner mark och ett driftsbidrag på 6 miljoner.

Man kan med fog ställa sig frågan att varför sålde jag då detta gedigna företag år 1984. Det kändes då som en stor lättnad, eftersom jag då hade arbetat oavbrutet utan någon semester i 10 års tid. Det var ju under semestrarna som nya maskiner och rullbanor skulle byggas, för att klara av följande års 25 – 35 % ökning av produktionen. Men det var ju just den här typen av arbete som jag gillade mest, att utveckla produktionen för den kommande ökningen.

En annan bidragande orsak till försäljningen var den korta orderstocken som LINDA-kök hade. Den var endast 2 – 4 veckor och det ledde till en malande inre oro. Har vi tillräckligt med beställningar och har vi arbete åt alla anställda?

Så här i efterhand kan jag öppet medge att jag ångrar detta djupt. Redan efter ett par månader kände jag en saknad efter företaget och dess personal. Den här saknaden har fortsatt i alla år och jag har först nu börjat förstå hur bra allting fungerade i företaget.

Jag har flera gånger lekt med tanken att hur skulle det ha gått för företaget, om vi alla skulle ha fortsatt på den inslagna linjen. Högst troligen skulle vi i dag år 2021 ha haft mer är tusen anställda i Finland, Sverige, Norge och i Estland.

Under åren 1982 – 1990 under den gällande ”make money” tiden steg försäljningspriserna med upp till 30 – 40 %. Med tanke på den kapacitet som vi hade som bäst då vi tillverkade nästan 20 kök per dag, så skulle vi ha kunnat gjort ”big money”.

Till sist ett stort tack också till alla er runt om i landet, som valde LINDA-kök. Totalt tillverkade vi ungefär 25 000 kompletta kök och av dessa finns säkert ett hundratal ännu i användning!

Ännu en gång, ett stort tack till er alla.”

Elof.

Henry Söderlund från Tjöck fick ända från början vara med i utvecklingen av Lindells företag i Dagsmark. Han började på våren 1967 och slutade 1984, en kort tid efter att Elof sålde företaget. Med dessa visdomsord tackar han Elof för alla år som de arbetade tillsammans.

Foton och annat intressant.

Trots alla framgångar i företagsvärlden, så säger Elof att det bästa som hänt honom var när han och sambon Jaana fick tvillingpojkarna Robert och Johan år 1990.
Under vissa perioder vistades Elof i Florida tillsammans med sambon Jaana och tvillingbarnen Johan och Robert. Här står hela familjen på flygplatsen i Miami, för att vinka av Elof som ensam skall resa hem till Finland.
Elof Lindell i militären i början av 60-talet.
År 1981 ordnade företagarföreningen en resa till Florida i USA och Elof Lindell deltog i den tillsammans med försäljningschefen Stefan Björklund. Eftersom det var mitt i vintern var det lugnt på beachen men Elof vågade sig ändå ut i vattnet och Stefan visar tydligt åt vilket håll Dagsmark ligger.
I monteringshallen sammanfogades inredningsenheterna på löpande band. Efter detta så rullades komponenterna vidare in i förpackningshallen, där de kördes genom en krympfoliemaskin. Efter inpackningen kördes skåpen ut till kunderna med företagets egna bilar. Beroende på kökens storlek så tillverkades det mellan 10 och 15 kök per dag. Bilden är lite otydlig men man kan skönja åtminstone 10 arbetare i full gång.
Det gällde att ha ett heltäckande nät av återförsäljare och utställningskontor i hela landet. Bilden ur företagets katalog.
Fabrikschef Jouko Haapanen övervakar installationen av en ny limpress i ”Nyhallin” i början av 1980-talet. Foto Alf Knuts.
LINDA-kök fick flera gånger bra publicitet och synlighet i tidningarna. Den här bilden publicerades i landets största svenskspråkiga tidning Hufvudstadsbladet år 1978 där Pauli Mannila står vid maskinen tillsammans med arbetsledaren Kurt Backlund.
Från och med 1973 använde företaget denna välkända logo i sin marknadsföring.
Då de nya utställningsköken skulle fotograferas för att användas i broschyrerna, så använde Lindell ibland välkända personer på bilderna. Allting skulle göras i minsta detalj och nog ser det hemtrevligt ut med paret Hohenthal som fotomodeller.
Denna bild av en välkänd familj från Lålby fanns med i en av Lindells många broschyrer. Det här modellköket byggdes förresten upp i den Hindska gården på Östra sidan i Kristinestad, som Elof hade köpt. När fotograferingen var klar så plockades köket bort och följande byggdes upp. Föregående bild och efterföljande bild är alltså tagna i samma utrymme uppu på andra våningen i Hindska huset.
Snyggt kök som fanns i sortimentet. Fotot ur företagets katalog.
Flaggskeppet i LINDA-köks kollektion var modellen med inslag av masurbjörk i köksluckorna. Trots att konkurrenterna ofta kopierade företagets modeller, så fick de ha denna storsäljare helt för sig själva. Fotot ur företagets katalog.
Dekordörrarna blev ett lyft för företaget och de tillverkades i olika träslag, lackade eller betsade. Det här köket är av ek, som var det mest använda. Bilden ur företagets katalog.
Olympiaköket marknadsfördes som det romantiska köket med den bågformade ramen på köksluckorna. Fotomodell är inköpschef Stig Björses, som sedan blev företagets försäljningschef. Bilden ur företagets katalog.
De här Herrgårds innerdörrarna hörde till företagets storsäljare både på hemmamarknaden och på export. På bilden en inomhus dubbeldörr i furu med glas men dörrarna gjordes av flera andra modeller och kunde vara målade eller betsade, och med eller utan fönster. Bilden ur företagets katalog.
Spegelmellandörrar av furu hörde till de större produkterna i Lindells sortiment.
Till Lindas sortiment hörde också fullständiga inredningar för badrum och där var den här dörrmodellen mycket populär. Fotot ur företagets katalog.
I sortimentet ingick ett stort urval dörrknoppar och handtag. Dörrknopparna av trä tillverkades i fabriken i Dagsmark. Bilden ur företagets katalog.
Lindell tillverkade själva fina köksklockor av helträ, som de kunde ge som gåva åt köpare, samarbetspartners och återförsäljare. De här klockorna hänger fortfarande på flera väggar runt om i landet. Bilden ur företagets katalog.
I januari 1979 gjorde Svenska folkpartiets riksdagsgrupp ett besök i Kristinestad och passade också på att besöka Lindells fabrik i Dagsmark. Från vänster Åke Ålgars, Håkan Malm, Elof Lindell, Torolf Westerlund och skymd bakom honom står Per Thomasfolk. Christoffer Taxell står med armarna i kors bredvid Jutta Zilliacus och Kristian Gestrin. Bakom Gestrin syns Hans Ingvesgård och till höger står Elly Sigfrids och Alf Mangs.
Elof Lindell berättar om företaget för Kristian Gestrin och Åke Ålgars och bakom står Håkan Malm på sitt vanliga vis med händerna i fickorna. Det här är för övrigt ett av de sista fotografierna av Lappfjärds starka man Åke Ålgars, eftersom han omkom i en bilolycka ett par månader efteråt.
Pär Stenbäck till vänster tittar i den broschyr som försäljningschefen Stefan Björklund har delat ut. Mitt i bild står direktör Elof Lindell och till höger står Lisbeth Saxberg och Boris Lindeblad.
Torolf Westerlund visar åt Jutta Zilliacus hur det går till att göra de fina mönstren på köksluckorna. Till vänster står partisekreterare och längre bak till höger står Håkan Malm, Alf Mangs och Ole Norrback.
Till vänster försäljningschefen Stefan Björklund, som diskuterar med Kristian Gestrin, Henrik Westerlund och Pär Stenbäck. Längre bak syns Runar Lind och till höger syns Per Thomasfolk.
Torolf Westerlund visar åt Jutta Zilliacus och partisekreteraren hur det går till att producera köksskåp.
Försäljningskurvan för åren 1968 till 1982 går rakt uppåt, en drömkurva för vilken ekonom som helst.
I företagets årsberättelser fanns det varje år med en organisationsplan, som visade vilka ansvarsområden som de olika cheferna skulle sköta. Det här exemplet är från år 1980.