Del 5. Mötet med farmare Fredin.

Vi hade inte riktigt hunnit göra oss rena i duschen och sätta på oss rent, innan det knackade på dörren och en stadig blondin kom in genom dörren. Hon frågade oss om vi ville ha ”a good time”. Men jag var ännu för grön till att ge mig in på några kärleksäventyr. Vi hade ju inte haft nå vidare beröring med det motsatta könet på hela sommaren.

På kvällen gick vi ut på stan och in i en stor teater och såg film i två timmar och sedan teater i två timmar av kända artister. Följande dag gick vi omkring och såg på staden, som var stor och mycket vidsträckt. Den bestod mest av låghus och familjebostäder. Staden vimlade av cowboys, som var klädda i stövlar, vida läderbyxor och den stora hatten på huvudet. En röd näsduk var virad runt halsen och skjortan öppen i bringan men några revolvrar hade de inte i bältet.

När vi en dag stod och tittade i ett skyltfönster, kom en lång äldre man som gick med käpp fram till oss och frågade om vi var skandinaver. Han sade då på svenska, om vi sökte jobb och det ville vi ju ha.

Han ville ha några skogshuggare för vintern på sin farm och det var vi nog intresserade av, så han gav oss sin adress och mera uppgifter om arbetets art. Vi vill inte avgöra saken omedelbart, utan vi skulle fundera på det och sedan skulle vi meddela honom.

Vi gick så in på en saloon där gänget från Golden brukade sitta och dricka beer. Dem hade vi då redan träffat ute på stan och vi visste att de som var äldre i landet, skulle känna till arbetet som vi blev erbjudna. De var genast med på noterna och de tyckte att vi allesammans skulle fara ut på jobbet. De var nästan utan pengar nu redan, så arbetet skulle nog behövas.

Vi beslöt att vi alla skulle gå och prata med farmaren, som bodde i utkanten av staden i en tvåvånings vitmålad villa. Vi knackade på frontdörren och en kvinna av nordiskt utseende öppnade och vi frågade om Mr. Fredin träffades. Kvinnan var tydligen hans hustru och hon svarade på engelska att han var working. Hon visade oss med dit, där han stod vid en liten maskin och tillverkade kvastar av bast med långa träskaft. Han sade att detta lärde han sig, då han fick reumatism i benen och inte längre kunde arbeta på farmen. Han hade hustru och två fullvuxna flickor. Den äldre arbetade på kontor och den yngre gick ännu i ”highschool”, (alltså på en högskola).

Familjen hade emigrerat i seklets början till North Dakota och där tagit land. Men de trivdes inte där, utan beslöt att komma upp till Alberta och ta farm där. Men så hade han oturen att få reumatism, så han var tvungen att byta yrke efter några år på farmen. Deras hem var på 130 acres (en acre är ca 0,4 hektar, vilket betyder att hans hemman var 52 hektar) som de hade fått utan ersättning av staten och det bestod mest av skog och lite gräsland.

Vi kom överens med Fredin att vi alla skulle starta tidigt följande morgon, så borde vi hinna fram innan kvällen om hans lilla Ford, modell 20 skulle hålla en så lång resa. Hos Fredin fick vi alla kaffe och blev utfrågade av hustrun hur det var i gamla landet. De hade inte längre någon förbindelse till Sverige, sade de. Hustrun var barnfödd i Karlskrona i Blekinge.

Nu hade vi jobb och vi kände oss alla fria från oron om arbete. De flesta av de andra grabbarna var helt utan pengar. Det var bara jag och den norska gutten Arne Linder, som hade kapital på fickan. Arne var i min ålder och han hade nyss anlänt till Canada och därför höll vi bättre i pengarna än de äldre som helst tillbringade dagarna på en saloon. De övriga var Nestor Liljedahl och Guss Petterson, som var född på Gotland och före detta sjöman. Han var äldst och närmade sig 60 år. Den andra var Gustav Persson och han var frontveteran från U.S. Army under världskriget 1913-1916. Han var en duktig arbetare och tillhörde en arbetarförening (kommunistorganisation i U.S.A. och i Canada. Föreningen var strängt förbjuden i U.S.A.)

Nu då arbetsfrågan var ordnad, beslöt vi alla att ta en promenad ut till arbetsförmedlingen, som låg en bit från Fredins. När vi kom in i en stor sal, stod där framme en högröstad man och bjöd ut arbete till de närvarande arbetssökande, som var rätt många. Förmedlaren hade alltid något roligt att säga om varje jobb som han bjöd ut, och därför höll han upp stämningen i salen. Den som betalade mest åt honom fick jobbet. Men vi var ju inte intresserade av något mer jobb, men vi lyssnade på föreställningen en stund. Det var nästan som när de i tiderna auktionerade ut slavar, tyckte jag.

När Nestor och jag gick ut från en restaurang på kvällen, så kom en ung man fram till mig. Han frågade på norska om jag ville fara ut och stuka, alltså skyla säd. Jag svarade att jag hade arbete nu redan. Men han stack ändå en biljett åt mig med uppmaning att ta detta.

När vi kom in på vårt hotellrum tittade jag på kartan och såg att platsen låg öster om Edmonton men farmarens namn var svenskt. Nog funderade jag på vad jag skulle göra. Om jag skulle lämna fyllgänget och försöka klara mig ensam. Men jag beslöt att tillsvidare följa med kamraterna. Nestor ville inte att jag skulle lämna dem, eftersom jag var deras bankir.

Följande morgon skulle vi resa men det blev ingen resa. Fredin hade problem med sin gamla Ford, så vi stannade i Calgary en dag till. Följande natt låg vi alla på golvet hos Fredins för att säkert vara på plats på morgonen.

Vid 6-tiden på morgonen var vi alla klara, efter en lätt breakfast, som Mrs. Fredin bjöd oss. Våra kappsäckar hade vi bak på bilen och själva satt vi i varandras knä, för trångt var det nog. Men det gick sakta framåt, över 300 miles upp N. W. förbi Red Deer, en liten farmstad. Där åt vi en duktig måltid. Därifrån fortsatte vi västerut mot Sylvan Lake, ett litet samhälle inne i snårskogen. Vägarna blev sämre hela tiden. Vi körde över floden, som var nästan torr nu på höstsidan.

Där det inte fanns broar, körde vi över vadställen och vattnet gick ibland ända upp till motorn. Men den lilla Forden gick på, ibland blev den så het, så att locket till kylaren flög i luften. Men det var bara att stanna för en stund, tills den hade avkylts och så fortsattes resan västerut. Nu hade den egentliga prärien slutat och en småskog började ta vid. Några stora farmer syntes inte mera, för de fanns ute på slättlandet. Nu syntes något enstaka stockhus här och där och fattigt föreföll det att vara. Eländiga blockhus var vad folk bodde i.

Mörkret höll på att överraska oss före vi hann fram till resans mål och vägarna var smala och krokiga. Slutligen stannade bilen vid ett av runda stockar timrat blockhus. Runt huset var allt vilt och igenvuxet av gräs och buskar. Här hade ju inga människofötter slitit marken på flera år. Ute på gården fanns ett annat timrat hus, som hade använts som fähus och vedlider. Dörren var nedfallen och därinne fanns det några vedklabbar.

Nu hade vi inte tid att titta oss omkring och vi var redan ganska trötta efter den långa resan från Calgary. Så vi tog vårt pick och pack in i huset, bredde ut filtar på golvet, som bestod av stampad lera. Några sängar fanns inte. En rostig järnspis stod vid ena väggen med ett plåtrör genom taket. Torrskaffning hade vi med oss men mörkret tvingade oss att så fort som möjligt krypa under filtarna.

På natten innan vi somnade berättade Fredin om när de flyttade ut till North Dakota till farmen där. Där fanns råttor och skallerormar i blockhuset. Han tyckte nog att det var ett hårt liv där, så därför beslöt de att fara hit till Alberta, när de gav ut land gratis åt folk som ville blir farmare. De fick alla 130 acres fritt.

Följande morgon var vacker med ett härligt solsken, då vi utvilade steg upp. Ute på gården betade en hare lugnt i det höga gräset och de skuttade slutligen bort när vi skulle gå närmare. Fredin föreslog att vi skulle gå och göra oss bekanta med grannarna.

Det var en norsk familj som bodde i närheten. De hade ett nytt, målat tvåvånings farmhus, som var byggt av bräder. Vi hörde att farmaren hade ett eget blocksåg och det såg man också på alla de andra byggnaderna att de var byggda av bräder, till och med ett stort fähus. De hade många mjölkkor och mjölken sålde de till Alhambra, en liten farmby vid järnvägen.

De hade två barn, en 20-års pojke och en några år yngre dotter. Så hade de en halv indianska som tjänarinna och hon var en skönhet men mycket blyg för oss främlingar.

Fredin och jag for ut till Alhambra, där det fanns en butik där vi köpte mat och annat som vi behövde. Dr såg vi att det också fanns sågar och yxor, ifall vi skulle behöva. Jag var ju den som hade de mesta pengarna, därför ville de andra att jag skulle finansiera köpet tillsvidare, något som jag också gjorde.

Matkärl fanns i blockhuset, så att vi klarade oss och en bit bort fanns en källa med ett smakligt vatten. Persson påstod att han hade varit kock på båtar han seglat på, så han fick bli vår kock. Vi åt middag och efter det sökte vi fram gamla bräder och slog ihop en sänglava på ena långväggen.

På kvällen gick Mrs. Fredin och jag över till norska farmen för att köpa mjölk. Flickorna spelade för oss på en rullgrammofon några bitar. De klagade att livet där på farmen var så långsamt och trist. Det blev både märkt och sent innan vi kom hem med mjölken.

Vi ville inte alla sova i blockhuset, så Fredin och jag gick tillbaka till norrmännen för att sova där. Men frun sade att de hade vägglus i sitt nybyggda hus och de var besvärliga på främmande, påstod hon. Så enligt hennes rekommendation beslöt vi att lägga oss på höskullen i stället. Där sov vi fint och bra, för höet luktade så gott. Nere under oss idisslade mjölkkorna lugnt och fridfullt om natten.

Följande dag efter att vi alla ätit av den mat som Persson bjöd på i blockhuset, så beslöt vi att vi skall fara ut i skogen, där vi skulle börja arbeta. Vi skulle se på området och lära känna till råarna och så vidare. Skogen var bra, tyckte vi och Fredin tyckte också att den hade vuxit bra under de år som han hade varit bort från farmen. Vi kom överens att vi skulle göra stockties och andra saker som Fredin sedan skulle sälja till en handelsman i Alhambra.

När vi satt och åt middag kom en stor bil utanför huset och in kom en lång farmare med cowboyhatt på huvudet. Han kände Fredin som en stor farmare och businessman. Han hette Örno och var av tysk härkomst. Han hade en stor och öm näsa, så vi tyckte att det svenska namnet ”örn” passade honom utmärkt.

Örno frågade oss om inte vi hellre skulle vilja arbeta på vägarbete för 40 cent i timmen, så kunde vi senare om vintern arbeta i skogen. Vi kunde börja fast genast i morgon, sade han. Nog tyckte vi alla att detta var bättre än att köpa verktyg och börja i skogen, så vi lovade att infinna oss i arbete följande dag. Fredin sade ingenting om saken. Kanske han också tyckte att vi gjorde bäst så.

Örno och en annan farmare som hette Jan, han var skotte, hade kontrakt på ett vägbygge, som gick genom trakten upp till Rocky Mountain.

Jag tyckte nog för mig själv att det var orätt mot Fredin att ta ett annat arbete än hans, men när vi diskuterade med honom om saken, så kom vi överens att vi skulle betala 5 dollar för resan, som han gett oss från Calgary. Följande morgon sade vi ”God Bay” till farmare Fredin och han satte sig i sin Ford och startade färden hem till Calgary.

Om du vill läsa följande kapitel, alltså nr 6, så skall du klicka HÄR!