20 år har förflutit sedan Kristinestads skyddskårsdistrikt bildades.

Artikel i tidningen Syd-Österbotten 9.12.1937 skriven av kapten G. Skrifvars. Språket har moderniserats lite, för att bättre passa dagens läsare.

Tjugoårsminnet av skyddskårernas tillblivelse i Svenska Österbotten har passerat utan större ord och åthävor. I dag, då det har förflutit 20 år sedan skyddskårerna i Sydösterbotten på ett möte i Närpes tingsgård den 9 december 1917 sammanslöt sig till ett distrikt, vilket senare kallades krets, har tidningens redaktion funnit det motiverat att i minnet återkalla de betydelsefulla händelserna kring skyddskårernas tillkomst i våra nejder. Vi har därför vänt oss till den främsta kännaren av detta betydelsefulla avsnitt i våra trakters historia, kapten G. Skrifvars, som här nedan framlägger ett material, som till avsevärd del inte tidigare publicerats:

Självständighetstanken uttalades offentligt redan den 25 maj 1917, vid Lappfjärds skyddskårs grundande.

Den ryska marsrevolutionen 1917 födde hos många finländska medborgare en förhoppning, att den länge närda drömmen om ett fritt och självständigt Finland skulle kunna åstadkommas på fredlig väg. Snart började dock den i landet förlagda ryska militären allt mera hänsynslöst blanda sig i landets inre angelägenheter och allehanda våldsdåd från den ryska soldateskens sida hörde till ordningen för dagen.

När därtill kom att det dåvarande socialistiska partiet gjorde gemensam sak med de ryska horderna i landet, framstod det så småningom alltmera klart för den sunt tänkande delen av vårt folk att endast väpnad strid skulle kunna förskaffa vårt folk oberoende och självständighet. Men folket saknade både vapen och kunskap hur de skulle användas. Visserligen hade landet en militärt skolan bataljon att tillgå i den 27 Preussiska jägarbataljonen men den befann sig fortfarande på främmande mark i Tyskland och den kraft som denna representerade var inte tillräcklig i den förestående kampen.

Det gällde alltså att först och främst förverkliga de planer, för vilka aktivisterna arbetat sedan långa tider tillbaka, nämligen att samla, beväpna och utbilda den vapenföra delen av folket i kamporganisationer.

Aktivismen i Sydösterbotten.

Aktivisternas planer på att åstadkomma kamporganisationer hade vunnit genklang i Sydösterbotten redan under det så kallades aktiva motståndets tider år 1905. Detta år bildades i Lappfjärd en förening, som hade tagit till uppgift att motarbeta förryskningspolitiken. I spetsen för denna förening, som kallades ”Svarta korset” stod bönderna K. H. Nissander och Emil Knus, och dåvarande länsmannen i Lappfjärd Arthur Lewán och sågägaren John Erickson. Redan under sitt första verksamhetsår vidtog styrelsen åtgärder för att beväpna medlemmarna i föreningen men de stötte naturligtvis på stora svårigheter i det avseendet och lyckades anskaffa blott ett och annat gevär.

Strävandena för att åstadkomma en medborgarkår i Finland fortgick oavbrutet i aktivistkretsar och planerna syntes ta gestalt i form av Voimaförbundet, som bildades i början av det därpå följande året eller 1906. Detta förbund hade många anhängare i Sydösterbottens svenska kommuner och det framstår som en självklar sak, att förbundets styrelse beslöt att över Pjelax i Närpes smuggla in ett parti vapen. Det var fråga om 3 000 föråldrade armégevär, som för förbundets räkning hade köpts i Schweiz. Det var landsdelens i sin helhet pålitliga befolkning, som förbundets styrelse bestod av. Tack vare denna befolkning i allmänhet och Pjelaxborna i synnerhet, men främst bland dem handlandena Josef Sigg och K. J. Mangs kunde planerna förverkligas. Av övriga sydösterbottniska aktivister, som medverkade till företagets lyckliga utgång, kan vi nämna handlanden Michael Mangs i Tjöck, den tidigare omnämnda lappfjärdsbon John Erickson och kommerserådet Alfred Carlström i Kristinestad.

Byvakten i Lappfjärd bildas hösten 1916.

Något större resultat åstadkom inte Voimaförbundet och det upplöstes redan på hösten 1906 efter att inte ens ha verkat i ett år. Vårt folk gick mot svåra tider av förtryck. Den aktiva tanken fortlevde dock i Sydösterbotten, liksom på andra ställen i landet och i och med världskriget föddes nya förhoppningar om frihet och självständighet. Liksom under det aktiva motståndets tider var det även denna gång Lappfjärd, som gick i spetsen. Redan den 9 augusti 1916 togs här det första steget till bildandet av en kamporganisation mot det ryska förtrycket.

Den person som nu uppträdde som banérförare var studeranden Emil Ingves, och vi misstar oss inte om vi påstår att denne hade invigts i aktivisternas planer av dåvarande kuratorn för Vasa nation, fil. mag. Artur Eklund. Som förtrogne i Lappfjärd valde Emil Ingves bonden Erik Anders Ådjers och veterinär Lennart Laurell. Med dem dryftade han nämnda dag möjligheterna för åstadkommandet av en sammanslutning med uppgift att hjälpa tyskarna vid en eventuell landstigning i Finland genom att förstöra för ryssarna viktiga trafik- och förbindelseleder i landsdelen.

Det var självfallet svårt att vid denna tid åstadkomma något större resultat med den åtrådda kamporganisationen men vid sammanträdet i augusti beslöt dessa personer att göra upp förteckningar över alla vapenföra män i åldern 18 – 55 år i kommunen och dessa skulle inregistreras i den så kallade byvakten. För kyrkobyns vidkommande blev denna byvakt inte endast en sammanslutning på pappret, för på hösten hade organisationsplanerna framskridit så långt, att byvakten kunde vidta med en regelrätt vakttjänst och patrullgång under nätterna för att skydda samhället. Denna vakttjänst fortsatte ända till våren 1917.

Den första skyddskåren i Sydösterbotten bildas i Lappfjärd.

Medan byvakten i Lappfjärd kyrkby ännu gjorde sina ronder under vårnätterna 1917, hade landets första skyddskår bildats i Korsholm. Denna skyddskår hade bildats under första delen av maj. För att föra idén om skyddskårerna vidare, sammankallades representanter för alla svenskösterbottniska kommuner till ett möte den 28 maj i Smedsby i Korsholm. Från Lappfjärd deltog folkskolläraren Selim Knus och byggmästaren Otto Ivars i detta möte.

Studeranden Emil Ingves som var fullständigt invigd i aktivisternas planer, avvaktade dock inte Smedsbymötets beslut och åtgärder. På eget initiativ och i samråd med två andra medlemmar, sammankallade han lappfjärdsborna till ett medborgarmöte i ungdomsföreningens lokal den 25 maj. Kallelsen till mötet hörsammades av flera hundra personer och en av de frågor som framlades till behandling under mötet, var förslag om bildande av en brandkår för skyddande av samhället.

Förslaget omfattades med entusiasm av alla de närvarande men de flesta deltagarna godkände inte benämningen brandkår, utan yrkade på att den skulle kallas skyddskår. Det var alltså den 25 maj 1917 som Lappfjärd skyddskår bildades. En kommitté valdes för att göra upp stadgar för denna skyddskår och den bestod av agronom Johan Starcke, studeranden Emil Ingves, bonden Emil Knus och ingenjör Nils Molander. Redan den 3 juni lade kommittén fram ett förslag till stadgar och som en anmärkningsvärd omständighet kan nämnas, att mötet ifråga uttalade som sin åsikt, att ”Finland bör bliva en självständig stat med internationella garantier”.

I tidningarna har man är här och än där, försökt tillskriva sig äran av att före alla andra ha kommit fram med det uttalandet, som den tiden självfallet förenade alla fosterländskt sinnade medborgare och trots att vi för lappfjärdsbornas vidkommande inte gör något sådant påstående, konstaterar vi dock att den aktiva tanken redan tidigt hade slagit djupa rötter bland befolkningen i socknen och att målet för det fosterländska arbetet var klart utstakat.

Vid mötet i juni valdes aktivisterna bonden Erik Anders Ådjers, studeranden Emil Ingves och veterinär Lennart Laurell att handha ledningen av skyddskåren. Som naturligt är omfattade denna i början endast kyrkbyn men då också de övriga byarna ville vara med i skyddskårsarbetet, gavs det i uppdrag åt lämpliga personer att leda skyddskårsavdelningarna i dessa byar. Sålunda blev studeranden Torsten Wadström chef för Dagsmark skyddskårsavdelning, bonden Axel Grannas för Härkmeri avdelning och handlanden Henrik Nurmela för Mörtmark avdelning.

Skyddskåren i Lappfjärd grundades och organiserades under svåra förhållanden, ty både den i kyrkbyn förlagda ryska kavalleriavdelningen och den på orten existerande socialistföreningen följde noggrant med dess förehavanden. Först i mitten på november 1917 var skyddskåren slutligen organiserad. I spetsen för dem stod då Emil Ingves som kårchef och som avdelningschefer i kåren fungerade folkskolläraren Selim Knus, mjölnaren Aron Engelholm, bondsonen Erland Ingves, bonden Emil Knus och byggmästaren Otto Ivars som chefer för kyrkbyns fem avdelningar. Avdelningarna i utbyarna hade dessutom egna chefer.

Tjöck skyddskår.

Som den andra i ordningen av skyddskårerna i Sydösterbotten tillkom Tjöck skyddskår. Vid en kommunalstämma, som hölls den 15 juni 1917, stod på dagordningen även frågan om det politiska läget och den i landet då rådande anarkin, samt möjligheterna för att stävja densamma. Med stöd av gällande lag konstaterade stämmodeltagarna, att ”kommunalstämma är berättigad att vidtaga de åtgärder, som kunna befrämja allmän ordning och säkerhet”.

På grund av detta beslöts det att en frivillig brandkår skall bildas och denna skall samtidigt utgöra en skyddskår mot anarkistiska våldsdåd. Bonden Henrik Westergård (Gussén) utsågs till ledare och till hans medhjälpare utsågs bönderna Johan Rosenback, Axel Yrjäns, Josef Skoglund, Viktor Österback, Josef Henrik Forsman, Axel Olme och Karl Johan Butts, samt poliskonstapeln Josef Viktor Hermans. Alla dessa hade avtjänat värnplikt i den finländska militären som upplöstes 1901 och därför besatt de förutsättningar att kunna handleda skyddskårister i krigstjänstens första grunder.

Skyddskåren i Tjöck hade under sin tillblivelse inte att kämpa med så svåra förhållanden som grannskyddskåren i Lappfjärd. I Tjöck yttre by fanns visserligen en mindre rysk postering som bevakade järnvägsbron men denna postering utgjorde ingen fara för skyddskåren, som hade sitt högkvarter och centrum i Tjöck övre by.

Närpes skyddskår.

Trots att endast två av de sydösterbottniska kommunerna, nämligen Lappfjärd och Sideby torde ha varit representerade vid mötet i Smedsby, spreds den vid det mötet framlagda tanken på bildande av brandkårer dock hastigt till alla kommuner i landsändan. Redan i juni diskuterades sålunda planen på att grunda ett samhällsvärn i Närpes. Frågan påskyndades under intrycket av det övervåld som den ryska militären tillät sig till i kommunen. Det framstod som en absolut nödvändighet att vidta aktiva motåtgärder. På en kommunalstämma, som hölls den 29 juni 1917, beslöts det att en frivillig brandkår skall upprättas i kommunen. En kommitté tillsattes med uppdrag att uppgöra stadgar för låren och i denna invaldes fjorton personer som representerade de olika byarna. Den 24 september kunde kommittén framlägga sitt förslag till stadgar för kommunalstämman, som även gjorde förslaget ifråga. Stämman valde också en styrelse för kåren, men måhända beroende därpå, att denna styrelse kom att bestå av alltför många medlemmar, att ledningen inte åstadkom något liv i brandkårens arbete. Vid en ny kommunalstämma, som hölls den 29 november tillsattes därför en ny styrelse, som kom att bestå av ordförande Oskar Nix och som medlemmar C. V. Carlsson, Oskar Appel och Oskar Forsström.

Nu fanns det de rätta personerna i ledningen, för under deras ledning vidtog ett omfattande och energiskt organisationsarbete och för detta ändamål anlitades även studeranden Konrad Mangs. Tillsammans med styrelsemedlemmen Oskar Forsström reste han runt i den vidsträckta kommunen och bildade skyddskårsavdelningar i de olika byarna. Dessa två utsåg by- och gruppchefer och instruerade skyddskåristerna i de första grundläggande övningarna.

Vid stämman den 29 november beslöt närpesborna att kasta av sig masken och att deras kamporganisation från och med denna dag skulle kallas Närpes skyddskår.

Kristinestads skyddskår.

När den ryska revolutionen bröt ut i mars 1917, var en talrik rysk militär förlagd i Kristinestad. I staden hade också samlats ett röd-socialistisk slödder från det längre bort belägna upplandet och dessa hade sammanslutit sig i en arbetarförening. Tillsammans med den ryska militären, som beväpnade dessa, utövade denna förening ett sannskyldigt pöbelvälde i staden under sommaren och hösten 1917. Den samhällsbevarande och borgerligt sinnade befolkningen var utan vapen och kände säkert av sin litenhet inför de beväpnade horderna och drog sig i det längsta för att skrida till några motåtgärder.

Men småningom blev måttet rågat. Den 25 augusti stormades nämligen stadens poliskammare av huliganer, som avväpnade och avsatte poliserna. Det var på tiden att detta pöbelvälde stävjades. Vid ett stadsfullmäktigemöte den 28 augusti 1917 väcktes frågan om bildandet av en skyddskår i staden. Ett snabbt inskridande ansågs vara av nöden och en kommitté tillsattes för att föra frågan vidare. I denna kommitté invaldes handlandena Alex. Slotte och J. Spolander och bankdirektör Oiva Nordlund.

Kommittén sammanträdde omedelbart efter stadsfullmäktiges möte och beslöt att genom annons i ortstidningarna kalla stadens manliga befolkning att mangrant infinna sig till ett möte i rådhuset den 30 augusti för att anteckna sig som medlemmar i en skyddskår och för att diskutera möjligen kommande frågor. Till mötet infann sig över 100 personer och till ordförande för detsamma utsågs Alex. Slotte och Jarl Olin valdes att skriva protokollet.

Sedan ordföranden uppmanat de närvarande som önskade bli medlemmar u ett skyddsgarde på orten, att anteckna sina namn på framlagda listor, anslöt sig över 70 personer till skyddskåren. Till chef för kåren valdes därefter fil.mag. J. O. Ikola och till vicechef fil.mag. Einar Wichman samt till avdelningschefer i densamma herrar O. Kyyny, J. Långvik, H. Juthas och Jarl Olin. Den valda kårchefen, som var bortrest vid tillfället, vägrade vid återkomsten att motta uppdraget och ingen ny chef blev vald, utan den leddes av H. Juthas.

Övriga skyddskårer i Sydösterbotten.

I Övermark hade en frivillig brandkår tillkommit på grund av kommunalstämmobeslut redan den 18 juni. I spetsen för skyddskårssträvandena gick bönderna August, Johan och Alfred Franzén, samt garvaren Alfred Rosenlöv. Till ledare för skyddskåren valdes Alfred Franzén.

Beträffande tidpunkten för Kaskö skyddskårs tillkomst föreligger inga säkra uppgifter, men frågan om åstadkommandet av en skyddskår diskuterades vid medborgarmöten redan den 11 och 17 juni, dock utan resultat. Enligt ”Finlands frihetskrig” bildades dock en skyddskår i september, då till chef valdes folkskolläraren F. V. Eklund och till vicechef folkskolläraren J. E. Degerstedt.

Som den sista i ledet av de sydösterbottniska skyddskårerna tillkom Sideby skyddskår. Initiativet till denna togs av K. V. Gran, som hade representerat Sideby kommun vid mötet i Smedsby. Beslut om skyddskårens bildande fattades dock först den 20 september, varvid till chef för kåren utsågs poliskonstapel Emil Teir och till plutonchefer K. V. Gran och stud. Carl Stenfors.

Medborgarmötet i Kristinestad den 5 december.

I och med Sideby skyddskårs tillkomst hade skyddskårer bildats i alla svenska kommuner i den så kallade Kristinestadskretsen. I alla skyddskårer gick ledning på fullt allvar in för sin uppgift och försökte, så gott det lät sig göra, att ge skyddskåristerna den utbildning som läget fordrade. Även hos skyddskåristerna var viljan god men det fanns ett allvarligt hinder för åstadkommande av någon vidlyftigare militärutbildning. Det hindret var bristen på instruktörer och vapen. Visserligen hade aktivisterna i slutet av oktober lyckats smuggla in ett parti vapen till landet över Västerö i Maxmo skärgård och över Larsmo skärgård men för sydösterbottningarna föreföll det som om ledningen inte skulle ha varit medveten om dessa skyddskårers tillvaro, ty inte ett enda av de insmugglade vapnen kom dem tillhanda.

Den röd-ryska pöbeln i Kristinestad var säkert medveten om detta sakernas tillstånd, för den började uppträda allt mera övermodigt och utmanande. Under den så kallade novemberstrejken 1917 häktades två av skyddskårens avdelningschefer, nämligen H. Juthas och J. Olin, och husundersökningar anställdes i de flesta borgerliga hem i staden. Nu fann de ledande personerna i staden och i skyddskåren det nödvändigt att vidta motåtgärder. För att diskutera och planlägga sådana och läget i allmänhet, sammankallades hela landsdelens befolkning till ett medborgarmöte i Kristinestad den 5 december.

Till detta möte som hölls på Salutorget samlades folk från alla kommuner i hela Sydösterbotten, såväl svenska och finska. I de tal som hölls under mötet, på svenska av fil.mag. V. F. Lindström och bankdirektör Frans Teir, samt på finska av rektor U. U. Seppä, klarlades lägets allvar och alla laglydiga medborgare uppmanades att på kallelse stå redo att befria fosterlandet.

Mötet avbröts dock på ett brutalt sätt av den ryska soldatesken men man hann dock överenskomma om en fortsättning av mötet på rådhuset med ett mindre antal representanter från de olika kommunerna. Vid det mötet beslöts det att bildande av skyddskårer skulle påskyndas och att allt vad som kunde göras skulle göras för att ge dem en fastare organisation. För detta ändamål valdes två personer för varje kommun, för Kristinestad dock tre, nämligen borgmästare Gustaf Aminoff, direktör Alex. Slotte och rektor U. U. Seppä och Aminoff fick i uppdrag att sammankalla alla de valda representanterna till ett särskilt möte.

Skyddskårerna i Sydösterbotten sammansluter sig på ett möte i Närpes.

Läget gav anledning till bekymmer, varför borgmästare Aminoff sammankallade de valda representanterna till rådplägning redan den 8 december. För att lugn och ro kunna överlägga utan störande inverkan av ryssar och röda förlade han mötet till tingsgården i Närpes. Här infann sig denna lördags eftermiddag representanterna från Kristinestad och följande befullmäktigade ombud för de svenska kommunerna och skyddskårerna i landsdelen: för Sideby Hemming Hanses, för Lappfjärd Emil och Erland Ingves, för Tjöck Michael Mangs och K. J. Hinds, för Närpes Oskar Nix och F. O. Forsström, för Kaskö E. Nygård och för Övermark J. Franzén och Alfred Rosenlöv. Från landsdelens finska kommuner jade kommit N. Talvitie från Storå, Akseli Prosi från Bötom, S. Savonen och J. Suksi från Östermark och J. Joukamo från Kauhajoki.

Mötet öppnades kl. 20 den 8 december och fortsatte följande dag, som var en söndag. Ordet leddes av borgmästare Aminoff, som även skrev det svenska protokollet medan S. Savonen fungerade som tolk och förde det finska protokollet. Några protokoll från detta möte inte i behåll men enligt direktör Slottes rekonstruktion av förhandlingarna beslöts det, att de mest aktiva medel skulle utnyttjas för att stävja den rådande anarkin och när så fordras, för frigörande av landet från allt främmande förtryck.

För den skull betonades nödvändigheten av att skyddskårer bildades i de kommuner, där sådana då inte ännu fanns. Med hänsyn till förhållandena i allmänhet, men framför allt med hänsyn till förbindelserna mellan kommunerna, beslöts det att skyddskårerna i de elva kommuner, som var representerade vid mötet, skulle sammanföras till ett distrikt, som dock senare skulle kallas för krets. I staben för denna krets invaldes borgmästare Aminoff, direktör Alex. Slotte och rektor U. U. Seppä med Aminoff som chef.

Under mötet behandlades också de brännande frågorna om instruktörer och vapen och med en viss bitterhet konstaterade mötet att det föreföll som om ledningen i Vasa totalt skulle ha ignorerat skyddskårerna i Sydösterbotten i dessa avseenden. Den nyss valda staben fick i uppdrag att skrida till de mest effektiva åtgärder för att lösa frågorna.

Det var åt energiska personer, som skyddskårerna i Sydästerbotten anförtrodde ledningen den 9 december 1917. Allt vad som stod i deras makt gjordes för att organisera, utbilda och beväpna skyddskårerna och för att höja stämningen bland den samhällsbevarande delen av befolkningen. På order av distriktstaben i Vasa, under vilken alla skyddskårer i Österbotten sorterade, från Sideby i söder till Kalajoki i norr, utvidgades kretsstaberna i medlet av december. Till kretsstaben i Kristinestad hörde då följande personer förutom Aminoff, Slotte och Seppä: bankdirektör Oiva Nordlund, fil.magistrarna J. O. Ikola, L. Söderlund och V. F. Lindström, konsul Carlström, affärsmännen A. Lerbacka, K. L. Saari och J. Suomalainen, fabrikör F. L. Wihuri, samt doktorerna G. M. von Essen och F. Norrback. Efter att frihetskriget brutit ut avgick dock flera av de uppräknade med trupperna till fronten och staben kompletterades därför under krigets lopp med ett flertal nya personer.

Tack vare stabens trägna arbete var Kristinestadskretsen väl beredd att möte frihetskriget om ock beväpningen i skyddskårerna i alla avseenden var bristfällig. När den slutliga uppgörelsen förestod, strömmade både yngre och äldre till för att ställa sig under fanorna. Och allt ännu är föregångsmännen från det aktiva motståndets tider i Lappfjärd beredda att kämpa med. Vid befrielsen i Uleåborg återfinner vi sålunda de båda veteranerna Emil Knus i Vörå krigsskolas led och John Erickson i Vasa skyddskårs led. I kampen för den redan i ungdomens vår drömda friheten offrade de sina liv den 3 februari 1918.