Del 6. På vägarbete och i skogen.

Renskrivet av Lasse Backlund i juni 2020:

Vi andra gick efter anvisning till vägarbete, som var ganska långt ifrån och vi började arbeta omedelbart. Arbetet bestod för vår del för det mesta att gräva diken och jämna vägytan. Annat manskap gick före och sprängde stubbar och två team jämnade större ojämnheter. Vi var tio man och två par hästar som jobbade med detta arbete. Betalningen var 40 cent i timmen och vi hade 10 timmars arbetsdag. Så betalade vi en dollar om dagen för mat och husrum.

Vi låg i tält och något blockhus, allt efter att arbetet gick framåt. Terrängen var ganska jämn med småskog. Vägen gjordes rak och bred genom landskapet. Arbetsgänget var infödda canadensare, förutom oss skandinaver.

Söndagarna var vi lediga och då fördrev vi tiden med att kasta hästsko, som tycktes vara ett vanligt tidsfördriv för farmarna. Ibland spelade vi kort. En lördagskväll hade några farmarflickor ordnat en dans i ett farmhus. En ung tysk farmapojke gned på en fiol och det dansades med glädje. Det var ”skveerdans och stepp”. Han kunde till och med spela svensk polka och vals, så att vi alla skulle kunna ha roligt. Det dansades till långt in på natten i oljelampans sken.

Roligt hade de unga farmarpojkarna, som kommit dit till dansen. Jag själv kände mig främmande för danserna, så inte hade jag nå vidare roligt. Det var nog inte samma stämning som hemma i Finland men det var intressant att se hur ungdomarna roade sig på farmlandet i Amerika.

Vi var ju inne i oktober månad på hösten år 1924, så det blev kortare dagar och någon natt kom det nattfrost. Höstregnen kom mycket sparsamt den hösten, sade farmarna, vilket betydde att arbetet gick raskt framåt.

Nattetid kunde vi ibland vakna av koyotens ylande utanför tältet, där vi låg och sov. Koyoten är en blandning av räv och varg, som springer i stora flockar och jagar ”rabits” eller harar, som höll till bland avfallet som slängdes från kampen. ”Jackrabbits”, alltså en sorts hare sprang överallt i terrängen och farmarna räknade dessa som en landsplåga, som åt upp deras gröda. Så fanns det också en sorts jordråttor, som det formligen vimlade av.

Skogen var full av skogsfågel, stora som våra orrar. Farmarna brukade åka bil längs vägen och skjuta dem ifrån bilen.

Så en dag när vi höll på att dika, så kom ett klumpigt djur, som liknade ett mindre svin, lunkande längs diket, som vi höll på med. Diket var så smalt i bottnen, att djuret inte kunde vända. Det kom emot mig och mina kamrater, så att vi måste låta det passera, utan att göra det illa. Det var brunt till färgen och hårbeklädnaden bestod av vassa strån, liksom våra igelkottar. Om djuret blev anfallet av något annat djur, så kunde det klättra upp i ett träd eller så rullade det ihop sig, så som igelkotten gör. De påstods ha läckert kött men fick inte jagas.

Så såg vi också en dag några ”elgar” eller Moses, som betade i skogen och de var stora djur. Så nog hade nybyggarna köttmat i dessa trakter. Men det hölls som skam att äta rabbiten, för de var ju också oftast besmittade av någon sjukdom.

På morgonen den 29 oktober, när vi gick ut för att tvätta oss i ansiktet, möttes vi av snö utanför dörren och det föll tjock och vacker snö hela dagen. Nu var det redan sent på hösten, så det var små utsikter att snön skulle smälta upp. Vi hade ju redan länge haft nattfrost.

När bossen Örne kom och sade, att det inte kunde arbetas mera för någon dag. Så vi kom alla överens om att vi skulle sluta arbeta där, utan vi skulle höra oss för efter nytt jobb eller också börja hugga i Fredins skog. Så vi begärde slutlikvid av Örne men då sade han att nu hade snön kommit innan ingenjören från guvernementet hunnit syna arbetet. Det fanns alltså inga pengar till slutlikviden åt oss men vi skulle nog få genast av guvernementet.

Så följande dag, när vi hade fått en del av betalningen, så tog vi våra ryggsäckar på ryggen och gick genom skogen till närmaste stad, som hette Rocky Mountain House, som var en liten nybyggd farmstad. Staden bestod av en gata med små hus på båda sidorna. Vidare fanns där en bank, en handelsbutik och en restaurang som ägdes av en kines. Flicka som serverade oss på restaurangen, var av finska föräldrar och hon kunde nog finska. Där i trakten var det många finska farmare, som nybyggare.

I staden fanns också en doktor och en kemikalieaffär, där de sålde mediciner och så fanns det en katolsk kyrka med en präst. Det största huset i staden var ett hotell som ägdes av en dansk. På det hotellet tog vi in och beställde rum för en vecka, alla fyra i ett och samma rum. I bottenvåningen fanns det en saloon och det blev en kär hemvist för mina kamrater. Men snart hade de inga pengar att dricka för. Men jag som var förmögen lånade åt dem lite i gången ibland när de bönade och bad.

I staden fanns också en poolhall, där vi blev lovade arbetet bara campen skulle starta. Så då skulle jag få mina pengar tillbaka, lovade de. Så gjorde de också längre fram, när vi fick slutlikviden för vägarbetet men det tog ända ut på vintern förrän vi fick pengarna. Vi hade nog kontaktat Mounties polisen i staden och han sade att vi nog kommer att få våra pengar. När vi sedan fick dem, var vi redan i ett annat arbete, men de fanns på banken att lyftas när vi ville.

I staden fanns också en biograf som var öppen två gånger i veckan. Jag såg nog alla filmer, som visades under tiden vi var i staden. Men lokalen var så kall att man måste ha bra kläder, om man skulle klara en föreställning på 2 timmar.

Ute var det nu full vinter med mycket snö. Kölden var bitande, så jag och de andra höll oss mest inomhus. De äldre på saloonen och norrmannen Arne och jag låg på rummet och munhöggs. Vi brukade också skoja med den danska tjänarinnan, som nyss kommit från Danmark. Men hon var så blyg och kanske hon var rädd för oss, då hon städade våra rum och bäddade sängarna.

Den 11 november 1924 fick vi hyra ut till en camp längre västerut. Det var en ”colmine” stad Nordegg, eller som numera har fått namnet Brazeau. Nordegg var namnet på en tysk pionjär som i tiden funnit kol i mängder där och som satte sitt namn på platsen. Men tyskarna var hatade den här tiden, så det blev Brazeau i stället i fortsättningen. Där arbetade några hundra man i två tunnlar som gick in i jorden där kol fanns. Det var mest italienare och mellaneuropéer som arbetade där och de hade sina familjer med, som bildade denna stad.

Vi skulle ut i skogen och hugga props som skulle användas i minan, alltså gruvan. Jag som var yngst skulle få 30 dollar i månaden. Det var ju bättre än ingenting, tänkte jag, så jag var glad att få börja. Jag koma att jobba i ett gäng, som gjorde skogsvägar den första tiden. Senare efter någon vecka, så ville två Norrlänningar ha mig med i sitt gäng och de jobbade på kontrakt. Den yngre hette Charly Anderson och han var född i Silver Lake, inte långt ifrån Rocky Mountain House. Det var en ung och glad kille. Den äldre var Charlys morbror och han var född i Jämtland i Sverige. Han var en van skogshuggare ifrån de Norrländska skogarna. Han berättade om hur det var att ligga vid milan i Jämtland om vintrarna. Många roliga vitsar berättade han och visor sjöng han för oss ibland under arbetet.

Campen som vi bodde i bestod av ett långt hus byggt av bräder, där det rymdes 100 man i dubbelbäddar. Tre stora blecktunnor, alltså oljefat var placerade med några meters avstånd på gången mellan bäddarna. Det fanns en man som hela natten höll dessa kaminer varma. Väggarna var gjorda av vanliga, kantade bräder. I sängen där jag låg, kunde jag se stjärnorna i springorna, men karlarna tycktes nog sova bra. Det var folk som var härdade och vana vid hårt liv. Många nationer var representerade.

Ett kök var sammantimrat med matsalen på mitten av matsalen, så att maten var nära att bäras ut för servitörerna. Två kockar stod och stekte plättar om morgnarna, men innan de kom på bordet i den sista ändan, så kunde de nog vara kalla under den kallaste tiden. Maten var annars god och riklig, mycket köttmat användes och mycket socker.

Vi arbetade 10 timmar om dagen, så vi kom och gick med mörkret. Det var ju november månad, så dagarna var ganska korta.

En morgon minns jag speciellt bra, när vi gick ut till jobbet, hur vacker vintern kan vara. Månen höll på att gå ned bakom de höga fjällen. Den kastade ett vackert rött sken över skogstopparna, som var nedanför mig och över bergen i fjärran. När vi fortsatte längre fram längs vägen, stötte vi på tre indianer, som också tycktes beundra det vackra skådespelet av Guds natur.

Vi hälsade på dem med ”Good Morning” men de reagerade inte. Vi var kanske inte så välkomna, vi som högg ned deras skog och jaktmarker. I campen berättade de att det skulle finnas ett indianläger där i närheten. Två indianer kom en kväll till vår camp och sålde ”Måckassiner”, ett sort pjäxskor, som var mjuka och bra vintertid. De var sydda av en enda läderbit och jag köpte ett par som jag använde under en lång tid. Jag drog dem utanpå gummiskorna, för värmens skull.

En gång när vi var på väg till Nordegg för uppköp, korsade vi på vägen indianernas stig, där de råkade komma samtidigt som vi med sina packhästar. De var också på väg in till staden för att göra byteshandel. De talade lite engelska och senare på dagen råkade vi på dem igen inne i Hudson Bay Store butiken, som var stor och hade allt som kunde tänkas behövas i en välförsedd affär. Indianerna bytte skinn mot andra varor.

Jag arbetade för Nordeggs Timber till dagen före julafton, då vi Charly, morbrodern och jag gick ned efter timbervägen islagt till minorna i staden. Vid middagstiden kom vi in till Nordegg och beställde rum i stadens enda hotell. Så köpte vi en korg öl och fick många vänner runt vår beerkorg. ”Har man brännvin, har man vänner!”

Charly som var född i landet och kände sig hemma tog på sig en ny finskjorta och slips, som han köpte i affären. Han putsade skorna, som han hade haft i ryggsäcken och sedan borstade han av överhalaren och gick glad i hågen, sjungande ut på stan och till danshallen. Charly var en riktig vikingatyp, ljus och lång till växten. Nog tyckte flickorna säkert om honom, bland de övriga som var mörka sydlänningar. Han skröt nog när han följande morgon berättade om dansen.

På julmorgonen steg vi alla tidigt upp och styrde våra steg ned till järnvägsstationen, sedan tog vi tåget ned till Saunders Creek, en mining plats några mil österut från Nordegg. Vi anlände till bestämmelseorten i mörkret och där fanns ingen järnvägssation, endast ett litet skjul, samt en telefonbutka och en coldump, som gick över järnvägsspåret. Därifrån ramlade kolet ned i vagnarna som stod på spåret. Charly hade varit där tidigare, så han föreslog att vi skulle vänta tills det blir ljust. Det var ju juldagsmorgon och opassligt att väcka folk, som han kände.

Vi gick så slutligen till en farmare, som bodde en bit utanför stationen in i skogen. Han hette för Christensen och han var dansk, en man i 60-års ålder och gift med en indianska. Ungarna var typiskt indianska och många hade de. Christensen hade kontrakt med kolminan på miningprops. Vi frågade av honom om han hade något arbete och det kunde vi få, direkt efter julen, sade han. Han låg hela tiden i sängen när vi talade med honom och ungarna sprang ut och in. Hustrun satt vid bordet, mörk och ovårdad, så där fanns nog ingen julstämning.

Nu gick vi upp till kolminan, som var uppe på en hill (alltså en backe) och där fanns några brädskjul. Vi gick in i ett och det råkar bo en gammal norrman, som sade sig vara någon sorts ingenjör vid gruvan. Han skötte någon sorts ångmaskin, som drog kolvagnarna i gruvan. Charly kände till en skotte som bodde i ett annat skjul och dit gick vi och knackade på. Han och hustrun var båda unga och de bjöd oss på julmiddag, turkey (alltså kalkon) som jag aldrig tidigare hade smakat och den var ju god och läcker.

De hade ett två år gammalt flickebarn, som lekte på golvet. Hela dagen tillbringade vi hos skotten i väntan på tåget, som på kvällen skulle gå upp till Nordegg. När vi var klara att gå ned till tåget och frågade dem vad vi blir skyldiga för maten och kaffet, så svarade de att det kostar ingenting på julen. På natten kom vi så till Nordegg, så vi måste ta in på hotell för natten.

Följande morgon efter intagen ”bräckfast” (alltså frukost) på en restaurang, gick vi den 4 mil långa timmervägen ut till McCustor & Fogertys skogscamp, där vi hade arbetat före julen. När vi kom fram var vi ganska trötta och detta var den 27 december, alltså tredjedag jul. De andra ”lumberjackarna” (alltså skogshuggarna) hade tillbringat julen i campen och de sade att de hade extra god mat på juldagen.

Jag och mina två kamrater fick vid ankomsten gå till köket, för att få någon mat. Sedan gick vi till kontoret och frågade efter slutlikviden, som vi sedan fick efter någon timmes väntan. Det var inte många dollar som vi fick, för vi hade legat utan arbete i många dagar på grund av den stränga kylan, som rådde i december. En dollar om dagen drogs bort för maten.

Men vi var nöjda med det lilla, för vi hade blivit lovade bättre betalt i Saunders Creek. Natten tillbringade vi i campen. Följande dag var en söndag och de flesta arbetarna vilade. En del spelade poker, som ibland kunde bli ganska högt. En ung svensk ättling hade stor tur och han sade när han slutade ”att nu reser jag hem och hälsar på gumman och barnen, som bodde någonstans öster om Edmonton.

Vi 2-tiden efter måltiden lämnade vi campen igen och traskade ned till Nordegg, där vi tog tåget på kvällen ned till vår nya arbetsplats. Ditkommen på natten, tog vi in hos Christensens i ett hus som tjänade som kontor och hans tillfälliga bostad. Där sov vi resten av natten efter att ha fått lite mat av kineskocken.

Om du genast vill läsa fortsättningen, alltså del 7, så skall du klicka HÄR!