Domedagsdansen.

I en artikel i Syd-Österbotten 15.11.1916 skrev signaturen K.R. som högst troligt är Karl Rosenback, som kallades ”Kväänå-Kalle” om ett minne från hans storpojksår. Eva Grönlund som är född och uppvuxen på Sunnantill har renskrivit artikeln:

Förr i tiden, medan Dagsmark ännu var utan ungdomshem, var det vanligt att ungdomarna varje söndagskväll under sommaren samlades till dans på ”Storbron”. Där var ett liv, må ni tro. Ungdomarna sutto på bägge sidorna längs bron: gossarna uppklivna som tuppar på ledstängerna på övre sidan, och flickorna sittande eller förläget och blygsamt stående på nedre sidan. Spelmannen satt naturligtvis mitt i pojkarnas hop och tripplade på med ”skinnknarkon” liksom då fåren argast och värst springer bräkande över fähusgolvet. Under uppehållen utbytte de mera försigkomna gossarna och flickorna spefulla anmärkningar med varandra. Vi unga däremot tordes ej just säga något högt, men sade i stället så mycket mera sakta till varandra. Det var bitande, vassa uttalanden, som väckte till liv en fnissande munterhet i de ungas hop. Ibland kunde det vankas tillrättavisning från de äldres sida över vår oskyldiga fröjd, men sällan mindes agan längre, än medan den framfördes.

Det var underligt att se, huru dansen genast avstannade som på en given signal, så snart någon kom åkande över bron. Mest var det finnar, som med långa planklass kommo och störde dansen. Många bland dem sågo helt förskrämda ut, såsom om de hade att vänta sig något svårt vid passerandet genom ungdomsleden, men besynnerligt nog uttalades icke varken klandrande eller spefulla ord till dem, utan ansågo de unga det som en hederssak att kunna hålla sig tysta medan de åkande foro över. Likaså fredade fingo ensamma fotvandrare passera. Det var dock ganska eget att se, huru ogärna sådana gingo över bron en söndagskväll. Jag kan ej begripa, varför de voro så rädda, när ingen gjorde dem illa. Troligen misstänkte de ändå, att de unga skulle ha sig några ”tempor” och konster bakom deras rygg. Detta var dock aldrig fallet och skulle icke heller ha fått ske.

Kamratskapet Dagsmarkbor emellan var nog den tiden så uppriktigt, att om någon ofredats, det genast fört till förseelse. Alla stodo i dylika fall högt, både unga och gamla, inför den allmänna rättskänslan. En söndagskväll Inträffade emellertid en händelse som satte skräck även de modigaste. De unga hade den kvällen varit ovanligt livliga och uppspelta. Det dansades utan måtta, så att också ”bänkhyvlarna” hade känt sig smittade och börjat med de stapplande och krångliga dansstegen. Så mitt i all uppsluppenhet upplyste ett starkt sken vitt och brett hela vestra delen av himlavalvet. ”He skenar” ropades det och de mera förskrämda flickorna satte sig ned i avvaktan på att få höra åskknallen. ”Spel åp tu bare” ropade de mera modiga gossarna åt spelmannen, som också i häpenheten hade låtit dragspelet tystna. Ingen åska hördes, varför modet återvände och dansen åter kom i gång. Det var dock icke samma glädje som förr, utan man dansade för att ej synas rädd.

Just som alla kommit i farten igen, upplyste samma besynnerliga sken åter himlavalvet. Flickorna yrde åt sidan och satte sig på bänken under vånda, huru de skulle våga sig hem, och även bland pojkarna märktes tydligt rädsla, ehuru de djärvaste ännu höllo sig i rörelse. Spelmannen var tveksam, om han skulle sluta eller fortsätta, ty somliga ropade, att han skulle spela och andra att han skulle sluta. Mitt under villervallan upplyste skenet för tredje gången himlafästet och var nu mera vidsträckt och olycksbådande än förut. Nu var det slut med allas mod. Ropet ”domen kommer” satte alla på benen, och var och en skyndade hem i den enfaldiga tron, att det vid mammas och pappas sida skulle vara bättre att komma inför den yttersta domen. Alla hade tystnat, det pratades endast viskande mellan de hemvandrande hoparna, och inom ett ögonblick var bron rensad och de dansande försvunno som agnar för vinden. Vad alla den stunden tänkte, kan endast den veta, som utrannsakar alla djupheter, men icke misstager man sig om man säger, att domen med dess följder stod klar i allas medvetande. Åtminstone tänkte jag på ingenting annat, när jag med hjärtat i halsgropen och darrande ben ensam halvsprang hemåt den långa vägen från Storbron.

Jag vågade ej ens springa ordentligt av fruktan för att faran då skulle komma över mig fortare. Hela mitt gångna, då ännu så korta, liv med alla dess många synder, brott och skam stod den gången klarare för min syn än någonsin förr eller senare. Förut hade jag ej ens bekvämat mig att tänka, att jag skulle vara någon brottsling, ty jag var ung och trodde, att världen och de andra människorna voro till endast för min skull och att jag hade rätt att huru som helst trampa deras tankar, åsikter och önskningar under fötterna. Senare har jag liksom Farao blivit så förstockad av att själv bliva förtrampad, att jag icke brytt mig om att ofta rannsaka mig själv. Då jag kom hem, kröp jag ned under täcket och drog det över huvudet, men efter en stund hördes ett sprakande ljud, och då trodde jag att stunden var inne. Jag tänkte en gång väcka de andra i gården, men av fruktan att synas löjlig gjorde jag det ej. Sprakandet fortfor och jag tyckte redan, att elden tog i vår vägg, jag inbillade mig naturligtvis att andras hus skulle brinna först men så skrämd var jag, att jag ej vågade se upp; och hade eld i verkligheten utbrutit, så nog hade den för mig fått fortgå denna gång, bäst den behagat. Slutligen tog dock tröttheten av den starka spänningen och dansandet ut sin rätt och jag slumrade in, men mycket oroligt sov jag.

Gång efter annan vaknade jag halvt om halvt av sprakandet, men somnade åter, och då en helt vanlig morgon grydde på denna natt, vågade jag mig undrande ur sängen. Då jag kom ut, var allt såsom vanligt. Ingenting hade förändrats trots att jag trodde, att åtminstone halva byn skulle vara nedbränd och vi genom någon slags underbar nåd, genom böner och ånger skulle ha blivit räddade och kanske den högfärdiga tanken kom även för mig även genom att vi fört ett rättfärdigare liv än andra. Man vill ju alltid vara bättre än andra. Nu undrar mången vad det kunde vara, som så att säga höll på att skrämma livet av oss. Troligen var det blixten, ehuru den var så långt avlägsen, att ingen åska hördes, och till följd av dess avlägsenhet verkade det vid skymningen så, att så gott som hela himlavalvet upplystes. Blixten kom därför att se så skrämmande hemsk ut som om allt vore ett stort eldhav. Kan någon då undra, att vi trodde, att domen skulle komma? Sprakandet åter, som jag tyckte mig höra då jag låg med huvudet gömt under täcket, var ingenting annat än regndropparna som smattrade mot väggen och taket. Det syntes nog tydligt på morgonen att det hade regnat ganska duktigt på natten.

Den följande söndagskvällen var bron icke på långt när så full proppad som vanligt och de, som voro där, ej heller så glada och ystra. Tvärtom syntes skammen tydligt målad på mångas anleten, och kanhända att självrannsakningen också varit så genomgripande, att modet och den forna ysterheten därav blivit något dämpade. Det talades och undrades allmänt över det sällsamma skenet, som så i grund kunde skrämma vettet ur folk, och få kunde tro, att det var höstens vanliga kornblixtar. K. R.