Sammanställt av Lasse Backlund i oktober 2022, med hjälp av Wilhelm Janssons anteckningar och utredningar.
Henrik Klemets, senare Järvelä.
Det var i mitten av1880-talet som Erik Henrik Klemets (1845-1929) flyttade från Starrängen till Träskändan med sin hustru Greta Wilhelmina (gifta 1867, född Småträsk 1843-1925). På rekommendation av finskhetsivraren, lantmätaren David Strang och kyrkoherden bytte makarna släktnamn till Järvelä, som i folkmun uttalades Järvela. Efter flytten till Korsbäck började han kallas både ”Järvelin” eller ”Gamäl Järvelin” och hustrun Wilhelmina kallades ”Järvela Mina”. Tidigare hade han blivit kallad ”Klemes Erik Hindrik”. Själv skulle Henrik ha velat ta släktnamnet Viklund, efter Ketsviken som sträckte sig från träsket mot gården.
Henriks far Erik Klemets, också kallad ”Klemes Erk”.
Gamäl Järvelin, alltså Henrik Järvelä hade haft en svår uppväxt i centrum av Dagsmark. Hans far Erik Klemets (1821-1867) var en av de större bönderna i Dagsmark, efter att han av sin far hade ärvt 1/6 mantal av Klemets. Markerna fanns vid hemgården i centrum, nere i Klemetsändan och uppe i Korsbäck. Han blev bonde på gården år 1843 och den stod i tiderna ungefär där Majbo finns i dag. Erik var gift med smeddottern Karolina Key (1823-1898) från Vittisbofjärd.
Erik, som kallades ”Klemes Erk” hade problem med brännvinet och var ibland så våldsam att han fick problem med myndigheterna.
Klemes Erk blev satt under förmynderskap år 1857, eftersom risken var stor att Erik, hans hustru Karolina och barnen skulle falla fattigförsörjningen till last. Till förmyndare utsågs Johan Rosenback som kallades ”Sebbin”. Förmyndaren började då sälja ut Klemes Erks hemman i mindre delar.
Klemes Erks hemman säljs i delar.
En fjärdedel sålde han åt Eriks syster Maria Helena i Klemetsändan (1818-1906), som sedan gav det vidare åt sin son Viktor Rönnqvist.
Halva hemmanet, som var beläget i Korsbäck sålde han åt Josef Anderson Lång, som kallades ”Kårk Antas Josip”. Denne var född på Brobackan bredvid sportplanen men han flyttade sedan upp till Korsbäck och antog släktnamnet Klemets och släkten bytte sedan namn till Nygård.
Den sista fjärdedelen av hemmanet sålde förmyndaren åt Eriks andra syster Anna Kajsa (1824-1910). Det hemmanet började kallas Grönlund, alltså det hemman där Majbo står i dag.
Efter att hela hemmanet var sålt så hamnade familjen Erik Klemets på bar backe.
Henrik flyttar till Starrängen.
År 1867, då Henrik Klemets var 22 år gammal, så gifte han sig med Greta Wilhelmina Småträsk (1843-1925) från Starrängen. Hon var dotter till ”Starrängs Erk”, alltså Erik Småträsk (f.1804), som var gift med torpardottern Maja Lena Mattsdotter Lillvik (f.1802) från Tjöck. Det pratades att också Wilhelminas far Erik hade supit upp sitt hemman.
Efter giftermålet flyttade det unga paret upp till Wilhelminas hemtrakter i Starrängen och de blev torpare på ”Svedinas” hemman. Livet var inte lätt då de gifte sig under de värsta hungersnödåren. Under tiden de bodde i Starrängen, skulle Henrik Klemets ha varit på arbete ända till St. Petersburg och en tid också i Colorado i Amerika.
Då de bodde i Starrängen fick Henrik och Wilhelmina flera barn:
a). Josef Henrik, f.1868, som kallades Josip. Han flyttade till staden 1887 och sedan till Amerika. Helt utan skolgång hade han lärt sig att läsa och skriva. Han gjorde affärer i gruvbranschen och var gift med en kvinna från Åland.
b). Sofia Adelina, f.1870, som kallades Fia och reste till Amerika där hon år 1895 gifte sig med Fabian Viktor Rajala från Jurva. Bodde i Quincy i Massachusetts, där hon dog runt 1930.
c). Viktor, f.1872, som var gift med Karolina ”Lina” Knus från Lappfjärd. Reste till Amerika och återvände och bodde en tid i ”aaronstugon” hos Järvelä. De köpte en gård i Idbäcken mellan Flottbron och ”Järveläkroken”, och de tog då släktnamnet Nedangård. Lina dog i slutet av 1940-talet och Viktor sålde då gården åt Niilo Kanttikoski. Som änkling bodde Viktor hos Sandra Grankvist och han dog i slutet av 1950-talet.
d). Frans, f.1874, reste till Amerika och dog i Arhland i Wisconsin på grund av en fallande kvist år 1919. Ogift och barnlös.
e). Amanda Maria f.1877, som kallades ”Skräddar Manda” och som gifte sig med ”Skräddarin”, alltså Erland Lindqvist (1876-1947).
f). Wilhelmina, f.1880, som kallades ”Järvelä Lill Mina”. Hon var inte liten till växten men på någon vis måste man åtskilja henne från sin mor, som hade samma förnamn. Hon var gift med ”Jukkaas” Johan Viktor Knus, som sedan bytte släktnamn till Lindblad. De bodde i Järvela och hon dog redan 1909.
Efter att de hade flyttat till Träskändan på Norrvikssidan i mitten av 1880-talet, så fick Henrik och Mina ytterligare dottern Selma Elina, f.1887. Selma gifte sig år1921 med ”Rikaas Viktor” alltså Viktor Jansson (1875-1929).
Henrik och Mina till Träskändan.
Både Starrängen och området i Träskändan hör till Lappfjärds by och det var storskiftet där som gjorde att Henrik och Wilhelmina lämnade torpet i Starrängen och flyttade till boställsmarkerna i Träskändan. Familjen Nöjd hade flyttat över träsket till obebyggda Träskändan ett par år tidigare och Henrik och Wilhelmina fick bo hos dem, medan de byggde gården i närheten. Det skar sig dock med ”Nöjd Kajs” vilket ledde till att Henrik och Wilhelmina flyttade ut i häbbret i stället. Genast skall det sägas att Henrik var en sträng och hetlevrad person. Han var kortvuxen men kraftigt byggd, ljuslätt med gråa ögon. Han hade hög röst, som hördes långt vilket var till nytta nära träsket skulle mätas upp och lotterna fördelas.
I hemmet krävde han, alltså Järvelin total lydnad och var nästan till överdrift petnoga. Efter någon stadsresa kunde han ha tagit lite för mycket och han kunde köra ut hemfolket, så att han kunde ta in hästen i stugan i stället. Han hade en vissla, eller en ”bliistrå”, som den heter på dialekt och den använde han när barnen skulle hem. Den här visslan var avskydd av barnen och han använde den ännu när barnen var vuxna.
Henrik var händig och han kunde själv tillverka de verktyg, som skulle användas på gården. Ibland kunde han köpa någonting men det var helt otänkbart för honom att låna någonting.
Alla hade stor respekt för ”Järvelin”, inte bara i träskändan utan i hela Korsbäck.
Henriks hustru Mina var liten, snäll och medgörlig. Hon var renlig och arbetssam och hade inga fiender eller ovänner. Till exempel ”Timo Viktor” Berglind hade bara gott att säga om Mina. Med sin syster Jenny brukade han gå till Mina och när de kom dit frågade Mina alltid om de var hungriga. Det brukade de vara och då ställde hon fram en filbunk och två skedar. Bättre fil fanns inte och bunken var alltid ren, minns Viktor.
Mina levde i skymundan för sin man och hade inte mycket att säga till om. Om hon behövde pengar någon gång, så fick hon ta säd ur häbbret och sälja hur mycket hon ville. Det tyckte Henrik att hon fick göra, eftersom hon inte söp upp pengarna.
Henrik och Mina övertar Ruffinas torp.
I Träskändan kunde de uppta ett torp som Rudolf Ådjers (f.1812) hade brutit upp. Rudolf var gift med Eva, som var född 1815 i Tyrvis. Torpet kom efter storskiftet att ligga under ”Brännkejsarinas”, alltså bonden Karl Nissanders mark och han kunde då vräka torparen, som kallades allt från Rudålt till Gamäl Rudålt och Gamäl Ruffin. De här namnen var inga skällsnamn utan tidstypiska smeknamn. Rudolf kunde också kallas ”Kasa Rudålt”, eftersom han var uppväxt på Storkasarinas hemman i Lappfjärd.
Rudolf var en klok man, som hela tiden ansåg att Storsjöträsk borde torrläggas för att bli ordenligt jordbruksmark. Han påbörjade också torrläggningen och han påstod hela tiden att träsket skall torrläggas via Norrviken och inte på det nuvarande stället. Moderna mätningar har visat att Rudolfs förslag skulle ha varit bättre.
Rudolfs torpstuga låg norr om nuvarande Järvelinas gård och han tvingades nu att flytta sin stuga ännu längre norrut till Mangsjäälon, som låg nästan mittemot Mäkeläs gård. Rudolf fick hjälp med flytten av sonen Karl, som hade flyttat till Suojoki. Den här stugflytten ogillades av Rudolf och han beskyllde Gamäl Järvelin Henrik att denne endast ville överta ett färdigt uppbrutet torp och att det var han som låg bakom vräkningen.
På gamla dar blev Rudålt barnslig av sig och folk började göra narr av honom. Han hade också dålig hörsel och det gjorde ju inte saken bättre. Rudolf var född 1812 och en dag i slutet av 1800-talet så sade Rudolf att han skall gå ner till Lappfjärd för att hälsa på sin son. Han kom aldrig fram och vid skallgång så hittades han död i skogen vid Fallet.
Nuvarande Järvelä gård byggs i Träskändan.
Flytten från Starrängen skedde ungefär 1885 och det var då som de första delarna av Järvela torpet byggdes. Efter flytten föddes deras yngsta barn, dottern Selma Elina.
Gården som de byggde bestod till en början av två skilda byggnader och högst troligt flyttades åtminstone den ena delen från det gamla stället i Starrängen. De byggdes i vinkel mot varandra och efter en tid byggdes båda byggnaderna ihop med en enkel brädbyggnad, som fungerade som ”brokvist”. Från brokvisten gick man från vänster in till ”aaronstugon”. Den bestod av endast ett rum men det var fint med tapeter på väggarna och en stor hällspis. Det var sonen Viktor, född 1872 som efter att han gifte sig med Lina hade inrett rummet, som hade tre fönster.
Utrymmet mellan båda byggnaderna kallades ”vintjelin” och virket till det hade Henrik köpt av ”Nöjd Adålt”, som hade stulit det i prästskogen och burit hem det på axeln. Vintjelin hade två fönster men dessa var igenspikade eftersom tjuvar hade söndrat ett av dem vid ett inbrott.
I den andra byggnaden fanns ”stugon”, som var en central plats och där fanns en stor spis. Från stugon kom man in en bakkammare, där det fanns en kakelugn. De andra rummen farstukammaren och vinkeln, saknade helt eldstäder.
På gården stod lillstugan, som var en del av ”lillsturaden”. Stockarna till lillstugan, som bestod av endast ett rum togs av det gamla fähuset i Starrängen. De övriga byggnaderna av lillsturaden hade Henrik köpt av Jåssas Kalle för 12 mark.
På gården stod också ”nötsraden”, som förutom fähus hade ett stall, sveplada och lada och dessa köpte Henrik av Holmbergas för 8 mark. Fähuset, som byggdes av sten år 1899, står fortfarande kvar.
Riraden bestod av riskovet, rian, logen och halmladan. I ändan av halmladan stod ett rödmålat lider, som kallades ”gåbbinas lidre”. Där hade Henrik sina verktyg och där fanns också slipstenen.
En bit mot Nöjds stod ”Gamälbastun”, som revs på 1920-talet. Den andra bastun stod norr om gården och där i bastukammaren förvarades ”bråtan och klifton”.
Bredvid lillstugan fanns också ”gamälsmidjon”, som dock revs på 1920-talet då den nya smedjan byggdes. Ett vedlider fanns också.
Åkrarna vid Järvelä.
Den förra torparen Rudolf hade odlat upp några åkrar och då Henrik tog över fortsatte han med nyodlandet. Henrik var känd som en sträng far och åtminstone sönerna måste vara med i uppodlandet. Pojkarna tvingades till hårt arbete och han brukade säga att ”de kunde bära lite stenar nu medan de vilade sig”.
Henrik hade den ovanan att rådiken inte skulle dikas i rån utan en god bit in på åkern, så att det bildades en oodlad remsa vid rån. Det här gjorde han för han hade svårt att komma överens med grannarna och då råarna den tiden var lite oklara, så var det bäst att dika en bit ifrån den. Detta dikande ledde till att i rån mot ”Nöjd Jåssas” så dikades det två diken med en några meters tom remsa emellan. På denna remsa hade de varsin gärdesgård med en meters mellanrum.
Också vid åkern på Börkmossen fanns en likadan remsa och den fanns där så att träden inte skulle skymma åkerväxten och så att inte träden skulle dra musten ur växterna. Åkern på Börkmossen arrenderade Henrik år 1911 av Ådd Ivar Westerback i Dagsmark och arrendetiden var 50 år. Bröderna Erland och Viktor Dåhli från Lappfjärd var där och plöjde åkern direkt ur den orörda marken. Någon gång efter kriget köpte Henriks dotter Selma åkrarna på Börkmossen av Ivar för 42 000 mark.
I något skede köpte Henrik ”Sneckarbackan” och från Ömossa flyttade han en större bondgård och uppförde den där. Det är fortfarande oklart vem ”sneckarin” var som fick ge namn åt denna backe. Tack vare torparlagen på 1920-talet, så kunde Henrik och Wilhelmina år 1928 för en billig peng och statligt stöd lösa in torpet och ombilda det till ett eget hemman.
Gästfriheten var stor hos Järveläs. Skogsarbetare och uppköpare som befann sig i nejden ville ofta ha härbärge, likaså kringresande handlande och andra arbetare. Trots att det var trångt från tidigare, så fanns det alltid utrymme för långväga besökare.
Hemmanet delas.
År 1922 delades det lilla hemmanet och det bestämdes då att Järvelinas dotterson Viktor Lindqvist skall få Järvelä gården och dottern Selma, som var gift med Viktor Jansson skulle få gården på Sneckarbackan. På Sneckarbackan föddes deras enda barn Wilhelm Jansson år 1923 och fähuset som finns där byggdes också av Viktor Jansson. De andra syskonen hade rest till Amerika utom Viktor Järvelä som flyttade till Idbäcken och köpte en gård där.
Redan följande år bytte Selma och Viktor Jansson bort Sneckarbackan mot Järvela gården med Lindqvist, som då ägde och bodde på Järvelä. I samband med gårdsbytet fick Viktor Lindqvist hela Donängen, medan Viktor Jansson fick Börkmossen. Börkmossen är det rätta namnet enligt Rurik Nylund, som brukar ha rätt men namnet Björkmossen används också.
”Järvela Selma och Riikaas Viktor” Jansson tar över Järvela.
Det var ju genom gårdsbytet på 1920-talet med Viktor Lindqvist som Viktor och Selma Jansson kunde ta över Järvela gården. Viktor Jansson (f. Knus1875-1929), som kallades ”Rikaas Viktor” var son till ”Majas Jåhan”, alltså Johan Henrik Finne (1844-1888) och Fredrika, som kallades ”Mickaas Riika”. De bodde på Nöjdbackan, som ligger 1,3 km norrut från Järvela, där Blomstedt Boris sedan byggde sin gård.
Efter gårdsbytet flyttade Viktor, Selma och lilla Wilhelm till Järvela gården och blev bönder där.
Då Wilhelm var 6 år dog hans far Viktor och hemmanet sköttes då av änkan Selma.
Några år efter Viktors död gifte änkan Selma om sig med sin avlidna systers man, Viktor Rajala (1876-1935). Han var född i Jurva och hade i Amerika gift sig med Sofia Järvelä, också kallad Fia. Efter Fias död i Amerika flyttade Viktor Rajala till Träskändan, där han sedan dog år 1935.
Wilhelm Jansson tar över gården.
Då fortsättningskriget bröt ut 1941 inkallades Wilhelm, som också kallades ”Järvela Ville” och han deltog där tills freden slöts år 1944. Redan i unga år hade Wilhelm fått börja delta i gårdssysslorna och efter att han år 1949 gifte sig med Sanelma Eskola (f.i Storå 1924) tog han över gården. Sanelma var dotter till Viljam Eskola (1891-1967) och Ida (f. Till i Skaftung1893-1976).
År 1966 på våren for Wilhelm till Sverige och på hösten vid Mickelmäss flyttade Sanelma också dit. Deras barn Jan-Erik och Marlene, som var födda i Träskändan flyttade med till Sverige, där de sedan stannade. Wilhelms mor Selma flyttade också med, där hon sedan avled 1967.
Familjen Jansson bosatte sig i Hallstahammar där Wilhelm fick arbete på Kanthal, som sedan uppgick i Bulten. Han arbetade på valsverket, som av tjocka metallstänger valsade ner metallen till ”världens tunnaste tråd”. Sanelma arbetade på Syfabriken med att tillverka arbetskläder.
Wilhelm Jansson säljer hemmanet åt staten.
År 1984 sålde Wilhelm Jansson både skogen och åkermarken åt staten. Staten i sin tur sålde skogen vidare åt Valter Liljedahl medan åkrarna såldes åt en bonde från Kärjenkoski.
Wilhelm avled i Norrviken i september 1985 och änkan Sanelma fortsatte att använda gården i Träskändan i flera år. Sanelma bodde en tid på pensionärshemmet i Lappfjärd och slutligen på Åldersro, där hon avled 2013. Arvingarna sålde ”Järvela gården” åt utomstående och de nuvarande ägarna ser ut att bo där stadigvarande.
Slutord om lokalhistorikern Wilhelm Jansson.
I ett ganska tidigt skede började Wilhelm intressera sig för släktforskning. Intresset tilltog med åren och semestrarna åt gick till att sitta på pastorskansli i Lappfjärd med de gamla kyrkböckerna. Wilhelm hade ett gott minne, som minns vad ”Nöjd Elina” hade berättat om släktingarna och andra bybor. Elinas berättelser och kyrkböckerna kompletterade varandra och Wilhelm började teckna ned släkthistorierna. Till en början skrev han med blyertspenna men sedan började han använda skrivmaskin.
Hans anteckningar är detaljerade och noggranna. Personligen har jag haft stor nytta av dem och till exempel denna historik om hans egen gård Järvela, skulle inte ha blivit gjord utan dessa anteckningar.
Ett stort tack till Wilhelm för hans anteckningar och till sonen Jan- Erik, som har gjort det möjligt att Fjalar Hammarberg har kunnat vidareförmedla dem till mig. Historikerna om Renfors, Nöjd och Finnskolan i Norrviken har kommit till tack vare dessa herrar och mycket intressant är ännu på kommande.
Lasse Backlund
Foton.
