Denna text är nedtecknad av Selim Björses under hans studietid i Nykarleby seminarium på 1920-talet. Texten verkar vara ett svar på ett frågeformulär, som dessvärre inte finns tillgängligt. Texten är renskriven av Lasse Backlund i juli 2025 och språket är lite moderniserat.
Fortskaffningsmedel
Då man fordom i Lappfjärds kommun önskade färdas landvägen från en ort till en annan och ej ville gå, så red man på hästryggen. På denna forslade man även lättare varor från en ort till en annan. Om varorna var tyngre, så lades de såväl vinter som sommar på en släde. Slädens allmänna form och utseende var, såsom av teckningen framgår lika både vinter som sommar, men medarna gjordes olika de skilda årstiderna.
Under den släde som användes om sommaren, satte man två böjda stänger av björkvirke. Dessa stänger kallades ”anderstänger” och släden fick därför namnet ”andersläde”. De stängerna blev utslitna, ersattes de med nya. Med denna typ av släde kör man ännu idag höet till ladorna under höbärgningstiden.
Slädarna som användes under vinter hade medar som skulle tjäras eller ”vallas” och därför kallades den ”vallasläde”. Då man körde ved från skogen, lade man den på släden men då timmer skulle forslas hem till gården, så satte man rotändan av stocken på släden och skatändan på en särskild stötting.
Under de senaste årtiondena har man utbytt släden mot ett par stöttingar. Med dessa forslar man timmer och med dem kör man ved från skogen och hö från ängen. Då hö och ved forslas, så förser man stöttingarna antingen med en skrinda eller en galdra, som också kallas ”lamoska”. Dessa stöttingar har i dag samma form som under forna tider.
Hästen som skulle dra släden, spändes i ett rede, vilket med ett ”skakälträ” fästes vid slädens ”viditugo”, som är en lycka gjord av en vidja. Redet kallades ”klovred” I skaklarnas främre ändar, som var böjda, fanns hål, genom vilka man trädde vidjor. Med dessa föstes skaklarna vi rankorna. Vidjorna vid skaklarna upplöstes inte, då man spände i och ifrån hästen. Rankorna hölls tillsammans av två vidjelänkar.
Då man spände i hästen, så avlägsnade man den övre länken, satte rankorna kring hästens hals och trädde länken igen över rankornas övre ända. Detta ”klovred” användes allmänt ända till mitten av 1800-talet, då man började byta ut det mot det red, som nu användes eller mot fimmerstänger. Redets byggnad framgår av ritningen.
Då kärrorna kom i bruk så använda man tvåhjuliga kärror, vilka saknade järnband. Först omkring 1850 började man banda kärrorna. I dag använder man i Lappfjärd i allmänhet tvåhjuliga kärrar, som har den form som teckningen visar.
Släpa
På sumpiga marker forslas det avmejade gräset till torkningsplatserna på en släpa, som dras av människor. För att man inte skall sjunka ned i dyn, så går man på ett par andrar. Släpans och andrarnas form och utseende framgår av teckningen.
Roddbåtsformer
I Lappfjärd använder man allmänt den flatbottnade ekstocken. I den färdas fiskaren längs ån och i den lastas hö, som hämtas från den grunda Lappfjärden. Där vattnet är djupt, drivs ekstocken framåt med en åra men i grunt vatten och i forsarna användes en stång, som är järnbeslagen i den grövre ändan. Denna stång kallas ”bärling”.
Vid havskusten används en roddbåt, som liknar den i frågeformuläret avbildade ”ryssjebåten från Sastmola”.
Alla fortskaffningsmedel förfärdigade man själv.
Byggnader
Pörten.
I Lappfjärds kommun finns inga pörten och ingen har hört att sådana skulle ha funnits inom kommunen.
Väderkvarnar
Den sista väderkvarnen, som fanns i Lappfjärd, ägdes av bönderna på Gullmes hemman i kyrkbyn. Den nedrevs på 1860-talet. Något tidigare förstördes en kvarn, som tillhörde Ahlkulla hemman.
Rior
Bilderna visar en gammalmodig ria från Lappfjärd. Talet gjordes vanligen av näver och golvet byggdes av stock. Skovet på rian förfärdigades av bräder. Det sträckte sig över själva rian och logen. Sparrarnas som uppbar stängerna inne i rian, hade samma riktning som byggnadens kort- eller gavelsida och stängerna var därför vinkelräta mot densamma. Till rian hörde såväl loge som lada och mellan dessa båda fanns den så kallades ”agnbänken”,
Loftsbyggnader
I Lappfjärd finns inte längre någon fullständig loftsbyggnad. Den sista som fanns på Ebb hemman, förstördes år 1921. Dessa byggnader innehöll vanligen tre rum, nämligen två bodar och ovanpå dessa själva loftet. I dessa loft vistades gårdens kvinnliga ungdomar om somrarna.
Fähus
Fähus med trägolv är de enda fähus som av gammalt är kända i Lappfjärd. Korna vände i dessa fähus eller ”nötts” som de kallas på orten, huvuden mot väggen. Mitt på golvet byggdes av stock en gång, vilken gick i husets längdriktning. Den övriga golvytan gjordes av stampad lera eller så fick marken utgöra golv. ”Nöttset” hade vanligen två små gluggar, genom vilka ljuset silade in i huset. Till fähuset hörde vanligen en port och en lada.
Jordbruk
Svedjebruket är okänt på orten.
Rovor och bovete.
Rovorna odlas ännu allmänt på mossmarker i Lappfjärd. Bovetet har däremot aldrig odlats på orten.
Redskap
I min hemkommun Lappfjärd har man allmänt använt årder och den så kallade ”välten”, då man plöjt jorden. Krok, gaffelplog och risharv är däremot okända på orten.
Hemslöjd
Lerkärl
Fordom förfärdigade man alla kärl av trä. Lerkärl av hemgjord tillverkning har aldrig funnits.
Knivar
Knivarna smiddes vanligen i egen smedja och slidorna förfärdigade man även själv. I många gårdar använder man ännu i dag hemsmidda knivar.
