Ett betydelsefullt sekelminne. 

Artikel i Hufvudstadbladet 28.3.1909. Renskrivet av Lasse Backlund i februari 2021:

Den stämning, som för hundra år sedan härskade inom det finska samhället eller rättare sagt inom dess ledande kretsar, kan närmast betecknas såsom resignation. Man fogade sig i det oundvikliga, under det man, begagnande sig av förhållandena, sökte rädda vad som räddas kunde. Att landets öde var beseglat och att den av alla politiskt klarseende finska medborgare länge med oro emotsedda vändpunkten i vårt folks öde nu var oåterkalleligen för handen framstod tydligt.

Men lika klart var inte det förfarande, som från finsk sida borde inslås med avseende på det genom erövringen tillskapade sakläget. Å ena sidan hade genom landet ljudit Mathias Calonius’ manande ord:  ”så länge ännu stridens utgång är oviss och till dess ett fördrag mellan kommer, varigenom regenten själv avsäger sig sin rätt, beror det inte på undersåtens gottfinnande att avskudda sig sina plikter som sådan och lossa de band, som han delar med sitt fädernesland, om han inte vill befläcka sig med förräderiets ärelösa brott.”  Å andra sidan hade förhållandena utvecklats därhän att något tvivel inte kunde råda om kampens resultat, även innan freden var sluten.

Finland hade så gott som under hela kriget lämnats åt sig självt av Sverige och det för Finland att med egna resurser reda sig i den ojämna kraftmätningen. Och det var tydligt att det inte stod i Sveriges makt att ge händelserna en annan vändning.  Det finska folket tvingades att ta sitt öde i egna händer och kunde inte genom ett lönlöst fasthängande vid en teori, som förlorat varje verklighetsgrund, offra sig självt och sin framtid och försitta de lyckomöjligheter som erbjöds. Emellertid var tveksamheten vid valet mellan dessa olika grundsatser allmän, om än samhällets självbevarelsedrift ju längre det led, allt mera gjorde sig gällande och förmådde landets intelligentaste män att träda i underhandlingar med segervinnaren.

I själva verket hade Rysslands härskare redan tidigt för det finska folket kungjort sitt beslut att i storfurstendömet bevara det samhällsskick landet dittills hade åtnjutit. ”Ert lands gamla författningar och privilegier skola heligt vidmakthållas” — hette det redan i det till Finlands invånare riktade manifestet av den 17 juni 1808.  I svaret på den finska deputationens förfrågan förklarades det därjämte att en allmän lantdag med det första skulle sammankallas till en garanti för monarkens omsorg om lagarnas ”självbestånd”.

Och den 1 februari 1809 emanerade påbudet om att Finlands ständer ”likmätigt landets författningar skulle sammankomma för att ”på sätt riksdagsordningarna föreskrifva” överlägga i de frågor, som skulle hanskjutas till deras behandling.  Till samlingsplats för ständerna bestämdes Borgå. Anledningen till detta val är inte svår att förstå. Erfarenheten under kriget hade visat att stämningen i landets huvudstad Åbo och trakterna däromkring, som enligt traditionerna är sätet för det finska samhällets aristokrati, var föga gynnsam för tingens nya ordning. Därför var det klokare att låta folkrepresentationen sammanträda på en mindre betydande och närmare riksgränsen befintlig ort.  Lovisa, som låg längst österut och även föreslagits till plats för lantdagen, befanns vid närmare övervägande mindre tjänligt på grund av brist på lämpliga lokaliteter.

Däremot ansåg man att Borgå med sin vördnadsbjudande domkyrka, sin gymnasiebyggnad och sitt rådhus erbjöd jämförelsevis passliga samlingsställen såväl vid de med ständermötet följande högtidligheterna, likaså för ståndens överläggningar. Lantdagen var sammankallad till den 22 mars. Valen försiggick utan något synnerligt intresse, och betecknande för stämningen är att till en början ett ganska ringa antal adelsmän befanns hugade att infinna sig till ständermötet. För att tillföra första ståndet erforderlig förstärkning var man därför tvungna att genom annons i Åbo Tidning påminna de vid lantdagen inte företrädda ätterna om skyldigheten att låta sig representeras därstädes.  Emellertid kompletterades ridderskapet och adeln under lantdagens gång småningom, så till antalet inskrivna lantdagsmän av detta stånd slutligen var 75. Av dessa var dock alltid flera frånvarande, så att plena bevistades av i medeltal några och trettio medlemmar. Lantmarskalk blev friherre Robert Wilhelm de Geer, karaktäriserad av samtida såsom ”en honett och välviljande man, ehuru icke särdeles bevandrad i affärer”.

Ännu svagare representerat än adeln var prästeståndet. Dess ledamöter var inte flera än 8. Ståndets talman var den fint bildade och rikt begåvade, men starkt opportunistiskt sinnade biskop Jakob Tengström.

Borgareståndet utgjordes av 19 ledamöter med handlanden Christian Trapp från Åbo såsom talman.

Bondeståndet bestod av 30 medlemmar med häradsdomaren Pehr Klockars från Nykarleby socken såsom talman och borgmästaren i Borgå And. Fab. Orraeus såsom sekreterare.

Med hänsyn till kejsare Alexanders emotsedda ankomst till Borgå erhöll staden särskilda, för orten annars okända funktionärer. Till ståthållare utsågs friherre B.M. Stackelberg, till kommendant general Briskornoch till polismästare befallningsman Daniel Walle. Den nya ståthållaren anlände redan de första dagarna i mars till staden och uppmanade magistraten och borgerskapet att på allt sätt gå honom till mötes vid förberedelserna för lantdagen.

Han gav åt handlanden Lindert i uppdrag att ombesörja uppsättningen och vidmakthållandet av de gatlyktor, som skulle anbringas här och var i staden. Brukspatron Solitander och rådman Keissner skulle övervaka uppförandet av en äreport för kejsaren enligt meddelad ritning.

Vagnmakaren Rudberg fick i uppdrag att ombestyra stora rådstugusalens inredande till ”riddarhus”och änkefru Hagelin skulle göra sig redo att ”hålla klubb” för bondeståndets medlemmar. Åt ett antal handlande gavs i uppdrag att förrätta brygd av öl och svagdricka under den tid ständermötet varade.

Den ovan nämnda äreporten byggdes utanför den så kallade prästgårdstullen under backsluttningen på stora landsvägen åt Lovisa. Den gjordes 10 famnar hög och 6 ½ famn bred. Grundvalen bildades av kistor, fyllda med stenar. Hela ställningen var beklädd med grovt gulfärgad lärft, varpå mot stadssidan var målade en hop figurer och landskapsvyer samt överst på både sidor tvenne änglar, hållande i händerna kransar, som sträcktes över ett slags urna. På porten, som hade åtta med gröna girlander omvirade pelare, var upptill anbragta inskriptioner. På sidan som vätte mot staden stod det: ”Åt Alexander den Förste, Upplysningens, Lagarnas, Finlands Beskyddare”. På den motsatta sidan stod det med ryska bokstäver: ”Åt Alexander den Förste, den allernådigste Beskyddaren av lagarna och upplysningen.”  Dessa deviser var flankerade av solar med allehanda krimskrams. Överst på äreporten fanns på vardera sidan en vit medaljong med ett inristat ”A”. I båda hörnen åt väster var målade bilder av rättvisans gudinna och åt öster av Herkules med klubba och lejonhud. Vid portens högra sida, räknat från staden, fanns en dörr, varigenom man kom till ställningens inre, där en trappa ledde ända upp till krönet. Denna äreport, vars uppförande naturligtvis utgjorde ett evenemang på orten och som med undran begapades av invånarna, kvarstod såsom ett minne av lantdagen och de därmed förknippade händelserna över ett år. Den togs ned först i maj 1810.

Borgå ärevördiga domkyrka med dess massiva gråstensmurar som härstammar från medeltiden skulle enligt ceremonielet bli plats för själva hyllningsakten. Men här i det gamla templet gavs självklart inte tillfälle för några särskilt ingripande utsmyckningsanstalter. För att bereda bättre utrymme vid koret borttogs några bänkrader. Och mitt emot predikstolen byggdes för tronen ett postament, sex trappsteg högt och beklätt med grönt kläde och grön sammet. Tronen utgjordes av en rikt förgylld, med röd sammet överdragen länstol, vars karmar slutade i örnhuvud med ett gyllene klot i näbben och på vars ryggstöd ryska riksvapnet var fastsatt. Samma emblem, ”stort och vackert” och utstyrt med guld och silvergaloner, fanns på tronens fondstycke, vilket likasom den med fransar och stjärnor av guld rikt utsirade tronhimmeln bar rött sammetsöverdrag.

Också i ”rikssalen”, alltså gymnasiehusets övre auditorium, uppfördes en ställning för tronen, här prydd med Finlands vapen. Dock fanns där inte någon särskild tron, utan skulle samma stol som i kyrkan komma till användning på denna plats. Mellan övre våningarna i vice borgmästaren Erik Solitander och handlanden Henrik Borgströms gårdar vid Ågatan, som var utsedda till kejsarboning och under lantdagstiden gick under den stolta benämningen ”slottet”, byggdes en täckt gång med fönster och vanlig rumsinredning, så att de båda lokalerna härigenom stod i direkt samband med varandra.  Från Solitanders gård leddes vidare en slags gångbana av trä över Rådstugutorget uppför Kyrkbrinken omkring kyrkogården till gymnasiehuset. Det var förbjudet för vanliga invånare att använda denna gångbana, det var för obehöriga förbjudet vid vite av 6 riksdaler.

Också i övrigt fejade och putsade man i staden efter bästa förmåga. Snön kördes bort från torget och de smala gatorna, och för att öppna en rak väg från äreporten till Kyrkogatan rev man en del av kyrkogårdsmuren. Man skar av ett stycke av en trädgård som låg i vägen.

Till sessionsrum för ridderskapet och adeln var rådhusets större sal upplåten, borgareståndet fick den mindre salen i samma byggnad. Prästeståndet skulle sammanträda i konsistorii samlingsrum på gymnasiet. Bondeståndet skulle få sammanträda i lagman Orraeus´ gård vid Kyrkotorget. Då lantdagens öppnande närmade sig blev det desto större rörelse i den annars så stilla staden. Dagligen anlände personer, som hörde till kejsarens uppvakning och betjäning, bland dem inte minde än ett halv dussin kockar.

Stor förundran väckte de praktfulla kejserliga vagnarna och vagnshästarna, som kom från Petersburg. På gatorna vimlade det av ryska militärer, ulaner och fotfolk, musikanter och artillerister, som med sina vapen och kanoner tågade genom staden på väg till inkvarteringsställena i byarna uti omnejden. Slutligen började också lantdagsmännen anlända. Resande familjer från när och fjärran som lockades till Borgå på grund av det ovanliga skådespel, som väntade dem. De lät sig inhysas hos vänner eller bekanta bland stadsborna eller hos egendomsägarna i trakten.

Den 25 mars 1809 ägde lantdagens öppnande rum. Sedan generalguvernören Göran Magnus Sprengtporten kl. 12 på dagen överlämnat lantdagspublikationen till två ryska härolder, begav sig dessa, före detta kommendanten von Heideman och kapten Drentel, till häst och klädda i långa vita atlasskjortor med korta kåpor av grön sammet, kraschaner på bröst och rygg samt hattar med röda och vita strutsfjädrar och med gyllene häroldsstavar i händerna, ut i staden, företrädda av två ulantrumpetare och åtföljda av en officer och 8 – 9 man ulaner, och uppläste på olika ställen i gathörnen påbudet om lantdagens öppnande.  Härvid lade stadsborna märke till Drentels främmande brytning vid kungörelsens uppläsande.

Efter utblåsningen begav sig lantmarskalken De Geer i öppen släde och åtföljd av sin kammartjänare ut ur staden. Kommen ett stycke utanför äreporten, stannade han, påtog en trekantig hatt och fattade lantmarskalksstaven, varpå han satte sig i en väntande kejserlig vagn, förespänd med 6 hästar och bemannad med spannridare, kusk och 6 lakejer, alla i kejserligt livré, och åkte, hälsad av vakten vid äreporten med trumvirvlar, till rådhuset, på vars trappa han mottogs av en deputation av ridderskapet och adeln, som ledsagade honom in i riddarhussalen.

Den 27 mars — en vårdag med skarp köld och klar himmel — anlände kejsare Alexander strax efter kl. 12 till Borgå. Ett stycke utanför staden lämnade han sin ”kibitka” och steg till häst och gjorde sitt intåg till Borgå ridande, åtföljd av en lysande skara generaler och högre dignitärer, bland dem krigsministern Araktschejeff. Kejsaren var iklädd rysk generalsuniform med Andreasordens blå band över bröstet, ”skön af ungdom och godhet”.  Vid äreporten var stadens förnämsta invånare och borgerskapet till mötes. Kejserlig salut från kanoner, uppställda vid prästgården, och ringning med kyrktornets klockor förkunnade monarkens ankomst till staden. Kejsaren tog vägen över Kyrkotorget förbi lagman Orraeus’ gård, nedför Kyrkobrinken och Mellangatan över Rådhustorget till sitt logi på ”slottet”.

Överallt på denna sträcka stod uppställda trupper, både fotfolk och ulaner. Vid framkomsten till sin bostad hälsades kejsaren av deputerade för lantdagen, dem han inbjöd till middag samma dag. På aftonen var staden och äreporten illuminerade.

Den 28 mars hölls lantdagsgudstjänst i domkyrkan. Man tågade dit efter ett fastställt ceremoniel. Först gick storfurstendömets två härolder, klädda i blått och silver, sedan kom lantdagsmännen två och två i ledet, landets närvarande ämbetsmän samt generalguvernören Sprengtporten ensam. Därpå följde kejsardömets två härolder, klädda i grönt och silver, med röda plymer och Andreaskorset broderat på bröst och rygg. Sist kom kejsaren under en himmel av silvertyg och guldfransar, prydd med namnchiffer och buren av fyra generalmajorer. Monarken åtföljdes av de höga ryska dignitärer, som ledsagat honom från Petersburg. På gatorna bildade trupperna spalier och ”hälsade sin härskne med sina vapen, sin musik, sina trumpeter och trummor.”

En deltagare i ceremonin har antecknat att himmeln var lugn och klar ”den första vårsolen smålog åt naturen, denna livgivande och sköna sol gjorde, att vi bortglömde en närvarande 8 graders köld.”  Vid stora kyrkdörren mottogs kejsaren av domprosten M. J. Alopaeus, och lektorerna P. J. Alopaeus och J. Borgström, alla klädda i prästornat. Under orgelns brusande toner skred Alexander fram till tronen, där han förblev stående under hela gudstjänsten, omgiven av sin svit. Domprosten Alopaeus vände sig först i ett tal till kejsaren och höll sedan predikan, båda på svenska språket, men i fransk översättning, tidigare delgivna åt monarken. En av det kejserliga följet, furst Paul Gagarin, iakttog härunder menigheten i templet och skrev sedan: ”De syntes mig inte intagna av någon synnerlig glädje, inte heller av bekymmer, men de betraktade fruntimren i synnerhet uppslukade med ögonen detta skådespel.” Akten avslutades med psalmen: ”Nu tackar Gud allt folk”. Under kanonsalut begav sig kejsaren jämte ständerna och honoratiores sedan till gymnasiehuset.

Här, i ”rikssalen”, höll Alexander på franska språket det tal, där han vackert vittnade om sina avsikter med avseende å Finlands välfärd och framhöll att ständernas sammankomst utgjorde en borgen för löftet om bibehållandet av landets konstitution och grundlagar, och här överlämnades även de nådiga propositionerna till ständerna. På aftonen ordnades en bal som gavs i lantmarskalkens namn, som också bevistades av kejsaren, som också, torde ha betalat kalaset. Fat, tallrikar och bordssilver hade för detta ändamål förts hit från Petersburg. Även denna kväll var staden illuminerad. Särskilt rikt eklärerade var ”slottet”’, rådhuset samt Holmska gården vid torget, där lantmarskalken bodde. Också på kyrkomuren och en del andra ställen samt på äreporten flammade ljus och marschaller. Stora folkhopar var i rörelse på gatorna hela denna natt.

Den 29 mars ägde slutligen hyllningen och edgången rum. Sedan ständerna samlats i domkyrkan, infann sig kejsaren kl. 12 där, föregången av två ryska härolder och ledsagad av sina generaler och högre ämbetsmän. Han tillryggalade vägen till fots mellan de på gatorna uppställda truppernas led. Alexander tog plats vid tronen, där han blev stående, och lät härpå generalguvernör Sprengtporten i svensk översättning uppläsa sin den 27 mars i Borgå undertecknade försäkringsakt.

Härigenom bekräftade han landets religion och grundlagar och ståndens privilegier, lovande att bibehålla dem fasta och oförryckta i deras fulla kraft. Denna försäkran, grunddokumentet för Finlands statsrättsliga ställning, överlämnades till ständerna och mottogs på deras vägnar av lantmarskalken. Denne och talmannen frambar lantdagens underdåniga tacksägelser för monarken. Efter det att domprosten Alopaeus förrättat en kort bön, avlade stånden i tur och ordning de av presidenten i Åbo hovrätt, Adolf Tandefelt, förestavade tro- och huldhetsederna.  Två härolder framträdde nu för tronen och ropade, sänkande sina stavar: ”Lefve Alexander den förste, kejsare öfver hela Ryssland och storfurste af Finland”, varvid orgeln stämde in och kanonerna dånade. Härpå yttrade kejsaren på franska, att han rörande mottog detta frivilliga bevis på Finlands invånares tillgivenhet och bad försynen om ”styrka och vishet att styra detta aktningsvärda folk efter dess lagar och den eviga rättvisans oryggliga ordning.”

Det vackra talet tolkades omedelbart till svenska av generalguvernören. Akten avslöts med psalmen ”O, Gud vi lofve dig”, som sjöngs under trumpetstötar och pukslag. Kejsaren nedsteg nu från tronens postament och begav sig under kanonsalut och skallande leverop, som från kyrkan fortplantades till menigheten ute på gatorna, tillbaka till sin bostad. Samma dag kl. 4 på eftermiddagen reste Alexander iväg i öppen släde från Borgå till Helsingfors.

Lantdagens öppningshögtidligheter och fester var härmed till ända, och för stånden vidtog nu arbetets tid. Avsikten med den ståt, som vid ceremonierna utvecklats, hade naturligtvis varit att ge åskådarna en föreställning om landets nya härskares makt och rikedom och sålunda även i yttre måtto för befolkningen påvisa fördelarna av tingens nya ordning. Att många bländats och rönt varaktigt intryck av det ovanliga och pompösa skådespel, som under några dagar upprullats i det lilla Borgå, står väl utom all fråga.

Enstämmigt betygas även att Alexander genom sitt utomordentligt älskvärda uppträdande och charmen i sin personlighet vann alla de personers hjärtan, med vilka han här kom i beröring. Men säkrast nådde kejsaren sitt syfte genom den högtidliga och oförbehållsamma försäkran han avgett att vidmakthålla landets samhällsskick och lämna vårt folk att ”fritt inom sig” arbeta på de uppgifter det av ödet fått sig förelagda. Den tveksamhet och misstro till framtiden, som på så många håll kunnat varsnas i landet före Borgå lantdag, försvann även allmänt efter de tydliga bevis som erövraren hade gett på sina redbara avsikter att respektera det finska folkets rätt att leva sitt eget liv vid sidan av kejsardömet.