Bref från Amerika.

Skrivet av Henry Lillsjö och publicerat i Syd-Österbotten 21.3.1905. Renskrivet av Lasse Backlund i november 2020.

På mina strövtåg genom Amerika var jag en gång i tillfälle att se S-Ö, och då kände jag en lättnad som om en hel mjölsäck skulle fallit från min rygg. Jag läste den så grundligt, att en hel del är kvar i minnet än. Allting var mig så bekant både från staden och landsbygden. Nu efteråt har jag funderat på tidningsläsning både där hemma och här i Amerika. Jag har undrat, om papporna där hemma i Finland tror, att sönerna och döttrarna i utlandet inte skulle få ett större intresse för hembygden, om de skulle få någon småbit i form av urklipp ur tidningen där hemma eller också om de inte borde prenumerera på en årgång till Amerika, hellre än som att hålla den gamla föga goda föresatsen, att de är i det stora vida Amerika och behöver inte veta någonting om saker, som vi har för oss, eller som så: Han är ute och förtjänar så stora penningar, vill han läsa tidningar, så kan han gärna prenumerera själv.

Den där ”själv” har ofta blivit en narr för många i andra företag och vill han gärna träda fram med sina lömska företag, när det gäller tidningsläsning och prenumerationer med. Vad betalningen sedan vidkommer, så torde det inte vara omöjligt att personen, som fått en tidning till sig sänd från pappa eller någon annan god vän, skulle sända en amerikansk dollar för sin tidning till personen och så en annan dollar för besväret, så att han skulle få läsa tidningen fritt själv under det han efter slutat dagsarbete suger på sin lilla pipsnugga. Ja, men det där skulle inte bli så galet, tänker visst någon, att få en tidning fritt — men, vänta ej betalning förrän ni gjort „”a paying business”, som yanken säger. Jag skall möjligen orda vidare om saken en annan gång och nu berätta om saker, som kanhända intresserar er bättre.

Vi har nu den 1 mars, men allting är grönt och vackert. Vädret har även varit vackert hela vintern. Snön har just varit synlig, men inte mer. Man vill påstå, att det regnar 13 månader i året här på västkusten, men i år har vi inte haft något för mycket av det. Arbetsförhållandena i Washington och Oregon är tämligen goda, d.v.s. alla ser ut att ha sysselsättning, men jag vet inte, om det ändå är rådligt för någon, som inte är yrkesman, att bege sig hit ut med mindre än att han tar i tu med vilket arbete som står till buds, och sådana har för det mesta att välja mellan skogs- och minarbeten.

Föreningslivet har gått framåt med raska steg under de sista två åren här på Stilla havskusten och för resten över hela Amerika. De största föreningarna är nykterhetsföreningarna, som nu finns på varje plats, där det finns något större antal landsmän. Här i Seattle har vi nykterhetsföreningen „”Sveaborg” med ett medlemsantal av 130. Den blev organiserad den 2 juni 1903 och har nu sin egen samlingslokal. Detta är den enda större sammanslutning av svensk-finnar i denna stad, men vi har en annan mindre förening, som arbetar eller har i syfte att hålla hemlandet i varje fosterlandsälskares varma hågkomst. Dessutom har vi ett hornkapell, som arbetar med stor iver för att i sommar kunna låta höra någon fosterländsk sång ute i det fria, vilket kommer att bli den första finska musik av finska musikanter i Seattle.

Om någon musikvänlig ville ge underrättelse till Henry Lillsjö, 1001 Pine st., Seattle, Wash. U. S. om var man kunde rekvirera Finsk musik för Band, så vore vi mycket tacksamma. En sjuk- och olycksfallsförening har nu smått varit på tal här och hoppas vi snart se den förverkligad. Någon församling eller kyrka finns inte här bland landsmännen. Detta emedan de varit bekanta blott en kort tid och dessutom har vi svenska kyrkor och präster att anlita. Någon finsk affär finns inte heller här, men är det ju att hoppas, att vi skall få även sådana igång förr eller senare.

Förbliver så till härnäst. Eder H. L. Seattle Wash., den 1 mars 1905.