Dagsmarks Ros under Klubbekriget.

Sammanställt av Lasse Backlund, med hjälp av Eva Grönlund från Vasa som har renskrivit berättelsen. Eva är född och uppvuxen på Sunnantill i Dagsmark. Berättelsen är skriven av ”Gånge Rolf” och har publicerats i Syd-Österbotten 17.10.1910.

Bakgrund till klubbekriget.

Klubbekriget kan nog räknas som det första riktiga inbördeskriget i Finland. Det pågick endast tre månader, mellan november 1596 och februari 1597. Orsaken till kriget var att de finska bönderna, främst i Österbotten protesterade mot de åtaganden gentemot armén de fortfarande hade trots att det utdragna kriget mot Ryssland slutat med fred våren 1596.

Den här tiden var ju Sigismund kung både i Sverige och i Polen och hade i Finland en bundsförvant som hette Clas Fleming. Han var ståthållare på Åbo slott och illa omtyckt av bönderna i landet för att de behandlades allt annat än väl. Mellan kung Sigismund i Polen och hans farbror hertig Karl i Stockholm pågick en maktkamp om den svenska kronan. Denna maktkamp var en av orsakerna till klubbekriget och det är ju inte sista gången i historien som finländarna får blöda för kungligheternas makthunger. Bönderna med förhandlaren Pentti Pouttu i ledningen protesterade mot förtrycket hos hertig Karl i Stockholm och hertigen uppmanade dem att själva ta till vapen. Några riktiga vapen ju bönderna inte utan de tog till påkar och klubbor. Med Jaakko Ilkka som härförare led dock bönderna ett svårt nederlag. 3 000 bondesoldater stupade och Jaakko Ilkka avrättades utanför kyrkan i Storkyro. Förtrycket fortsatte fram till år 1599 då hertig Karl tog makten, några år senare utnämndes han till kung med namnet Karl IX. Karl IX var kung fram till sin död 1611 då han efterträddes av sin berömda son, krigarkungen Gustav II Adolf.

Hur det här Klubbekriget påverkade befolkningen i Dagsmark är oklart men i en tidningsartikel i Syd-Österbotten 17 december 1910 skriver Gånge Rolf en hemsk artikel som heter ”Dagsmark Ros” eller ”Knektejulen i Lappfjärd”. Artikeln här under handlar om hur Dagsmarks Ros, Anna Klemets och hennes man Anders Teirfolk dödades av bondesoldaterna från finska Syd-Österbotten.

Julen 1595.

Fioler och gigor ljödo ljuvligt i storstugan på Klemets i Dagsmark, där byns rikaste bonde Pelle Klemets, även kallad Lax-Pelle efter en av sina förfäder som först bebyggt hemmanet, gjorde bröllop åt sin dotter Anna, i hela omnejden beprisad under namnet ”Dagsmarks ros”. Många friare hade giljat till den fagra flickan, men fruktlöst. Äntligen vanns hennes hand och hjärta av den raske och unge ryttaren vid Peder Gumses österbottniska dragoner, Anders Teirfolk från Skaftung by.

Lustigt svängde de ståtliga, glada knektarna omkring bondtöserna i den virvlande polskan, vilken då nymodiga dans de nyss lärt av sina polska kamrater. Man skrev nu nämligen tredjedag jul år 1595 då Sigismundus Wasa var Sveriges och Polens gemensamme konung och Klas Fleming var Finlands stränge generalguvernör.

Med blandade känslor av avund och beundran sågo de raska ehuru otympligare bondgossarne från Skaftung, Dagsmark, Sideby, Lappfjärd och andra byar i omnejden, huru de övermodiga knektarna »foro av» med deras vackraste och gladaste »gräbbor». Och flickorna läto sig till bondgossarnes harm, gärna svingas om i dansen av de ståtliga Martisgossarne i sina svarta buffelläderskyller ovanpå de gula, stramt tillsittande livrockar av sämsk och de bredskyggiga spanska fjäderhattarna kokett dinglande på hjässan, medan den långa sabeln och de klirrande sporrarna slogo takten till den hurtiga, glada musiken. Det var dock helt annat och roligare än att lunka omkring hand i hand med en otymplig bonddräng i den urgamla julleken eller den så kallade ringdansen, som alltifrån de hedniska offerfesternas dagar varit den svenska och finländska allmogens dittills enda och mest omtyckta dans. Ölstånkorna och stopen gingo även flitigt laget omkring och mången av de närvarande syntes redan ha »fått sig en högre lyftning» av det starka, skummande julölet, vilket på den tiden åtnjöt ett sådant anseende, att till och med konungarna Gustav Vasa och Johan den tredje enkom årligen rekvirerade några fat av detsamma från Finland till Sverige.

Ju längre det led in på den glada bröllopsfesten, dess vildare blev dansen, dess tätare gingo de beständigt tömda och lika flitigt påfyllda stånkorna och stopen omkring i stugan och dess argare blev även avundsjukan och rivaliteten mellan militären och de »civila».

Glåpord haglade snart på ömse sidor såsom »bondtamp» och »bondlurk» omväxlande med »dyngeryttare och »kronovrak»; här och där skuffade och knuffade man varandra i dansen, i stuguvrårna och vid ölbordet, ty den starka välfägnaden satte det hetsiga österbottniska blodet i livligaste rörelse.

Fåfängt sökte värdsfolket och särskilt de äldre bland bröllopsgästerna medla mellan ungdomen.

Fåfängt framhölls det av fäder och mödrar, släktingar och bekanta att både knektar och bönder tillhörde samma rike och folkstam, ja till och med många vore sinsemellan nära besläktade.

Peder Gumses fänika, som var förlagd i Sydösterbotten utgjordes till största delen av svenske österbottningar, som uppsatts på Klas Flemings uppmaning av landskapets rikaste präster, länsmän och storbönder, vilka istället erhöll skattefrihet och ett slags adligt frälse, den s.k knapadeln. Men allmogen tålde till och med de liderliga och våldsamma utländska legoknektarnas förtryck och övermod bättre än de inhemska ryttarnas.

Enär mången av de nyvärvade för inte länge sedan setts vid bondens sida fredligt plöja åkertegen eller syssla vid gödselstaden, men som nu yvdes i kronans rock med sabel vid sidan och sporrar på hälarne, gåvo de stolta österbottningarne åt dessa nybakade rekryter öknamnet: »Svidje-Klas dyngeryttare».

Vad som ytterligare ökade allmogens harm och ovilja var den omständigheten att dessa av landskapets rikaste och snålaste män värvade »lösdrängar» av vilka några såsom t.ex just brudgummen Teirfolk voro söner av burgna män, men av kärlek till krigarlivet givit sig in i knekthopen, skulle uppbära sin avlöning och traktamente inte av »höga kronan» utan av allmogen.

Ryttarne själva försummade ej heller i regeln att utkräva sina tillgodohavanden med rågat mått, använde även ofta grovt övervåld mot allmogens hustrur och döttrar.

Retade av böndernas stickord och trots, slogo soldaterna sönder dörrar och skåp, tagande med egenhandsrätt allt vad de ansågo sig tillkomma, vissa på, att »marsken», deras överste krigsherre, Klas Fleming måste hålla sig väl med dem och se igenom fingrarne med deras överdåd, vilket även beklagligtvis skedde.

»Ser man på, hur Teirfolks Antt hoverar sej i galedansen med Dagsmarks rosen, kan tänka,» yttrade försmädligt en ung rik bondgosse med silverhäkter i sin blå klädesjacka.

»Jäklar i mej, tror inte det högfärdiga stycket, Lax Pelles Anna, att hon nu blivit gefter med självaste kungen i Påland eller prinsen i mån, då hon äntligen knep sej den där dyngeryttaren.»

»Du menar väl Ingves Kalle, att hon hällre bort ta dej för att maka lorten ur ditt smutsiga fähus, där korna förgås av hunger för att du själv ska kunna ståta i klädesjacka med silverhäkter», svarade ögonblickligt brudgummens bäste vän Mickel Domosör, ävenledes dragon.

»Skryt lagom, ditt kronovrak!» genmälde bondgossen förbittrad. För knappt ett halvt år sen såg jag Mickel Domosör sticka dynggrepen lika manhaftigt i gödselstaden, som du nu låtsar slå på den där smörstickan som du hängt i far dins smutsiga livrem över skullran».

En bastant örfil, som ögonblickligt besvarades, blev följden av samspråket. Dansen avstannade strax och folk skockades i mängd kring du bägge slagskämparne, av vilka den ene rasande högg omkring sig med sin sabel, medan hans motståndare parerade huggen mod en i hast tillgripen brandstake.

»Frid i Guds och lagens namn!» ropade nu den myndige åldringen och husbonden på stället och armhågade sig fram till de stridande, åtföljd av de styvaste och mest ansedda bland bönderna ävensom knektanes befälhavare, fänriken Gabriel Trälooda, prästson från Tövsala, som sedermera stupade i slaget på Santavuori (-Sandberget) i Ilmola. »Stick strax pliten i skidan, Mickel, och minns, att du fått den att brukas mot landsens fiender, och inte engalandsmän. Och du, Karl Ingves, håll din gemena trut, innan jag drar till dig på käften, så att du skall mista både mun och målföre på en tid framåt. Vill du nödvändigt slåss, så skall jag trots mina sextio år ännu orka skära dig en flisa i sidan så att sol och måne skola spegla sig i såret, när du härnäst går ned till Lappfjärds å. Fred på ögonblicket, säger jag, i Jesu namn, eller ska sjutusan djävlar ta er bägge.

Skäms Ni inte, att bete Er som turkar och tattare mitt i julhelgen i stället för att uppföra Er såsom svenskar och kristne!»

»Nå, nå! fader Pelle!» inföll nu den hetsige Karl Ingves bäste vän och supbroder, Jukka på Finnes eller Rosenback med ett lömskt uttryck i sina bruna ögon, vilka i förening med hans gula hy och utstående kindknotor förrådde hans mongoliska ursprung av en finsk moder.

»Ni tröstar väl mycket på Er gamla helgonbild eller trolltyg av furuträd, tallfan, som di plär kalla na’ och som påstås ha gett Er rikedom och fiskelycka och som Ni sägs omsorgsfullt dölja i en lada alltsen Luthers rena lära kom hit till landet och all hedendom och papisteri avskaffats. Men längre hann talaren ej fortsätta, innan han med jättekraft slungades genom dörren ut på gården så att dörrkarmarna hotade att följa med allt under knektarnas och nästan alla de närvarandes höga beundran och bifall. Till och med på de unga, retade bondgossarna gjorde åldringens kraftprov en sådan verkan att allt bråk och gräl ögonblickligt avstannade och dansen och gelaget fortsattes in på morgonen i allsköns frid och sämja. Endast Karl Ingves, som även förbluffad tycktes nyktra till, begav sig högeligen uppretad ur stugan för att uppsöka sin stallbroder på gården, där han fann honom vid vattsån sysselsatt med att skölja och bädda sin blödande näsa och mun med det friska vattnet och den kalla snön.

»Trösta mej!» sade nu Kalle till sin ilskna vän, som sprutade eld och etter mot de innevarande. Vem trodde väl att gamle Pelle mäktade så mycket vid fyllda sextifem år.

»Men jäkeln i dej, så flög du inte snabbare ut ur stugan än syster mins skottspole, då hon väver Norrlands dräll eller en lappad vante i månskenet.»

»Nå, nå! vi ha ännu inte sett alla dagars ända” genmälte den andre förbittrad över kamratens illa dolda löje.

»Mor min var inte finska för ro skull och av min svenska far har jag ärvt tillräckligt med stolthet och handlingskraft att en gång betala kalaset åt den gamle gnidaren och hans dyngeryttare till måg.

Jag vet, vad jag vet!» tillade han ytterst hemlighetsfullt. »Andra tider stunda här snarligen.»

»Nå, vad vet du då för stordåd? sporde den andre nyfiket.

»Kan du hålla tand för tunga, din öltratt?

Pyttsan, fick du veta.  Men kom med mej, så skall jag sia dig en sannsaga, som ännu en gång skall ändra om bröllopet på Klemets till ett sannskyldigt blodsbröllop, just såsom Pelle själv profeterade!»

Viskande med varandra drogo de bägge värdiga kamraterna sig bort från bröllopsgården där glädjen och glammet såsom redan nämnts fortgingo, tills alla trötta hunnit gå till vila sedan de följt med brinnande pärtor och torrvedsbloss brudparet till brudgemaket.

Julen 1596.

Ett år hade förgått och åter blev det jul i Finlands bygder. 1596, en jul, kanske den sorgligaste i Lappfjärds hävder. På Alesund krono eller ryttarhemman satt julaftonsdagen den fagra »Dagsmarks rosen» och vaggade sin lilla rosenknopp. Anders Teirfolk, nu bliven fätfäbel var som bäst på beskickning till överste Axel Kurck på Anala gård och befälet över hans dragoner, förlagda i Lappfjärd fördes av hans goda vän, numera korpralen Mickel Domosör.

Den unga blomstrande modern satt och sjöng med innerlig känsla en vaggsång som hon själv diktat i sina ensliga stunder för att trösta sig över sin älskade makes frånvaro och oron över de hemska rykten om uppror och örlig, som dag för dag hördes allt flera från »finnmarken.

Så sjöng »Dagsmarks ros» vid sitt barns vagga:

»Vyss, litet lam,vid din moderssång!

Jesus var liten som du en gång.

Nu bär han himmelrikets krona,

och ville oss frälsa och sona:

Sov, litet barn, i Jesu namn,

Som Jesus sov i sin moders famn!»

Plötsligt bultade det på dörren. Förskräckt tystnade Anna och gick att öppna. In trädde korpral Mickel Demesör och en annan knekt, Grannas Janne, bägge gärna sedda gäster och kamrater i Anders Teirfolks trevna hem.

»Nu tror jag att Dagsmarks röda ros blev i en hast till vit förvandlad» skämtade Mickel Demesör.

»Bliv inte förskräckt, skön Anna, ty slikt höves icke en knekthustru.

Säg oss nu blott, var han dröjer din man och vår gode vän och väbel, Anders Teirfolk?»

»Jag vånne jag kunde det», svarade Anna sorgset. »Hela natten låg jag vaken och ängslades av onda aningar. Måhända har han råkat ut för några upproriska finnbönder eller blivit mördad av Karl Ingves och hans vän Finns Jukka?»

»Nå, nå! tröstade henne Mickel vänligt. Vi ska inte på förhand måla den lede på väggen!

»Anders har väl fått något särskilt uppdrag av översten, varför han dröjer».

»Jojo men» — yttrade Grannas Jan.

»Men har inte mor Anna hört de senaste nyheterna?» fortsatte han, utan att bry sig om kamratens varnande blinkningar.

»Jaha, i Jesu namn!» utbrast Anna både nyfiken och förskräckt.

»Jaha!» — fortsatte den pratsjuke knekten, medan hans kamrat harmset vred upp sina mustascher.

»Katarinadagen den 25:te sistlidne  november uppstod ett gruvligt slagsmål i Storkyro mellan några av våra ryttare och finnbönderna. De våra ville gripa böndernas utskickade som klagat på oss och marsken hos härtig Karl i Sverige. Men de övriga bönderna befriade sina medbröder och dels fängslade, dels ihjälslogo de våra. I början av december reste sig bönderna i Lappo, Storkyro och andra finnsocknar och tågade till Voitby i Mussor, där de övade gruvliga våldsbragder.»

»Bry dig inte, Anna, om den där lösmunte pojkens prat och skvallerhistorier » avbröt nu Mickel Demesör.

»Oroligheterna ha nu avstannat sedan Hans Majestät sänt oss från Påland Österbottens nyutnämnde fogde, herr Abraham Melkinsson, hemma från Sverige.»

»Ja – Gud hjälpe oss för dessa pålackar», sade nu Anna, i högsta grad orolig och bekymrad. »Anders har berättat oss hur de löpa som hundar efter varje kvinnfolk. Snart får ingen hederlig hustru eller flicka visa sig på landsvägen. Till och med i loften bryta de sig in med våld och ha på Båsks hemman i Mörtmark och Ömossa våldtagit både hustrur och jungfrur. Missnöjet och hatet mot oss växer dag för dag till och med bland våra närmaste fränder och gamla bekanta och Anders säger sorgset, att folket inte mer varken vill eller kan skilja mellan en svensk ryttare och en pålack, utan betraktar oss alla som blodsugare och förtryckare.»

»Sansa sig nu, skön Anna, sade Mickel Demesör vänligt. »Tänk på att det i kväll är julafton, årets största och gladaste fest och låt oss fira densamma med glada och fridfulla känslor. Anders har ju själv bjudit oss för länge sedan hit på julafton och i det ärendet äro vi också egentligen komna, ehuru

»husbonden själv inte är hemma,

husbond’ är ute på expedition,

men hans vackra hustru är hemma

och det är vår bästa muntration»

begynte han att sjunga med så tokrolig min och röst, att han narrade Anna till och med att dra på munnen trots sin stora oro.

»Oja mej!» sade Anna, något lugnare. »Julafton, sade du Mickel.

Det har jag rentav glömt bort för min gruvliga saknad efter min älskade Anders!»

»Tack för det ordet, käraste!» ljöd nu en manlig klangfull röst och Anna låg under glädjetårar vid sin makes trofasta bröst. Denna hade oförmärkt och sakta inträtt i stugan, där han glatt välkomnades av alla de innevarande.

»Men här är ugglor i mossen!» yttrade allvarligt Anders Teirfolk sedan den häftigaste glädjen lagt sig. Bliv inte så blek, mitt hjärtas rödaste Dagsmarks ros! Axel Kurck har sänt mig ut på spaning och fienden är efter mig i hack och häl. Finnbönderea ha, väpnade med klubbor och spjut rest sig överallt i södra Österbotten. En avdelning har över Rautalampi tågat mot Nyslott för att rena Savolandet. Huvudhären under Jakob Ilka eller den elake marscherar över Tavastmon till södra Finland, härjande och brännande. De ha svurit att dräpa allt herrefolk och krigsfolk och riva ned Åbo slott om det så skall ske med tänderna och hänga Svedje-Klas i hans egen livrem. Den tredje avdelningen rycker som bäst in i Lappfjärd för att längs strandvägen tåga till Björneborg och fånga vår överste Axel Kurck. De anföres av en viss Tammelan Erkki och en svensk österbottnisk bonde Bengt Nygård från (Gamlakarleby) vilken nu redan köpt sig hemman i Storkyro och gift sig med en finska, samt kallar sig Poutu. Han söker överallt uppresa våra trofasta svenskar emot Kunglig Majestäts och höga kronans fattiga krigsmän.

Då gäller här rappa råd,» sade Mickel Demesör och hans ansikte glödde av stridslust.

»Framåt kamrater!

Till häst och sablar ut mot bondlymlarna!

»I Guds namn, farväl Anna och Gud vare med oss alla» yttrade Anders Teirfolk medan han tryckte avskedskyssen på sin snyftande makas nu alldeles kritvita läppar.

Därpå tog han barnet i sina armar och tycktes ha svårt att slita sig från de sina.

»Mod, Anders!» ropade Mickel.

»Äran och plikten kallar oss. Här få vi ej dröja — det är hög tid!»

»Ja, vid Satans horn är det så!» skrek en obehaglig stämma och i detsamma small ett skott, som kastade Mickel Demesör livlös till golvet. »

»Betalt fick du, Mickel för gammal ost!» hånskrattade Karl Ingves, som i spetsen för en bondhop inrusat i rummet. Härpå riktade han ett spjut mot Anders Teirfolk. Anna kastade sig blixtsnabbt emellan sin make med barnet i famnen och mottog det dödande stygnet i sin barm.

Med ett verop sjönk hon döende till golvet, medan hennes make lade barnet i vaggan och med ett rasande hugg klöv huvudet på sin hustrus och bäste väns mördare.

I detsamma föll han dödligt sårad för Finns Jukkas yxhygg vid de bägge älskandes sida medan vilddjuret dräp hans oskyldiga barn i vaggan och han skrattande lade liket mellan den döende faderns fötter.

Grannas Jan kastade sig på knä och bad om nåd. Han bands till händer och fötter och släpades på en dyngsläde jämte andra under vägen tillfångatagna kamrater till Lappfjärds å.

Medan kyrkklockorna iden skymmande vinterkvällen begynte ringa i kyrktornet till julens heliga, fridfulla fest släpades de misshandlade knektarna under böndernas jubel och hån ned till den frusna strömmen.

»God jul, dyngeryttare! Nu ska vi skölja dyngan ifrån Er och bereda Er en präktig julbadstu så Ni bli riktigt fin till kyrkparaden i himmelrik» skränade den ursinniga hopen.

Bunden till händer och fötter vräktes krigarna under isen i ån. »Men eftersom det var litet och mycket grunt, stoppade och trängde bönderna med sina stavar och stänger knektarna mellan isen och åbottnen. De över sin skam och våldtagning rasande kvinnorna i byn slogo ryttame med skjulor och ämbaren i huvudet; vilka illgärnings kvinnor och män marsken Klas Fleming sedan lät avliva.

Så firades julaftonen i Lappfjärd anno domini 1596. »Klubbekriget» gick sin vilda gång. Klas Fleming slog bönderna vid Nokia och året därpå vid Santavuori (Sandberget) i Ilmola och tog en gruvlig hämnd. Våldsverkarena i Lappfjärd fingo även sitt straff. Bengt Norrgård blev slagen och tillfångatagen vid Anola gård av Axel Kurck. Han släpades till Åbo slott, där han ömkligen omkom av hunger och vanvård; »lössen åto honom upp!»  Finns Jukka och Karl Ingves stupade båda islaget. Det var en sorglig jul och ett bedrövligt nyår. Men länge levde minnet kvar i Kristinestads omnäjd om »Dagsmarks ros och knektejulen i Lappfjärd.”