Gunnar Gröndahl skrev år 1979 i Syd-Österbotten att tamduvan (på latin Columba livia domestica), som på finska heter att från tuuva och tuuvi till pula, pulu och kulu, härstammar från Pyreneiska halvön, från Färöarna och från medelhavsländerna. Den anses ha varit människans följeslagarna i mer än 5 000 år.
Artikeln är renskriven av Lasse Backlund i juni 2026. Texten har moderniserats med inget väsentligt har utelämnats.
Duvan har som månget annat djur både vänner och förföljare bland människorna . Till exempel i tätorternas höghus får man i regel inte mata duvor på balkongerna. Den på många håll talrika stammen anses utgöra ett hygieniskt problem, då de smutsar ner och sprider smitta. Dock är ju duvan en städernas karaktärsfågel, en symbol för gammal kultur.
Att den åtminstone periodvis varit mycket populär, framgår till exempel från berättelsen om syndafloden, då kaptenen Noa sände ut duvan, för att sondera huruvida trakterna kring Ararats berg var klara för att kunna träda ut ur arken.
Duvan anses även som en symbol för fred. Sinnesbilden för dess fredsmission understryks genom att till exempel vid olympiska spel släpps duvor ut i tusental, för att spridas i alla riktningar.
Brevduvan är ännu, trots att den har mist en del av sin viktiga brevbärarroll, på många håll objekt för uppfödning i stor skala. I verkligheten är tamduvan inte alls så fredlig mot sina artfiender. Häftiga slagsmål föregår avgörandet av rangordningen i flocken.
Duvan verkar dock att ha varit populär, en statussymbol och ett inslag i människans boendemiljö. Också i vårt nordliga land har stammen funnit sin hemvist ända norr om polcirkeln. Den har också varit föremål för många vetenskapliga utredningar både vad gäller dess utbredning, sätt för häckning och eventuell spridare av smittor. Dess berättigande till existens i nuvarande antal diskuteras, i synnerhet i tätorter.
Från vår landsända finns ytterst knapphändiga uppgifter om dess förekomst förr och nu. I det följande framkommer i denna sak helst några detaljer i detta avseende – kanske någon gång till nytta för eventuell framtida forskning.
Från Dagsmarks horisont
”Stassduvor” inplanterades i Dagsmark något före år 1910, då de med säkerhet redan fanns på orten. ”Pelas Viktor” Lillkull torde med största säkerhet ha infört dem från Kristinestad, som således åtminstone redan denna tid hade en stam med duvor.
Gamla kyrkans torn i staden var hem för duvor och tornsvalor på 1930-talet. Förr ”vankade” på torget åtminstone något par duvor efter torgkommersens slut. Detta var för landsborna en syn, som påminde om gammal kultur och högre status. Därför var det inte förvånande att många gärna tog dem med sig hem, till exempel till Dagsmark.
Vid en diskussion med chefredaktör Utter ifall en stad bör ha råd att hålla sig med sådan status, som en egen duvstam var, tror jag nog att vi var på samma ja-linje. I dag har staden inte ordnade provianteringsförhållanden för sina duvor eller andra fåglar.
Till exempel fågelbrädet i Rådhusparken borde tjäna sitt ändamål, alltså vara ett ställe för matning av fåglar, till och med duvor. En sådan åtgärd från stadens sida skulle inte rubba balansen i årsbudgeten. Fågelliv i Rådhusparken skulle säkert bli ett ställe besökt av unga och äldre, alltså ett ställe för avkoppling.
I Dagsmark finns ännu personer som kan intyga att åtminstone år 1910 fanns det ”stassduvor”, som många småbarn tuggade bröd åt. Detta gjordes i förbrödringens tecken men trots det hade föräldrarna svårt att godkänna matningen av duvorna. Tiderna var fattiga och maten i knappare laget. Ändå tror jag att folk tog bättre hand om dem, än vad som nu görs.
På många gårdar byggdes boplatser under takdroppet, bland annat hos ”Pelas Viktor” och ”Holmbergas Kalle”. En tom pärtspiklåda var en vanlig lösning till boplats men också holkar och hyllor av olika typer förekom.
Sommaren 1915 hade duvorna invaderat stenkistorna under Storbron, där de bodde i flera tiotal. Sannolikt blev de ofredade, eftersom de bodde där endast en kortare tid.
Duvslaget i Dagsmark
Vid genomresa i Dagsmark kan man ännu mittemot folkskolan på motsatta sidan av landsvägen se ett litet hus med små öppningar, stående på en stolpe. Det är säkert en ovanlig byggnad i vårt land och ingen vet varifrån modellen är hämtad. Avsikten med bygget var att byns duvor skulle ha en egen fristad.
Duvslaget byggdes i början av 1930-talet av djurvännen och originalet ”Lillsjö Bagarin”, som var utbildad konditor och kurskamrat med Karl Fazer. Bagaren Josef Lillsjö hade en lite karamellfabrik i sitt hem. Han tillverkade mycket omtycka karameller, så kallade ”såkerbållar”, som han sedan for och sålde åt olika uppköpare i landsdelen. Ännu köper vi karameller med smak av anis eller eucalyptus, likadana som Lillsjö Bagarin tillverkade på sin tid. Synen med Lillsjö Bagarin i hästvagnen på landsvägen var kännspak.
Ännu på 1940-talet var duvslaget bebott av ett tiotal duvor, som alla hade olika färger. De kunde vara brunröda, stålgrå, svarta och till och med vita. Nu är duvslaget i behov av renovering, precis som många andra byggnader på landsbygden. På det lokala planet diskuteras detta ärende också men ingenting verkar hända ocj någon förbättring blir det inte. Nu är duvslaget glest och stöttat med stolpar, som gör att kattorna slipper upp och kan härja bland duvorna, som då måste lämna boplatsen. Det har till och med hänt att kattor också använder duvslaget som viloplats. Borde inte vi dagsmarkbor göra något?
Förekomsten av duvor i landsändan
Som av det föregående framgår har Kristinestad haft duvor före år 1910, då Dagsmark bevisligen haft en egen stam, som var hämtad från staden. Också i Lappfjärd fanns det på 1920-talet ett visst bestånd av duvor med vissa avbrott till nu.
I Skaftung by fanns ännu i övergången till 1950-talet en svag duvstam, sannolikt av gammalt datum. Fåglarna bodde i porten hos ”Gamäl Grankullas” och hos Lennart Enholms i uthusen. Likaså klagade kyrkväktaren i Sideby att duvor smutsade ner i kyrkstapeln, dit de slapp in. Ett misslyckat försök till inplantering gjordes i Träskvik på 1950-talet. Duvhöken var för effektiv där, för att en stam skulle ha utsikter att uppstå.
Också i Pörtom förekom på 1950-talet några duvor, det var rester av en gammal stam och de hittade mat i en gammal kvarn i östra Pörtom. Närpes har stor sannolikhet haft sina duvor i en fortsättning ända till nu.
Till och med i Uttermossa såg jag bon uppsatta åt duvor hos Uddfolks år 1915 men sannolikt har duvhöken även här jagat för effektivt i sitt revir.
Lokala iakttagelser
Då jag av oförklarlig anledning fått denna fredens symbol på hjärnan, skall ytterligare några praktiska erfarenheter skrivas ned. Dessa minneserfarenheter är lokala för tiden ungefär från år 1915 tills nu.
Första frågeställningen är om dessa fåglar klarar sig året runt utan hjälp av människan? Nu sedan de små mjölkvarnarna , sädessorterarna och hästarna försvunnit eller blivit bortrationaliserade, så hittar de nog inte den mat som de skulle behöva under vintern. Det gör de inte ens i städerna. Matning i direkt eller indirekt form är nog ett villkor för att de skall överleva. Till och med i Kristinestad är duvstammen nu synnerligen svag, något tiotal högst. Vill vi ha en livskraftig duvstam, bör nog matning ske i någon form året runt.
Duvhöken är den stora fienden
Som av benämningen framgår är duvhöken den effektivaste bland hökar för decimering av duvstammen. Erfarenhet från fältet visar, att vid jakt är nog höken ett strå vassare, trots att den ofta misslyckas. Enstaka exemplar bland duvorna kan ibland lära sig att tillämpa en taktik, varmed de oftast klarar livhanken längre än medeltalet. Det finns duvor som i fråga om flygteknik är jämlik med duvhöken.
Vid jakten koncentrerar sig höken på duvor, som lämnar flocken. Endast unga oerfarna hökar försöker sig på att slå till mitt inne i flocken. I dylika fall blir det oftast i ett hål genom flocken som de träffar och kommer ut utan byte på andra sidan flocken. Duvhöken har högsta behov av duvbyten i februari till början av maj månad.
Annat vilt i markerna är denna knappt och består av de mest erfarna individerna, så höken har svårt att hitta föda. Även kråkor duger denna tid oftare som föda än annars. På sommaren kommer höken ogärna in i bebyggelsen och duvorna har fredligare tider. Vanligen försöker höken hugga till med överraskning men ifall den är hungrig fortsätter nog jakten i flykten. Då höken träffar duvan, försöker den genom störtdykning klara sig till något gömställe. I en sådan flykt är höken specialist och får vanligtvis sitt byte, som sällan tas direkt i luften.
Först på marken avlivar den snabbt sitt byte, ofta genom ”halshuggning”. I jaktens hetta kan höken förfölja sitt byte in i byggnader eller flyga mot fönster, så att den ofta själv omkommer. Av en duvstam på ett 40-tal klarar endast 10–20 vintern utan att bli byte. Höken kommer igen vanligen var annan eller var tredje dag. Man kan undra om den under tiden smälter sitt byte eller om den varierar sin kost med annan föda.
Sparvhöken tar också duvor
Det inträffar ibland att någon sparvhök specialiserar sig på duvfångst. Denna slår duvan så att den faller till marken, där den slutliga striden börjar. Den varar ofta länge och är säkert smärtsam för duvan, eftersom sparvhöken tycks börja avrättningen genom vingen på sidan tills den når fågelns känsligare delar och döden så småningom följer.
Sparvhöken äter endast en del av duvan men kommer igen senare för att se om bytet finns kvar. Duvhöken däremot tar bytet direkt med sig på en gång.
Duvans andra fiender
Kattor gångar gärna duvor och vanligtvis lyckas de fånga oerfarna unga duvor. Kråkan kan också ibland specialisera sig på att ta duvungar ur boet och kan härvid utveckla stor djärvhet. I synnerhet under 1930-talet var kråkan en stor decimerare i detta avseende. På senare tid har kråkorna börjat hitta mat på avstjälpningsplatserna och låter då duvorna vara i fred.
Före 1940-talet var duvhöken inte daglig gäst vid duvslagen, inte ens på vintern som nu och man kan fråga sig varför. Mera hönsfågel i skogen och rapphöns på rågåkrarna är nu? Numera är naturen vintertid fattig på vilt, till och med otillräcklig för duvhöken. Endast i tätorterna klara sig tamduvan i livskraftig stam över vintern. Närheten av skog är inte den rätta miljön för en duvstam.
Duvornas färgvarianter
I Dagsmark och Lappfjärd var åren 1940 – 1950 ungefär en tredjedel av duvorna av den brunröda varianten. Nu saknas denna helt, inte bara i Sydösterbotten utan också bland Vasa stads hundrade duvor. Denna sommar fanns en röd duva i Dagsmark men den har nu försvunnit och ingen vet vart. Kan det vara så att många byggnader nu har fått annan färg än röd? Jag har också observerat att duvhöken i första hand syns fånga vita, svarta eller annars avvikande färgvarianter, så att de blågråa och stålgråa blir kvar till sist.
Skall vi hålla oss med en duvstam?
På 1910 – 1940-talen hjälptes duvorna och då var tiderna fattiga. Nu har duvorna magra tider, men fenomenet är känt. Alltså vad har vi för nytta av dessa fåglar, är deras existens berättigad?
Då duvstammen i Dagsmark hållits vid liv åtminstone sedan år 1910, tyder detta på att de har omhändertagits av ”duvvänliga” personer. Det kan vara importeraren Pelas Viktor eller någon annan samtida person. Kanske den mest aktiva här var ”Lillsjö Bagarin” och hans hustru Sofia och deras dotter Anna Weckström. Dessa har svarat för att vi har haft en kontinuerlig stam ända in till senaste tid. Detta har de inte gjort utan vissa personliga uppoffringar.
Sofia har berättat att hon av sin man fick som testamente ”ta hand om duvorna”, alltså en ovanlig omsorg. Andra har också tillfälligt tagit hand om dem men inte utan avbrott.
Tamduvans familjeliv
Duvan lever i engifte så länge båda parterna lever. Om den ena omkommer söker den andra redan inom en vecka en ny livskamrat. Båda deltar i ungarnas uppfödning men honan sköter mera om ungarna när de är små medan hanen tar han om dem när de blivit äldre.
Redan före den ena kullen är flygfärdig lägger honan nya ägg, två åt gången. Om paret lever under trygga förhållanden kan de ha ägg och ungar så gott som hela året. Endast på senhösten då de fäller mest fjädrar och då årstiden är som mörkast håller de en paus i äggläggandet. Med detta system hinner de producera 3 – 5 kullar per år.
I bästa fall hinner de först kläckta ungarna själva producera nya kullar under samma år. Tillväxten är därför snabb och ifall ingen decimering sker, så blir stammen snart för stor och en del anser att det är bäst att ”emigrera” till ett annat revir. Ifall duvhöken är aggressiv tvingas även större delen av flocken att söka sig till en fredligare bosättningsort.
Kläckningen av ägg lyckas utan att ungarna blir missbildade trots sträng köld upp emot -30 grader. Detta trots att duvorna bygger simpla och inte alls varmt inredda bon.
Fassin
Även bland duvorna utvecklas ibland personligheter, sådana med ovanliga egenskaper. En sådan var ”Fassin”, som var en stor handuva. Den kom någonstans ifrån till mitt duvslag och tillkämpade sig en plats i flocken. Den blev mycket tam och ifall vi öppnade köksdörren kunde den på uppmaning komma in och titta hur vi bor.
Då vi flyttade till en annan ort tog vi med den och några till och där fortsatte den att vara ”gamla Fassin”. Den klarade alla hökanfall men den klarade inte av tamkatten, som efter 5 år blev dess öde.
Besök av brevduvor
Ifall man har en bofast duvflock, får denna ofta besök av sina vilda släktingar, till exempel någon ung ringduva och detta händer för det mesta på sensommaren. De blir ändå aldrig godkända i flocken som fullvärdiga, utan vistelsen blir kortvarig.
Det har också hänt att brevduvor har varit på korta besök. Detta hände speciellt efter de olympiska spelen i Helsingfors men det verkade som att det var under deras värdighet att börja umgås med vanliga duvor, så de drog vidare efter en tids vila.
Slutsats
Om du har en duvkoloni och ger dig tid att iaktta dess göranden och låtanden, så hittar du mycket intressant. Det gör man annars också i naturen, där det finns mycket mänskligt agerade. Även i flocken existerar en viss ordning. Lagarna är hårda och obönhörligt slås avvikande individer ut.
Trots att tamduvan inte gör någon nytta, så bör den ges sitt rum i för den avsedd ”nisch” i naturens ordning. Vi skall inte se den som ett tätortens problembarn. Utan duvor uppstår ett tomrum, säkert till saknad för många!
Denna tidningsartikel är undertecknad av signaturen ”-hl”, som inte kan var någon annan är Gunnar Gröndahl.