Storfors Såg och kraftverk.

Sammanställt av Lasse Backlund 2014. Uppdaterats i november 2016.

Redan på 1600-talet fanns det någon typ av kvarn i Storfors på den södra sidan av Lappfjärds å. Kommissionslantmätaren Jonas Högman erhöll den 22 februari 1781 tillstånd av landshövdingen att anlägga en skattlagd mjöl- och kvarnsåg vid Storforsen. I något skede kom kyrkoherden Rudolf Josef Estlander med som delägare. Rudolf Josef Estlander var kyrkoherde i Lappfjärd från år 1785 till 1807. Den 31 januari år 1814 köpte Erik Rosenstedt från Norrmark den av Estlanders och Högmans arvingar. Han gav den vidare åt sin son Johan som i sin tur gav den åt sonen Karl-Gustav, som kallades för Mjölnar-Kalle. (längst ner på denna historik finns en skild historik om Erik Rosenstedt som flyttade från Norrmark, förfader till alla Rosenstedtare. Han var min morfars farfars farfar).

Den 17 april 1875 blev Johan Josef, Johan Henriksson Kaas eller Storfors ägare till sågkvarnen. Denne Johan Josef, som kallades ”Storfåssin” var född i Påskmark år 1841 men flyttade 1869 till Dagsmark. Han hade stora planer för området och anhöll om en kvarn med två stenar till förmalning av främmandes spannmål emot tull och därtill ville han ändra det oändamålsenliga sågverket till en såg med två ramar och åtta sågblad i varje ram. Därtill en cirkelsåg för kantning af bräder och plankor, att drifvas med vatten.

Denne Kaas eller Storfors fick efter distriktingenjörernas syner och undersökningar på platsen av Guvernören i Vasa tillstånd att bygga om sågen, detta i april 1880. Han fick också tillstånd att höja den befintliga dammen med 0,85 fot (ca 25 cm) över den vid dammen inhuggna fixpunkten. Dammen måste byggas med en rörlig lucka som under flodtiden kunde öppnas för fiskens uppstigande och i fall någon skulle flotta stockar nedför ån.

Den 4 november 1880 upphävde dock den Kejserliga senaten för Finland som prövat detta ärende. Senaten ansåg att det inte var nödvändigt att utsträcka dammen över hela ån och att verksamheten kunde drivas utan att inkräkta på åns kungsådra. Denna sågkvarn förstördes i en brand år 1883.

Den 22 april 1884 blev handlanden Axel Dahl ägare till området och en ny sågkvarn byggdes upp men nu på norra sidan av ån. I april 1884 ansökte denne Dahl om tillstånd att få bygga sågen med endast en cirkelsåg och en kvarn med ett par stenar. Den 30 juli gör Distriktsingenjörerna en ny syn på platsen och konstaterar att ”Lappfjerd eller som den även kallas, Dagsmark å, som upprinner inom Kankaanpää socken ungefär fyratio verst ofvanom anläggningsstället och utfaller i Lappfjärd fjärd av saltsjön tolf verst nedanom berörda ställe, under sitt lopp bildar flera forsar, af vilka Högnäs fors med omkring tre fots fall är belägen en och en half verst ofvanom anläggningsstället och nedanför detsamma på en verts avstånd förekommer Håkoski fors, att uti Högfors finns en och i Håkoski fors tre qvarnar; att å den nedbrunna sågens plats uppförts ett hus, afsedt att inrymma ifrågavarande inrättningar”.  Enligt LH, del 2, sid 155 var denna Dahls sågkvarn förhållandesvis stor med 3 par stenar och grynverk. Denna sågkvarn betalade 100 mk avgift för vägbyggnad då andra sågar behövde betala endast 3 – 18 mk. Det var den tiden den enda sågen i kommunen. Som disponent fungerade John Hjulman.

I januari 1896 skrev tidningen Svenska Österbotten som utkom i Gamlakarleby att nu är det full fart på sågarna i Ragnarsvik och i Storfors.

Sommaren 1904 blev Karl Johan Storfors ägare till sågkvarnen och då han registrerade firmanamnet så använde han själv släktnamnet Knus, som alltså var hustruns släktnamn.

Här syns det bra var Storfors Såg och de övriga byggnaderna var belägna. Del av storskifteskartan över Dagsmark från början av 1900-talet.
Här syns det bra var Storfors Såg och de övriga byggnaderna var belägna. Del av storskifteskartan över Dagsmark från början av 1900-talet.

Enligt Lappfjärds Historia fanns det år 1908 följande vattendrivna sågar i Dagsmark:

-Kläppfors Såg och Mjölkvarn, innehavare Oskari Penttinen, var beläget på södra sidan av ån mittemot Koivurantas nybyggda och obebodda hus i Kläppan.

-K.V. Långs (Kårk-Viktor Eklund) såg vid Brobackforsen eller Verkforsen invid åbron i Dagsmark centrum.

-Viktor Nylunds såg och snickeri i Gamlaforsen på A-sidon.

-Karl Storfors såg i Storfors.

-Ragnarsvik Såg, som ägdes av Josef Bjors.

Nylunds såg var den största och efter den kom Storfors-Kalles såg. Storfors såg var belägen nere vid ån där det lilla kraftverket står än i dag. Det var förhållandevis stort, se på bilderna:

Storfors Såg 1910: framför rampen står ägaren Karl Storfors och på kärrhjulen sitter Otto Lillhannus. Mitt i bild står Otto Kronman och Järvelä-Viktor. På rampen står Alvina Storfors, Adelina Järvelä, Selma Storfors, Maria Kronman, Vilhelmina Storfors, Emil, Gunnar, Valter och Selim Kronman.
Storfors Såg 1910: framför rampen står ägaren Karl Storfors och på kärrhjulen sitter Otto Lillhannus. Mitt i bild står Otto Kronman och Järvelä-Viktor. På rampen står Alvina Storfors, Adelina Järvelä, Selma Storfors, Maria Kronman, Vilhelmina Storfors, Emil, Gunnar, Valter och Selim Kronman.
Huvudbyggnaden i Storfors år 1910. Tredje från höger står ägaren Karl Storfors med sin hustru Vilhelmina.
Huvudbyggnaden i Storfors år 1910. Tredje från höger står ägaren Karl Storfors med sin hustru Vilhelmina.

År 1915 fick Karl Storfors tillstånd till en vattendriven elgenerator och han byggde ett elnät enligt nedanstående karta.

Ritningen över Karl Storfors elnät är lånad från Landsarkivet i Vasa. Kartan ritad 1915, alltså före Viktor Nylund började bygga kraftverket Pärus-Fors Ab.
Ritningen över Karl Storfors elnät är lånad från Landsarkivet i Vasa. Kartan ritad 1915, alltså före Viktor Nylund började bygga kraftverket Pärus-Fors Ab.

Enligt ett köpebrev den 13 oktober 1916 sålde Karl och Wilhelmina Storfors parcellen Storfors med därå befintliga Såg och Kvarn och elektricitetsstation åt dottern Alvina (1892-1987) och hennes man före detta bonden Axel Henriksson Klockars (1889-1969) och köpesumman var 35 000 mark. Axel Klockars var känd som en klok och bildad man, som gått i både folkhögskolan och i jordbruksskolan. Han kom sedan att vara medlem i kommunalfullmäktige och han var ordförande i flera nämnder.

Vid bordet sitter Karl Storfors med sin hustru Vilhelmina. T.v. står sonen Otto och längre bak står döttrarna Alvina som gifte sig med Axel Klockars och bredvid henne Selma, gift Lillhannus.
Vid bordet sitter Karl Storfors med sin hustru Vilhelmina. T.v. står sonen Otto och längre bak står döttrarna Alvina som gifte sig med Axel Klockars och bredvid henne Selma, gift Lillhannus.

År 1917 var Axel en av grundarna till den brandkår som sedan ombildades till Finlands första skyddskår och han var med om intagningen i Kristinestad i januari 1918. Sedan fortsatte han striderna i Melins kompani i Tammerfors och han sårades i striderna vid Näsilinna. Efter inbördeskriget fick Axel flera medaljer. År 1936 skrev Axel om striderna ”den blodiga skärtorsdagen” i tidningen Syd-Österbotten. Vill du läsa om vilka lappfjärdsbor som stupade och på vilket vis, så klicka HÄR!

Den 18 december 1918 sålde Axel och Alvina Klockars hela Storfors Såg vidare till ett under bildning varande bolag med god förtjänst, nu var köpesumman hela 150 000 mark. Köparna var Otto Pärus, Viktor Storhannus, Emil Ekman, Erland Ingves, E. J. Björses, Karl Knus, John Starcke och Erland Mattfolk.

Denna karta uppgjordes vid vattenverkssynen år 1920 och visar med rött var dammen och "vattenverket" skulle byggas..
Denna karta uppgjordes vid vattenverkssynen år 1920 och visar med rött var dammen och ”vattenverket” skulle byggas.

Delägarna som bildade det nya sågbolaget annonserade på våren 1919 och bjöd in nya aktieägare.

Interimsstyrelsen för Storfors annonserade i mars 1919 där de bjöd in intresserade delägare.
Interimsstyrelsen för Storfors annonserade i mars 1919 där de bjöd in intresserade delägare.

Tidningen Syd-Österbotten tyckte om att det var svenskar som stod bakom Storfors Såg och 19.3.1919 skrev de så här:

Glöm ej att teckna aktier i Storfors aktiebolag, ty då placeras pengarna i ett gott företag. Storfors ligger som bekant mellan Lappfjärd och Dagsmark byar och kan sålunda betjäna dem vardera. Det torde ej heller vara någon svårighet för nämnda orter att ”skramla ihop” 150 000 mk, så att Storfors kan hållas i svenska händer. Enighet ger styrka, här gäller även enighet för allmänt väl. Håller här allmänheten ihop, är det för delägarna likgiltigt, om ägarena av privata industriella inrättningar bilda ringar och höja avgifter huru högt som helst, ty vid Storfors fås de olika arbetena utförda till priser, som delägarna själva bestämmer.

Hösten 1919 bildades Storfors Aktiebolag, som utvidgade sågrörelsen ytterligare och bedrev under en kort tid den största trävarurörelsen på orten. Till exempel år 1922 var rörelsen så pass stor att skatt till vägbyggen bestämdes till 500 mk, då Nylunds såg betalade 200 och Ragnarsvik 125 mk.

I en artikel i Kaskö Tidning den 10 november 1920 så står det att en ny kvarn har kört igång i Kalaks i Närpes, vilket betyder att närpesborna hädanefter inte behöver åka med hästarna i långa karavaner till kvarnarna i Dagsmark för att mala.

Storfors i konkurs.

Av olika orsaker gjorde Storfors Aktiebolag konkurs år 1923 och så gott som alla delägare hamnade i ekonomiska svårigheter. För alla stora investeringar hade upptagits banklån som delägarna gått i borgen för. Den här konkursen var så stor och förödande för Perus- och Lappfjärdsborna att det dämpade intresset för industriell företagsamhet för lång tid framöver. Många delägare hade ännu i färskt minne redaren Johan Ebbs konkurs som drabbade bönderna i Lappfjärd mycket hårt.

Aktiebrevet ur Erik Storhannus bok som handlade om Viktor Storhannus.
Aktiebrevet ur Erik Storhannus bok som handlade om Viktor Storhannus.

Den 10 augusti 1924 förstördes samtliga byggnader i en eldsvåda som enligt många byssbor var anlagd. Många personer var på plats för att störa släckningsarbetet, bland annat motades Flackåsborna på dammen när de närmade sig brandplatsen. Dammen var så pass bred att det gick att köra över den till och med med häst. Tillrusande grannar försökte rädda plankor och bräder ur lagren men någon ropade att de skulle sluta och genast sköt de in dom tillbaka i de brinnande lagren. Såganläggningen var försäkrad men eftersom det var klart att branden var anlagd, vägrade försäkringsbolaget att betala ut ersättningen. Det här förvärrade ytterligare delägarnas dilemma och några hamnade att gå från hus och hem. Några måste emigrera till Amerika eller Kanada för att där arbeta ihop pengar till de lån de borgat för.

I Erik Storhannus bok beskrivs situationen ingående hur Viktor Storhannus måste resa till Kanada för att där arbeta i gruvor. Hans skulder från Storfors var så stora att fast han skulle ha sålt hemmanet skulle han ändå lämnat med en stor skuld. Under flera år arbetade han där och skickade hem pengar till räntor och amorteringar. Han brevväxlade med sin hustru som stannade hemma med de många barnen och de här breven finns återgivna i boken. Där finns välskrivna brev där läsaren kan känna på den bitterhet och besvikelse som fanns och hur Viktor ångerfullt och ursäktande beklagar den olycka han ställt till med.

En annan Viktor som säkert ångrade vad han gjort var bonden Viktor Rosenstedt. Han var tillsammans med många andra i borgen för lån och vid vintertinget 1924 i Lappfjärd framförde han sina fordringar på bolaget tillsammans med många andra Lappfjärdsbor. Dagsmarkbon Erik Anders Båsk var också i borgen för 2 lån på tillsammans över 40 000 mark, som var upptagna i Unionsbanken och i Teuvan Säästöpankki. Han blev efter det tvungen att sälja affärshuset i centrala Perus och flyttade sedan till Helsingfors.

Sågägaren och kraftverksägaren Viktor Nylund från Dagsmark som i augusti 1918 bildat Pärusfors Ab köpte hösten 1924 hela Storfors anläggning eller det som var kvar av den efter branden. Turbinen som drivit sågen fanns kvar i ån och Pärusfors Ab byggde samma höst ett elektricitetsverk på platsen. Enligt Viktor Nylund var det här endast en temporär lösning och byggnaden gjordes därför slarvigt och av dåligt virke och dit anskaffades en Asea generator. Trots att den här byggnaden var tänkt som tillfällig så är det enda byggnaden som i dag 2014 finns kvar på Storfors området.

Denna bild av Olle Haavisto visar hur kraftverket vid Storfors såg ut innan tornet revs.
Denna bild av Olle Haavisto visar hur kraftverket vid Storfors såg ut innan tornet revs.
Den här bilden från 1970 talet visar Storfors elverk till höger. Några år tidigare hade det tagits ur bruk, troligtvis i mitten på 60-talet. I det speciella huset till vänster bodde en av elverksskötarna som kallades Kionas-Ivar men som på riktigt hette Ivar Söderholm och var gift med Vilhelmina. Foto: Stig Björs.
Den här bilden från 1970 talet visar Storfors elverk till höger. Några år tidigare hade det tagits ur bruk, troligtvis i mitten på 60-talet. I det speciella huset till vänster bodde en av elverksskötarna som kallades Kionas-Ivar men som på riktigt hette Ivar Söderholm och var gift med Vilhelmina. Foto: Stig Björs.

 

Stig Björs begrundar resterna av dammen vid Storfors på norra sidan av Lappfjärd å. År 1920 ansökte Storfors Ab om tillstånd att bygga en damm och år 1922 fick de tillstånd av generalguvernören i Vasa att ersätta den gamla dammen med en ny. Foto: Yliluoma.
Stig Björs begrundar resterna av dammen vid Storfors på norra sidan av Lappfjärd å. År 1920 ansökte Storfors Ab om tillstånd att bygga en damm och år 1922 fick de tillstånd av generalguvernören i Vasa att ersätta den gamla dammen med en ny. Foto: Yliluoma.
Via en handgrävd kanal leddes vattnet från ån in i turbinrummet. Foto: Yliluoma.
Via en handgrävd kanal leddes vattnet från ån in i turbinrummet. Foto: Yliluoma.
Kraftverket var försett med en liggande turbin vars kugghjul förde ett oljud som hördes vida omkring. Vid lugnt väder kunde ljudet höras ända till Bötomberget. Axeln i mitten drev generatorn medan man startade och styrde turbinen med axeln till vänster.
Kraftverket var försett med en liggande turbin vars kugghjul förde ett oljud som hördes vida omkring. Vid lugnt väder kunde ljudet höras ända till Bötomberget.
Axeln i mitten drev generatorn medan man startade och styrde turbinen med axeln till vänster.
Med den här ratten som Stig Björs håller i kunde man starta och styra turbinen så att luckor öppnas via axeln till vänster på den övre bilden.
Med den här ratten som Stig Björs håller i kunde man starta och styra turbinen så att luckor öppnas via axeln till vänster på den övre bilden.
Manöverpanelen i kontrollrummet. Foto: Yliluoma
Manöverpanelen i kontrollrummet. Foto: Yliluoma
Asea-generatorn var enligt Pärus-Fors direktören Rurik Nylund outslitlig, en riktig evighetsmaskin.
Asea-generatorn var enligt Pärus-Fors direktören Rurik Nylund outslitlig, en riktig evighetsmaskin.
 I kraftverksskötarnas kafferum brukade gubbarna sitta och spela kort och berätta historier. ”Om väggar kunde tala”!
I kraftverksskötarnas kafferum brukade gubbarna sitta och spela kort och berätta historier. ”Om väggar kunde tala”!

Pärus-Fors Ab drev detta kraftverk till mitten av 60-talet då området med byggnader och allt såldes åt investerare som odlade fisk i bassänger som grävdes upp på det gamla sågområdet. I något skede köpte fiskodlaren Helge Rönnholm från Storå fiskodlingarna och han höll på i flera år.

Fiskodlingarna avslutades småningom och år 2004 såg området ut så här. Fiskarna odlades i sådana bassänger.Området ägs i dag av statliga myndigheter som återställt sågområdet i ursprungligt skick.
Fiskodlingarna avslutades småningom och år 2004 såg området ut så här. Fiskarna odlades i sådana bassänger.Området ägs i dag av statliga myndigheter som återställt sågområdet i ursprungligt skick.
I samband med att taket förnyades på kraftverksbyggnaden revs tornet och byggnaden miste därigenom sin kännspaka karaktär. Byggnaden fotograferad från väster.
I samband med att taket förnyades på kraftverksbyggnaden revs tornet och byggnaden miste därigenom sin kännspaka karaktär. Byggnaden fotograferad från väster.
Så här ser kraftverksbyggnaden ut fotograferad från norr med Lappfjärds å direkt bakom.
Så här ser kraftverksbyggnaden ut fotograferad från norr med Lappfjärds å direkt bakom.

 

Den första mjölnaren Erik Andersson Rosenstedt, född 14.4 1782 i Kullaa.

Sammanställt av Lasse Backlund 2014. Uppdaterats i november 2016.

Erik Andersson var född i Kullaa, men möjligtvis kom hans far från Sverige. Han flyttade sedan till Norrmark för enligt mantalslängden RA 7856:525 år 1805 arbetade han som dräng bland 37 andra drängar och 28 dränghustrur på Norrmark Bruk som ägdes av generaladjutanten Carl de Cornall från Sverige.

Enligt konfirmationsboken från Norrmark Församling verkade Erik Rosenstedt som mjölnare och att han skulle vara född 1782. I vissa papper står det att han var smed.

Det är mycket troligt att Erik verkade som mjölnare i Norrmark för 31 januari 1814 köpte Erik Rosenstedt Storfors mjölkvarn i Perus för 500 riksdaler av prästen Rudolf Estlander och Jonas Högmans arvingar. Enligt ovanstående konfirmationsbok skulle han ha ”afgått ur församlingen 2.6 1814”, då han möjligtvis flyttade till Perus.
Det är mycket troligt att Erik verkade som mjölnare i Norrmark för 31 januari 1814 köpte Erik Rosenstedt Storfors mjölkvarn i Perus för 500 riksdaler av prästen Rudolf Estlander och Jonas Högmans arvingar. Enligt ovanstående konfirmationsbok skulle han ha ”afgått ur församlingen 2.6 1814”, då han möjligtvis flyttade till Perus.

Kommissionslantmätaren Jonas Högman hade den 22 februari 1781 erhållit tillstånd av landshövdingen att anlägga en skattlagd mjöl- och sågkvarn och härvid lät han bygga en mjölkvarn på södra sidan av Lappfjärds å vid Storfors.

På de här vackra klipporna var Rosenstedts kvarn belägen på den södra stranden.
På de här vackra klipporna var Rosenstedts kvarn belägen på den södra stranden.
Storfors fotograferad sommaren 2013.
Storfors fotograferad sommaren 2013.

Vid hösttinget 1844 i Lappfjärd framgick att Erik Rosenstedt utan tillstånd uppfört en sågkvarn i forsen. Sågen hade en ram och 11 blad och med den sågade han bräder för avsalu och för eget bruk.

På expedition-fogden Gustav Starckes anmälan pliktade Erik Rosenstedt för det utan tillstånd anlagda sågen 24 rubel silver. Enligt LH del 2, sid 155 fick de sågande bönderna använda endast ett sågblad och såga för husbehov. Trots ansökan fick de inte tillstånd att använda flera blad. Månntro Erik Rosenstedt trotsade detta förbud och det var därför han kallades till tinget.

Domen löd som sådan:

Mjölnaren Erik Rosenstedt från Dagsmark by, fälldes på åtalan av kronolänsman Gustav Starcke, att för första resans olaga sågning böta 16 riksdaler eller 24 silver rubel, vilka böter skall treskiftas mellan Kronan, Häradet och åklagaren Starcke, samt böra vid bristande tillgång av Rosenstedt avsittas med fängelse på vatten och bröd i 16 dagar.

Domboken från 1844 på Landsarkivet i Vasa, som visar att Rosenstedt dömts till böter eller till "fängelse vid vatten och bröd".
Domboken från 1844 på Landsarkivet i Vasa, som visar att Rosenstedt dömts till böter eller till ”fängelse vid vatten och bröd”.

Enligt domboken skulle Rosenstedts böter delas mellan Kronan, Häradet och Starcke.

Erik Rosenstedts familj:

Erik Rosenstedt var gift med Caisa Lovisa Andersdotter Forsström från Fredriksfors bruk i Kullaa, som också ägdes av samma Carl de Cornall. De fick åtminstone 4 barn:

-Caisa f. 20.7 1807 d. 5.6 1810

-Maja Lisa f. 11.1 1809

-Erik Johan f. 5.11 1810

-Sibilla 31.5 1812, död möjligtvis 1814.

Åtminstone Maja Lisa och Erik Johan uppnådde vuxen ålder, för den 17. 6 1844 överlät Erik Rosenstedt sina ägande 2/3 av Storfors mjöl-stamp och sågkvarn åt sonen Erik Johan och hans hustru Anna-Kaisa, f. Klåvus mot sytning och bostad och utlösen åt systern Maja Lisa (KOa 55 953 v). Erik förbehöll sig rätt att begagna smedjan och dess verktyg. Där tillverkade han bland annat 2 järnkors för hans och hustruns gravar. Dessa kors står fortfarande på Birgitta begravningsplats i centrum av Lappfjärd. Dom finns till höger direkt efter ingången.

Erik Rosenstedt dog 9.4 1855 och han är begravd på Birgitta begravningsplats i Lappfjärd.
Erik Rosenstedt dog 9.4 1855 och han är begravd på Birgitta begravningsplats i Lappfjärd.

Eriks son Johan (f. 5.11 1810-d. 1855) tog alltså över Storfors sågkvarn 1844 och efter det gick den i arv till Johans son Karl-Gustav ”Mjölnar-Kalle” Rosenstedt (5.9 1837, d. 27.8 1918).

Den 28.8.1869 publicerades i Vasabladet en kungörelse där länsmannen säljer Storfors på auktion men vem som då är ägare är oklart. I kungörelsen nämns Johan Erik Rosenstedt eller Storfors, i övrigt lyder kungörelsen så här:

Genom offentlig auktion, som måndagen den 27 instundande September, kl. 10 f.m. anställes hos Mjölnaren Johan Erik Rosenstedt eller Storfors i Dagsmark by af denne soken, försäljes till den mestbjudande en tull mjöl- och sågkvarnanläggning, den förre med tvenne par stenar och stampbyggnad, uppförde i den s.k. Storforsen inom Dagsmark by, hvarest vattentillgång under sträng köld eller torka aldrig tryter, med stort fall, samt ymnig tillgång till mäld är att påräkna och är detta ställe ett af de förnämsta på orten, tjenligt till någon större fabriksanläggning, beläget vid allmänna landsvägen till Tammerfors och en och en fjerdedels mil från Kristinestad; å lägenheten finnas uppförda nödiga såväl inredda som oinredda bonings- och uthus, äfvenså underlyder qvarnstället betydlig arrenderad mark, deribland öppen åker och lindor; vid samma tillfälle försäljes en och en half lott i Dagsmark Storsjö träsk-tillandning, hvarom tillkännagives, med erinran att säkra köpare kunna om så önskas emot antaglig säkerhet få anbudet innestående, hvarom vid auktionen närmare delgives, likasom dessförinnan af underskrifven nödiga upplysningar i ett eller annat meddelas.

Lappfjerd den 20 Augusti 1869.

Fredrik Starcke, v. Länsman

17 april 1875 blev Johan Josef Johan Henriksson Kaas (eller Storfors) ägare till sågkvarnen. Han hade stora planer för området och anhöll om en kvarn med två stenar till förmalning av främmandes spannmål emot tull och därtill ville han ändra det oändamålsenliga sågverket till en såg med två ramar och åtta sågblad i varje ram. Därtill en cirkelsåg för kantning af bräder och plankor, att drifvas med vatten.

Denne Kaas eller Storfors fick efter distriktingenjörernas syner och undersökningar på platsen av Guvernören i Vasa tillstånd att bygga om sågen, detta i april 1880. Han fick också tillstånd att höja den befintliga dammen med 0,85 fot (ca 25 cm) över den vid dammen inhuggna fixpunkten. Dammen måste byggas med en rörlig lucka som under flodtiden kunde öppnas för fiskens uppstigande och i fall någon skulle flotta stockar nedför ån.

Den 4 november 1880 upphävde dock den Kejserliga senaten för Finland som prövat detta ärende. Senaten ansåg att det inte var nödvändigt att utsträcka dammen över hela ån och att verksamheten kunde drivas utan att inkräkta på åns kungsådra. Denna sågkvarn förstördes i en brand år 1883.

En ny sågkvarn byggdes upp men nu på norra sidan av ån men år 1889 står handlanden A. Dahl som ägare (LH, del 2, sid 155). Den var nu förhållandevis stor med 3 par stenar och grynverk. Denna sågkvarn betalade 100 mk avgift för vägbyggnad då andra sågar behövde betala endast 3 – 18 mk.

Fredriksfors eller Leineperi bruk i Kullaa.

Eriks Rosenstedts hustru Caisa Lovisa Forsström var hemma från Fredriksfors bruk i Kullaa, som ligger öster om Björneborg. Bruket hade grundats 1771 och var verksamt fram till början av 1900-talet. Bruket har haft många ägare och utvecklades till ett av de viktigare i landet. Sista ägaren blev Antti Ahlström som år 1877 köpte bolaget. Antti som också ägde bruket i Norrmark var mest intresserad av de stora tillgångarna på skog och därför lades järnbruket ned.

Bruket ägs idag av kommunen och bevaras som en vacker museimiljö. Området är välskött och vissa byggnader är fortfarande i ursprungligt skick. Här nedan några bilder från bruket:

Lasse framför smedjan sommaren 2013.
Lasse framför smedjan sommaren 2013.
Erik Rosenstedts hustru hade växt upp på ett vackert ställe.
Erik Rosenstedts hustru hade växt upp på ett vackert ställe.
Det gamla bruksområdet i Kullaa är välskött.
Det gamla bruksområdet i Kullaa är välskött.