Ett blodigt 18-års minne.

År 1936 skrev Axel Klockars (1889-1969) om striderna i Tammerfors 1918. Hans artikel publicerades i tidningen Syd-Österbotten 28.3.1936:

Det är natten till den 28 mars 1918 utanför Tammerfors. De vitas offensiv på Filppulafronten hade nått Messuby. I kvällsskymningen hade 2 jägarregementets VI bataljon första kompani anlänt från Vehmainen station på omvägar till H. stora gårdskomplex, där inkvartering skedde. Rummen voro ohyggligt kalla och någon eld fick ej heller göras upp för att ej därigenom röja vår närvaro. Packade som sillar i en låda fingo vi fullklädda bereda oss plats på golvets hårda bädd. Tröttheten tog i alla fall så småningom överhand och man domnade in i ett par timmar, varpå första plutonen purrades upp för vakttjänst. I en hast drogs vita skjortor över kläderna, ett raskt grepp om gevären och så i väg. Denna första pluton bestod enbart av Lappfjärdsgossar och 4-5 Sidebyungdomar.

Ute var bitande blåsigt kallt med en blek månskära, som allt emellanåt gick i moln. I rask marsch voro vi på väg till ”ingens mans land”, förda av vår käcke löjtnant Bredenberg. Någon postering hade tidigare ej förekommit på detta frontavsnitt, varför 400 meter från vårt logi ute på slätten bildades gles skytteked för att uppnå förbindelse med Svenska brigaden, som opererade vänster om oss. Det var en oförgätlig syn som mötte oss ute på slätten. De röda, som lågo fulltaligt i sina skyttegravar några hundra meter framför oss, underhöll en oavbruten gevärseld, då och då omväxlande med något nervöst maskingevär eller en exploderande granat. Blixtarnas reflexer voro ett fyrverkeri av oerhörda dimensioner som säkert aldrig glömmes av de som voro med. Efter ett par timmars vakttjänst avlöstes vi utan att något vidare nämnvärt inträffade, för att få några timmars vila.

Tidigt följande morgon väcktes vi igen för att stärka oss med en teskvätt och en munsbit knäckebröd, ty mat hade vi ej sett sedan föregående natt. Så följde uppbrott och i sluten formation tågade vi på en omväg till Kalevakangas åsen. I dälden vid järnvägsspåret fingo vi en kort frist, medan våra spanare ivrigt arbetade, ävensom för inväntande av order.

Så äntligen kom ordern till bataljonen: stormning av sandbankarna, förstadssamhället och begravningsplatsen. Vårt kompani fick ytterst på vänstra flygeln uppgiften att rensa sandbankarna och järnvägsspåret, ett nog så obehagligt göromål, ty vi tvingades härigenom ner på den stora öppna slätten under åsen och alltså under öppen kulsprutseld. Men ingen tvekan spordes, endast att uppfylla ordern var allas vilja. I gruppvis språngmarsch rusade första plutonen ut på slätten för att där bilda skytteked och upptaga kampen. Det räckte inte många minuter förrän vi upptäcktes och de rödas maskingevär började ilsket spotta och fräsa i vår närhet. Några andra än första plutonens män kommo aldrig ut på slätten, enär de rödas spärreld satte stopp för den vägen, vadan de övriga hade att från sidan forcera sandbankarna. Lugn och till synes oberörd stod vår präktiga löjtnant Bredenberg alltjämt upp i kulregnet, ordnade, gav order och uppmuntrade. Vi hade att fortast möjligt söka betäckning vid de framför oss liggande skofabrikernas arbetarbostäder. Men huru skulle vi nå dem?

Framför oss låg en av vårflödet uppsvälld bäck belagd med is från föregående natt. Här var nog inte tid till långa funderingar, ty det gällde ens vara eller icke vara. Alltså var det bara att med frejdigt mod kravla sig ut på isskorpan och fort krossa den för att nå över till den andra stranden. Vattnet gick upp under armarna på mig, som var lång nog, men kortare män i gruppen gick vattnet upp under hakan. Allt medan vi forcerade isen spydde de rödas maskingevär så att kulnedslagen stänkte vatten i ansiktet på oss. Många blev här liggande i den sista vilan. Här fingo Lappfjärdsgossarna Anselm Agnäs, Hjalmar Juth, Otto Grannas, Viktor Gejsor och F. E. Uusitalo sätta livet till. Dessutom sårades ett tiotal, beklagligast Axel Holm, som sårades genom bägge ögonen och miste sin syn för alltid. Alltnog – en klunga på 15-20 man lämnades att ligga här vid bäckens stränder i eldlinjen till mörkrets inbrott.

Vi som lyckades komma över bäcken nådde småningom även byggnaderna, varifrån vi genom fönster och källargluggar började besvara elden. Löjtnant Bredenberg m.fl. lyckades något längre fram finna en smal spång över bäcken och på så sätt komma torrskodda över. Löjtnanten kunde tyvärr inte hålla sig i stillhet i skydd av byggnaderna många minuter, utan företog sig att krypande längs en mindre sänka i marken spana efter de rödas maskingevärsnästen med den påföljd, att han svårt träffades. Stark förstämning inträdde genast bland gossarna. Slutligen lyckades vi, ehuru många sårades, genom att krypa ut i sänkan få tag på löjtnantens fötter och så i ked hala allesammans i skydd. Då inga sanitärer ville nå oss, ehuru vi gjorde tecken, sporde jag jägaren Björndal, som nu ledde, om bringande av löjtnant Bredenberg till förbandsplatsen. Då detta medgavs, ordnades så att fyra gossar skulle i forcerat tempo bära honom en 100 meters sträcka, varpå fyra andra skulle i häftig språng nalkas och avlösa för återstoden av den farliga zonen. Ombytet gick utmärkt tills vi nådde hörnet av en lada, då en kula träffade K. J. Dåhli med en så gott som ögonblicklig död som följd. Sedan vi bakom ladan funnit en gammal släde forslade fyra man vår avhållne löjtnant utan vidare malörer till förbandsplatsen.

Sedan kompaniet i kvällsskymningen småningom samlats igen, blev vi denna natt våta och hungriga inhysta i gårdar nära Kalevakangas, i gårdar, varest klara stjärnor lyste in genom söndriga fönster. Så var den ”blodiga skärtorsdagens” strider i Messuby utanför Tammerfors ändade med tråkig förlust av präktiga Lappfjärdsgossar.

Påföljande dag var ju långfredag, men någon sabbatsro förspordes inte, tvärtom var det ett intensivt knatter av gevärs- och kulspruteeld. Sedan kompaniet räknats, varvid ett 20-tal saknades, utdelades nya patroner och så var det att bege sig av igen. Vår uppgift var nu att fortsätta rensningen av förstaden till sidan av begravningsplatsen till cirka 100 meter från det i staden belägna rödakorssjukhuset. Uppdraget lyckades utan större malörer, varpå vi genast satte oss i ställning och spanare utsändes. Kompanichefen kapten Melin företog sig ”al alone” göra en visit på de rödas sjukhus med påföljd att några ryssar plötsligt kastade sig huvudstupa ut genom fönstren i övre våningen. Antagligen begagnade kapten Melin några kraftiga tyska glosor, som gjorde verkan. Löjtnanterna Sten Holm och von Essen gjorde även djärva strövtåg. Sämre gick det för jägaren Lundström, som stupande under utförande av sitt spaningsuppdrag. Lotten föll då på jägaren Eriksson och mig att pröva lyckan.

Ett häftigt snöglopp rådde, då vi anträdde färden in på stadens begravningsplats eller ”ingen mans land”, ty de röda höll ännu barackerna strax nedanför besatta. På kyrkogården hade striden föregående dag rasat i ett våldsamt tempo, ty antalet stupade var legio och förödelsens styggelse med kullvräkta gravvårdar och översnöade lik företedde en dyster syn. Det var Närpes kompani, fört av kapten Sundman, som här föregående dag stormade begravningsplatsen. Helt säkert var det snöfallet som hjälpte oss att helskinnade nå bårhuset, vars tak vi dristigt besteg. På krönet härav hade vi en ypperlig utsikt att med kikare granska de rödas förläggningar och staden, ehuru resultatet på grund av snöfallet blev minimalt. Dessutom tvingades vi ganska snart ned till moder jord igen, då kulor började rispa breda märken i plåttaket och de röda ej syntes tåla att våra mössor vidare stucko upp över takkrönet.

Efter några timmars spännande spaning återförenades vi med kompaniet, som även snart avlöstes, varpå vi hamnade i gårdarna runt Messuby kyrka. Här drillades kompaniet dagligdags, tills det vid stormningen av Tammerfors den 3 april begick sin hjältedat genom att ensamt gå över forsen, rakt genom staden upp till Näsilinna museum och där hålla stånd i 16 timmars tid emot tusentals röda och ryssar. Därom kan man läsa i verket Finlands frihetskrig och även skalden Bertel Gripenberg har ägnat oss sin hyllning i en vacker dikt, vadan samtliga ”Melins gossar” med stolthet kunna yvas över Näsilinnabragden.

Tillbaka till huvudartikeln!