Sevärdheterna i min hemtrakt.

Den här fina uppsatsen som handlar om Kristinestad, skrev Ethel Båsk år 1943 och den publicerades i tidningen Syd-Österbotten 15.3.1947. Uppsatsen belönades med första pris i en tävling mellan landets samtliga lärdomsskolor.

Det har många gånger från auktoritativt håll och senast i samband med vår presentation av den nya generalplanen för Kristinestad, framhållits betydelsen av att bevara stadens karaktär av gammal sjöfartsstad med karakteristiska byggnader och idylliska gränder.

Infödingen som dagligen vandrar på kullerstensgatorna uppmärksammar kanske inte alltid den skönhetsvärden som här göms, men efter en tids vistelse på annan ort minns man förunderligt klart stadsbilden med dess många pittoreska detaljer.

Nedanstående uppsats som skrivits av en f.d. kristinestadsbo, eleven i VIII klassen i privata svenska flickskolan i Helsingfors Ethel Båsk, belönades i en uppsatstävling mellan landets  alla lärdomsskolor med första pris. Den ungdomliga författarinnan skrev:

Ungefär tio mil söder om Vasa, vid en vik, av Bottniska viken ligger min hemstad, Kristinestad.

Om en främling sommartid stiger av tåget i Kristinestad och går in mot staden, överraskas han av en utomordentligt vacker syn. Framför honom utbreder sig en blå fjärd, en lång stenbro och på andra sidan viken en inbjudande stadsidyll, vars måleriska intryck förhöjes, om fjärden är blank, så att staden speglar sig i den. Man ser små, vit och röda hus inbäddade i lummig grönska, ett sluttande torg, som blänker gråviolett i sommarsolen. och över de små husen, som höjer sig nästan terrassformigt som i en italiensk stad, resa sig här och där spetsiga torn. Som en vacker krona på verket ligger högt upp på Kasberget en glänsande vit skolborg, som för ett ögonblick för tanken till det gamla Atén (ett ypperligt verk). Låt oss gå över den 350 meter långa stenbron och se oss omkring i den idylliska, gamla köpmansstaden vid Bottniska viken. När man har passerat bron har man framför sig stadens salutorg, som är en sevärdhet såtillvida, att det måhända är Finlands mest sluttande torg. Är det lördag, så blir man vittne till en syn, som man aldrig glömmer. På torget står uppradade kärar vid kärra och överallt vimlar det av gummor, som klädda i egendomliga men vackra nationaldräkter. Det är tjöck- och lappfjärdsgummorna, som sälja sina varor på torget och genom sin egendomliga, färgrika klädsel förhöjer det måleriska intryck, som staden vid första anblicken skänkt. Detta är ju en förtjusande småstadsidyll.

Ju mer man bekantar sig med den, dess mer vinner den ens hjärta. Kring salutorget höja sig de förnämsta byggnaderna i staden. Framför allt lägger man märke till det stilrena stadshotellet, som är en pärla i ädel gustaviansk byggnadskonst. Tyvärr, för en kort tid sedan har den vackra byggnaden moderniserats, bl.a. har man låtit göra en prosaisk dörr, som blivit en skönhetsfläck på ett vackert verk.

Viker man av på den trånga Strandgatan, behöver man inte gå många steg förrän man åter inför en av stadens märkliga sevärdheter. Det är det s.k. Lebellska huset, som numera inretts till ett museum. Det röda huset, som är byggt i två våningar, uppfördes redan före stora ofreden och har nu rekonstruerats, så att det ger en mycket åskådlig bild av ett gammalt köpmanshus i Kristinestad. Bägge våningarna har en stor sal mitt i huset med två lika stora kamrar på var sin sida och en långsmal farstu framför salen. I själva festvåningen finns stofttapeter i brunt, grönt och gult.

Dörrarna är gröna med ljus marmorering och röda lister. I den s.k. Gustavianska salongen finns vackra möbler i gustaviansk stil och åldriga porträtt av myndiga köpmän pryder väggarna. När man ser detta intressanta museum förstår man att det ligger mycket kärlek till hembygden bakom skapandet av detta märkliga museum.

Knappt ett stenkast från useet reser sig stadens nya kyrka, som inte på långt  när gör ett så starkt intryck som det Lebellska huset. Kyrkan är uppförd i tegel i en stil som kunde kallas gotisk, utan att dock äga de gotiska kyrkornas skönhet. Man måste säga att den är arkitekt Jac. Ahrenbergs mest lyckade verk.

Staden äger dock en kyrka, som absolut hör till sevärdheterna. Vid foten av Kasberget ligger det gamla Eleonora kyrkan. Det är en rödmålad träkyrka med ett av ålder lutande torn. Man har påstått att lutningen skulle ha uppkommit genom de starka sydvästvindarna, som ofta blåsa. Kyrkan byggdes av gamlakarlebybon Matts Murik mellan åren 1698-1700. Med sitt spetsiga torn på västra kortsidan och en tornspira i den östra, branta tak och vitmålade fönsterramar ger kyrkan ett egendomligt intryck av en gammal värdighet och fridfull ro. Gjord med yxa efter ögonmått, har den de individuella egenheter, som tjusar oss på samma sätt, som drivet silver och täljda bohagsting. År 1714 blev den plundrad av ryssarna och degraderad till stall. Ännu i dag läser man på den vit menade inre väggen följande inskription: ”År 1714 av fienden spolierad och illa ramponerad.”

Någon har träffande liknat den åldriga kyrkan vid ”en av år bräckt vördnadsbjudande karolin” påminnande oss om framfarna tider. Ehuru man är fången av det åldriga templets stämning, så väckes man dock vid synen av de många vita korsen innanför den höga kyrkomuren, obarmhärtigt av den moderna tidens brutala hårdhet. Här mellan kyrkan och klockstapeln har nämligen många av stadens unga män, vilka offrat sina liv för fosterlandet, fått sin sista viloplats i hembygdens sköte.

På oss gör dessa vita kors ett starkt intryck och generation efter generation skall intill sena tider stava namnen på korsen och känna sig stå på den heligaste plats, som ett samhälle äger.

Invid denna gamla kyrka ligger stadens rådhus. Genom sin bländvita färg och sina rena linjer, gör rådhuset ett mycket ljust intryck, som förhöjs genom den lummiga parken strax nedanför, den s.k. Rådhusparken.

Från rådhuset slingrar sig en väg förbi Eleonora kyrkan, uppför Kasberget och på högsta krönet reser sig den ljusa skolborgen, som glänsande vit avtecknar sig mot den blå himlen. Den är ett verk av arkitekten Lars Sonck och uppfördes år 1924. I denna ståtliga skolborg är Svenska samskolan inrymd och utan överdrift kan man påstå, att få skolor i vårt land äger så vackra lokaliteter, som denna. Det är ett nöje att gå genom den stora pelarhallen, där vackra statyer fröjda ögat och att se de praktiskt anordnade klassrummen. Från övre våningen har man också den härligaste utsikt över staden och den omgivande bygden man kan önska sig.

I söder glittrar havet, i öster ligger skogen som en grön bård, över vilken reser sig tre blånande höjder i fjärran. Det är de s.k. Bötombergen. Och i nordost skymtar den bördiga Tjöckslätten med sina röda hus och bortom den förtona skogarna i ett blått dis.

Ulrika Eleonora, rådhuset och skolborgen är hörnen i en triangel, vilka representera det bästa i sitt århundrade, Ulrika Eleonora 1700-talet, rådhuset 1800-talet och skolborgen 1900-talet.

När men besett skolborgen och kliver ner för den branta backen, kommer man rakt in i en stadsdel, som genomkorsas av smala, krokiga gränder. Där går man förbi husgavlar, vilka äro märkta av väder och vind, där syrenerna skriker ut sina doftande klasar mellan lutande staket och där gräset växer saftigt över hela gränden. Här står tiden stilla. Det är som hade man plötsligt förflyttats flera århundraden tillbaka i tiden. En fågel sjunger på en gren, en katt smyger över gränden. Det är det enda, som händer.

Förr hade det måhända gått livligare till i denna gränd. Kanhända har blodiga slagsmål utkämpats här, kanhända har berusade sjungit sina vilda dryckessånger, när de gått hem från krogen ”Det gyllene svinet”. Och kanske har ostyriga pojkar här plågat stadens kattor. Namnet på en sådan gränd ”Kattpiskargränden” skulle tyda därpå. Tyvärr har den idylliska gränden fått sitt namn ändrat till det intetsägande ”Lillgränden”.

I Kristinestad händer och sker inte så mycket, varför staden på långa tider inte nämnvärt ändrat sitt utseende. Men för den, som älskar stillheten och den måleriska idyllen är detta enbart till glädje. Och den, som i likhet med mig, har mina käraste barndomsminnen i denna stad önskar, att den alltid måtte förbliva den underbara pärla, som den i själva verket är.