Lantmätaren och naturvännen Gunnar Gröndahl.

Sammanställt av Lasse Backlund i mars 2017, med hjälp av Heddy och Ole Gröndahl och Raimo Henttonen. Uppgifter också plockade ur tidningen Syd-Österbottens arkiv.

Det var alltså år 1961 som Gunnar och Sylvia Gröndahl köpte gården på Åbackvägen av sjökapten Nils Nelson och dennes andra hustru Elvira. Gunnar (1907-1984) var son till bonden och nämndemannen Viktor Gröndahl och dennes hustru Amanda, född Uddfolk. Vill du läsa mera om gården som Gunnar köpte, så skall du klicka HÄR!

Efter folkskolan i Dagsmark började Gunnar i samskolan i Kristinestad, därifrån han utdimitterades som student 1928.

Den 26 maj 1928 fick Gunnar sin vita mössa och här står han med blommor på trappan till samskolan där han började i september 1920.
Den 26 maj 1928 fick Gunnar sin vita mössa och här står han med blommor på trappan till samskolan där han började i september 1920.

Lantmätaren Gunnar.

Året därpå var Gunnar i militären och i augusti 1929 avslutade han reservofficersutbildningen vid RUK i Fredrikshamn. I september 1930 började Gunnar studera lantmäteri vid Tekniska Högskolan i Helsingfors och därifrån blev han utdimitterad i maj 1936.

Det här fina diplomet fick Gunnar då han blev färdig lantmätare i maj 1936. Diplomet är modell större, närmare en halv meter högt, så det var säkert meningen att det skulle ramas in och hängas upp i finrummet.
Det här fina diplomet fick Gunnar då han blev färdig lantmätare i maj 1936. Diplomet är modell större, närmare en halv meter högt, så det var säkert meningen att det skulle ramas in och hängas upp i finrummet.

Under studietiden fick Gunnar utföra vissa uppdrag inom lantmäteriet. I juni 1931 blev han utnämnd till lantmäteripraktikant åt Nils Molander i Lappfjärd och det var han säkert i många år, för 1934 skrev Molander ut ett intyg över de uppgifter Gunnar har haft. Två veckor efter Molanders intyg gav lantmäteristyrelsen Gunnar rätt att utföra vissa lantmäteriarbeten, dock under förmans överseende.

Trots att Gunnar blev färdig lantmätare 1936 fick han inte direkt utföra alla arbeten. År 1939 utsågs Gunnar till lantmäteriauskultant under ingenjör Molander i Lappfjärd och i maj 1941 fick han rätt att utföra storskiften och styckningar men bara under förmans överseende.

Det var först i september 1945 som lantmäteristyrelsen gav Gunnar rätt att på egen hand utföra alla till lantmäteriet hörande sysslor. Hans arbetsfält var stort för han rörde sig mellan Sideby upp till Gamlakarleby. Vid förrättningar som tog längre tid kunde han till och med bo i tält. I närområdet rörde han sig med cykel men längre resor gjordes med tåg. År 1953 skaffade Gunnar en Austin A30 bil och efter det gjordes arbetsresorna med egen bil. År 1955 blev det en ny indelning av distrikt och Gunnar började då arbeta i Närpes. År 1960 blev Gunnar överflyttad till Vasa där han blev utnämnd till ordförande i jorddispositionskommissionen och där arbetade han till ungefär 1970 då han avgick med pension.

Gunnar och Sylvia.

I början på februari 1941, så var Gunnar på en resa med häst tillsammans med brodern Johannes. På hemvägen från Lappfjärd mötte de en lastbil i Järveläkroken i Idbäcken. I kvällsmörkret och på grund av den dåliga sikten så blev bröderna Gröndahls släde påkörd av den mötande lastbilen.

Av tidningsartikeln 4.2.1941 framgår att Johannes och hästen klarade sig oskadda medan Gunnar blev svårt skadad. Han fick inre skador och ett benbrott, och han fördes sedan till sjukhuset i Kristinestad för vård.
Av tidningsartikeln 4.2.1941 framgår att Johannes och hästen klarade sig oskadda medan Gunnar blev svårt skadad. Han fick inre skador och ett benbrott, och han fördes sedan till sjukhuset i Kristinestad för vård.

Där gipsades benet men så pass misslyckat att det måste brytas sönder för att gipsas på nytt. Det här betydde en mycket lång sjukhusvistelse för Gunnar. I kriget blev Gunnar svårt skadad av granatsplitter och han vårdades länge på sjukhus men han blev slutligen hjälpt av en läkare från Sverige. Han blev så gott som återställd men kände nog av skadorna hela livet.

På sjukhuset blev han bekant med Sylvia Nyman från Vasa. Sylvia var utbildad sjuksköterska och som Lotta blev hon stationerad på sjukhuset i Kristinestad. Tycke uppstod och efter en tid gifte han sig med Sylvia.

Här ser vi löjtnanten Gunnar Gröndahl som gifte sig med Sylvia.
Här ser vi löjtnanten Gunnar Gröndahl som gifte sig med Sylvia.

År 1946 adopterade Gunnar och Sylvia den 3-åriga Ole, som var född i Vasa. De bodde först på mejeriet i Dagsmark, sedan flyttade de till Sandan i Lålby. Efter det bodde de en tid på Helsingforsbanken i Lappfjärd, sedan flyttade de till Perus och följande ställe fanns på Knusbackan i Lappfjärd. År 1959 flyttade de till Böle i Närpes och där bodde de till 1961 då de flyttade till Åbackan i Dagsmark. Ungefär mellan åren 1963-65 bodde familjen i Vasa då Gunnar arbetade på jorddispositionskommissionen men efter det bodde de i Dagsmark så länge de levde.

Sonen Ole flyttade till Sverige 1962 och följande år gifte han sig med grannens dotter Heddy Nygren.

Här ser vi att Gunnar blev rikligt uppvaktad då han fyllde 50 år.
Här ser vi att Gunnar blev rikligt uppvaktad då han fyllde 50 år.

Gunnar Gröndahl och den sibiriska sipprankan.

Lantmätaren Gunnar Gröndahl som i sitt arbete rörde sig i skog och mark blev tidigt intresserad av naturen. Han rörde sig ofta i skogarna och runt Lappfjärds å och kände till det mesta. Därför blev han nog mäkta förvånad då han tillsammans med Erland Björkskog från Lappfjärd höll på med en lantmäteriförrättning den 17 juni 1947 lite söder om Bötombergen och de hittade en lianliknande okänd växt. ”Handi växtin har du int” sade Erland.

Här Gunnar som lantmätare och han ser ut att ha blivit uppvaktad med blommor. Foto Leif Österblad, Vasa.
Här Gunnar som lantmätare och han ser ut att ha blivit uppvaktad med blommor. Foto Leif Österblad, Vasa.

Det hade han inte och ingen annan i Finland heller för den delen. Klätterväxten som slingrade sig i granarna som de hade hittat var av släktet Clematis, kom Gunnar underfund med då han studerade sina böcker. Han skickade exemplar av växten till Helsingfors universitet för att få hjälp men där ställde de sig tvivlande till fyndet. De antog till och med att växten hade hittats i någon trädgård. Gunnar lyckades dock övertyga vetenskapsmännen vid universitetet och en dr Gunnar Marklund besökte stället tillsammans med Gunnar. Han kunde konstatera att Gunnar hade gjort ett unikt fynd, att växten var en sippranka som tidigare hade hittats bara på ett ställe i Norden och det var i Norge.

Här står Gunnar till höger och förevisar sipprankan i närheten av Bötombergen.
Här står Gunnar till höger och förevisar sipprankan i närheten av Bötombergen.

På Gunnars inrådan fredade markägaren området redan 1948, så att inga avverkningar gjordes där. I december 1952 fredades området där sipprankan, Clematis sibirica finns och tack vare det kan vi ännu idag glädjas åt den unika växten nära Bötombergen.

Sipprankan blommar med ljusa blommor i juni – juli.
Sipprankan blommar med ljusa blommor i juni – juli.
I november 1947 fick Gunnar Gröndahl detta diplom för fyndet av den unika sibiriska sipprankan.
I november 1947 fick Gunnar Gröndahl detta diplom för fyndet av den unika sibiriska sipprankan.

Gunnar som dokumenterare.

År 1982 påbörjade Gunnar dokumentationen om storskiftet i Dagsmark som pågick under åren 1900-1912. Som gammal lantmätare och knutpatriot hade han ett stort intresse att samla dokument och annan information om denna stora process, som på ett positivt sätt förändrade hela byn.

Så här ser pärmen ut på boken som trycktes på Närpes Tryckeri och utkom 1984 i 300 exemplar. Den är på över 100 sidor och här finns direkta citat och fakta plockade ur skifteshandlingarna. Gunnar hoppades att denna dokumentation skulle vara till nytta för framtida forskare.
Så här ser pärmen ut på boken som trycktes på Närpes Tryckeri och utkom 1984 i 300 exemplar. Den är på över 100 sidor och här finns direkta citat och fakta plockade ur skifteshandlingarna. Gunnar hoppades att denna dokumentation skulle vara till nytta för framtida forskare.

-”En sammanställning över storskiftesregleringen bör finnas tillgänglig i ett mindre format”, sade Gunnar i en intervju i tidningen Syd-Österbotten i maj 1984. ”Alla kan inte behöva gräva i arkiven för att få fram fakta. Själv har jag plockat uppgifter från lantmäterikontorets arkiv i Vasa”.

Naturvårdaren Gunnar Gröndahl.

Trots att Gunnar som lantmätare rörde sig över hela Österbotten och i arbetet kom i kontakt med mycket folk, så är det nog ändå som naturvårdare han är mest känd. Redan som liten pojke började han intressera sig för naturen och miljön, möjligtvis tack vare sin farbror Josef Båsk som var en stor naturvän.

I arbetet som lantmätare fick han själv se hur folk utan att tänka på följderna förstörde naturen. Skogarna skövlades, åkrarna utarmardes och Lappfjärds å förorenades och allt detta fick Gunnar att bli den miljökämpe som han blev. I närområdet blev han dock motarbetad, flera jordbrukare ansåg att Gunnar var en broms i utvecklingen av det effektiva odlandet. Gunnar har själv medgett att han var lite före sin tid eftersom ordet miljöskydd i det närmaste var ett svärord bland jordbrukarna i mitten på 1900-talet. En av Gunnars bekanta inom miljövården yttrade en gång om Gunnar att någon gång i framtiden kommer han att få upprättelse och att han en vacker dag kommer att stå staty i Dagsmark.

Eftersom Gunnar bodde mycket nära Lappfjärds å, så blev det vattendraget hans skötebarn som fick den största uppmärksamheten. Ån som har sin upprinnelse i Storå höll på att förorenas av potatisindustrin och fiskodlingarna i Villamo i Storå. Detta gjorde att Gunnar år 1967 tog initiativ till bildandet av Samarbetsorganet för Storå – Lappfjärds ås vattenområde. Organet hade till uppgift att skydda ån mot nedsmutsning och så gott som samtliga fiskelag i Storå och Lappfjärd var involverade i arbetet.

Gunnar var den självskrivna ordföranden för Samarbetsorganet och här står han med klubban i handen utanför ungdomslokalen i Vanhakylä. Till vänster står Matti Kuusimäki från Vanhakylä och till höger står Raimo Henttonen, som representerade fiskelaget i Lappfjärd. Fotot från slutet på 1970-talet.
Gunnar var den självskrivna ordföranden för Samarbetsorganet och här står han med klubban i handen utanför ungdomslokalen i Vanhakylä. Till vänster står Matti Kuusimäki från Vanhakylä och till höger står Raimo Henttonen, som representerade fiskelaget i Lappfjärd. Fotot från slutet på 1970-talet.

I hela 17 år var Gunnar ordförande i Samarbetsorganet tills han år 1984 avsade sig uppdraget med ålderns rätt. Efter Gunnars frånfälle 1984 förde Samarbetsorganet en tynande tillvaro och i dag har det ingen verksamhet alls.

Gunnars arbete för naturen fick publicitet långt utanför den egna regionen. Till och med Dagens Nyheter hade den 11 april 1983 i en stort uppslagen artikel skrivit om Gunnar som ”kämpar för miljön i ödebygden”. Det finns mycket att göra för miljön, skrev tidningen som i beundrande ordalag skrev om Gunnars arbete. Gunnar tyckte att det var bra att Finland har fått ett eget miljöministerium och ett grönt parti som till och med hade två riksdagsmän. Gunnar själv var dock en svenskafolkpartist, som till och med skyltade med en egen kandidat i grinden då Dagens Nyheter var på besök.

I början på 1970-talet när Metsä-Botnia beslöt att bygga en cellulosafabrik i Kaskö planerades det att Pjelaxfjärden skulle göras till en sötvattenbassäng för fabrikens behov. Detta protesterade pjelaxborna mot och de fick stöd i kampen av naturvännen Gunnar Gröndahl. Han gjorde utredningar som visade vilka skadliga effekter en invallning av Pjelaxfjärden skulle ha på naturen. I samma veva bestämde Gunnar att det skulle bildas en naturskyddsförening i Sydösterbotten, som skulle ha till uppgift att övervaka industrin och speciellt bevaka Metsä-Botnias verksamhet i Kaskö. År 1973 beslöts så att bilda Sydbottens natur och miljö r.f. och Gunnar Gröndahl var föreningens ordförande i många år. Tack vare Gunnar och denna förening gjorde Metsä-Botnia stora investeringar i reningsanläggningar och i själva processarbetet som ledde till att utsläppen minskade. Metsä-Botnia stängde cellulosafabriken i Kaskö 2009. Sydbottens Natur och miljö sysslar i dag med landskapsvård, naturvård och ordnande av exkursioner för medlemmarna.

Här står Gunnar Gröndahl vid Lappfjärds och ser hur vattnet rinner över dammen i Pärusforsen, där han tyckte att fisktrappor borde byggas för att underlätta fiskarnas vandring uppför ån.
Här står Gunnar Gröndahl vid Lappfjärds och ser hur vattnet rinner över dammen i Pärusforsen, där han tyckte att fisktrappor borde byggas för att underlätta fiskarnas vandring uppför ån.

Politikern och aktivisten Gunnar Gröndahl.

Gunnar var en aktiv person som ville vara med i samhällsbyggandet och han ställde upp på allt där han hade en möjlighet att påverka. Otaliga är de insändare som Gunnar skickade till de olika tidningarna i landet och han deltog flitigt i debatterna som gällde miljön och skyddet av den. Han var aktiv inom kommunalpolitiken, bland annat så satt han som miljönämndens ordförande i Kristinestad under åren 1973-1980. På 50-talet var ordförande för vägnämnden i Lappfjärd och år 1973 blev han invald i densamma, men nu i det nya Kristinestad.

År 1966 blev Gunnar utsedd av svenska folkpartiet till kandidat i riksdagsvalet. Detta ledde till protester från bondekåren i Sydösterbotten som befarade att Gunnars kandidatur skulle splittra de eniga jordbrukarna och hota invalet av Verner Korsbäck och Ragnar Granvik. Gunnar fick 697 röster och blev inte invald.

Följande år var Gunnar uppställd som kandidat i elektorsvalet inför det stundande presidentvalet. Gunnar flaggade öppet för ett stöd av den sittande presidenten Kekkonen men han fick endast 460 röster och blev inte vald.

År 1970 var Gunnar uppställd i folktingsvalet. Han fick här 312 röster och blev inte invald.

Hans meritlista är mycket lång, bland annat var han på 50-talet ordförande i Lappfjärds jaktvårdsförening. Mellan åren 1948-1954 var han ordförande eller hade andra ledande uppgifter i IF Länken och för detta arbete fick han undervisningsministeriets förtjänstmedalj i silver år 1956. Gunnar var speciellt intresserad av orientering och var en av grundarna till länkenorienteringen år 1946. Han var också ofta speaker på IF Länkens idrottstävlingar. År 1968 blev han invald i styrelsen på det nybildade bolaget Bötombergens sport- och turistcentrum Ab. På 70-talet var han ordförande i Lappfjärds pensionärsklubb och 1974 blev han utnämnd till hedersmedlem i Ostrobotnia Australis.

1938 var Gunnar ordförande i Dagsmark ungdomsförening och då föreningen firade sina 80 år så skrev han en historik om den. I den tredje delen av Lappfjärds historia som utkom 1976 skrev Gunnar hela 35 sidor, rikt illustrerade med kartor och bilder. Där skrev han om de olika byarna i Lappfjärd och om djur, fåglar och växter.

Gunnar var välvilligt inställd till industrin men endast om de verkade på ett miljövänligt sätt. Sålunda hade han ett övervakande öga på potatisindustrin, Rönnholms fiskodlingar i Villamo och i Storfors, Metsä-Botnia i Kaskö och Pohjolan Voima i Kristinestad. I början på 1970-talet var han kritiskt inställd till Nestes tilltänkta oljeraffinaderi i Kristinestad och skrev flera insändare mot den planerade etableringen.

På ett möte i Dagsmark där det diskuterades potatisindustrin i lappfjärdsnejden, så var det någon deltagare som frågade av Gunnar vad han tycker om detta. Gunnar svarade: ”Här är det inte fråga om vad jag tycker, utan om vad naturen tycker”. Och det var så som Gunnar tänkte, miljön och naturen går alltid först.

Gunnar rörde sig ofta i naturen och visste var de bästa hjortronställen fanns. Här har han med sig läraren Nils Bergman från Korsbäck och bakom dem sitter Jan Bergman.
Gunnar rörde sig ofta i naturen och visste var de bästa hjortronställen fanns. Här har han med sig läraren Nils Bergman från Korsbäck och bakom dem sitter Jan Bergman.