Artikel av Gustaf Wideskog i Syd-Österbotten 21.12.1944. Renskrivet av Lasse Backlund i november 2026.
I dag skall vi presentera en gammal bekant i spalterna, fru Hilma Stockhammar, som skrivit så många intressanta artiklar även för denna tidning. Den 22 december fyller hon nämligen 40 år. Född i Ömossa den 22 december 1904, blev hon utdimitterad från Skaftung folkskola våren 1917. Sina första lärospån som journalist kom hon att göra i denna tidning. Hon kan nämligen samtidigt fira 20-årsjubileum som medarbetare i Syd-Österbotten, till vilken tidning hon började insända sina första bygdekorrespondenser, ”Skaftung-brev”, som vi äldre mycket väl minnas ännu för deras rappa stil, den tiden hon var 20 år och hette Hilma Norrgård ett välkänt namn också det i tidningspressen av äldre datum.
Som fru Stockhammar har hon dock tilldragit sig större uppmärksamhet, men glömmas bör inte ni att det i alla fall var ”farbror Stenlund”, som drog henne fram i rampljuset. Äras den som äras bör!
Vår lilla lokal tidning gav starten! Sedan 1932 är hon gift med posttjänstemannen Bror Carlsson Stockhammar och bosatt i Stockholm., Autodidakt, som tagit kurser från Hermods Korrespondensinstitut och idkat k självstudier samt på kvällstid bevistat Stockholms Arbetarinstituts samt Stockholms Borgarskolas föreläsningar.
Fru Stockhammar har producerat noveller i Åhlen & Åkerlunds veckopress, för vilka förlaget förbehållit sig nordisk copyright. Hon har varit anställd vid stockholmsförlaget Filadelfia åren 1942—1943 och kommer ånyo att arbeta inom detta förlag, så länge krafterna räcker till, ty fru Stockhammar har varit mycket sjuklig den sista tiden.
Medlem av författarförbundet har hon en vidsträckt bekantskapskrets inom de litterära lägren. Hon är också känd som initiativtagare i pressen för insamlingar för bland annat Wilhelm von Schwerin-monumentet i Ömossa som alla resenärer beundrar för dess enkla och värdiga stil ty framför allt är hon genuin sidebybo, vilket också framkom av en artikel i tidningen Samarbete för icke så länge sedan.
Hennes särintressen är personhistoria och modern amerikansk litteratur. För inte så länge sedan presenterades fru Stockhammar i denna tidning, med anledning av hennes samarbete med en av Sveriges största andliga ledare, Levi Pethrus, som behövde hennes tid och krafter för Filadelfiaförlaget.
”Bra marscherat av en Skaftungflicka, hette det. Och vi instämmer! Ett stridbart temperament, framåtanda och en god portion energi har fört Hilma Stockhammar framåt till den position hon har. Som journalist är hon mycket uppskattad på denna sida av Bottenhavet, inte endast i Sideby, utan överallt.
Hennes Stockholmsbrev i Vasabladet, under initialerna H. S., har också tilldragit sig uppmärksamhet. Skulle det behaga någon att fråga, vilket som är det mest bekanta kvinnliga namnet i Sideby, skulle valet säkert falla på Hilma Norrgård-Stockhammar, ty hon hör ännu lika mycket hemma hos oss, även om Sverige lagt beslag på henne som på så många andra.
Hon är också mycket uppskattad i Sverige. För att bara nämna ett exempel, som bör stå i ett sammanhang för sig: Doktor Lagergren, docent i neurologi vid Karolinska institutet i Stockholm, har personligen skrivit på en borgensförbindelse för fru Stockhammar, så att hon numera har fritt tillträde till arkiv och Kungliga bibliotekets sällsynta böcker, därför att hon är så duktig med personhistoriska saker.
Detta var ju också hennes specialintresse. Inte han den goda doktorn prata mycket om sjukdom med henne, medan hon låg på Serafimersjukhuset, utan det var mest personhistoriska saker som dryftades och tjocka luntor vetenskapliga böcker, som han släpade med sig till hennes förfogande. Men detta betydde säkerligen mycket för fru Stockhammar.
Några sådana personhistoriska saker hat också varit synliga i Syd-Österbotten och uppskattas efter förtjänst. Vi önskar bara att hälsan måtte vända tillbaka och namnet Hilma Stockhammar länge än vara synligt i tidningens spalter.
Mina första personliga hågkomster av skaftungflickan Hilma Norrgård, räknar jag från den tid hon skrev vers i Samarbete ungefär samtidigt med undertecknad, vilket hon dock numera inte sätter så värst stort värde på, ty hennes håg har alltid legat mera för den rena journalistiken. Och på detta område har hon hunnit rätt långt. Men också hennes skönlitterära saker är fängslande och känsligt skrivna. Jag kommer bara att tänka på hennes historier i Hufvudstadsbladet, vilka antagligen förut varit publicerade i rikssvenska tidningar. Men detta tillhör ju en senare tid. Mellan dessa två epoker ligger dock Hilma Norrgård-Stockhammars livsgärning. Och den är värd vår beundran. Vi önskar författarinnan ett långt liv i tidningspressen och nya lagrar, även om hon mest är bunden vid sin borgerliga gärning i storstaden. Ty själv ställer hon denna plikt, familjen och hemmet, framom de andra. Det hör kanske till den älskligaste sidan av hennes mångsidiga väsen. Också vår tidning vill bringa fyrtioåringen sin varmaste hälsning på hennes bemärkelsedag. Och läsekretsen väntar på återseende. Hembygden hälsar sin dotter.