Hilma Stockhammars text publicerades i Syd-Österbotten 23.12.1944. Renskrivet av Lasse Backlund i november 2026.
Den som växt upp i Sideby socken och firat sina barndomsjular där. vet vilken betydelsefull roll julkorsen och jullyktorna spelade i byarnas julfirande. När man i tidig morgonstund åkte till julottan i Sideby kyrka, räknade barnen med spänt intresse lyktornas antal på de olika gårdarnas flaggstänger. Deras olikfärgade silkespappersrutor i rött, blått, gult och grönt lyste likt stor stadens neonljus i våra dagar och den flaggstång som uppbar de flesta lyktorna beskådades med beundran och en smula avundsjuka.
I den gården hade pojkarna varit duktigast. Från min barndom minns jag dessa kyrkfärder vid bjällerklang när ljusen i stugfönstren erinrade om att folk överallt var på benen för att fira juldagsmorgnar och bereda sig för ottefärd. I norra ändan av Sideby kyrkby räknade man noga alla de granna papperslyktorna: Månne pojkarna där var duktigare än hemma i Skaftung?
Men hur man än räknade och jämförde, kom man till resultatet att ingen annan gård hade så granna lyktor och julkors som Erland Sundnäs i Skaftung i västran ändan. I den gården var julkorsen något extra och troligt är att de var de finaste och mest ursprungliga exemplar som funnits i vår tid i de sydösterbottniska byarna. Erland Sundnäs julkors borde aldrig få falla i glömska ty de har etnografiskt intresse.
Dessa österbottniska julkors, kallas i södra Finland Tomaskors och restes vid tomas mäss den 21 december, när man ansåg att julen tog sin början fordomdags. De restes på årets kortaste dag, när mörkret ruvade tyngst över jorden. Det heliga korsets tecken skulle skydda gårdens helgfrid för onda makter. Att julkorset dessutom pyntades med tallris, åsyftade i forna tider att symbolisera livets och naturens förnyelse. Den 22 december var natten redan några fattiga sekunder kortare …
Tomaskorsen eller julkorsen har sitt ursprung från katolsk tid i Finland. Ännu på 1600-talet hyllade bönderna i Tavastland den katolska seden att resa ett stort kors utanför sin gård. I södra Europa, lär dessa kors finnas lite varstans i byarna, på samma vis som de talrikt förekommande madonnabilderna vid vägskälen.
Kyrkornas takprydnader, de rikt utsirade järnkorsen, ha väl stundom stått modell för tomaskorsen i Åbo skärgård. Var de sydösterbottniska bönderna tog sina modeller ifrån är väl höljt i dunkel men säkerligen går deras ursprung långt tillbaka i seklerna. I vår almanacka står ännu ordet Korsmässa, den dag när korset bars i procession ut på åkrarna för att skydda årets sådd och välsigna sommarens gröda. Denna katolska sed firades i maj månad och förekommer än idag i katolska länder. Och fastän Finland i århundraden varit protestantiskt, kvarlever något av det forna katolska såsom nu i form av julkors och till exempel bruket av granar vid begravningar. Stundom pyntades korsen med halm i vissa trakter.
Bruket att fira julhelgen med julkors och jullyktor är en förnämlig ålderdomlig sed. Att de förstnämnda funnits i så vackra exemplar just i Skaftung är något att vara stolt över. Det är en tradition som bör vårdas. En tradition som hör landsbygden till. Den enda österbottniska stad som upptagit och bevarat något av denna gamla tradition är Jakobstad. Där lär man än i dag resa julkors på torget och hänga upp juldekorationer över gatorna. I Jakobstad har dessa dekorationer formen av ett kors, ett ankare och ett hjärta: Tro, hopp och kärlek.
Men landsbygden kring Jakobstad har jullyktor på flaggstängerna liksom i Sydösterbotten. Och det riktiga, äkta tomaskorset eller julkorset, fanns överst på flaggstången hos Sundnäs i Skaftung, samt i förenklad form på andra håll inom Sideby socken. Säkert har de också förekommit i andra olikartade former i andra österbottniska byar. Men de i Sideby socken var nog de finaste. Deras mästare, bonden Erland Sundnäs, har nu i många år vilat i graven i Kilhagan i Sideby. Men intresset och kunnigheten har säkert gått i arv till efterkommande.