Nedtecknat av Hilma Stockhammar och publicerat i Syd-Österbotten 28.11.1944. Renskrivet av Lasse Backlund i november 2026.
Bönderna i de sydösterbottniska kustsocknarna hade med egna farkoster idkat handel med Stockholm och Åbo sedan urminnes tider. De ansåg sig ha seglationsfrihet på grund av ett mycket gammalt privilegiebrev, vari konung Magnus Eriksson Smek år 1348 beviljat bönderna i Närpes, Mustasari och Pedersöre rätt till handel med Stockholm. Lappfjärd och Skaftung tillhörde denna tid Närpes socken. Privilegiet stadfästes sedermera år 1357 av konung Magnus son Erik.
Det blev Gustav Wasa som med sin ekonomiska blick insåg att bönderna för det allmänna bästa borde sälja sina varor till närmaste stad, då ju städerna som sådana var beroende av de inkomster de kunde få av handel och sjöfart. Gustav Wasa förbjöd därför år 1533 de finländska skärgårdsbönderna all handel och seglation. År 1552 var han ånyo tvungen att förnya sitt påbud och hotade med livsstraff de bönder som inte sålde sina varor till städerna.
Borgerskapet i städerna gladde sig över att som de ansåg, böndernas urgamla seglationsrätt sålunda blivit upphävd. Bönderna såg på saken med andra ögon. De fortsatte sina resor när tillfälle gavs och menade att det ena kungsordet kunde vara lika gott som det andra, i synnerhet som det påstods att Gustav Vasa i början av sin regering bifallit till privilegiebrevet av år 1357.
Så stod sakerna när Gustav II Adolf år 1614 förbjöd bondehandeln i allmänhet, med undantag för de „finska skärbönderna“, som skulle äga rätt till handel med Stockholm. Därmed avsågs väl inte Österbotten som den tiden ännu inte räknades till ”det egentliga Finland” men kungens ord tolkades så av Österbottens bönder. Den tiden, innan Kristinestad grundades, var det Vasaborgarna som klagade över den sydösterbottniska bondeseglationen. Efter Kristinestads tillkomst, avsågs naturligtvis att staden på Koppön skulle behärska traktens handel och seglation. Därmed började den segslitna striden mellan stad och landsbygd som sedan pågick närmare 200 år.
Städernas borgare och ämbetsmän uppvaktade sålunda flera gånger under tidernas lopp regeringen i avsikt att stävja den fria bondeseglationen som var till så stort men för stadens framgång och utveckling. Det var på Karl XI:s tid som bönderna fick medhåll. Men senare inskränktes dessa frirättigheter så att endast de vid ”sjökanten“ boende bönderna, vars ägor gränsade till havet, och som idkade fiske och sälskytte och skattades för dessa näringsgrenar skulle få fri handelsrätt på Stockholm och Åbo. I Lappfjärds socken fick endast Skaftung sådan rätt. Detta var tiden närmast före stora ofreden.
Detta beslut föranledde att allmogen i södra Österbotten protesterade vid 1723 års riksdag. År 1726 samlades deputerade från Vasa, Nykarleby, Jakobstad och Kristinestad, samt allmoge från sjösocknarna mellan Pedersöre och Lappfjärd, för att under landshövdingens överinseende verkställa en ordentlig undersökning i bondeseglationens segslitna tvistefråga.
Närpesborna begärde då seglationsfrihet på ”Stockholm och andra orter på västersidan“och i lappfjärdsbornas skrivelse uppräknades följande byar såsom av gammalt berättigade till sjöfart: Sideby, Skaftung, Härkmeri, Lappfjärd, Ömossa och Tjöck. Bönderna hänvisades då givetvis till 1696 års regeringsbeslut enligt vilket endast vissa särpräglade skärgårdsbyar tillerkändes seglationsfrihet. I Lappfjärd således endast Skaftung by.
Men år 1733 erhöll dessa sjöfarande bönder en stor lättnad, därigenom att de slapp, att som förut, besöka tullkamrar, visiteras och förpassas. Nu behövde de erlägga endast enkel tull på den ort dit de seglat och där deras vara skulle försäljas. Den bondeseglation som hela tiden trots förbud, skett i smyg, tog givetvis då raskare fart, helst som bönderna endast behövde uppvisa intyg att de medförde varor av ”egen avel“ vilket var omöjligt kontrollera.
När man talar om smuggling i de sydösterbottniska skärgårdsbyarna, måste man ta med i räkningen att detta är något som gått i arv genom århundraden, på grund av den tidtals förbjudna bondeseglationen och det smussel som uppfanns för allt kringgå lagens stundom ganska godtyckliga och olikartade bestämmelser. Bonden-fiskaren-skutskepparen ansåg sig ha stöd i det gamla kungsordet och betraktade alla senare påbud såsom orättvisa. Det gällde att klara levebrödet och vad man än skyllt sydösterbottningen för, handlingskraft har befolkningen alltid ägt.
Tullens folk ansågs av gammalt som ”naturliga fiender“.
På grund av nya klagomål från städernas sida, tog regeringen genom landshövding Frölich år 1737 ånyo upp frågan. Det blev vid ett sammanträde på Korsholm och därvid fördes Kristinestads talan av stadens energiska borgmästare Aniphas Parment. Denne kom till och med med en beskrivning över förhållandena i Kristinestadstrakten. Borgmästare Parment hade ingenting att anmärka emot Sidebys och Skaftungs seglationsfrihet. Sideby hade 6 hemman, Skaftung 4 ”med svaga åkrar och ängar men tillräckligt med skog. De kom dock till rätta med sitt åker- och svedjeland samt fiskevatten och hade sedan freden på sexton år ej seglat, emedan de före flykten blott tagit skada av sin seglation, Sideby hade godvilligt sålt sitt fartyg till staden.“
Detta enligt Kristinestads historia, som dock på tal om Tjöck förtäljer:
Borgmästar Parments påståenden var visserligen dikterade av hans synnerligen varma intresse för stadens bästa, men de var inte överensstämmande med rätta förhållanden. I själva verket hade bönderna såväl i Lappfjärd som i Tjöck sedan urminnes tider handel på Stockholm. Men Parment påstod om Tjöck att „de hade varken före eller efter freden seglat“.
Parment bestred sålunda energiskt de förmögnare byarnas rätt till seglation, då han däremot inte brydde sig om att protestera mot de svagare byarnas såsom Sideby, Skaftung och Pjelax, vilka han givetvis ansåg mindre farliga.
På sammanträdet i Korsholm upplystes också om att de av bönderna använda fartygen var av 6–7 famnars längd och med 7–8 mans besättning. Denna ”besättning“ bestod oftast av delägare såväl i fartyg som last.
Men så kom kriget igen och årtionden gick, utan att städernas förespråkare lyckades trots möten och petitioner, få någon reda i bondeseglationens trassliga härva. Under tiden seglade bönderna flitigt. För de små kuststäderna var saken en livsfråga men regeringen i Stockholm hade för mycket annat att sköta om för att hinna bry sig om att reda ut strider mellan bondbyar och små städer i en fjärran provins av riket.
Men bakom ryggen på myndigheter och tullkammare seglade bönderna till Stockholm med sina produkter och vem kunde skilja på vad som var bondens ”egen avel“ eller sådant som bonden självt inköpt eller saluförde för sina bybors räkning.
Den fråga som segast blöttes och stöttes var frågan huruvida allmogen i alla kustsocknar skulle anses berättigad till seglation, eller blott vissa byar. Egentligen var det ju städerna som borde ha haft lagen på sin sida men bönderna var sega och envisa och regeringen såg oftast mellan fingrarna eller hade föga tid med dessa saker. År 1786 förbjöds visserligen allmogen att begagna större däckade fartyg än av 50 läster. Men från det rika Närpes ensamt gjorde ett 20-tal fartyg flera resor årligen till Åbo. Längre tillbaka i tiden var seglationstiden inskränkt till enbart hösten, då jordbruksprodukter lämpligen kunde fraktas till Stockholm på samma gång som den nötboskap från kristinestadstrakten som ansågs som den bästa från Finland salufördes. Kanske har det österbottniska ordspråket: „Man ska ta hustru norrifrån men ko söderifrån“ uppkommit av detta rykte om kristinestadsnejdens goda mjölkkor?
När Finland kommit under Ryssland, uppvaktades kejsar Alexander I och den sydösterbottniska bondeseglationens segslitna, ja outslitliga fråga, kom åter på tal, men något resultat synes det inte ha kommit till. Inte för Kristinestads del åtminstone, och från 1800-talet har traditionen bevarat många muntliga berättelser om dessa små bondefartyg som seglade på Stockholm och Åbo.
I Skaftung visste gammalt folk att berätta mycket. Borgmästar Parment kunde nog ha rätt i vissa fall i den saken att bönderna stundom led skada av sin seglation. Sålunda ruinerades ett flertal skaftungbönder under senare delen av 1800-talet, på grund av fartygsförlust och olyckor i samband med förlisningar. Att fylleriet också blomstrade upp under dessa långfärder på sjön är självklart vilket belyses av gammalt folks historier. Men i gårdarna var såväl porslinet, som böckerna och sidenhuvuddukarna minnen från dessa färder till Stockholm.
Slutligen en gammal historia från Skaftung: Några bönder som gemensamt ägde en liten skuta, erhöll traktering vid något högtidligt tillfälle. Efteråt beklagade sig en av delägarna, som ansåg sig ha fått för skral del av våtvaran: ”Jag ha tötta deilin, men feg minta tupin”.
Det betyder ungefär ”Jag har största delen men fick minsta supen”.