Lennart Hohenthals hjältesaga

Nedtecknat av Hilda Stockhammar och publicerat i Syd-Österbotten 17.6.1944. Renskrivet av Lasse Backlund i november 2026.

Fridfull och gammaldags ligger Sideby prästgård, bakom trädens skuggande grönska. Trädgården med sina vinbärsbuskar, de gula väggarna, de höga fönstren, alltsammans ser ut som en 1800-tals idyll. Inom dessa väggar har präster i många generationer levat, fostrat stora barnskaror, och vårdat sin hjord som goda herdar. Sällan tänker väl någon förbifarande på att denna prästgård i det lugna Sideby, en gång fostrat en begåvad, djärv och handlingskraftig ung man, som sedan blev en av de första frihetshjältarna i Finlands tidiga gryningstid. En like och samtida till Eugen Schauman, en broder till de sentida söner av Sideby, som nu sover den sista sömnen i hjältegravarna på den närbelägna kyrkogården.

Själva hans namn låter som en glad fanfar: Lennart Hohenthal! Det namnet må sent glömmas i Sideby, där äldre människor fortfarande minns honom som den glada barndoms- och ungdomskamraten. Nästa år, den 6 februari 1945 är det 40 år sedan den ryktbara dagen när den hatade ryska prokuratorn Johan Eliel Johnsson föll för Lennart Hohenthals kula. Prokurator Johnsson var själv finländare, vilket i folkets ögon gjorde hans fosterlandsförräderi ännu större. Näst Bobrikov, har väl ingen ämbetsman i Finland varit så hatad som prokurator Johnsson.

Äldre Sidebybor berättar gärna om den stränga och vördade kyrkoherden Klas Emil Hohenthal som den 14 september 1882 blev utnämnd till kyrkoherde i Sideby församling. Hans hustru Leonie, född Reichnitz, var grosshandlardotter från Stockholm. Deras äldsta son hette Karl Lennart, vilket torde ha bidragit till att förnamnet Lennart blev så populärt i Sideby kommun, där han växte upp. Hans livs tidiga minnen rörde sig kring Sideby prästgård, där han enligt egna ord „lärt sig betrakta prästerna som folkets bästa stöd.” Hohenthal har också berättat hur han från tidiga barnaår av sin patriotiska far hörde de första berättelserna om Finlands kamp mot det dåvarande ryska förtrycket. När han satt som pojke vid sin fars fötter i Sideby prästgård och hörde hur biskop Johansson rest till kejsaren för att protestera och vädja om rättvisa för Finlands folk, tänkte han:

„Det behövs bara att en sådan man stiger fram — och folket skall följa honom.”

Redan då drömde han om att bli en stor man som skulle strida för Finlands sak. „Gossen är mannens fader”, och än en gång märker man hur tidig fostran inverkar och danar ett barns karaktär. Den vilda, skrattande pojken som klättrade i klockstapeln i Sideby och utförde våghalsade bedrifter, som ännu lever som legender bland småpojkarna där, växte upp, för att som vuxen se döden i vitögat utan att blinka. Som barn hörde jag historierna om hur „Hohenthals Lennart” klättrat ända upp till „böllon” i kyrkstapeln. Det var en hisnande höjd. Men det var bara ett av hans våghalsade påhitt. Gamla Sidebybor kunde säkert fylla ut luckorna. Folkskollärare Axel Teir i Skaftung, som var jämngammal med Lennart Hohenthal, hade mycket att berätta. De var läskamrater och när kyrkan skulle pyntas till midsommardagens konfirmationshögtid med nattvardsgång, var Lennart Hohenthal givetvis i sitt esse. Då hade han en legitim orsak att klättra högt uppe i kyrktaket och klänga livsfarligt på bjälkarna, där enrisgirlanderna skulle hängas. I Sideby var det tradition att årets konfirmander smyckade kyrkan med kransar, björkar och liljekonvaljer. Varje årgång av ungdomar tävlade om att få templet så vackert som möjligt och den seden fortlever säkert än i denna dag.

Det året Lennart Hohenthal var konfirmand, glömdes inte i brådrasket. Den viga, starka och välgymnastiserade prästpojken blev student och valde senare en levnadsbana som kanske låg nära tills hands, om man tänker på hans ryktbara klättringar i Sideby. Han blev sjukgymnast. En av hans första anställningar var som massör vid Mariehamns badanstalt sommaren 1901, således 9 år sedan han konfirmerats i Sideby kyrka. De åren hade han utnyttjat till studier.

I Sideby prästgård hade Lennart Hohenthal insupit också ett annat arv, blodsarvet från föräldrarna, som ingen gymnastik och massage i världen kunde ta ur honom. Han var en glödande patriot, han som så många andra studiekamrater av Vasa nation. På nyåret 1903 hade kyrkoherde Hohenthal, känd som en orädd man, mottagit en skrivelse, undertecknad „Pohjanmaan Pappeja” , alltså österbottniska präster, vari han uppmanats att resa omkring bland prästerna i norra Österbotten och påverka dessa så att även de skulle vägra att medverka vid de olagliga värnpliktsuppbåden som upprörde Finland denna tid. När kyrkoherde Hohenthal av sjukdom blev förhindrad utföra detta uppdrag, erbjöd sig hans äldsta son att resa i hans ställe. Det var Lennart Hohenthals första protest mot det ryska förtrycket och från den dagen vigde han sitt liv i denna kamp. Han var då endast 24 år gammal. Han hade funnit den livsuppgift som snart skulle skriva in „prästsonens från Sideby” namn i Finlands hävder.

Hösten 1903, när det Bobrikovska väldet började kännas alltför tryckande tog Lennart Hohenthal, som var en god vän till Eugen Schauman, ett djärvt initiativ: Han gick under antaget namn till en rysspion kommissarien von Gross — och erbjöd sig bli rysk polisagent! Med andra ord, han låtsades sälja sig till Bobrikovs gendarmtjänst, varvid han förebar, att han var så fattig att han till varje pris måste skaffa sig pengar för att kunna fortsätta studierna — till läkare.

Bobrikovs kreatur blev förtjusta över att få tag i en finländsk student, villig att mot klingande valuta bli deras redskap. De var vana att i de finländska studenterna se sina värsta fiender, men här fann de en ung man av god härkomst och med goda förbindelser.

När Hohenthal skröt med att han hade en bror vid kavalleriskolan i Petersburg och en farbror som studerade i Ryssland, ökades deras gillande. Men den gången köpte ryssarna grisen i säcken. När de släppte Lennart Hohenthal in i sin liga, anade de föga att han kom för att utforska och avslöja det Bobrikovska systemet.

Men hans studentkamrater, vänner och anhöriga, visste det så mycket bättre. Man jublade — med en skräckblandad rysning. Blev Hohenthals avsikter kända för ryssarna, gick han mot en säker död. Man kan bara tänka sig föräldrarnas oro.

Lennart Hohenthal spelade ett högt spel denna tid och blev god vän med många av Bobrikovs agenter, gendarmer och poliser. Den ryktbara gendarmeriryttmästaren Tunzelmann blev hans goda vän och ur denna källa öste Hohenthal alla önskade upplysningar som han naturligtvis genast vidarebefordrade till sina egna landsmän.

När han reste till Stockholm och Köpenhamn — i ryska spionärenden som det troddes — var det i själva verket för att utföra aktivisternas fosterlandsgagnande verksamhet. Lennart Hohenthal var en skådespelare som få och lyckades dupera ryssarna så starkt att de ingenting misstänkte. Slutligen for han till Petersburg, där han skaffade sig uniform och utrustning som en fin finsk gardesofficer. Under veckan han vistades i Petersburg inträffade ”den blodiga söndagen“ den 22 januari 1905 och vad ynglingen såg där av rysk grymhet och förtryck ökade hans beslut att sätta allt på ett kort, på samma sätt som hans vän Eugen Schauman gjort förut på sommaren 1904 när han röjt tyrannen Bobrikov ur vägen.

När Hohenthal fredagen den 17 juni 1904, klockan 2 på natten kommit med båt från Stockholm, hade han mötts av budet om Bobrikovs död som inträffat blott en timme före. Trots att han blev kallad till polisförhör, med anledning av att han känt Schauman, duperades ryssarna den gången liksom förr av hans svada och han fick fortsätta som deras ”agent“. Men mot slutet av året hade ryssarna börjat undra. De tyckte att de hade föga nytta av ”L. K. Lindströms“ rapporter. Han var en dålig spion, trots att han tydligen umgicks i de bästa kretsar. ”L. K. Lindströms“rätta namn var Lennart Hohenthal.

När Hohenthal reste andra gången till Petersburg för att hämta sin beställda officersuniform hos militärskräddaren, märkte han att Tunzelmann spionerade på honom. Strax efteråt fick Hohenthal ”avsked“. Ryssarna ansåg sig inte ha haft någon nytta av honom. Han hade då ”stått i deras tjänst“ i 15 månader och erhållit inalles 2,953 mark som lön.

Dessa pengar använde han regelbundet i det aktivistiska arbetet, bland sina patriotiska kamrater. Men Tunzelmann som var uppriktigt förtjust i ”L. K. Lindström“ ville gärna ha honom som personlig vän även i fortsättningen. Den bålde ryttmästare anade föga att ”Lindström“ just i de dagarna hyrt ett avlägset beläget logi där han förvarade sin ryska gardesofficersutrustning. Runebergsdagen, 4 febr. träffades Tunzelmann och ”Lindström“ som vanligt — men dagen därpå 5 febr. 1905 träffades de på Kirurgiska sjukhuset.

Klockan 10 på förmiddagen den 5 februari tog Lennart Hohenthal, iklädd full rysk officersmundering, en droska och lät köra sig till Boulevardsgatan 12, där Finlands då mest hatade man prokuratorn Johnsson bodde. Det cirkulerade rykten att Finland skulle göras till en diktaturstat och de ständiga utvisningarna och övervålden som fortsatte efter Bobrikovs död, satte sinnena i svallning. Måttet var rågat, och Hohenthals vänner, den patriotiska aktivistorganisation han tillhörde, stod bakom det planerade attentatet. Från början hade man avsett att också döda den föraktlige beväpningsministern Linder, men denne undgick sitt öde då han kom att resa till Petersburg för att tillträda sin nya befattning som Finlands främsta representant vid tronen.

Den elegante gardesofficeren lämnade sitt visitkort: ”Alexander de Gadd, Lieutenant de la garde, St. Petersburg”, stod det tryckt på det. Han blev genast insläppt och någon minut efter hade han skjutit Johnsson. Hohenthal blev svårt sårad i benet, då prokuratorns son och vaktkonstapeln sköt på honom. Sedan blev han av poliserna körd till Kirurgiska sjukhuset, där saken givetvis väckte stor uppståndelse.

Bland annat Tunnellmann tillkallades för att konstatera den sårades identitet.

Gendarmer i mängd gick ut och in i sjukrummet. Det hela var dem en stor gåta. En av ”deras egna”, klädd i rysk uniform, hade begått mord och landets högste styresman var offret. Hohenthal spelade medvetslös i fem dygn, för att slippa förhöras. Han överfördes först till ryska militärsjukhuset och sedan till länsfängelset. Otaliga ryska herrar försökte förhöra honom, men Hohenthal teg och förblev den stora gåtan och tidens mest sensationella samtalsämne i Helsingfors. Han omgavs med sträng vakt och bevakades ytterst strängt, medan han väntade på sin dom.

Då framträdde en hovrättsassessor som senare skulle bli ryktbar i Finland. Hans namn var P. E. Svinhufvud och han erbjöd sig att bli Hohenthals försvarsadvokat. Det var en uppgift som det behövdes mod till.

Svinhufvuds försvarstal för fången blev ett glänsande aktstycke som i sig innefattade hela motståndsrörelsens historia, klart, koncist och framfört på ett överlägset språk. Han sade bland annat:

”Jag ber särskilt få erinra om en handling som står Lennart Hohenthal mycket nära, som principiellt är av samma beskaffenhet som hans, men som redan tillhör historien. Jag menar Eugen Schaumans. — Huru bedömes Eugen Schaumans handling?

Finlands folk har redan gett sitt svar därpå. Det välsignar hans minne. Det erkänner att han genom att uppoffra sig själv, befriat landet från en förtryckare.

Det är … syftet att värna sitt land som drivit några unga till handling. Det är av kärlek till sitt folk, det är av längtan efter frihet, som de handlar. De vet att de går sin undergång till mötes…“

Så talade den man som i framtiden skulle bli Finlands riksföreståndare och president och landets fasta klippa i nödens stund. Ja han hade rätt. Lennart Hohenthal visste, att han gick sin undergång till mötes, när han steg in i den hatade prokuratorns rum för att döda. Medvetet offrade han sin framtid och han hade önskat få offra livet. Kanske hade det också varit lyckligast för honom själv.

Nu föll den tunga domen: „Livstids tukthus…“

I länsfängelset fick han ta emot besök av sina anhöriga och vänner. Det var med blandade känslor de kom och man kan förstå föräldrarnas sorg och oro över sin äldsta sons förstörda liv och framtid. En ung man på 28 år som skulle vara tvungen att försmäkta i fängelset hela sitt liv, kanske bli överförd till den hemska Peter-Paulsfästningen i egenskap av politisk fånge.

Någon i Sideby har berättat om kyrkoherdenskan Hohenthals sorg och samvetsnöd när hon fått veta att hennes son dödat en människa. Det var också svårt för en kristen präst att ta parti i en sådan ömtålig sak som gick hans eget hjärta så nära. Modern grät och våndades:

„Han har dödat en människa…“

Fadern säges ha tröstat henne med orden: „Han gjorde sin plikt — jag är dock stolt över honom…“

Undra på om deras hår grånade under dessa förtvivlans dagar. Detta var efter det Hohenthals flyttat från Sideby, men de följdes givetvis av sina gamla församlingsbors levande intresse och deltagande, och så hade de bekanta i Sideby, från vilka man sistnämnda vidarebefordrats och återberättats för den yngre generationen. Lennart Hohenthals levnadssaga har givetvis i hans gamla hemtrakt omfattats med stort personligt intresse, då folk som nu är i 85-årsåldern är hans gamla läskamrater och många dessutom lekkamrater från barndomen.

Det är mycket romantik i Lennart Hohenthals liv, som förgyller upp de mörka, bistra inslagen. En dag kom en vacker ung dam som han aldrig förr sett upp till fängelset och lyckades få besöka honom. Hon var inte hans fästmö — men hon blev det — och för att få komma in uppträdde hon som hans älskade. Hennes namn var Alexandra Charlotta Zetterberg och hon blev sedan hans maka. Denna modiga unga dam blev den förmedlande länken mellan Hohenthal och hans vänner i Helsingfors som så småningom lyckades befria honom, hjälpa honom att fly från fängelset. ”Fröken Zetterberg smugglade in en fil i sin muff“, påstods förr i världen i Sideby. I verkligheten var det inte så enkelt — och flera försök misslyckades. Men fröken Zetterberg bar bud mellan Hohenthal och hans vänner och eftersom hon inte kunde överbringa dem muntligt i vaktens närvaro — hade hon skrivit vännernas hälsning på sin stärkta blusmanschett!

När hon besökte Hohenthal, uppträdde de kärvänligt som fästfolk. Fångvakten kunde ju inte tro annat än att den unga damen var fångens fästmö, eftersom hon så ivrigt sökte honom. Fröken Zetterberg var först »bara» patriot, sedan blev hon Hohenthals fästmö. Under fängelsebesöken satte de sig mycket nära varandra och samtalade om vardagliga ting, kuttrade på tyska och franska, trots vaktens protester. Men alltid gick det att blanda in något ord som berörde flyktplanerna. Vakten som inte var språkkunnig lyssnade långörat, befallde dem att tala finska eller svenska och de måste lyda. När ord tröt, sträckte fröken Zetterberg fram sin arm med blusens vita manschett, där Hohenthal läste hur flykten skulle gå till.

För att vinna tid med flyktplanerna, besvärade Hohenthal sig i en inlaga till Åbo hovrätt. Detta för att dra ut på tiden och för att vara säker på att ej flyttas från detta fängelse till ett annat — kanske i Ryssland — eftersom vännerna förberedde hans flykt. Natten den 10 okt. 1905, sågade han av gallret med en såg. En vän hade klättrat över muren och stått under hans fönster och genom att sänka ned ett snöre hade Hohenthal fått sågen upphissad, varmed han avsågat gallret. Vid tolvslaget klättrade han ut genom fönstret, vig som en katt, djärvt som när han klättrat högst uppe på kyrkstapeln hemma i Sideby eller klängt på bjälkarna i kyrktaket, när kransarna hängdes upp. I strumplästen sprang han till fängelsemuren där en kamrat väntade med repstege. Man hade lyckats släcka lyset på yttre fängelsegården, men månen lyste fridfullt när vännerna med browningarna laddade skyndsamt följde honom ned till stranden där han snabbt roddes bort, för att omedelbart fly till utlandet.

Lång blev hans landsflykt. I England blev han, under antaget namn sjukgymnast och gifte sig med sin räddarinna. Han sysslade sedermera också med export och importaffärer. Bittert måtte det ha känts att vara politisk flykting i så många år, en död man för sitt fosterland. Först när det ryska väldet brutits, kunde han komma hem på besök till sitt hemland. Det första besöket skedde 1920. Då hade han varit politisk flykting i 15 långa år. Det var vad Lennart Hohenthal offrade för fosterlandet, han offrade sin ungdom, sin framtid.

På Sideby kyrkogård har han många yngre kamrater som offrat ännu mer än han. Men Lennart Hohenthal var den förste, en av banbrytarna, en av den ungdomsskara som likt en morgongryning förebådade Finlands frihetsdag.

Nu är det åter midsommartid, en tung tid för Finlands folk. När ungdomen i Sideby åter går att konfirmeras, vandrar de från den prästgård där Lennart Hohenthal drömde sina gossedrömmar. De tågar in på den kyrkogård där hans yngre bröder, hjältarna från Finlands tre krig sover den sista sömnen, in i kyrkan som doftar av enriskrans, björklöv och liljekonvalj.

Kyrkan som själv är ett monument över forna Sidebybors enighet och offervilja. Må du aldrig glömma.

Länkar:

Om du vill läsa vad Wikipedia skriver om Lennart Hohenthal, så skall du klicka HÄR!